N Y K A R L E B Y

     I det låglänta, karga österbottniska kustlandskapet, som karakteriseras av den oändliga slätten, till vilket endast de vattenfattiga älvarna ger omväxling och där även stränderna oftast är flacka och ställvis oändligt steniga, är Nykarleby en verklig oas i ödemarken.
     Det känns som om vår barmhärtige Skapare just här vidrört marken med sitt trollspö och på platsen frambringat ett paradis i norden. Hur vacker är inte den genom staden strömmande älven med sina holmar, tvenne forsar och med sina strandbranter! Hur frodiga är icke strandens alar på båda sidorna om älven, hur vitstammiga är inte parkens björkar!
     För sin sällsynt vackra omgivnings skull har Nykarleby fått epitetet ”Österbottens pärla”.
     Men vad stadsplanen beträffar är staden ett typiskt schackbräde, som inte stort bryr sig om höjdförhållanden och trafikens behov. Tomterna är förhållandevis stora och verkar ännu rymligare, eftersom byggnaderna är små och ligger långt ifrån varandra. Intrycket av stad försvinner, och det känns som om vi rör oss i en trädgårdsstad eller i ett villasamhälle, för att inte säga en by — som för övrigt namnet antyder — men i en ren och prydlig by som sist och slutligen skaffat sig stads namn och rang.
     Ytterst få har besökt den pyttelilla staden som ligger vid sidan av den Österbottniska stambanan, men Nykarleby torde ändå vara bekant för de flesta för sin järnvägsförsäljning — en unik händelse att man klarat av att förlora denna ”flärd från stora världen”.
     Dödstystnad råder nu på det forna stationsområdet där byggnaderna stumma förfaller. Ogräset gror på perrongen av sten och gångvägarnas förödmjukade och förstämda stenbeläggning täcks med lager av sand som vinden fört.
     Men tystnaden, som här har överväldigat våra sinnen, försvinner snart när vi kommer till stadens kyrka. På Nykarleby älvs östra strand, belägen i en grönskande omgivning, står detta verk av kyrkobyggnadskonst från 1700-talets början och ger ett högtidligt intryck, speciellt om vi betraktar den nerifrån från älvens bortre strand. Sirligt och smidigt höjer den sig över trädens och buskarnas toppar, fast binder den gamla bron samman älvens stränder, och djupt där nere finns den strida strömmen skimrande som ett silverbälte. Klockstapeln som höjer sig i bakgrunden livar upp siluetten, och längst till höger speglar sig en uråldrig grupp byggnader med en gammal kvarn i älvens vatten.
     Men också vad det inre beträffar — med moln- och ängelmålningar från Fredrik I:es och Ulrika Eleonoras tid — är träkyrkan anmärkningsvärd, och i det av gravgården omgärdade vapenhuset ser vi ännu gravstenar från 1600- och 1700-talen.
     Bortsett från kyrkan finns inga äldre byggnadsverk i nämndvärd grad bevarade. Midvintern 1858 rasade en stor eldsvåda, från vilken endast en liten del av staden besparades. Av de kvarvarande byggnaderna sägs ett hus vid norra tullporten vara det äldsta och från 1600-talet. En betydelsefull kvarleva av den gamla träbyggnadsstilen är den nyklassicistiska täckta brunnen invid kyrkan, sammalunda det från 1808—09 års krig kända ”Döbelns hus”. Och bortom norra tullen, där staden slutar och landsbygden börjar, stöter vi i naturens sköte på Topelius barndomshem, Kuddnäs herrgård. Tyvärr är den nuförtiden förvandlad till kommunens fattiggård, men skaldens arbetsrum och lusthus har inte drabbats av förnedringen.

N:r 126	N Y K A R L E B Y	Foto J. Vikstedt
	Brunnstaket mitt emot kyrkan, byggt på 1700-talet. [Byggdes omkring 1840.]
N:r 127	N Y K A R L E B Y	Foto J. Vikstedt
	Träkyrkan med klockstapel, byggd 1708. Ritad av asessor Elias Brenner. Delvis ombyggd 1854 och 1877. [I Svenska Österbottens historia del V finns inga uppgifter om byggnadsarbeten de sistnämnda åren.]

Foto J. Vikstedt
               
N:r 128                 N Y K A R L E B Y                 N:r 129

N:r 130                 N Y K A R L E B Y                 Foto J. Vikstedt
Lappo ås östra strand med sina gamla kvarnar m.m.
[Beskuren i över- och underkant. Endast en kvarn på bilden; stadskvarnen till höger. Bryggeriet till vänster. Notera palissaden som byggts på utloppsrännan till vänster om kvarnen. Förmodligen till för att fallhöjden vid kvarnens vattenhjul inte skall minska på grund av vårfloden.]

Juhani Vikstedt (1926) Suomen kaupunkien vanhaa rakennustaidetta. Boken är ett riktigt praktverk som beskriver alla landets dåvarande städer i ord och bild.
Fick boken av Susanna Uhlin.


Det här var min första översättning från finska på närmare 20 år. Den som kan finska kan ta del av artikeln på originalspråket eller läsa den variant på svenska som fanns i Det Svenska Finland.
(Inf. 2003-10-10.)