TILL

ZACHARIAS TOPELIUS MINNE

Kuddnäs på 1870 talet
Kopia av T. Schalin efter en teckning av J. Lindskog

TILL ETTHUNDRAÅRSDAGEN.

är lärde vi först känna Zacharias Topelius? Vi minnas det knappt. Kanske, då vi i skolan läste Naturens bok och följde Anders och Gretas vandringar genom naturens tre riken. Vi glömma icke skildringen av djurens sammankomst, berättelsen om Kasper, som ingenting fick lära, eller om Dion, som ville skapa en människa. Huru vacker minnas vi ej ännu den trädgård, däri vi tillsammans med de båda syskonen under den gamle trädgårdsmästarens ledning lärde oss älska blommorna. Och huru mörk och högtidlig välvde sig icke aftonhimlen, då de båda barnen av sin fader undervisades om den stora vida världen. Naturens bok kunde väcka intresse och vördnad för Guds skapelse. Vi önska, att nutidens barn måtte ha samma rika glädje av sina första böcker, som vi hade av Naturens bok.

Nu visste vi redan, att denna bok var skriven av Zacharias Topelius. Snart lärde vi känna Boken om vårt land, där en varm fosterlandskärlek lever på varje blad. Om och om ha vi läst stycken sådana som Saima, Imatra, Punkaharju, Sommarnattens klarhet, Åker och äng, Skogselden, En frostnatt, Om trädgårdar och kryddgårdar o. a. Och de stora hjältarna från våra krig stå ännu för oss i samma skimmer, som de fingo, då vi läste Boken om vårt land.

Kanske var det vid denna tid, vi gjorde vår första bekantskap med Topelii sagor i urval ur Läsning för barn, en liten bok med gula pärmar, som vi älskade högt. Här grep oss sagan om Sampo Lappelill och Björken och stjärnan, härifrån minnas vi Skyhög och Molnskägg samt Olle, som gick på skidor. I några gamla numror av en barntidning, måhända den äldre Eos, läste vi flere av hans sagor och minnas särskilt Hjärtat av gummi elasticum. Slutligen kommo vi över alla samlingarna av Läsning för barn, som för oss var en riktig guldgruva. Men vi växte upp. Vi läste — nej slukade Fältskärens berättelser och Vinterkvällar. Vi sjöngo de vackra sångerna, som alla barn känna till: Sylvias visor, Sjung, sjung, brusande våg, Sov, du lilla vide ung, Vasa marsch. Vi hörde deklameras Finlands öde, Islossningen i Ule älv o. a., och slutligen läste vi diktsamlingarna Ljungblommor, Nya blad och Ljung. Några av dikterna tilltalade oss omedelbart, enkla och sångbara visor, som de äro, andra funno vi djuptänkta och stundom svårförstådda, men i alla, liksom i allt vad Topelius skrivit, funno vi denna ädla, rena ton, denna strävan uppåt, som ger Topelii diktning ett så högt värde, gör den till en andlig kraft, vilken säkert haft sin stora betydelse för vårt folk. Med vördnad och undran läste vi slutligen de visdomsord, Topelius gammal och grå nedskrivit i sin tänkebok.

Som barn åkte jag soliga söndagsmorgnar på väg till Nykarleby kyrka förbi Kuddnäs gård, där Topelius blivit född och levat som barn. Längs landsvägen löpte ett rött plank, och därinnanför växte en rad av höga lönnar. Genom en stenport ledde en allé ned till det vackra vita hus, som du säkert sett i bild. Bakom huset låg trädgården, och nedanför denna flöt den breda älven. Här föddes Zacharias Topelius för 100 år sedan den 14 januari 1818. Här levde han ett glatt och friskt barndomsliv under hurtiga lekar, vårdad och uppfostrad av kärleksfulla och stränga föräldrar.

Topelius gick i skola i Uleåborg och kom sedan till Helsingfors. Där bodde han hos Runeberg, under vars ledning han förberedde sig till studentexamen, som han tog vid 15 års ålder 1833. År 1840 blev Topelius magister, och år 1854 utnämndes han till professor i Finlands historia, vilken befattning han innehade till 1879, då han tog avsked och flyttade till Björkudden, österom Helsingfors, där han ännu levde under en tid av nära 20 år.

Två gånger har jag sett Z. Topelius. Många andra ha större personliga minnen att berätta om honom. Jag vill utan anspråk skildra för er dessa två. Som åttaårig gosse var jag med i en stor barnskara, som framme i koret i Nykarleby kyrka stod omkring Topelius för att höra honom tala. Vi trängde oss så tätt omkring honom, att de närmaste ville trampa honom på fötterna. Hans röst var ej stark; jag minns ännu, att den klingade vänlig och varm. Av hans tal minns jag endast följande. »Ingen människa har någonsin kunnat förfärdiga någonting så konstrikt — som ett löv på en av björkarna här utanför kyrkan eller som en myggas vinge. Tänk er en maskin, så liten, och som slår flere tusen slag i sekunden.»

Tyvärr är detta allt jag erinrar mig från talet. Jag minns varken, huru det började, huru vi kommit dit eller gingo därifrån, jag minns blott, att vi stodo tätt omkring honom, och att solen sken in genom de höga fönstren.

Mitt andra minne är från samma kyrka. Topelius, som gästade sina släktingar i Nykarleby, kom en söndag in i kyrkan, gick grå och lutad och satte sig framme vid tvärgången — under det att av en underbar tillfällighet genom kyrkan brusade tonerna av hans psalm, »O mänska, har du ock väl betänkt TIDENS BRUK», däri han varmt och enträget uppmanar oss att bruka tiden rätt.

*

Topelius behövde ej anklaga sig för att ha försummat tiden. Han använde den väl. Och honom gavs tid att verka under ett långt liv. Topelius blev 80 år gammal. Hans dag var fulländad, och han behövde vila. Men hans bortgång väckte sorg i hela vårt land.

En vintermorgon kom vår lärare in med famnen full av böcker. Han radade dem på varandra, och de bildade en stapel av omkring en meters höjd. Med rörelse berättade han för oss, att Topelius natten förut hade dött. Böckerna voro det mesta av vad han skrivit.

De voro hans livsarbete, hans gåva till Finlands folk. De äro en dyrbar gåva, vars värde vi rätt förstå skatta först, om vi tänka på huru mycket fattigare vi vore, om vi ej ägde den.

Jag behöver ej uppmana er att sätta värde på denna gåva. I gören det, då I gärna läsen Topelii sagor och sånger.

Låtom oss vara tacksamma över vad han skänkt oss, och över att vi i vårt lilla land ägt den stora författaren, sagodiktaren och barnavännen Zacharias Topelius.

R.

ETT GOTT HEM.

Av Zacharias Topelius.

Var helst din väg i världen går,
din rot är där din vagga står.

et finns många olika hem i världen; fattiga, rika, lyckliga, olyckliga — hem med kärlek, men utan förstånd, och hem med förstånd, men utan kärlek. Jag vill av egen erfarenhet berätta något om ett gott hem, som förenade hjärtats och erfarenhetens bästa företräden, ett hem, där såsom aposteln säger »rättfärdighet och frid kyssas».

Vi voro två barn i detta hem, en bror och en två år yngre syster, — visst inga mönsterbarn. Vi hade våra fel och våra onda böjelser, vi som andra. Vem säger, vad det blivit av oss, om vi fått uppväxa i ett hem, där Gud är glömd, och där barnen lämnas till pris åt alla världens vindkast? Ett barns hjärta är den fruktbaraste av all åkerjord. Där strö alla vindar goda frön, onda frön, och vartenda frö slår rot och blir en planta för livet.

Vårt hem var icke fattigt och icke rikt. Vi tackade Gud' för dagens tarvliga bröd och begärde ej mer. Morgon och afton badö vi en kort bön: »Gud, som haver barnen kär», eller när vi om kvällen voro trötta och sömniga: »Gode Jesus, låt din ängel vaka över oss, när vi sova!» Så kär var den bönen för oss, att när någon motgång hände oss om dagen, eller när vi sovo illa om natten, sade vi till varandra: »Det var för att vi glömt vår bön!» Några gånger om året, vid de stora högtiderna fingo vi följa våra föräldrar till kyrkan och förstodo ej mer, än att orgeln sjöng Guds lov med människoröst, och att ljusen vid julottan tändes till Frälsarens ära. Med Jesus voro vi tidigt förtrogna, för att han varit ett barn som vi. Långt senare klarnade för oss Gud i sin allmakt och Jesus på korset.

Vår fader var läkare och en av dem, som hellre »anlitade naturliga läkemedel än medikamenter. Barnen skulle hava ett ljust rum, lagom värme, frisk luft, rent linne och ofta bad. »Hela livets hälsa», sade min fader, »beror på att barnens mage och lungor vårdas i deras späda ålder». De fingo ej välja mat, de skulle äta den enkla kost, som bjöds dem, och det, som ej behagade dem vid middagen, skulle sparas till mellanmål klockan 5 e. m. Från fem års ålder skulle de småningom härdas. De skulle efter badet få en översköljning med kylslaget vatten; de skulle ej steka sig vid brasorna; de skulle vänjas att tåla vinterköld utan vantar och överplagg, de skulle sommar och vinter helst leka i fria luften; de skulle lägga sig tidigt och sova 9 timmar om natten; de skulle aldrig sitta för länge stilla vid boken eller vid handarbetet.

På samma gång skulle dessa veka barnasjälar stålsättas för livets plikter. Första regeln var lydnad. Vi hade mycken frihet och omgåvos av mycken kärlek, men lyda skulle vi. Olydnad straffades vanligen med arrest, likväl icke i mörkt rum, eller med förlusten av något väntat nöje. Värre var det med osanning, ty med rätta ansåg min fader lögnen i barnaår vara första upphovet till all falskhet, all oärlighet, all förnedring i en senare ålder. Vi frestades, vi som andra, mången gång till nödlögner och undanflykter, men för detta — och för detta enda — kom obevekligen riset, ända till dess att vi voro 10 år gamla. Dåmera behövdes, när frestelsen kom, endast en sorgsen, förebrående blick av fader eller moder för att jaga blygselns rodnad på våra kinder. Vårt hems rikedom var barmhärtighet. Ingen tiggare gick därifrån utan bröd, ingen sjuk utan läkareråd. Mången skulle tyckt detta vara kärlek nog, men så tyckte icke min fader. Vi skulle ännu därtill lära oss den svåraste av alla konster, den att böja vår egen vilja, att försaka oss själva. Jag har i 8:de boken av Läsning för barn berättat några av dessa försakelseövningar, vilka fortforo under hela vår barndom, och mången gång kostade tårar. Om kärleksfulla föräldrar visste, huru dessa frivilliga försakelser utbilda viljekraften, och huru många sorger med dem besparas deras älskade barn, förvisso skulle de, som jag, välsigna de tårar, som burit en så varaktig frukt för livets lycka.

Z. Topelius vid 10 års ålder

Barn göra efter allt, vad de se och höra. Vi bodde icke i ödemarken, det var icke lätt att utestänga dåliga inflytanden från andra håll, och det lyckades icke heller alltid. Våra föräldrar gjorde, vad de förmådde. De valde med omsorg barnens umgänge. Barn fingo ej vara närvarande vid stort folks lättsinniga prat och skvaller om frånvarande. Ingen träta, intet Guds namns missbruk, än mindre en svordom, fick höras i vårt hem. När den tiden kom, att barnen begärligt slukade allt, vad de överkommo att läsa, gömdes det dåliga undan, så länge detta var möjligt. Jag önskar, att det varit möjligt en längre tid, än det verkligen var, ty det är sorgligt att se, huru i våra dagar mången barnasjäl förgiftas av dåliga böcker och dåliga tidningar.

Arbeta skulle vi, om också blott med att fläta pappersremsor, tälja en sprättbåge eller hjälpa till i potatislandet. Min fader hade ett latinskt ordspråk: nulla dies sine linea, ingen dag utan en rad, ingen dag utan att uträtta något. Ordet »tidsfördriv» kunde han icke tåla. »Huru vill man», sade han, »fördriva något så dyrbart och oersättligt som tiden — det ämne, varav livet är gjort?»

Goda sagor fingo vi höra, trollsagor, men inga spöksagor, och tröttnade ej att höra dem om och om igen. Vackra visor lärde vi oss. Vårt hem älskade vi som vårt lilla fädernesland, och vi föreställde oss, att den sotige smeden och den flitiga torparhustrun, våra grannar, voro vårt folk. Fylax, vår vita pudelhund, lärde oss älska djuren. Vi fångade som andra lättsinniga barn talgoxar och grönsiskor, men när de dogo i buren, grep oss samvetet, och vi begrovo dem gråtande, med ett kors på graven.

När vi sändes till skolan, skulle vi föra dagbok och anteckna framgångar eller motgångar. Det lades oss på hjärtat, att skolans, icke allenast vår egen heder berodde av vår flit och vårt uppförande. Och så gingo vi ut i världen med den rot i det goda, som endast hemmets kärleksfulla vård kan giva växande plantor. Om vi icke uppfyllt dessa förhoppningar, om vår senare ålder har att anteckna mycken brist och mycket förfelat både i arbete och själsutveckling, så må detta tillskrivas livets inflytanden, icke hemmets.

Jag säger icke, att detta hem var ett mönster för alla, ty så olika som föräldrar, barn och levnadsförhållanden äro, så olika måste också de goda hemmen vara. Men jag tror, att de grundsatser, som detta hem följde vid barnens uppfostran, voro i huvudsak riktiga och förtjäna att beaktas av föräldrar, som tänka på barnens framtid.

Var vårt hem lyckligt? Nej och ja. Det genomgick hårda prövningar av sjukdom och död: vår fader bor rycktes i livets kraftigaste ålder; all omsorg vilade sedan tung på vår moder. Och likväl var det ett lyckligt hem i tro och förtröstan, i arbete och kärlek, lycklig för barnen i de glada år, när sorgerna äro endast övergående moln, och barndomens solsken snart åter färgar allt i rosenskimmer. Dessa två barn förena i sig tack till Givaren av allt gott, sin välsignelse för den vård om kropp och själ, som de fått åtnjuta i sitt goda hem.

(Ur Julhälsning 1897).

VILKET MINNE AV MORFAR
ÄR FÖR MIG DET KÄRASTE?

Älskade gamla Morfar!

När det gäller att leta i förgångna tiders gömslen för att finna det käraste minnet av Dig, träda många bilder fram för ögat, bilder, vilka länge legat undanskymda, men vilka värma hjärtat, när de åter stå livslevande inför en.

Sålunda ser jag Dig i de mest olika förhållanden och sysselsättningar och påminnes varje gång om någon särskild sida i ditt väsen och din personlighet.

Jag minnes den strängt upptagne författaren vid sitt skrivbord, sagoberättaren framför kaminen i salen med en andlöst intresserad barnskara omkring sig, tidningsläsaren i biblioteket, den intresserade åhöraren efter postens ankomst på eftermiddagen, papyrossfyllaren vid Mormors sida i matsalen, den noggranna iakttagaren av väder och vind, fiskaren, som belönade sina bästa nät med medalj för trogen tjänst, den uthålliga roddaren i »Marinas» akter, seglaren, svampplockaren, som företog långa promenader med en korg på armen, skytten, som skrämde höken med skott i luften, lantbrukaren, som särskilt intresserade sig för rågodling, den skämtsamma vardagsmänniskan, som kunde ha så hjärtans roligt åt »Pelles» förskräckelse, när han råkat ut på hal is, »julversernas kung» i kretsen av de närmaste egna, den älskvärde alltid vänlige värden på Björkudden, hälsande stora deputationer och andra besökande välkomna, den stora barnavännen, som kysste de små på pannan, Finlands då levande störste skald, som bars i guldstol av entusiastiska beundrare.

Men ett minne av Dig, min älskade Morfar, övergår alla andra, och det är minnet av Dig såsom »Guds lilla, fattiga barn».

Det var en gång — om det var den jul våra kära Björkuddsbor firade i Borgå, eller om det var i samband med Fars och Mors silverbröllop, det minns jag ej. — Jag vaknade en tidig morgon av att höra Morfars röst. Var det verkligen Din röst, älskade Morfar? Jag lyssnade. Det var nog Du, som talade, men det var icke som vanligt. Nu talade Du som ett litet barn med sin fader: det var din morgonbön jag hörde.

Orden kommer jag icke ihåg, men det minns jag att det gjorde ett överväldigande intryck på mig att Du, en av landets största söner, kunde tala med Gud på ett så barnsligt sätt. Där märktes icke ett spår av den store skalden, uppburen av alla. Nej, då var Du ett litet fattigt barn, som helt var beroende av Guds faderliga nåd och barmhärtighet, utan nå got som helst annat att bära fram inför honom än ett barnahjärtas överlåtelse i tro, förtröstan och kärlek.

Och huru har icke denna samma uppfattning om ditt förhållande till Gud gjort sig gällande i allt vad Du skrivit, sjungit och talat!

Den, som läser dina arbeten med i detta avseende känsligt sinne, har hela tiden en förnimmelse av att Du tog allt som en gåva av din Fader, som en oförtjänt, underbar gåva, avsedd att förvaltas till giva rens ära.

På ett enastående gripande sätt kom denna din ställning till Gud till synes i orden på din dödsbädd »Ett litet fattigt barn kom till jorden, ett litet fattigt barn går igen bort därifrån.»

Det kunde ju icke heller ha varit annorlunda Den, som förstått barnen, såsom Du förstod dem han måste i sitt sinne vara ett oskrymtat barn. Och att Du var detta, älskade Morfar, det förklarar, att i allt det vi ha som arv efter Dig genom dina sånger och skrifter, den djupaste tonen manar och kalla: till emottagande av och delaktighet i Guds rike, om vilket Jesus säger: »Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike.

Ditt barnahjärta gjorde det för Dig möjligt att med ödmjukhet bära all den beundran, allt det erkännande, som kom Dig till del, och att kasta ifrån Dig all egen berömmelse, att träda fram inför Guds ansikte liten och fattig.

Välsignat är därför det minne, Du lämnat oss alla såsom ett litet, fattigt Guds barn!

Mikael Nyberg.

MED MORBROR TOPELIUS
PÅ FISKEFÄRDER.

et är väl så gott att jag genast upplyser om, att skalden och sagoberättaren Z. Topelius var min moders ende och käre broder, varför jag således fick kalla honom morbror, medan han för alla andra Finlands barn var en snäll och avhållen farbror. Vad jag här ämnar berätta för eder, är också av det förtroliga slag, som en nära förvant bör kunna omtala utan att därmed förringa den oförgätliges ära, nu då vi gå att tillsammans med alla sångens och sagans vänner i norden fira hundraårsminnet av hans födelse. Både min moder och jag och mina pojkar ha i tiden varit på fiskefärder med Topelius på Nykarleby älv och i skärgården utanför dess mynning, varom mycket vore att förtälja, men jag skall också inflika här ett och annat, som jag hört omtalas avhans forna roddargossar där i trakten. Vi få lov att gå litet historiskt tillväga vid skildringen.

Kuddnäs gård, där skalden föddes till världen, ligger ett par stenkast ovanför stranden av Nykarleby älv, ett litet stycke utanför staden och mitt emellan tvenne forsar. I lugna kvällar kunde man på Kuddnäs tydligt höra bruset från den starkare av dessa, Ragnörs fors, genom vilken älven gjuter sitt bruna vatten i en alltmer utbredande mynningsfåra, tills den ytterst hamnar i havet. Bruset hörde den unge Topelius från tidigaste barndom som en trolsk musik från strömkarlens harpa, och det lockade honom oemotståndligt ut till friare böljor och vidare vyer i naturen — och i livet. — Det blev visserligen aldrig av gossen Zacharias någon djärv sjöman eller dristig sportseglare, därtill var hans natur för drömmande, men på skärgårdsfjärdarna är han hemma som fisken i vattnet, och han tänkte som han sjunger i en visa:

»Den kallar jag en usel man,
som ej sitt segel sköta kan,
som blek och rädd på stranden står,
när stormen över havet går.»

I sin lätta fiskarjulle, som på längre färder bar mast och segel, strövade han i alla väder och vindar oförskräckt kring holmar och skär, uppsökande lämpliga fiskeplatser. Där i denna vackra österbottniska skärgård, med dess fjärdar, vikar och sund mellan otaliga grönskande öar, fann han en natur, som han älskade med hela sin varma själ, emedan den liksom motsvarade hans eget inre väsen. Därifrån härstammar också oändligt mycket skönt, som edan ur känslornas djup vällde fram i hans diktning.

Som gosse fick Zachris Topelius ej ännu röra sig fritt i båt, på egen hand, emedan älven nedanför hemgården var både strid och djup, och den under vår- och höstflödet ej så litet farliga forsen nära. Men han fick tidigt följa med sina föräldrar och andra anförvanter på trevliga utfärder till skäriholmarna eller till fartygen ute på redden och upplevde på dessa färder allehanda äventyr, som kommo honom att med ungdomens hänförelse börja älska livet på sjön. Och vad fiskeriet vidkommer, så fick han ävenledes tidigt vara med om sådant, ej blott på de nämnda utfärderna, utan därhemma vid notdragning. Ty gården hade sin egen not, varmed på höstarna drogs efter sik och lax i det såkallade »sikvarpet» vid Alesvaj, strax ovanför Ragnörn, ofta med god fångst. Kuddnäs siknot fanns kvar ännu då Topelius blivit man, och på sensommarn 1852 anordnade han engång dragning med den i älven och lyckades till sin glädje få jämte annan fisk tre laxar i varpet.

På väg till stranden

Topelius i båt
[SLS arkiv.] Förstoring

Som alla pojkar i kusttrakterna var unge Zachris högst road av att meta. Först fick han meta hemma på älvstranden, och sedan han blivit äldre, fick han sträcka sina färder längre ut. Fanns ej någon manlig kamrat till hands, bjöd han stundom sin syster Sofie med till sällskap. Sofie var visserligen själv ej alls road av att »pina fiskar och maskar», men som den älskade broderns förtrognaste lekkamrat kom hon naturligtvis gärna med i båten. Hon satt där med något handarbete, spetsvirkning eller sömnad, i famnen, medan Zachris skötte sina metspön. Och var ej fisken särdeles ivrig att nappa, som ju ofta kan hända, så sprakade de om allt under solen eller sjöngo vackra visor.

Zachris sjöng också sina egna visor, till vilka han själv diktade orden, på gamla eller nya melodier. Så gingo metning och diktning för Topelius hand i hand, ej blott under ungdomstiden, utan nästan alla somrar, så länge han levde. — Ingalunda så att förstå, som om han skulle suttit och skrivit, medan han väntade på fisknappen, nej, han »fantiserade» blott och sjöng. Icke ens hemma på Kuddnäs skrev han ljust mycket om somrarna. Det ville aldrig bli till något då, har han själv berättat, men ute i båten på brusande flod eller stilla speglande vatten, gungad av böljornas silverdyningar, satt han och odlade poetiska tankar, om jag så får säga, och gömde intrycken i sitt sinne, tills det kom en läglig stund att sätta dem till pappers. Mest var han ute morgnar och kvällar, som alla fiskare bruka, ty mitt på dagen lönar sig fisket sällan.

Men nu skall jag utan vidare inledning tala om, huru det kunde tillgå på en metfärd med morbror Topelius. Jag vågar ej påstå att allt, som här följer, hände på en och samma färd, ty vem kan så noga minnas, vad som gjordes eller sades vid något visst tillfälle för ett halvt århundrade tillbaka! Färderna blandas så lätt tillsamman. — Min morbror var ju egentligen bosatt i Helsingfors, sedan han där blivit tidningsredaktör (1842) och sen professor (1854), men han kom alla somrar, även med familj, hem till sin mor på Kuddnäs. Då brukade mina föräldrar med sina barn också göra besök där för några dagar. Besöken kvarlämnade hos oss oförgätliga minnen, bland vilka fiskefärderna icke minst anslogo barnasinnet. — Som skolgosse bodde jag sedan på Kuddnäs och fick där på åstränderna meta med morbrors metspön.

Tidigt en solig morgon kom morbror och purrade opp mig på sjömansvis, i det han gläntade litet på vindskammardörren och ropade sitt välbekanta: »Opp och reva!» Och han tillade småleende: »Abborrarna gå redan opp på torra landet!» Ingen tid att söla alltså för en fiskare. Jag gnuggade mina sömniga ögon litet, men var snart i kläderna, och sedan jag nere hos mormor fått mig en smörgås eller en kopp kaffe, bar det av ned till åstranden. Fiskardrängen Gustav — eller vad han nu det året månde hetat — kom just med professorns metspön, kaggen med daggmaskar, fiskhåven, ämbaret och andra nödiga grejor, och så bar det av. Båten, som var gråmålad, hette Maja, av en i trakten bruklig såkallad åbåts-typ, med starkt sluttande flat framstam. Drängen rodde och professorn satt i aktern och styrde med en åra eller hopade [rodde i riktningen han var vänd åt] med två. Lilla Zachris, fiskarlärlingen, fick sitta på »latmansbrädet» mitt i båten. Det var en särskild ynnest av morbror, att man fick följa med, ty han tog icke gärna överflödigt folk i sin lilla båt på sådana färder. Någongång, som jag minnes, försökte han meta oppe i ån, ovanför Kuddnäs, men emedan fångsten där vanligen blev klen, lät han för det mesta genast ro nedåt ån och ut genom Ragnörn; det bar av utför forsen som ett huj! De tider älven hade mycket vatten, kunde det vara riskabelt att styra ned genom virvlarna. På återfärden måste båten dragas upp med rep genom »Lill-faret», om ej strömmen i stora faret (kungsådran) råkade vara så tam, att man mäktade ro eller staka sig uppför detsamma.

[En sommarkväll i slutet på åttiotalet flöt jag nerför strömmen i min kanadensare förbi resterna av Ragnörforsen. När det var dags att vända hemåt, tog jag fart och paddlade av bara den, men småningom började jag tycka att jag inte kom någon vart. Vid en närmare titt visade det sig att jag satt fast på en sten och vattnet som strömmade emot gav illusionen att jag själv rörde mig framåt.]

Lyckligt nedkomna genom forsen kastade vi ankar strax nedanför i lugn vattnet. Båten svängde ett tag och lade sig sedan i strömriktningen. Nu började det intressanta! Försiktigt, utan buller, avlindade vi revarna från våra metspön och kastade ut. Jag hade ju också fått ett spö att sköta, jämte nödiga förmaningar att icke bullra, att noga passa på vid nappen o. s. v. Morbror själv skötte två eller flere metspön, allt efter omständigheterna. Spöen, av rör, voro ej synnerligen långa. Jag nyttjade själv sedermera alltid längre. Daggmasken skars i bitar. Det var grymt, men oundvikligt, liksom allt dödande av djur för människans nytta. Topelius torde någongång försökt döda masken med salt, men försöket utföll ej lyckligt. Han skar också bitar av löjor eller annan blankfisk för att sätta på kroken, men använde såvitt jag minnes icke levande beten. — Nu hade vi alla krokar utlagda och sutto där och spejade efter första nappet. »Karl den, som första fisken får», heter det ju metare emellan. Knappt var det sagt, så dök ett av morbrors flöten under. I nästa ögonblick halade han opp en väldig, häftigt sprattlande id och styrde den skickligt in i båten. Ni må tro han var belåten! Så blev det kanske jag, som fick andra nappet, men jag var ovan med de bråksamma Ragnörsidarna. Fisken slog mot båtkanten och försvann i strömmen. Bättre lycka nästa gång! Konsten bestod i att lyfta spöet just lagom högt och sänka det, så fort fisken befann sig innanför båtkanten. Annars svängde fisken över åt andra sidan och slets av sin tyngd från kroken. Morbror talade om för mig vad som hänt honom själv på hans första metfärd den sommaren. Den första iden han då fick där på samma ställe, en duktig en, kom susande rakt mot hans ansikte och daskade honom rätt försvarligt på ena kinden. »Det var till välkomsthälsning åt mig, tänkte jag», slöt morbror sin berättelse. — Ja, ni skulle sett, vilka präktiga idjättar han tidtals kunde draga opp där vid Ragnörn, riktiga, »hummelgubbar», som han själv kallade dem, — i samma proportion till annan metfisk, som humlor bland flugorna.

Flera av dem vägde kring 5 skålpund eller 2 kilo. Vid sådan fångst befinner sig metaren i en ständig nervkittlande spänning, angelägen, som man är, att få de storkaxarna hyggligt in i båten. Dessa stora, feta fiskar stiga blott en viss tid på sommaren upp i älven, och det är icke var och en beskärt att komma åt dem. De äro rätt goda att både koka och steka, ehuru de hava ett mera löst och benigt kött. Voro därför nog så välkomna i min mormors kök. Den gamla trotjänarinnan Stina(som Topelius låter så tappert disputera med den självkloka skolgossen Axel) var visserligen icke synnerligt förtjust över att dagligen rensa och tillreda dessa fiskar, så att hon ofta utlät sig med förtrytelse: »Jag blir så utled på de idarna!» Men i »Olskroken» eller den tid på högsommaren då det är ont om både fisk och grönsaker, sade Stina med en längtans suck: »Om man nu helst skulle ha de idarna att taga till!»

Z. Topelius på Majniemi
[SLS arkiv. Minnesstenen]

Men vi återgå till metet. Det vankades förstås icke alltid så mycket fisk på en gång. Det kom lugnare pauser, då fiskstimmet hade rest sin kos. Ej en mask blev rörd, ej ett flöte doppades. Då morbror märkte, att det var tvivelaktigt med utsikterna, lät han drängen ta opp draggen (ankaret) och ro till en annan plats. Eller ock gav han sig att i lugn och ro vänta på fiskstimmets återkomst, unnande sig under tiden en vilo- och pratstund. Ty under »arbetet» talte han blott föga, satt mest försjunken i djupa tankar. Men nu framtog han ur sina fickor en pipa och en tobakspung och ur pungen de förr brukliga »elddonen», stålet, flintan och fnösket, för att med dem få eld på sin pipa. Tändstickorna med svavel och fosfor voro ju nog redan på 1800-talet i bruk hos oss, men gamla människor använde gärna de gamla donen, och så gjorde min morbror emellanåt för ro skull. Nu slog han med kanten av stålet mot flintan, tills han fick en gnista att springa över till fnöskbiten, vilken han höll tätt intill det ställe, där han flintade, och så fort det skett, stoppade han det hastigt glödande fnösket i pipan och sög kraftigt på. Inom några ögonblick brann tobaken som den skulle, och röken bolmade vackert ut. Jag åsåg med största intresse hela proceduren, som jag visserligen också hade sett min fader utföra. Men morbror hade ett ännu fiffigare sätt att få eld på sin pipa! Om solen bara var framme och icke skymd av några dimmor, tog han ur ett särskilt fodral ett större solglas och lånade helt behändigt eld av höjdernas klara ljuskälla själv. Jag minnes, huru jag beundrade den skicklighet, med vilken det tillgick. Båda sätten ägnade sig ju bättre att använda ute i blåst, än tändning med fosforstickor. På senare tider rökte Topelius uteslutande papyrosser. — —

Men nu har jag låtit oss dröja väl länge på denna morgontur. Morbror brukade komma hem till frukosten och han ville ej låta sin mor vänta över den vanliga tiden. Då vi åter landat vid hemstranden, bar fiskardrängen våra metspön upp till magasinssvalen och ställde dem där mot väggen. Där såg jag honom sedan på dagen sitta och räta ut kroktafsar eller laga söndriga bragder. Strax på eftermiddagen for morbror ut igen, om vädret var lockande, och då på en längre färd utåt skärgården. Han kastade ut slanten eller gädd-draget om ej förr, så nedanför forsen, där det ofta genast brukade nappa. En av hans forna roddargossar, Janne Boman, har berättat för mig, huru det en gång gick till där. »Den gången — det var sommarn 1855, berättade Boman — hade professorn sin äldsta dotter Aina med i båten och en stor svart pudelhund, som hette Bull, vilken satt och såg så klokt omkring sig och på allt vad vi företogo oss. Nå, vi hade icke hunnit till Nålörn heller, så sa' professorn till mej: »stopp nu, Janne! Det tog i botten». Men i detsamma slog en stor gädda i vattenbrynet långt bakom båten, så man såg, vad det var, som slantens krok fastnat i. Professorn halade nu in en del av reven, men lät gäddan spela en stund, innan han drog upp den. Först då han ansåg den tillräckligt utmattad, drog han den till sig och lyfte upp den. Men då han kastade den in i båten, blev hunden Bull så skrämd för det gapande odjuret, att han tog ett skutt över Ainas axel, undan mot fören, där jag satt och ner under min högra arm. Den gäddan var också en väldig best, jag tror den största professorn fått på drag. Vi satte då genast i land och återvände till Kuddnäs med vår rara fångst. Jag gick förut och bar gäddan på en stadig käpp över axeln, med gäddstjärten släpande längs marken, och professorn följde skrattande efter. Och doktorinna på Kuddnäs, professorns mor, hon blev så glad och sade: »den Zachris han har nu en sådan märkvärdig tur!» Om en stund gingo vi tillbaka till Ragnörn och fortsatte vår avbrutna färd.» Så berättade Janne Boman.

Men jag skall i detta sammanhang tala om en annan, gäddhistorie, som en tidigare roddargosse, den muntre Jakob Flinkfelt, gemenligen kallad »Flinken», berättat. Sommaren 1852 rodde han doktor Topelius (då ännu ej professor) på fiskefärder ut till skärgården. De hade lagt ut klabbkrokar [långrev?] utanför södra udden av Alön och märkte nu, att en ovanligt stor fisk fastnat på en av krokarna. »Sväng fort båten», sade doktorn till mig »så att gäddan ej slipper under den!» Jag gjorde som  han bad, men kom att svänga båten med ett alltför kraftigt tag, så att doktorn med krokreven i handen stöp rygglänges i sjön. Jag såg bara galoscherna av honom, då han försvann. Men simkunnig, som han var, fick han snart huvudet upp igen över vattnet. Jag grep då doktorn i rockkragen — det var en vadmalsrock han hade på sig, så den höll att taga i — och försökte draga upp honom. »Nej vänta nu, Jakob», sade han, »låt mig pusta litet först, så kommer jag nog själv opp». Det gjorde han också. Men tro aldrig, att han hade släppt sitt tag i kroklinan för det! Nej, utan så fort han hade kravlat sig upp i båten, halade han också in fångsten, och stor var den gäddan. Hon vägde ett lispund (8½ kilo). »Den här gäddan är 50 år gammal», sade doktorn, sedan han undersökt henne. »Huru vet doktorn det?» frågade jag nyfiket. »Jo, jag ser det av vissa prickar på gälarna.» Doktorn brukade också se på abborrarnas fjäll, huru gamla de voro. — Då vi sen kommo i land till Lybecks villa, där doktorn den sommarn bodde, och hans fru fick se honom, utropade hon bekymrad: »Nå, men gulle du, du är ju alldeles våt!» »Ja, jag föll i sjön», svarade doktorn helt enkelt, skrattande åt sitt äventyr.

[Gädda 7,8 kg 103 cm från fiskebloggen.]

År 1855 på våren köpte sig professor Topelius en egen fiskarstuga på Alö holme utanför älvmynningen och tog där sitt stamtillhåll för längre fiskefärder. Från 1856 bodde familjen med där ute. Därom vore mycket att berätta, nämligen om herrskapet Topelius' trevliga sommarliv på Majniemi, men det hör till ett annat kapitel. Jag var nog med där ibland och såg morbror hämta hem de präktigaste fiskar av alla slag, som han fångat med mete, nät, krokar eller långrev. Han hade sina utsökta fiskeplatser, som han för varje tillfälle valde efter väder, vind och strömsättning. Morbror Topelius var en riktig mästare i att beräkna, var fisken gick vid olika tider och under skilda förhållanden. Och då han därtill använde utom skicklighet och tålamod även med omsorg valda fiskredskap, var det ju naturligt, att han hade framgång i yrket. Han bedrev det också icke enbart för nöjes skull eller som sport, utan mest för familjens uppehälle. Vad som ej åtgick för dagen, insaltades för att sedan medföras till Helsingfors.

Ja, professor Topelii fiskebragder gåvo ofta fångst, då t. o. m. riktiga yrkesfiskare blevo utan. Därav uppkom då på orten en sådan sägen, att professorn använde någon hemlig konst, — man visste ej rätt vilken — för att locka fisk till sina bragder, metkrokarna i synnerhet. En gammal fiskare anförtrodde mig långt efteråt, att han fått reda på hemligheten, som skulle bestått däruti, att professorn vid metning brukade nedsänka i vattnet en brinnande lykta eller något självlysande ämne. Tillfrågad av mig, om sägnen hade något slags grund, förklarade min morbror road, att det nog var en oriktig gissning blott. Men se, Topelius och abborrarna, respektive idar och andra fiskar, voro så goda vänner, att dessa hellre läto sig tagas av honom, än av andra fiskare. Det var hela hemligheten. Eller vad tror du? Du skulle också ha hört, huru han ibland pratade med dem alldeles som om de skulle haft mänskoförstånd! Jag erinrar blott om, vad han brukade säga till de blånosiga små abborrungar, som ofta nog fastnade på hans metkrokar. Han lösgjorde dem varsamt från kroken och släppte dem tillbaka i deras eget element med orden:

»Gå du hem till far och mor, kom igen, då du blir stor!»

Det var poetens vänliga sätt att umgås med havskungens undersåtar. Undra sedan på, att också de tyckte om honom! — Ja, han har ju till och med skrivit en saga om vad girsen berättat för honom angående »Fiskarnas liv i havet».

Jag nämnde här ovan att morbror under metningen, då man noga måste passa på sina flöten, ej mycket ville språka med dem, han hade med sig i båten. Men på mellanstunder samt under färder till och ifrån fiskeplatserna slog han sig gärna i samspråk med roddare och fripassagerare. Den forne roddargossen Jakob Flinkfelt, son till en beckbrännare och som sedermera blev målare, försäkrade mig, att sådana färder för honom hade varit utomordentligt lärorika. Doktorn undervisade honom om allt möjligt. Även om andliga ting fick han den sommarn i båten hos sin käre doktor lära mycket mera, än nyss förut i skriftskolan, tyckte han, så att han sedan undrande sade till sin moder: »Månne inte den doktorn vara präst, då han är så skriftlärd?»

Men nog kunde morbror Topelius också skämta och berätta roliga historier för oss unga i båten, då oss vederfors lyckan att få vara med! Jag tror till och med, att flera av hans sagor hava sitt ursprung från sådana färder. Där ute i skärgården kring Alöns uddar och vikar, i rönnsnåren kring Majniemistugan och på de hemlighetsfulla Fjäderholmarnas blomrika stränder ytterst vid havsbandet tycker man sig ännu höra ekon av sagoberättarens stämma, och aldrig kan jag betrakta Unda Marinas, det är havsböljans, fotspår i sanden, utan att erinras om Topelii fantasirika tydning av desamma. Du har väl läst Unda Marinas och prins Florios sagor?

Sedan min mormor, gamla doktorinnan Topelius dött 1868 samt Kuddnäs gård och stugan på Alön blivit sålda och den senare bortflyttad, kom min morbror ej mera varje sommar upp till Österbotten. Han bodde och fiskade på flera ställen bland Finska Vikens skär. Men upprepade gånger drog kärleken till hembygden honom åter till Nykarleby och dess ingalunda mindre vackra skärgård, och han kände sig som föryngrad till kropp och själ, varje gång han kom och åtminstone för några veckor fick njuta av den sköna luften dar ute. Sommaren 1894, då han åter en gång vistades hos sin högt värderade svåger, rådman J. A. Lybeck, på Charlottenlunds villa å Alön, fingo mina två äldsta gossar i tur och ordning följa med gamle Morbror på fiskefärder och förkovra sig i yrket under hans beprövade ledning. Farbror Lybeck utfärdade sedan i egenskap av Z. T:s sekreterare åt den äldre av gossarne efter »avslutad kurs» ett skämtsamt gesällbrev.

Rum å Björkudden
Förstoring

Exteriör från Björkudden

Ännu den sista sommaren min käre morbror levde, 1897, vistades han därute på Alön, på Lybecks villa, och det är där du på bilden ser honom stå framför trappan med ett metspö i handen. — Åter besökte han de gamla kära fiskeplatserna vid brinkar, vassar, stengrund och natagräs, och han plockade som förr oförtrutet opp idar, abborrar och gäddor ur böljans sköte. I arla morgonstund och vid dalande sol var han ute på tumanhand med sin roddargosse, — om vädret befanns gynnsamt. Det var rörande att se den snart åttioårige skalden i aktern av sin fiskarjulle, med ett enkom inrättat stöd bakom ryggen, sitta och vakta sina flöten utanför Alöns lummiga strand. Taltrasten slog kanske just sina ensliga drillar borta i skogen. Majniemis röda stuga, nyligen återuppförd på sin gamla plats, skymtade fram mellan träden, sommarkvällens underbara stelhet omgav den gamle. Tyst och tankfull satt han där. Blicken litet trött och drömmande. Inre syner, fängslande minnen från fordom, drogo förbi hans själs öga. Men så dök ett flöte under, och ögonblickligt var gubben tillbaka i nuets och verklighetens värld. Med synbar förnöjelse lyfte han den sprattlande abborren ur vattnet, så en igen och så åter en, immerfort, immerfort, [gång efter annan] alldeles som förr, med den vana fiskarens lugna skick. På några längre färder begav han sig ej mer, och äventyrens tid var förbi, men naturens skönhet här kring den älskade hembygdens öar och skär var densamma som förr, och han tackade Gud därför. Ty han erkände i sin ödmjukhet att allt skönt och gott i världen härstammar från dess Skapare. Därför fyllde ock den »spegelklara kvällens stilla frid», när solen sjunkit i havet, måsarna slutat att skria och fiskstimmen gått till vila, hans själ med helig tillbedjan.

»Havet sover. Evigheten strålar stum,
högtidlig på jordens sorg,
och det tysta, mörka djupet målar
nya riken i nattens borg.
Gunga mellan tvenne världar,
du min båt! O, var skall du hamna på din långa stråt?»

Så hade han satt sina tankar till pappers redan 1853 den 17 augusti på Alön. Nu har hans levnadsjulle för länge sedan lupit in i hamnen, den rätta hamnen i evighetens fullkomliga värld.

O, att Finlands barn, som lärt sig älska Topelii sköna diktning, även ville följa hans tros fotspår och i naturens underfulla riken söka och finna Gud!

Zachris Schalin.