[14. Bredvidstudier]

Edgar har dragit sig undan till salen med en bok och två stora blåhäften, som har de första sidorna nästan fullskrivna med en hög och lutande handstil. En vuxen mans stil. Han känner till den stilen så bra redan. Skriften är samlad i jämna fyrkanter på sidorna, som trädgårdssängar med gångar emellan.

Det är bäst att sitta i salen när man sysslar med detta. Inne i kammarn faller det sig naturligt att läsa läxorna, dem som hör skolan till. I kammarn kommer man ju instörtande på frukosttimmen och därifrån bär det av till skolan igen, sedan man fått i sig potäterna eller blodbrödet. Skolan och kammarn hör ihop på sätt och vis. Men det här är någonting helt på sidan. Det är allvarligare och viktigare. Därför passar det att Edgar sitter i den avskilda och svala salen, när han pluggar de blå häftena.

Det är Venhojärvi som skrivit det som står i häftena. Det ena innehåller alla tempora av verbet läsa på finska, det andra samma sak på ryska. I finska häftet står det dessutom en hop annat, regler och sådant, men nu behöver han just inte det skrivna mer, sedan han börjat läsa Kockströms första del. I ryskan har han ingen bok. Men alfabetet kan han redan utan att stappla, man skulle kunna väcka honom mitt i natten och fråga.

Det är fem veckor nu sedan han började läsa för Venhojärvi, räknar Edgar efter. Bra bekvämt att Venhojärvi bor hos dem. När Edgar har sin lektion behöver han bara kliva uppför vindstrappan från kammarn. Utför den trappan kom Venhojärvi nerhasande på kvällen samma dag han flyttat in, och egentligen var den visiten orsaken till att Edgar började läsa för honom. Kanske det rentav var sparbössorna som gjorde det. Att Venhojärvi råkade få syn på dem när han tassade omkring och fingrade på ett och annat smått som finns i kammarn.

»Uebe Sparsamkeit» läste han på de gula trädosorna, och varken Edgar eller systern kunde förstås säga vad det egentligen betydde. Ja, tyska måste Edgar snart också börja läsa för Venhojärvi.

Han fördjupar sig i Kockström, präglar in de nya orden i syn och hörsel, stavelse för stavelse, som om han drev mossa i en vägg. Stundom liknar orden någonting och då är det lättare. Jaha, rusk, det är ju rakt ingen konst att minnas, rusk, rusk och så ea på sladden. Då och då blir munnen stående öppen mitt i en stavelse; blicken har fastnat vid den bländvita längan mitt över torget, som till hälften ligger nattskumt i skuggan från deras byggning. [Ruskea brtyder brun på finska.]

Det knastrar till i gruset en bit från fönstret. Ingenting att lyss till, grusknastret är som det skall vara: med långa mellanrum går alltid någon förbi på trottoaren. Men Edgar lyssnar ändå. Det är två som närmar sig: ljuden sällskapar med varann i gruset. Edgar hör att den ena är gubben Zeta. Det är bara han som tar sådana korta fjät, med tårna utåt, så korta att fotspåren nästan hänger ihop och blir till en ändlös rad av z-bokstäver. När de två är mittför fönstren hör man rösterna: de kommer in i salen liksom inlindande i yllelappar. Så knastrar stegen vidare och det blir tyst igen. Edgar dyker på nytt ner i Kockström.

Det går bra för Edgar i skolan. Årsbetygen förbättras i en jämn kurva. Han är samvetsgrann och flitig. Han får höra beröm och rodnar blygt självmedvetet. Mor skiner upp när det blir tal om Edgars skolgång.

Kunskaperna man får i skolan är trots det hårda och torra, som stålbakat bröd mest. Man tuggar och tuggar för att det så skall vara. Men det finns andra kunskaper också. Edgar har upptäckt dem småningom. Det som man får veta vid sidan av skolan har färg och doft och smak. De kunskaperna kan vara som underliga blommor, eller rätter man inte prövat än och vänder på tungan för att få ut allt de har av smak möjligheter. Ibland är de spännande som ett cirkusnummer eller sveper kring en likt sydvästen vid uthamnen.

Man kan hitta dem på besynnerliga ställen. En gång i veckan får de bröd till butiken från en bagare i grannstaden. Det kommer med hästskjuts i ett par packlådor, som invändigt är tapetserade med tidningsnummer. Ibland finns där riktigt färska blad. Edgar brukar slita loss dem från bräderna och gå igenom allt, spalt efter spalt; på så sätt fick han en gång veta att Portugals konung och kronprins hade blivit mördade tre dar tidigare. [År 1908 mördades Karl I och kronprinsen Luis Felipe.]

Så har somliga seminarister böcker som man glömmer bort sig vid när man får låna dem för ett par timmar i stöten. Världshistorien till exempel som visar hur det gick till i livet för tusen år sedan. Att det redan på den tiden fanns handelsbodar och folk som kom och gick och var livslevande människor! Det har Edgar inte kommit att tänka på. Han har bara sett gravitetiska [högtidliga och stela] eller vilt fäktande kungar marschera in i världen genom en sifferport och ut igen genom en annan. En tid fick han avhämta Löfbergs huvudstadstidning sedan den var läst. Där plockade han åt sig ett och annat också.

Visst kan det vara torrt det som man lär sig på sidan. Som nu detta han pluggar för Venhojärvi. Men det är ändå annat än skolämnena. Man tränger in i det och vill komma längre. Det är ens eget. Det blir till ett äventyr ibland. Man gnager inte hela tiden på samma brödknallar, emellanåt är det som de genomblåsta knäckebrödssmörgåsarna vid uthamnen. Denne Venhojärvi kunde inte många ord svenska när han kom till stan och ändå är han primus i sin klass i seminariet nu. Jämt hänger han över sina egna besynnerliga böcker. Inte kan man nöja sig med vad man får i skolan. Hela normalskolan är en förbunden säck, där man stoppats in och kravlar bland kantiga små ting. Edgar kan dem redan hela surven. Och när han väl blir utföst ur säcken? Är det knodd [affärsbiträde] han skall bli? Nej, det tar emot att tänka på sådant. Det är någonting som väntar. Bortom de blå häftena öppnar sig oskådade rika landskap, genomsvepta av en blåst som kommer och går, han vet inte varifrån och vart. En ny bok, en uppsnappad kunskap är en krök på vägen. Man står där och vädrar pustarna från ett land som man inte ser.

Men på samma gång är Edgars hoprafsade vetande sparpengar och samlarbråte. Han älskar sina nyförvärv med en närsynt kärlek. Det är ting att ta i och upprepat betrakta. Han står utanför kunskaperna han skaffar sig, håller dem i handen och sticker in dem i deras fack. Ty han bokför och systematiserar. Han har den omsiktsfulle fattiges drift att hushålla. Han ordnar upp det lilla han har. Det är moderns balanserande tavlor och byrågrupper. Han är hänvisad till det knappaste och håller fast vid det med småsinne. En ändlös kronologisk tabell säger honom när Abraham bröt upp från Ur och Lincoln mördades. Han samlar data ur fysiken och kemin. »Norrskenet troddes förr vara en avspegling av vågorna i Norra ishavet.» »Kornblixten slår från molnen till de högre luftlagren.» »En ung österrikisk tekniker, Johann Irinyi, begynte använda fosfor för att slå eld.»

När han vill kan han ta fram sina klenoder och försjunka i dem. De är hans. De går gott upp mot frimärkena. De blir hans sport. Med dem tar han revansch för att han inte får fisk och slår boll illa. Tidvis förmörkar de himlen. Vad är det för barnsligheter att vada ute på lötet och spela knapp mot en solstekt södervägg i april?

I dagboken stoppar Edgar in märkliga händelser som han själv är med om. En skald som heter J.J. Wecksell har råkat dö [år 1907] och Edgar har råkat läsa om det i ett blad. Det gör honom delaktig både i hans död och Daniel Hjort och Lappviken. Det skall in i dagboken lika väl som första smultronet han äter på sommarn.

Händelser är sådant som kommer och blir till och inte mer kan ändras. Saker som inte fanns i går men i dag plötsligt är lika verkliga som kyrktornet och hans fällkniv. Storstrejkstelegrammen [1905] är händelser fast de är svåra att begripa. Säkrast är att skriva av dem. »I dag kom följande telegram: Witte 20 mars president i ministerrådet. Manifest utfärdats angående yttrande-, förenings-, samvets-, församlingsfrihet, utvidgad valrätt till riksduman, fastställande orubblig regel, att ingen lag giltig utan riksdumans godkännande.» Men stora händelser utspelas också hemma i stan, riktigt utanför deras fönster: »Kl. 9 f.m. tågade en mängd finska arbetare under sång till torget. Där uppställde de sig. Anföraren bar en röd flagg med vit inskrift: Vapaus — Frihet. Därpå tågade de till gendarmen och togo värjan av honom.»

Edgar annoterar torrt, utan egna funderingar och tycken. Sådant hör inte till händelsen. Hans respekt för det sakliga är stor. Han ringaktar det man känner. Och ändå är han riktigt blödsint. Men vad man tycker och menar och känner finns ju inte alls till. Man kan inte ta på det. Det är som en pösande ånga, fladdrig och försvinnande, men inne i fladdret står saken stöddig och trygg.

En kväll börjar ett rykte gå om att 300 arbetare från grannstaden är på väg för att kväsa det lilla borgarnästet. Man håller vakt på gatorna. Edgar sitter hemma med syster; mor hade gått ut för att rekognoscera. Barnen försöker med böcker och spel, men det vill inte gå. Hoplaspelets blystrutar flyger förbi sina hål och rullar kring på golvet. Ögonen tar fel på dominobrickornas prickar. Någon har sett två misstänkta figurer framför guldsmedsfönstret tätt intill. De två barnen är tysta, gläntar på gardinen och känner mer än förr att de är syskon.

Men ingenting händer. Natten är endast full av beklämning och ångest. Men den kommer inte med någon händelse. Och därför kommer den inte heller i Edgars dagbok. Ett rykte bara och rädsla och tankar hit och dit, vad är det att skriva om?