NYKARLEBY

i

Svenska Österbottens bebyggelse



Nykarleby är skaldestaden, idyllen och seminariestaden. Frågan om idyllens bevarande har dock under senare tider aktualiserats i en del sammanhang och ställts i relation till den allmänna utvecklingen och framåtskridandet. [Författaren syftar kanske på Den nya bad- och tvättinrättningen väcker kritik.] Man lever inte på idyllen, säger de stadsbor som anser att Nykarleby skall väckas ur törnrosasömnen och industrialisera och expandera i likhet med grannstäderna. Nykarleby har tillräckligt länge varit landets minsta stad.

I viss mån har också ett uppvaknande skett, rätt påtagligt i en del avseenden. Man har byggt nya hus, som är högre än de tidigare stadsgårdarna, och visar därmed att det elaka talet om att Nykarleby stad genast byggdes färdig och inte behövde tillbyggas ej mera äger giltighet. Tendensen till ökad industrialisering är även tydlig och god början är gjord med industriområdet intill norra infartsvägen [Prevex och Karlon.]. Ej heller Nykarleby tycks kunna undgå att påverkas av den allmänna utvecklingen och strukturförändringen i näringslivet och samhället.

Men ännu har Nykarleby kvar sin prägel av idyll och kommer — ska vi hoppas — även i fortsättningen att få behålla den. Utvecklingens hjul kan säkert rulla vidare utan att stadens skönhetsvärden behöver äventyras och kraven på den rofyllda tillvaron har man råd att pruta av på.

— Här har skaparen velat ge människan en söndagsort, och han har gjort det utan att knussla med ingredienserna, skriver J. J. Huldén om Nykarleby i sin Österbottnisk lustresa. Sant är också onekligen att Nykarleby är en vacker stad. Den kanske viktigaste ingrediensen skaparen tillgrep när han danade Nykarleby var älven, stadens kungsåder, i vars mörka vatten kyrkan och de höga strandbjörkarna speglar sig. Topeliusparken vid norra infartsvägen, älven och esplanaden, som bildar vägens fortsättning, ger intryck av lummighet och grönska.

När man norrifrån kommer till staden har man passerat Topelius barndomshem Kuddnäs med skaldens minnessten. Här vid älvstranden har Valter upplevt sina äventyr och här skapade Topelius sina sagogestalter. På andra sidan älven reser sig seminariets och Kristliga folkhögskolans byggnader, två läroinrättningar som ger Nykarleby dess prägel av skolstad, i vilket avseende staden har traditioner att förvalta.

Vid älvbrons östra ända ligger stadens kyrka, som sägs vara Österbottens vackraste träkyrka. Söder om staden finns också Juthbacka forna herrgård, vilken uppfördes av en rikssvensk löjtnant, som under 1808—09 års krig vistades i Nykarleby och blev så förtjust i staden att han återvände efter kriget och byggde den ståtliga gården vid älvstranden och bosatte sig där. Gården har innehafts av en av Nykarlebys stora söner från senare tider, professor Woldemar Backman. Numera ägs Juthbacka av ett antal österbottniska landsbygdsorganisationer och den forna herrgården är semesterhem. Fortsätter man efter vägen förbi Juthbacka kommer man till Juthas slagfält med sitt monument där von Döbeln stred och blev odödliggjord genom Runebergs Döbeln vid Juthas. Döbelns gränd vid älvbron minner också om den historiska händelsen.

 



Från det 50 meter höga vattentornet, byggt [1963 och] 1964, ser man staden i fågelperspektiv
Från det 50 meter höga vattentornet, byggt [1963 och] 1964, ser man staden i fågelperspektiv
 

[Fotografiet verkar vara taget när tornet byggdes. Notera gården i nedre vänstra hörnet som inte står i gatuliv! Fler bilder från ovan.]


Nykarleby kan bland sina söner räkna inte mindre än sex av våra mer kända skalder och författare, varför benämningen skaldestaden inte är omotiverad. Här föddes och växte Zacharias Topelius, som tidigare nämnts, upp och i Nykarleby föddes också bröderna Mikael och Paul Werner Lybeck samt R. R. Eklund. Gånge Rolf och Ernst V. Knape bodde under långa tider i Nykarleby och det var under åren i Nykarleby som Knapes skaldeådra flödade rikast. Joel Rundt är född och uppvuxen i Nykarleby landskommun [Kovjoki].

Nykarleby stad grundades av Gustaf II Adolf 1617 [Skall vara 1620.] och fick sina stadsprivilegier 1620, samma dag som Gamlakarleby. Stadens vapen blev en upprättstående brinnande tjärtunna, medan Gamlakarleby fick en liggande sådan i sitt stadsvapen.

En rätt livlig handel bedrevs under de första skedena i stadens historia. Nykarleby hade även ett eget skeppsbyggeri och rederirörelse och stadens köpmän idkade på egna kölar fraktfart på Medelhavet och Nordsjön. Restriktionerna i sjöfarten hämmade dock utvecklingen. År 1756 fick Nykarleby s.k. halvstapelrätt, vilket innebar att fartyg som gick i utrikesfart måste klareras genom tullkammaren i Gamlakarleby, vilken stad samma år fått full stapelfrihet. År 1793 fick Nykarleby äntligen stapelfrihet och egen tullkammare. Tjäran var liksom för de övriga österbottniska städerna Nykarlebys viktigaste exportvara.

Snart började dock stadens handel och sjöfart avtyna. Tillkomsten av Saima kanal 1856 gjorde att Nykarleby förlorade sitt forna marknadsområde i inlandet. Den österbottniska järnvägen som blev färdig 1886 gick även Nykarleby förbi. Staden byggde själv tre år senare en smalspårig bibana till stambanan, men detta kunde inte mera upphjälpa situationen. Rälsen köptes 1916 av den mångfrestande affärsmannen Aleko Lilius, som sålde den till Ryssland. Någon större förlust led dock inte Nykarleby genom den något märkliga affärstransaktionen. Den smalspåriga banan hade tjänat ut sin roll och kunde inte mera upphjälpa stadens näringsliv. I början av 1950-talet [1948] återfick Nykarleby sin järnvägsförbindelse, men denna kom inte att i nämnvärd grad påverka stadens utveckling.



Kuddnäs med Z. Topelius minnessten


Inte heller Nykarleby undgick den för de österbottniska städerna nästan obligatoriska storbranden. En januarinatt 1858 stod staden i lågor. Branden började på kvällen då många av stadens barn jämte äldre personer var samlade i rådhuset på tjugondagskvällen för att dansa julen ut. Hård sydvästlig vind blåste. Under ett par timmars tid lyckades man begränsa elden, men den flammade upp igen på nya ställen. Släckningsförsöken blev fruktlösa och staden måste lämnas åt sitt öde. På morgonen återstod endast rykande rester av gårdarna. Av den egentliga stadsbebyggelsen öster om älven räddades endast kyrkan och några andra gårdar. Bebyggelsen på västra sidan av älven undgick förödelsen.

När det gällde att sätta igång återuppbyggandet av staden uppstod — givetvis — stridigheter om var det nya Nykarleby skulle placeras. En del av stadsborna ville att staden skulle flyttas till Karvat sund i Oravais, där det fanns en tillräckligt djup hamn. Landhöjningen hade nämligen åstadkommit att man ett par gånger varit tvungen att flytta stadens hamn längre ut. Bristen på vatten under kölarna var även den största orsaken till Nykarlebys tillbakagång som sjöfartsstad. Från Jakobstad gjordes en framställning till högsta ort om att Nykarleby inte alls skulle återuppbyggas, utan dess innevånare åläggas flytta till Jakobstad. Man kom kanske ihåg att år 1719 efter storbranden i Jakobstad hade handlanden Johan Bladh i Nykarleby gjort en anhållan hos vederbörande myndigheter att ”det genom ryssarna under Stora ofreden brända, i ruiner liggande Jakobstad ingalunda mer skulle få återuppbyggas, utan, de kvarlevande stadsbor ovägerligen åläggas att flytta till Nykarleby”. Konkurrensen om handelsområden och livsrum var som synes hård.

Jakobstadsbornas framställning ledde lika litet som handlanden Bladhs till något resultat och så beslöt man att den nya staden skulle byggas upp på samma plats som den gamla. De flesta av stadsborna var fästa vid sin gamla minnesrika stad och på allmän rådhusstämma fastslogs beslutet. Den rikssvenska arkitekten Carl Albert Edefeldt — förresten far till den senare så kände målaren Albert Edefeldt — fick uppdraget att utforma den nya stadsplanen.

Livet i Nykarleby gick i fortsättningen sin stilla gång och älven flöt vidare. Den ansågs förresten utöva en rent välgörande och hälsobringande inverkan på stadsborna. I en beskrivning av staden från 1700-talet heter det nämligen att ”de angenäma forsarna tillskynda innevånarna både nytta och nöje och förse staden med ren och hälsosam luft. Ja, de som akta sig för fylleri och överflödighet når här en ålder av 80, 90 och t.o.m. 100 år.”

Kanhända hade denna forsarnas hälsobringande verkan något sammanhang med den hälsokälla man upptäckte vid östra älvstrand en ovanom bron. Redan på 1700-talet förekom här brunnsdrickning och källan gav med tiden upphov till en kuranstalt, Nykarleby hälsokälla. Doktor Zacharias Topelius, skaldens far, som var läkare i Nykarleby, var en som bidrog till att den hälsobringande källans rykte spreds och brunnshuset årligen besöktes av ett stort antal brunnsdrickare, som här sökte bot för olika åkommor.


Gymnastikfest
Gymnastikfest


I älven mittemot hälsokällan fanns Brunnsholmarna. Där uppfördes ett litet sommarvärdshus och senare anlades en kägelbana på platsen. Brunnsholmarna blev en omtyckt samlingsplats för stadens societet, som samlades här för att dricka både hälsovatten och en icke heller mindre välgörande kvällstoddy eller punch, spela kägel och föra förädlande samtal. På Brunnsholmarna brukade även det exklusiva Torsdagssällskapet samlas, till vilket hörde bl.a. P. W. Lybeck, Gustaf Hedström, K. J. Hagfors och Ernst V. Knape.

Nykarleby blev tidigt skolstad. Redan 1641 [1640] när staden endast var 20 år gammal fick den en egen lärdomsskola, Nykarleby trivialskola. Den flyttades dock 1684 till Vasa. Under den tid skolan verkade i Nykarleby hann den dimittera över 200 studenter. På 1870-talet blev Nykarleby seminariestad och tillkomsten av denna läroinrättning har i fortsättningen i märkbar grad satt sin prägel på Nykarleby. Inslaget av hundratalet seminarister blir lätt märkbart i en stad på 1.000 innevånare.

Ett par gånger har det varit fråga om att flytta Nykarleby seminarium till Vasa, men längre än till förslagsstadiet har inte dessa planer kommit. När detta skrives är utbyggnadsprogrammet för seminariets anläggning fastslaget på högsta ort och därmed torde frågan vara definitivt avgjord och Nykarleby får behålla sitt seminarium. Rent ekonomiskt betyder läroinrättningen även en hel del för staden. Lektorerna betalar skatt och seminaristerna hyror. Kristliga folkhögskolan i seminariets grannskap bidrar även med sina 80—90 elever till att ge Nykarleby intryck av skolstad.

Stadens nuvarande kyrka är byggd 1708 enligt ritningar av Elias Brenner. Den föregicks av en kyrka, som uppfördes redan före stadens grundläggning, eller 1607 då Nykarleby församling bildades. Stadskyrkan restaurerades 1929, varvid den återfick sina ursprungliga färger och kyrkomålningarna som övermålats i slutet av 1800-talet återställdes. Uppe i koret finns vackra fönstermålningar av Lennart Segerstråle med motiv från Jobs lidande och uppståndelsen. Altartavlan, målad av Alexandra Såltin, har Kristi förklaring som motiv.


Kyrkan i Nykarleby


Rune Lessing, red. (1965) Svenska Österbottens bebyggelse. En skildring i ord och bild, sid 58—60.


Läs mer:
Nykarleby lanskommun i samma bok.
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2004-08-14, rev. 2013-09-24 .)