[20. Uppgång och fall]

Det började med att Nelson ställde upp butik i ett gathörn från deras.

Nelson är en utböling som ingen vet någonting om. En vacker dag kom han nedramlande Gud vet varifrån och länge dröjde det inte förrän han stod bugande och smilande i en splitterny butik. Redan det att han inte är barnfödd i trakten är misstänkt. Man har hört om dessa affärsmän från länsresidenset och grannstan, som kantänka är så företagsamma men inte har en nypa rent mjöl i sina påsar. Där han står bakom sin skinande disk, denna Nelson, kan han vara mör i mun och söt som en sockrad sirapssmörgås, men har man ögon ser man räven sticka fram. En fjäskenfält och smilmåns är han, om inte någonting sjufalt värre, det är visst och sant.

Gud vet vad han haft för sig innan han kom till deras stad med sina nymodigheter. Han nöjer sig inte med att handla som det har handlats här i staden i evinnerliga tider, rejält och utan tillgjordhet och krumbukter. Nej, någonting är tydligen på tok; han måste liksom gömma sig bakom en massa konster och grannlåter. Fönstret bredvid butiksdörrn skulle han ha brett som en port och sänkt närapå till stenfoten; det fattades bara att han körde in genom sitt kyrkfönster med flyttningslassen. Många och granna saker hade han med sig i sina packlådor, som småpojkarna stod och glodde på som på menagerilårarna med boaormar. Det kom glasskåp på disken och mycket annat. Hela butiken blänker och skiner nu av vitfärg i minsta vrå, och när kunderna betalat får de en kvittolapp ur kassaapparaten att vända på. Det är ju nästan som visitkort, om inte fotografi. Och när de går hänger limpan och grovsaltet fint i snören på träpinnar och på påsarna står det präntat mellan pekande finger och krumelurer: J. A. Nelson. Kolonialvaruaffär. Färm betjäning. Prima varor.

Det är inte att undra på att folk löper hos Nelsons som på panoptikon de har på torget marknadsdagarna. Människorna räcker inte längre till för en sådan liten och tillbakadragen bod som Edgars mors. Ja, trafiken går ner hos dem, det kan vem som helst se.

Det hade efterhand lättat för dem efter den tunga tid som följde på faderns död och konkursen. Edgars mor behövde inte längre pressa sig fram som genom en trång och krokig tunnel. Den hårda nödvändigheten hade dragit sig ett steg undan så man kunde svänga på sig efter behag ibland. Livet blev mjukare och rymligare. Det fick en ljusare ton. Ett rum hade kommit till. Det var inte ofta man satt på sammetsstolarna i salen, men de stod där och bjöd in: ni kan vara fina om ni vill. Men det var trivsammare att skynda förbi dem in i kammarn. Då och då uppenbarade sig en ny prydnadssak på byrån eller etagären [prydnadshyllan]. Man vände på en gipsstatyett och lade huvudet på sned: vi har sådant också fast det inte går att äta eller elda med. Mors ljusa sång band samman en domän på två rum, kök och butik. Ungdomen dröjde kvar ännu: som ett altare åt de fåfängliga timligheternas trevliga gud lät hon göra en utsirad och glänsande byrå, som ställdes att prunka mellan fönstren i salen. Det kom ovanligare rätter och tilltugg på bordet. En del sådant fanns i butiken; det gick lätt att ta och behövde inte betalas. Ja, visst skulle det betalas, men inte just nu, när det skulle smaka så bra med lite extra gott och läckerheterna låg på hyllan och bjöd ut sig. Ett par gånger under dessa uppgångens år reste mor till huvudstaden. Det fanns ärenden som borde uträttas: varor beses och beställas, tänderna lagas. Så hade evangeliiföreningen årsfest, och det var inte ur vägen att någon gång träffa gamla bekanta. Då och då blev det att resa till släktingarna i hemsocknen och Broby. När mor for slog hon igen butiksluckorna. Under några dagar stod dörren och vände en slät och avvisande rygg åt torget och människorna.

Och just när det går så bra för dem kommer denna Nelson och slår upp sin nymodiga butik ett gathörn från deras. En människa fördristar sig att rucka på ett urverk som går som det skall. Hade det börjat hacka och dra sig av sig självt så skulle man inte ha någonting att säga. Det hade varit Guds vilja. Men en människa skall inte gripa in och försöka ändra. Hon skall göra sitt, stilla och tålmodigt, och ta emot det som kommer.

Långsamt men obönhörligt sackar det utför. Mor dröjer sig kvar i butiken allt längre om kvällarna, lutad över kladdar och räkningar. Sången blir allt sällsyntare. De tar flere matgäster; köket får en avbalkning av kretong så herrarna inte skall behöva stryka förbi spisen och slaskämbaret utan får vandra till matbordet som genom en vestibul. Men det hjälper inte. Det som kommer in i kassalådan går ut igen till räkningar och hushåll.

Man börjar tala om att flytta. Hyran är för hög. De kunde bo i ett rum eller ett par och sälja slut det som finns på lådbottnarna. Och när lagret är tömt? Gud har hjälpt förr. Mor har två starka armar och hon kan sy. Det händer i livet att man är nere bäst man sitter på grön kvist. Människan kan ingenting göra åt den saken. Det är bara att ta i, men Gud ställer. Mor minns Svartbacken, där hon som barn åt nådebröd sedan hemmanet ramlat. Ändå har hon haft sitt eget att tugga på allt sedan dess. För resten blir barnen snart stora. Några år är ingen evighet. Kanske Gud rentav vill driva dem ut ur denna stad för att ge dem någonting bättre. Edgar måste få gå i skola och här finns ingen.

En försommardag håller de auktion på en massa husgeråd och möbler och all bråte som samlats på vind och i lider. De lämnar från sig sådant som man strängt taget kan reda sig utan i denna osäkra värld. Det går livligt till under de gamla fönstren, som när gardinerna tagits bort liknar uppspärrade ögon. De bär saker i sitt anletes svett. De vänder på en kista som de nästan har glömt, håller en stund i handen en tavla, som hängde på väggen i går. Bondfolket ropar i kapp och skämtar festligt.

Dagen därpå flyttar de in i bankens lilla gårdsbyggning, som stått tom emedan den varit för kall att bo i.