XVIII.

Sedan Viking rusat till redaktionen, klädde Gunnel på sig kappa och hatt, pudrade sig, svärtade ögonbrynen, strök med läppstiftet över läpparna som fick en högre men dock dämpad färgton. Därpå speglade hon sig och kände sig belåten med sig själv. Det utschasade draget i hennes ansikte var borta. Hon var fräsch och chic som förut.

Spårvagnen kom lämpligt, och hon befann sig inom kort på sjukhuset, dit hon hade ringt då Lesser var borta.

Inga hade kryat till sig och var vid gott humör. Operationen hade gått som beräknat. Läkarna hade försäkrat att hon skulle få fara hem redan påföljande dag.

De båda systrarna hade samtalat endast en liten stund då deras mor infann sig.

— Du här! sade hon förvånat.

— Hälsningar från Nådendal! svarade denna och såg förtroendeingivande ut. Jag hamnade i ett större sällskap, och så beslöt vi att ta reda på hur badstaden ser ut vintertid.

Modern nickade, och dottern gjorde sitt bästa för att möta den spörjande blicken.

— Du har en hel del post därhemma, fortfor modern.

— Värdepost? undrade Gunnel.

— I går på eftermiddagen kom en kvittens, som ger vid handen, att du har ett rekommenderat brev att hämta, och i dag vid förmiddagsutdelningen kom en annan likadan kvittens.

— Alltså två penningbrev! jublade Gunnel.

— Av allt att döma, svarade modern.

— Hör du, Inga, sade Gunnel utom sig av glädje, jag kilar i väg hem. Du blir alltså utskriven i morgon. Välkommen hem! Jag skall ta emot dig med öppna armar.

Hon skyndade sig ut och tog spårvagnen hem. Som en virvelvind kom hon in i köket och fortsatte till kammaren. Mycket riktigt. Där funnos de båda kvittenserna. Hastigt stoppade hon dem i sin väska och ilade till postkontoret. Det rådde ingen trängsel vid luckan, och hon fick ut sina försändelser genast. Hon märkte att det ena av breven bar utländska frimärken. Såsom nästan alla lärdomsskolebarn hade hon sysslat litet med filateli, varför hon efter en flyktig granskning fann att märkena voro estländska. Lorenz! Lorenz hade återbördat sitt lån! Hon halvsprang hem och gav sig icke tid att ta av sig ytterkläderna förrän hon slet upp kuvertet. Det innehöll ett brev och en check. Hon började läsningen:

Reval, den 23 december.

Förtjusande lilla Gunnel.

Du är säkert besviken på mig. Också jag är ledsen för att du fått vänta på försändelsen. Men låt mig komma med en förklaring. Kanske du kan förlåta mig.

Då jag efter att ha skuddat Nykarleby stoft av mina fötter anlände till Helsingfors, uppsökte jag som planerat var Nordiska föreningsbanken. Penningsumman, som jag telegrafiskt anhållit om stod mycket riktigt till mitt förfogande, men där fanns också någonting annat, nämligen ett nyss anlänt telegram, som meddelade, att min far plötsligt insjuknat i lunginflammation och med ambulansflyg förts till en kurort i Schweiz. Telegrammet anmodade mig att ta första flyg till platsen där han vårdades vilket jag också gjorde. Jag hann till ort och ställe ett par dagar förrän min far dog. Du vet att förhållandet mellan far och mig inte alltid varit det bästa, men då döden hotade att skilja oss åt, förliktes vi.

Min far hade redan för många år sedan uttalat önskemålet att få sitt sista vilorum i sina fäders grav i Bayern. Naturligtvis såg jag till att hans önskan villfors, och på detta sätt kom jag även att resa till Tyskland.

Men det var om helt andra saker jag ville berätta. Redan under mina första dagar i Schweiz telegraferade jag till chefen för min fars firma och bad honom tillställa dig en penningsumma vars storlek jag uppgav. Ett annat belopp lät jag sända till min gode vän Grepmakars. Ödet ville emellertid att utbetalningen skulle fördröjas. Den person till vilken jag hade adresserat telegrammet var nämligen på en affärsresa utomlands, och telegrammet blev liggande tills han kom hem.

Och sedan en annan sak. Du kommer ihåg hur likgiltig jag föreföll att vara vid mitt avsked. Jag önskar nu göra klart för dig, att den inte kom från hjärtat, den kylan. Jag måste bruka våld mot mig själv, utan hänsyn slita mig ifrån dig. Ty jag visste, att min far inte skulle gått med på att jag gifte mig med dig. Min far såg helst att jag valde mig en hustru bland högdjuren, gärna av adligt stånd. Nu bestämmer min far inte mera. Jag är min egen, och förmyndarstyret har resignerat. För mig är känslorna ledstjärnan, då det gäller att bestämma sig för en följeslagare genom livet. Jag älskar dig och jag ber dig därför: Bliv min maka! Oss väntar en härlig tillvaro. Huru skönt vore det inte att företa en jorden-runt-resa tillsammans. Tänk dig korallöarna med sina laguner och palmer! Tänk dig Sydamerikas regnskogar med sin yppiga flora och rika djurvärld! Tänk dig sagolandet Indien med sina fakirer, sin mystik och magi! Om du accepterar mitt förslag vore jag den lyckligaste långdistansaren på jorden. Var snäll och ge mig ditt snabba svar!

Bifogande checken sänder jag dig många kära hälsningar.

Loddi.

Gunnel suckade och slöt ögonen. Just nu föreföll det som om tillvaron varit en stor karusell och hon den enda luståkaren. Lorenz hade gett henne ett anbud. Och vilket anbud för en vanlig dödlig människa! Hon höll nästan på att glömma det andra brevet, fastän hon höll det i sin hand. Hon slät upp det och läste:

Söta Afrodite.

Jag får tacka Er för Ert utmärkta dansnummer. Hoppas Ni kom lyckligt hem. Närsluter fmk. 2.000:—, utgörande återstoden av Ert tillgodohavande.

Ännu en gång hjärtligt tack för Er medverkan.

Ordföranden.

Hon vek ihop sedlarna och stoppade dem i väskan. Först därefter kom hon att kasta en blick på den check, som Lorenz sänt henne. Den upptog en summa på tolv tusen mark.

— Gud, så mycket pengar på en gång! jublade hon. Om hon bara vetat vad som väntade henne, skulle Roff ha fått se sig om efter en annan varietédansös. Det var så hon ryste, då hon tänkte på sin lättsinnighet. Men vad hade hon haft för annat val. Penningens makt är stor. Genom studier hade hon försökt kämpa sig fram till en position i samhället. Men ännu var hon inte vid målet. Hennes väg var berg- och dalbanan. Hon var flygfisken, som förgäves försökte höja sig över sitt rätta element!

Hon satt och grubblade. Lorenz eller Viking? Hennes ödesvåg balanserade nu med dessa män som mot varandra verkande vikter. Lorenz med sina outtömliga resurser och Viking med sina medelmåttiga inkomster. De voro stora i förhållande till det hon varit van vid i sitt barndomshem, men knappast medgåvo de några världsomseglingar i lyxhytt.

Men vad betydde alla världens rikedomar för henne, om hon inte hyste den rätta känslan för den man som ville dela dem med henne. Av sin egen uppslagna förlovning visste hon, att en mans sociala ställning, hans inflytande och hans pengar inte äro utslagsgivande då det gäller äktenskap. Det finnes faktorer som väga betydligt tyngre i vågskålen. En sådan faktor är känslorna. Hade hon inte, då hon bröt med sin fästman bevisat att känslorna är huvudsaken, då det gäller att ta ställning till ett giftermål?

Det var som om en osynlig Viking befunnit sig i rummet och varnande lyft sitt pekfinger. Och hon kände på sig att hennes samvete gillade denna varning. Viking skulle hon välja och inte Lorenz. Och varför? Vad var orsaken till att hon nu avstod från ett liv i lyx och överflöd, från allt det som från hennes första skolår hade utgjort hennes livsmål, drömbilden, som hägrade vid synranden men dock föreföll att vara så fjärran. Var det känslorna som opponerade sig? Dock, hade hon inte beslutat att bryta förlovningen för Lorenz skull? Förlovningen var upplöst, men hade hon tänkt på Lorenz? Hade hon inte vid nyktert besinnande efteråt funnit att det var bäst att hennes och Speiergangs vägar skildes för alltid? Eller var det blott en variant avfabeln om räven och rönnbären? Hon hade under stilla nattimmar intalat sig att hon var kär i Lorenz. Var detta blott en vag inbillning som skingrades av eftertanken några timmar senare eller var hon kär i honom fortfarande? Om så var fallet, vad kände hon då för Viking? Hela hennes väsen skyndade sig att förklara att det hon kände just var kärlek. Ja, det måste även hennes förstånd medge. Det var kärlek. Hon älskade honom, endast honom. Hon kände hur en het våg av lidelse vällde upp inom henne. Om han blott varit där nu ... Att åtrån är gudomlig, förstod hon nu.

Hon försökte så åter utplåna Lessers bild och frammana Speiergangs. Men det lyckades Inte. Det var bara några vaga konturer, som efter en stund utplånades helt och hållet. Och på nytt framträdde bilden av den leende, svärjande och domderande Viking. Det var denne man som i minsta fiber harmonierade med i henne själv, denne man som fått pröva livets hårda lek alltifrån sin ungdom och som varit tvungen att börja arbeta för sitt uppehälle i stället för att studera vidare. Han var den fattiga kontoristen, som hängt över torra räkningar och avancerat till kontorschef. Nu skulle han bli redaktör. Han kände till tillvarons skuggsidor och genomsnittsmänniskans glädjelösa vardag och kunde bedöma den. Men han kunde också värdera framgången. Både för honom och för henne hade livet mången gång tagit formen av ett grymt vidunder. De hade känt närvaron av en glupsk bläckfisk, men han hade undgått gastkramningen, och då hon blivit offer för djurets lömska överfall hade han räddat henne ...

Huru hade hon inte längtat efter att han skulle kyssa henne och krama henne och viska kärlekens ord i hennes öra, då honmedfaren och eländig vaknade hos honom efter Afroditeklubbens fest! Huru gärna hade hon inte velat se en glimt av hänförelse och ömhet i hans ögon! Men föga av det hon önskade sig hade blivit henne förunnat. Viking hade visserligen uppträtt artigt och förekommande men dock reserverat. Ja, nästan kyligt. Han var mannen med stålnerverna, mannen, som i alla situationer hade sin kropp under den egna viljans kontroll. Men vilken var då orsaken till hans taktfullhet och kyskhet?

På den frågan kunde hon inte ge ett tillfredsställande svar. Senast de träffades, hade hon med en viss överlägsenhet låtit honom förstå, att hon var förlovad och gick i giftastankar. Med den likgiltigaste min i världen hade hon sagt honom att hon reste till sin fästman. Hela hennes hållning hade kommit honom att tro att han bara var luft för henne. Lesser var mannen som åtminstone inte var efterhängsen, inte heller svartsjuk. I varje fall visade han inga symptom. Ingen förvåning, ingen reaktion ...  Han hade takt om någon.

Han dolde många intressanta drag i sitt väsen denna blonda Viking. Så till exempel den försiktighet han lade i dagen då han orienterade sig i hennes kärleksförhållande just nu, ty ett barn kunde ju förstå att den omständigheten att hon gått in på att uppträda som Afrodite inför idel trånsjuka herrar ingalunda kunde gälla som ett vittnesbörd om evig trohet mot fästmannen. Lessers vakna blick upptäckte säkert redan då han knockade hennes chaufför vid den ensliga villan, att hon inte mera bar sin förlovningsring. Men inte en fråga, inte en gliring, som man skulle kunnat tolka som trevare. Originell och hemlighetsfull och svår att komma in på livet, dock så manlig, så fascinerande manlig!

Men om ... Gunnel ryste. Hon vågade inte tänka tanken till slut. Och dock måste hon ta detta med i beräkningen. Om han medan hon stiftat bekantskap med österbottningar och estlänningar, hade funnit en flicka som han var kär i. Tänk om hans passivitet bottnade i ett karaktärsdrag som tycktes kunna vara utmärkande för hans typ. Nej, så kunde det inte vara, fick inte. Lesser var hennes från och med nu hennes sagoprins. Ingen kvinna skulle få ta honom ifrån henne. Och inga män, komme det så tusen stenrika estlänningar, skulle kunna hindra henne från att bli hans av ödet utsedda livsföljeslagarinna i lust och nöd. Hon måste få tala öppet med honom om dessa viktiga ting, säga honom rent ut, att hon avgudade honom ... o, om morgondagen snart skulle randas!

Hon satte sig ner och skrev ett långt brev till Lorenz, i vilket hon tackade honom såväl för den frikostigt tilltagna penningsumman som för det lockande erbjudandet att följa honom på världsomseglingen. Hon avböjde förslaget och lät honom tillika förstå, att hon inte kunde bli hans hustru. Sitt nej motiverade hon med att hon var kär i en ung åbopojke och att hon sannolikt skulle gifta sig med honom. Förlåtelse gav hon honom för att han dröjt med att återbetala lånet, fastän förseningen hade vållat henne en hel del obehag. Nu gjorde hon å sin sida anspråk på hans överseende med att hon inte kunde gå in på hans storsinta förslag. Hon önskade honom glädje och lycka i hans tillärnade jorden-funt-färd. Hon undertecknade brevet med sitt förnamn och postade det omedelbart.

*

Följande dag på morgonen gick hon på uppköp. Far skulle få en butelj konjak, eftersom han på senaste tid visat så ringa intresse för starka drycker. Åt mor skulle hon köpa en ylletröja och åt Inga den största av alla chokladaskar. Sedan hon hade tillhandlat sig dessa tre ting gick hon hem, lade paketen i en byrålåda och började fundera över vad hon skulle köpa åt sig själv. Naturligtvis en klänning! Hon gick på nytt ut i stan och gjorde en rond genom en mängd, välförsedda affärer. Till slut fann hon vad hon sökte. Gud, ett så sött plagg! Det skulle komma att göra effekt.

Nästan hela eftermiddagen åtgick till att göra toalett. Hårfrisörskan och manikyristen uppvaktades. Och hemma i tvättrummet fullbordades vad som ännu återstod av polering och finslipning. Då hon så vid det utsatta klockslaget mötte Lesser var hon verkligen elegant. Och hon njöt av att veta att Lessers vakna blick skulle observera det. De gingo till Socis. Hon hade beslutit att besegra Viking denna afton. Men hennes till synes passiva tillvägagångssätt hade åtminstone till en början dålig framgång. Viking föreföll tröstlöst immun mot hennes charm; inte ens den allra minsta komplimang bestod han henne. Han berättade blott om sin nya tjänst, sina överenskommelser med tidningsaktiebolaget och tidningens huvudredaktör.

— Du är bara tidning alltigenom, bara känslolös materie, sade Gunnel förtrytsamt efter en stund. Tala om någonting annat!

— Varför det? Tidningen är det viktigaste för mig just nu. Jag dyrkar den näst Gud. Och jag som trodde, att också du skulle kunna förstå det och till och med glädja dig åt min framgång på dina egna vägnar. Det tidningsmässiga ligger i mina tankar, och det man har i tankarna talar man ofta om. Just för en stund sedan erinrade jag mig, huru viktigt en tidnings bildmaterial är. Jag får hand om klichéanstalten, och jag skall både utvidga och ombilda den.

— Men kan du inte glömma tidningen under den stund du sitter här tillsammans med mig. Jag är som du vet ingen specialist på journalistik.

— Ni är fördömt oberäkneliga och inkonsekventa, ni kvinnor. Mig förefaller det som om du vore svartsjuk på bladet för att jag ställer det framom dig. Jag frågar: Vad har du för anspråk på mig? Jag begriper mig inte på kvinnornas resonemang. Trots att en kvinna inte älskar en man kan hon dock absolut inte fördra, att han ser åt en annan kvinna, inte ens att han uppmärksammar för att inte säga dyrkar ett dött ting — i detta fall min tidning!

— Hur vet du, att kvinnan som du talar om inte älskar den man hon för allt i världen inte vill överlåta till en annan kvinna?

— Från det praktiska livet har jag ett nära till hands liggande exempel, svarade han häftigt. Du är förlovad med en karl i Helsingfors. Och av allt att döma ämnar du gifta dig med honom. Trots detta sitter du här som drottningen av Saba och försöker lägga vantarna på mig. Till vad nytta? frågar jag. Har du läggning för bigami?

— Jag har inte försökt lägga vantarna på dig, svarade hon föraktfullt, som om hennes egenkärlek och stolthet sårats.

— Försök inte komma med undanflykter! sade han allvarsamt. Jag är en gammal räv på det erotiska gebitet. Mig lurar du inte så lätt. Du är som aldrig förr upplagd för flirt. Hela din fysionomi, din hållning, ditt uppträdande, dina gester och din konversation talar ett enda tydligt språk: Nu skall vi knipa den stöveln Lesser.

— Nå, om så verkligen vore fallet ... om jag faktiskt erkände, att jag är ute för att knipa den stöveln Lesser, vad har stöveln själv att säga till mina små erövringsförsök?

— Jag säger bara, att du far fullkomligt vilse om du tror att Lesser denna gång nappar på kroken. Lesser är det brända barnet ...

— Varför? Du tyckte ju så mycket om mig en gång. Dina brev var ju underbara ...

— Mina brev ... som du inte ens brydde dig om att besvara. Gift dig med den karl, som du har förlovat dig med och som du ansett vara för mer än jag!

— Viking! Jag är inte förlovad mera. Du ser själv att jag inte bär någon slät ring.

— I vår tid kan man förlova sig lika bra med en klackring och på sådana lider du åtminstone inte i kväll brist. Fröken — han vände sig till en av servitriserna — jag är torr i strupen, något att dricka.

— Du är en tjurskalle, svarade Gunnel, men ändå tycker jag om dig. Hur kan du — jag frågar ännu en gång — tillstå, att du inte mera skulle hysa några känslor för mig? Gammal kärlek säges aldrig rosta!

— Gunnel! Han rätade upp sig. Allting har sina gränser. Också kärleken. Jag var en gång så förälskad i dig som man gärna kan bli i en kvinna. Jag ville fortsätta att göra någonting av denna kärlek. Men du — du ignorerade mig och alla mina strävanden. Det var dig likgiltigt om jag fanns till eller inte. Jag skrev flere brev till dig, i vilka jag framhöll hur gränslöst jag höll av dig. Och du! Inte en rad till svar! Inte ett uppmuntrande ord vare sig skrivet eller muntligt, inte en gnista av hopp! Utan näring tynade min känsla för dig bort. Min kärlek är som andras en eld, men i motsats till många andras behöver den genkärlekens syre för att hållas brinnande. Jag kan inte hjälpa att jag är sådan.
(Inf. 2010-11-09.)

XIX.

Det var lördag i slutet av augusti 1939.

Redaktör Lesser vandrade längs kajen och njöt av det vackra vädret. Han erinrade sig att den bild han hade för sina ögon inte var verklighetstrogen. Någonting fattades i stadens lördagsprogram. Och han visste vad det var som saknades. Trafiken på ån, virrvarret av motorbåtar var borta. Restriktionen beträffande brännoljorna hade åstadkommit detta. Det var slut med bränslet för motorbåtarna. Guppande på vattnet lågo de och sleto i sina linor vid förtöjningsplatserna. De hade övergetts av sina ägare som i stället anlitade kustångarna vilka som stora svanar simmade på de bruna böljorna. Ombord på dem var trängseln driven till sin spets. Alla ville ut till landet för att under söndagsdygnet få en nypa frisk luft. Man förde med sig tomma flaskor för den kommande eller pågående båtfärden, fyllda buteljer med monopolmärke och kollin innehållande kött och andra matvaror för söndagens middagsbord ute på villorna. Lesser gick förbi nagubåtarna Östern och Sandels, på vilkas promenaddäck människorna stodo packade som sillar. Några timmar senare skulle trängseln vara lika olidlig på ålandsbåtarna. Men reslusten hejdades inte av bristen på bekvämlighet. Människorna voro glada och belåtna. Depressionen var åter förbi, det rådde högkonjunktur. Folk hade arbete, och välståndet blomstrade. Den förnöjsamma människan hade allt vad hon behövde. Trots att sabbaten stod för dörren bultade nithamrarna på Crichton Vulcans båtvarv, där kölsträckningarna och stapellöpningarna, som med korta intervaller avlöste varandra, vittnade om det forcerade arbetstempot.

Huru lyckliga föreföllo icke tiderna! Dåliga förbud funnos emellertid. Mörka ovädersmoln hopade sig över Europa. Det såg ut att blåsa upp en politisk orkan. Den tyska krigsmakten befann sig på paradmarsch på kontinenten, och i dess fotspår upphörde småstaternas suveränitet att existera. England åsåg promenaden med den ilskna bulldoggens ögon ... Optimisterna hyste ett svagt hopp om att en flygande Chamberlain ännu en gång skulle kunna rädda det gamla Europa från en väpnad konflikt, som oundvikligt skulle komma att ge upphov åt en världsbrand av ännu oanade proportioner, men de flesta människor höllo för att ett krigsutbrott var oundvikligt.

Lesser repeterade i minnet de senaste telegrammen från det diplomatiska läggspelets olika hörn. Man uttryckte sig försiktigt, men andemeningen var den att läget tenderade mot någonting fruktansvärt, ohyggligt. Krigsutbrottet var blott en tidsfråga. Världens ögon voro riktade mot den polska korridoren.

Men denna härliga lördag! Huru fjärran från krig föreföllo inte dessa klassiska åbovyer att vara. Träden i parkerna stodo ännu i sin fulla grönska, blomsterrabatterna voro jungfruligt sköna, solen varm och vindarna smekande. Skulle allt stå sig då den tornado blåste upp som hotade vid synranden? Onda människor skulle med sitt intrigspel fördärva och vandalisera allt det sköna. En handfull människor hade makt och myndighet att på sitt eget vis dirigera hela världen. Massorna — miljoner människor skulle lyda detta befallande fåtals minsta vink. Kultursamhället var i sanning någonting enastående!

Lesser ville glömma den ständiga påminnelsen om krig. Han beslöt därför att ta sig ett par dagars ledighet och resa ut till skärgården. Ännu var han inte inkallad till »extra reservövningar» som det hette, men ordern kunde komma när som helst.

Han skyndade på sina steg. Då han kom in på redaktionen tog han förbindelse med chefredaktören och utverkade åt sig ett par dagars ledighet för att fara ut till havsbandet, närmare bestämt Allö, där hans vän Ekelin fungerade som kyrkoherde.

Det vimlade av människor ombord, då Wellamo lade ut. Med sakta fart dunkade ångaren förbi skeppsvarvet och Åttkanten för att sedan gå för full maskin. Lesser, som stod på promenaddäcket, lät blicken svepa över de idylliska villorna och njöt i fulla drag av den sommarlivliga omgivningen. Erstan kom med en lukt av tång och sälta, som ledde hans tankar tillbaka till barndomens sorgfria dagar då han jagade gäldjur vid abborgrunden. Det var friska fläktar, och de gjorde honom på gott humör.

Efter några timmars färd med uppehåll vid bryggorna lade Wellamo till vid Allö. Lesser överraskade, men detta hindrade inte pastor Ekelin från att mottaga honom med svallande älskvärdhet.

— Du kan inte tro hur glad jag är att du sist och slutligen kom, sade pastorn. En kyrkoherde är så ensam, övergiven och isolerad här på öarna. Man har så få som man verkligt njutbart kan byta åsikter med.

De uppehöllo sig en stund vid den politiska kris, som höll på att skapa ett nytt världskrig och kommo sedan över till andra samtalsämnen. Lesser serverade sommarglimtar från stadens horisont, och pastor Ekelin berättade om den gångna sommarens frekvens av sommargäster, vilken knappast hade varit mindre än föregående somrars, trots att den privata motorbåtstrafiken var lamslagen.

— Har du under den granna parasollen hittat någon eva med vilken du kunnat språka bort tristheten? undrade Viking.

Pastorn log och skakade på huvudet.

— Du borde strängt taget gifta dig, fortsatte redaktören. En intelligent kvinna med ett visst mått av bildning skulle i hög grad motverka ensamheten.

— I förtroende sagt, svarade pastorn, har jag en del planer i den vägen.

— Verkligen? Lesser såg smått förvånad ut.

— Det borde kanske hållas hemligt. Men gamla kamrater emellan må det vara sagt. Hemligheten får dock inte sippra ut.

— Nå, ut med språket. Kanske får jag redan gratulera dig till din förlovning?

— Nej, sade pastorn leende. Inte ännu.

— Säg mig då vem den tillämnade prostinnan är! Bor hon här i närheten?

— Ja, svarade pastorn. Det begav sig nämligen, att den gamla folkskollärarinnan här avgick med pension, och det valdes en ny. Forsberg är hennes namn. Det hände i fjol vid denna tid, så fröken Forsberg är redan gammal här. Under sommarferierna har hon vistats i Österbotten och i Åbo, och nu har hon för ett par dagar sedan anlänt hit för att återuppta skolarbetet.

Lesser kände på sig att han hade svårt att dölja sin förvåning. Han kände sin själ uppröras och tände en cigarrett för att kunna dölja sitt ansikte bakom rökslöjorna.

— Men ni är ännu inte förlovade? frågade han på nytt och försökte göra sin röst så stadig som möjligt.

Pastorn som tydligen observerat det angelägna i sin väns tonfall såg på honom och fortsatte:

— Vi har då och då träffats, och vårt umgänge har lett till en viss förtrolighet. Man vet ju inte vart det kan leda.

— Och här behöver du knappast frukta några rivaler heller. I stan har man alltid att räkna med att konkurrenterna kan spela en obehagliga spratt.

— Talar du av erfarenhet?

— Jag har åtskilliga gånger blivit slagen ur brädet.

Pastorn bjöd på mat och de pratade i fortsättningen om den moderna kvinnan. Sedan de lyssnat till dagsnyheterna, som mest handlade om den internationella krisen, och kannstöpt kring telegrammen, bad Lesser om ursäkt för att han måste bryta upp för att besöka de lokala bygdekorrespondenterna.

— Här finns personer, sade han, som då och då sänder in referat från olika sammankomster till vår tidning, och det är dem jag måste försöka få tag i. Jag hoppas vara tillbaka om ett par timmar.

— Jag skall vänta med aftonteet, förklarade pastorn och satte sig vid sitt ämbetsbord för att förbereda sig för söndagens predikan.

Så fort Lesser kommit ut på byvägen, såg han sig om efter skolan. En sådan inrättning borde man utan svårighet finna. En skola känner man på utanskriften: stora fönster, som bära vittne om stora rum, och så gårdsplanen.

En stund irrade han omkring villrådig vart han egentligen skulle vända sig. Människor, som föreföllo att vara ortsbor, kommo emot på vägen, men han ville inte fråga dem till råds för att inte väcka uppmärksamhet. Till sist fann han ett hus som han antog vara skolan.

Det kändes oerhört spännande att treva sig fram på må få för att slutligen slå ned helt oväntat. Hur skulle Gunnel reagera för överraskningen. Var han redan för sent ute? Han kände det som om en elektrisk ström letts genom hans kropp. Hade hon kanske redan upptäckt honom? Hur skulle återseendet gestalta sig? Han kom ihåg schismen på Societetshuset och undrade om hon skulle svara med samma mynt ...  

Ännu i tamburen dröjde han några ögonblick, tände en cigarrett och knackade sedan försiktigt på. Ingen svarade. Han knackade igen, men fortfarande rådde tystnad. Då tog han mod till sig och öppnade sakta dörren. Han såg att ingången ledde till köket och steg på. Men ingen människa syntes till. Bara pendylen som tickade. Han öppnade följande dörr och steg in i en kammare. Lika livlöst. Utan att knacka på gläntade han på följande dörr. Han stannade. På schäslongen hade han upptäckt en kvinna som borrat ansiktet in i kuddarna. Han höll andan och lyssnade. Kvinnan snyftade! Men han hade i varje fall känt igen henne.

Ljudlöst gick han fram till ottomanen och strök med handen över hennes hår. Ett tårdränkt ansikte blickade upp mot honom. Det ljusnade. Den gråtande kvinnan reste sig upp stödande sig på armbågarna.

— Min Gud, kan det verkligen vara du? viskade hon.

— Såvida du inte har hallucinationer, svarade han. Jag kände på mig att du hade ledsamt, och så kom jag för att trösta dig. Se så, Gunnel, hur brukar man ta emot långväga gäster?

Hon torkade sina tårar, tvekade ett ögonblick, men slog så armarna om hans hals.

— Du har legat av dig, Gunnel, du kunde hälsa mycket bättre en valborgsmässonatt för länge sedan. Ännu bättre, kläm om bara!

Hon kramade honom hårt.

— Och sedan! fortsatte han.

Hon strök sin kind mot hans.

— Just så, stegvis skall man gå. Följande nummer!

Hon räckte honom sina läppar.

— Så skall ett återseende gestalta sig. Vi avbryter ritualen här. Det föreföll mig som om du skulle varit på dåligt humör då jag kom in. Kunde man få höra orsaken?

— Sätt dig bredvid mig! svarade hon och höll honom fortfarande vid handen. Tillåt mig först att fråga vad det är som fört redaktörn hit?

— Slumpen med riktigt stort S, skämtade han. Jag hade inte en ljusblå aning om att du vistades här då jag begav mig från Åbo.

— Varför reste du då?

— På inbjudan av min gode vän, pastor Ekelin.

— Jaså, du känner honom.

— Jag förmodar att du också gör det. En hygglig prick, inte sant?

Hon tittade ned.

— Men varför grät du då jag kom? Hade du ledsamt efter mig eller möjligen efter pastorn?

— Du är dig lik, Viking! Om du hade en aning om hur nere jag är, så skulle du inte ha samvete att reta mig.

— Nå, berätta!

— Helt enkelt: Jag är utled på att vistas här, utled på hela pedagogskapet. Jag anländer efter att ha firat ett angenämt semesterslut i Österbotten till detta örike, och genast jag öppnar skolans portar har jag en käring i nacken, en ragata, en valkyria, en argbigga, en harpa, som i högst oförskämda ordalag påstår att min religionsundervisning är sådan, att jag berövar barnen deras barnatro. Hon skällde ut mig för mitt sätt att förvränga bibelns klara sanningar och betraktade mig som om jag varit en hedning utan hopp om salighet. Du undrar väl inte över att jag är arg.

— Men vad har du lärt som gav henne anledning att beskylla dig för sådan okristlighet?

— Vad som kursen kräver. Käringens raseri hade sitt upphov i ett par förklaringar som har att göra med den moderna teologiska uppfattningen som ju i mångt och mycket kompromissar med naturvetenskapen.

— Var dessa förklaringar dina egna, eller hade du dem från någon vägledande källa? Fallet är ganska intressant.

— Naturligtvis härrörde mina förklaringar från auktoritativt håll. Jag tillämpar det jag inhämtat vid seminariet.

— Och för den sakens skull fick du ovett?

— Ja.

— Vilka bibelstycken var det fråga om?

— Jag framhöll att det var ett jordras som förorsakade, att Röda havet blev torrt och Israels barn kunde marschera torrskodda över. Vattnet uppsamlades i en djup sänka, förorsakad av raset, och ett grunt ställe längre bort bildades. Låter det inte naturligt?

— Ja, visst gör det det.

— Och vidare förklarade jag att Moses i det han slog på klippan alldeles ovetande kom att peta bort litet jord ur ett källsprång som mynnade ut i den. Vattnet började rinna, och Israels barn fick dricka sig otörstiga. Har inte den tolkningen också ett visst fog för sig?

— Visserligen, men förbluffande lyckträffar var det båda gångerna. Käringen ville naturligtvis se det som inträffat som ett underverk av Guds hand, vilket den intelligenta människan inte skulle få förgripa sig på och ge en naturlig förklaring på.

— Ja, hon påstod att dylika förklaringar inte finns i bibeln och antydde att sådana fria tolkningar var ägnade att göra Guds undergörande förmåga högst tvivelaktig.

— Hur ämnar du i fortsättningen behandla likartade spörsmål? Exempelvis mannaregnet i öknen och vinet på bröllopet i Kana?

— Jag kommer att låta båda berättelserna passera utan vidlyftigare utläggningar.

— Mannan var visst någotslags frömjöl som vinden förde med sig?

— Den versionen har jag hört. Och beträffande bröllopsvinet finns det inga undanflykter. Vattnet blev helt enkelt vin.

— Alltså ett Jesu under?

— Ja.

— Men låter det inte litet sökt? Den ena gången är det fråga om en ren tillfällighet, och så kommer undret utan prut.

— Jesus gjorde många under. Han uppväckte döda, gick på vattnet, spisade fem tusen män och kvinnor med fem bröd och två fiskar och botade kranka ...  

— Men fortsatte Lesser: Lasarus och änkans son i Nain kunde ha varit skendöda?

— Lasarus luktade ju redan.

— Men den vandrande gestalten på vattnet var möjligen en synvilla, en hägring ...  

— Nej, det framgår tydligt och klart, att det var Jesus själv. Bibelns ordalydelse är mycket klar på det stället.

— Och den sjuke vid Siloam? Kunde man inte anta att den hälsobringande dammen slutligen gjorde verkan?

— Inte gärna. Tillfrisknandet var ett ögonblicks verk. Kurer verkar i regeln långsamt.

— Men bröllopet i Kana. Vem kan bevisa att det inte var någon pojkvasker som hällde vin i behållaren?

— Vinet var så utmärkt att pojkvaskern omöjligt kunde haft tillgång till ett så gott märke. Och tänk på mängden! De torra struparnas behov tillfredsställdes inte med något litet krus. Det festades grundligt den gången i Kana.

— Nå, hur förklarar du omskärelsen? frågade Lesser som märkte att motparten gick segrande fram i disputationen.

— Förklarar inte alls ...

— Men om någon enfaldig liten baddare hittar på att fråga sin lärarinna?

— I så fall svarar hon att sakens klargörande hör till en högre kurs.

— Allt detta hade du bort berätta för den aggressiva käringen, det hade varit tillräckligt att korrigera hennes uppfattning om din irrlärighet.

— Jag förödmjukar mig i regeln inte för vardagsmänniskan, svarade Gunnel och knyckte högmodigt på nacken. Men vilken inställning har du själv till gudsbegreppet?

— Som människor i största allmänhet. Naturligt är att det finns en allra högsta instans, som ser till att naturlagarna verkar och håller världsordningen vid makt. Att se blott och bart materien i allt måste anses föråldrat. Människans själ är redan ett bevis på att det finnes någonting högre. Och enligt bibeln är själen det enda omedelbara som människan fått i arv av den rena guddomen. »Och han blåste i hennes näsa en levande ande ...”

— Alltså är du ingen radikal fritänkare ... ingen gudsförnekare ...  

— Och har inte ens blivit anklagad för ogudaktighet, tillade han ironiskt. Men ... du har ju en auktoritet att vända dig till med anledning av käringens kränkande och förnedrande kritik av din religionsundervisning. Pastor Ekelin är mannen som har makt och myndighet att vederlägga saken. Har du inte ...   

— Intermezzot ägde rum i dag, just förrän du kom. Jag har ännu inte haft tid att berätta saken för pastorn.

— Men du borde göra det för att få upprättelse. Ni två borde ta stöd av varandra, för strängt taget är ni kolleger. Den ena tar hand om barnens uppfostran och undervisning och den andra de fullvuxnas utveckling enligt moralens och etikens lagar. Som själasörjare är pastorn utom vägledare i kristendomskunskap även moralens och de goda sedernas förespråkare, för bibeln är framför allt den stora moralläran utan jämförelse.

Gunnel nickade som tecken till att hon förstått. Lesser fortsatte: — Jag förstår din belägenhet här på ön. Du känner dig som en deporterad straffånge. Vad tror du då att pastorn gör? Han nästan svallade över av glädje då han fick se mig. Han var så ensam, förklarade han. Ingen jämlike att språka med.

— Vart vill du komma riktigt?

— Slutledningen är klar: Två på samma ö, en man och en kvinna som båda känner sig isolerade och främmande för omgivningen. Har ni aldrig tänkt på att slå er ihop?

— Jaså, det var dit du ville komma. Pastor Ekelin har bjudit till att trygga trivseln och ... men tills dato har jag ställt mig tämligen kylig till hans förslag ...  

— Men sådana företeelser som samarbete och arbetsfördelning är högst aktuella i vår tid.

— Du är gemen, Viking. Vi byter om samtalsämne.

— Vad skall du då hitta på. Du har vistats i Österbotten, sade du. Kanske har du några försänkningar där? Han såg skälmskt på henne.

— Jag har tillbringat ett par angenäma veckor i Rolax hos en före detta skolkamrat vid namn Grepmakars. Han gifte sig medan jag var där, och så kom jag att få vara med om ett hejdundrande bröllop.

—Ett österbottniskt bondbröllop! Det var säkert en upplevelse.

— Ja, det var det verkligen. Och så har jag uppehållit mig i Åbo och Nådendal. Jag har haft en riktigt trevlig sommar. Tänk hur det sedan skall kännas att vistas här ute!

— Inga begeistrade pampar som klappar i händerna då fjärdarnas Afrodite stiger upp ur det våta och dansar »Den döende svanen» ...

— Du är äcklig, Viking. Tänk på öbornas belägenhet! Du skulle bo en vinter här, och jag tror att du inte skulle göra dig lustig över dessa människors lott. Du läser om menförestiden i den yttre skärgården och du skriver kanske själv en uppmuntrande ledare, i vilken du yrkar på förbättrade kommunikationer i skärgården och på högre levnadsstandard för öborna. Men vad en vinter och menföre i själva verket innebär och vad flera månaders isolering från yttervärlden betyder i skärgårdsbornas även annars så strapatsfyllda liv, det har du alls ingen vetskap om. Att förströelse — biografer och teatrar — saknas, är bara en angelägenhet av andra rangen. Betänk att vi är utan läkare!

— Det behövs bara en krånglande blindtarm för att en människa skall förpassas till de sälla jaktmarkerna. Jag påminner mig hur brådskande min systers fall var. Det bar raka vägen till operationssalen. Hade hon befunnit sig i dessa trakter vintertid, då hon började få känning av det onda, hade hjälp varit omöjlig att få. Hon hade fått döden dö, i stället för att hon nu befinner sig i ypperlig form. Långt mer än gränstrakternas ödemarksbyar är vi prisgivna åt slumpen. De som makten har gör inte mycket för att råda bot på svårigheterna. Våra böner blir ohörda. Vi har inte ens telefonkontakt med fastlandet så att vi skulle kunna alarmera flygambulansen!

— Skulle du ha lust att flytta tillbaka till staden?

— Jag har min tjänst här, svarade hon och skakade på huvudet.

— Du kan lämna den och söka dig en ny — till exempel i Åbo.  

— Jag vet inte hur glad jag skulle vara över att få komma tillbaka till gamla Åbo. Men jag har inga utsikter. Det fordras stora meriter att få tjänst i en stad. En del extra studier med högskolevitsord i pedagogik, åtminstone cum laude. Jag står mig inte i konkurrensen med mina enkla betyg. Det finns magistrar med folkskollärarkompetens som armbågar sig fram till de bästa platserna. Oberoende av vem som direktionen och inspektorn utpekar som »den skickligaste och lämpligaste». De besvärar sig och tar platserna med våld, förstår du.

— Men om jag skulle hjälpa dig, insköt Lesser finur1igt. Kommer du ihåg att jag en gång erbjöd dig att underskriva ett kontrakt. Jag vill minnas att du hade att välja på tio år eller — livstid. Jag förnyar härmed mitt erbjudande!

— Och vad ger du i lön? frågade Gunnel som inte låtsades förstå vad han syftade på.

— Gratis uppehälle och pengar till bio och teater.  

— Innefattar det gratis kläder också?

— Kläder inklusive smink och puder ...  

— Men det är ju högst förmånliga villkor ...   

— Säg, Gunnel, älskar du mig fortfarande?

Hon såg en stund spörjande på honom och svarade: ja.

— Tack för upplysningen! viskade han och lade armen om hennes hals. Jag skall å min sida svara på en fråga som du gjorde för länge sedan. Frågan lydde Ungefär så här: »Tror du, att du på nytt kan börja älska samma kvinna som du älskat förut?» Jag svarar: Jag har älskat dig en gång. Men det som istiden åstadkom med norden för många tusen år sedan, åstadkom du i mitt hjärta. Du kylde av det. Det belades med is.

Hennes ögon strålade och hennes bröst hävdes då hon frågade:  

— Kan det vara möjligt att du fortfarande håller av mig,

Viking? Jag kan inte tro det, så avvisande som du var den där gången på Socis.

— Jag väntade att du skulle påminna mig om den kvällen. Redan då — huru otroligt det än kan låta — tändes på nytt en kärlekens eld i min själ. Den tändes av en gnista från din egen eld. Men jag vädjade till min starka vilja. Mitt sunda förnuft skulle få fälla utslaget. Jag plågades och kände samvetskval för mitt handlingssätt, men min vilja var starkare än min lidelse. Mitt rättsmedvetande ropade på vikingars sed efter hämnd för ditt sätt att en gång ignorera mig. Och jag beslöt att hämnas; experimentet fick kosta vad det ville. Det fick kosta dig och hela min framtida lycka. Du måste få avsmaka samma mixtur som du bryggde åt mig.

— Det var också mycket nära att du kommit för sent. Din kur hade faktiskt sina riskmoment. Kort före det jag sammanträffade med dig på Socis, fick jag ett erbjudande av Speiergang — som jag talat om — att bli hans hustru. Jag hade dig i tankarna och svarade honom att jag inte kunde gå med på hans förslag. Jag hann sända iväg brevet, förrän jag kom på det klara med hur det var fatt med dina känslor för mig.

— Du satte mig framför den rike charmerande utlänningen?  

— För att jag var kär i dig, inte i honom. Långa tider var jag nere på grund av min olyckliga kärlek till dig, för mina känslor är inte så beroende av motpartens, såsom fallet tycks vara med dig. Inte heller kan jag döda känslorna med min vilja. Jo, jag ställde mig passiv till hela kärlekslivet — jag var som en stereotyp massa som inte reagerade för manligt närmande. För mig fanns ingen åtrå, intet sexualliv, bara kuslig tomhet för jag tyckte att du var oersättlig. Men som du själv sade: »Tiden är en utomordentlig medicinman”. Såsom dina började mina sår läkas, och mina domnade livsandar begynte vakna till liv. Så en dag, då jag tyckte mig vara i god kondition på nytt, satte jag mig ned vid skrivbordet och skrev ett nytt brev till Speiergang framhållande att förhållandena förändrats och känslorna med dem och att jag åter ville bli hans hustru.

— Åter? eftersade Viking och rynkade pannan.

— Ordet var möjligen missvisande. Jag föreställde mig bara en gång, hur det skulle vara att heta fru Speiergang. Nå väl Speiergang hade begett sig ut på världsomsegling, men dessförinnan hade han hunnit gifta sig.

— Det var den gode anden som ville att du skulle bli min och inte hans.

— Det förefaller så ... Sedan kom jag hit till detta örike och vantrivdes. Jag umgicks med planer på att återknyta förbindelserna med min före detta fästman, provisor Hasselstam, då pastor Ekelin kom i min väg. Jag började också filosofera över vad del skulle innebära att bli prästfru. Jag kände mig dock inte tillfreds med partiet, ehuru jag ingenting har att anmärka mot pastorn varken som själasörjare eller kamrat. Men älskare och make: nej! Jag såg mig nödsakad att sätta i gång med förhalningspolitik.

— Du väntade att jag skulle komma tillbaka?

— Jag väntade inte, men jag hade en känsla av att ett mirakel skulle ske, en ny marsch över Röda havet, ett nytt slag med trollstaven på klippan efter bibliskt mönster.

— Men hur kan jag veta att du är kär i mig? undrade Lesser.  

— Du borde känna det på dig, svarade hon och strök sin kind mot hans.

— Men skenet kan bedraga. Jag kände det också på mig en gång i maj, men till vilken båtnad? Följande steg i vår kärlekssaga var att du förlovade dig med en annan.

— Det var inte av övertygelse. Jag var en besinningslös sprakfåle då — utan ryggrad.

— Men du följde dina känslors maning, kan jag tro. Kan det därför inte tänkas att du ännu en gång kan gå ifrån mig?

— Nej, aldrig, käraste! Pina mig inte med dina misstankar; du vet att endast du betyder någonting för mig.

Lesser satt tyst en stund.

— Men jag har ett villkor som jag önskar att du skall känna till. Jag undrar om jag alls skall våga fram med det?

— Sjung ut bara!

— Det har alltid varit min oryggliga föresats att den kvinna som en gång skall bli mina söners mor skall vara oskuld.

— En mycket vacker tanke, genmälde hon.

— Jag har nämligen ingen lust att uppleva att någon främmande karl kommer och viskar i mitt öra och visar på den jag utvalt: Se den damen där, henne har jag varit med! I all synnerhet sedan hon blivit min fru.

— Du tvivlar alltså på min oskuld, Viking?

— Ja, svarade han smått förlägen, man kan aldrig vara så säker. Varietédansösers oskuld kan man betvivla.

Eldröd i ansiktet slet hon upp knappraden på sin kjol.

Lesser satt lugnt och smålog.

— Åtminstone har du temperament, sade han. Knäpp fast knäppena och lugna dig, så skall vi börja ventilera vårt framtida äktenskap. När tycker du att vi skall vigas?

— Älskling! svarade hon och hennes stämma var åter mild och melodisk. Just nu är jag inte upplagd att tala om framtiden. Vad jag önskar nu är att fullt hänge mig åt stundens stämning.

De tillredde kaffe, drucko och — bäddade.

— Det var ännu en sak som du är skyldig mig en förklaring på, framhöll Lesser och tog henne i axlarna. Kommer du ihåg mysteriet med gördeln som håller upp strumpebanden? Förgäves arbetade jag med dess hemlighetsfulla låssystem den där natten.

— Vänta skall du få se! Leende klädde hon av sig plagg efter plagg ...  

— Bara en liten knix, konstaterade Lesser och märkte hur behändigt låset sprang upp.

Långt in på natten vakade pastorn vid oljelampans matta flamma, men ingen tidningsredaktör uppenbarade sig. Först vid dagbräckningen anlände han. Men då hade Ekelin hunnit somna. Han hade redan hunnit förrätta gudstjänsten då han infann sig Lessers rum. Denne bad om ursäkt och förklarade, att han gjort en färd till en närbelägen ö tillsammans med en av byns bygdekorrespondenter för att besöka en kollega och att han försenats på grund av motorstopp. Samtidigt framhöll Lesser, att han var tvungen att resa redan samma dag, då en följande lägenhet skulle tvinga honom till ett för långt uppehåll.

— Också med min vistelse här är det slut, förklarade pastorn. Jag har fått order att anmäla mig till extra repetitionsövningar.

— Så, du är inkallad, svarade Lesser. Antagligen är det fallet ned mig också. Kanske möts vi Där Någonstans ...  

Sedan han tackat för all välfägnad som kommit honom till del, skildes de båda vännerna.  

Lesser befann sig på Wellamos promenaddäck. Från skolfönstret, därifrån man hade utsikt över fjärden, vinkade en näsduk. För att undvika att människornas uppmärksamhet riktades på lärarinnan och den resande tidningsredaktören hade dessa beslutat att hon inte skulle följa honom till båten.
(Inf. 2010-10-16.)

XX.

Det gick som de flesta människor hade anat men icke önskat. Den politiska lavinen hade inte gått att hejda. England förklarade Tyskland krig den första september. Det var en dag av jäkt och spring i städerna. Tidningarna gåvo ut löpsedlar vilka människorna formligen ryckte ur händerna på varandra. Redaktionernas personal hade glesnat på grund av inkallelserna, och de som fortfarande fingo stanna kvar måste arbeta för högtryck. Lesser hörde till dem. Han satt på sitt redaktionsrum nästan dygnen i ända. Telegram strömmade oavbrutet in, och upplagan steg i höjden på grund av de sensationella nyheterna. Aldrig förr hade tidningskioskerna sålt så många lösexemplar. Människorna voro som galna. De sprungo från tidningsförsäljaren till radioapparaten och från radioapparaten till tidningsförsäljaren. Det nya kriget var samtidens största sensation.

Men dagarna gingo utan att några egentliga operationer inregistrerades från väster med undantag av smärre bombraider. Men från öster föllo mörka skuggor över Finland. Dag efter dag tillspetsades förhållandena, och slutligen var det finsk-ryska kriget ett faktum. .

Redaktör Lesser hade under sin vistelse på Allö kommit överens med Gunnel om att de skulle förlova sig under julhelgen. Krigsutbrottet föranledde honom emellertid att förändra sitt beslut. Han ville ingå förlovning så fort som möjligt, ty han väntade inkallelseorder när som helst. I ett långt brev delgav han Gunnel sina synpunkter och uttalade önskemålet att hon skulle komma till Åbo omedelbart.

Novemberdagen med köld och rusk var som en spegelbild av folkstämningen då Lesser gick ned till hamnen för att möta Gunnel. Wellamo var försenad på grund av snötjocka, och ingen kunde med bestämdhet säga när båten skulle anlända. Människorna som stodo på kajen huttrade av köld. Bäst som de stodo där och spanade efter sin väntans mål, gåvo sirenerna flygalarm. Människorna strömmade in i de provisoriskt iordningställda splitterskydden. Tysta och behärskade sutto både unga och gamla och väntade på signalen: faran över. Ingen klagan, ingen pessimism, ingen förlamande misströstan. Men alla voro allvarliga. I kvällens mörker såg den väntande folkhopen på kajen omsider en babordslanterna som sakta närmade sig.

— Wellamo! ropade någon. Men då konturerna av skrovet började skönjas erfor man med besvikelse att det var Östern. Men i dess kölvatten sågs snart ett nytt babordsljus, och omedelbart därpå skar en vissling genom luften.

Lesser, som inte blott kände varje kustångare på skorstenspipan utan också på signalen från visselpipan, smålog för sig själv i mörkret. Han visste att nu kom båten som förde med sig hans fästmö. Med ögonen på spänn följde han med passagerarströmmen som sökte sig nedför landgången. Aha! där såg han henne.

— Hitåt! ropade han och tog henne i armen. Goddag för resten och hjärtligt välkommen. Han tryckte hennes hand, och de gingo upp mot stan.

— Alltså vid avgörandet, sade hon. Krig och kärlek ...  

—... är allt tillåtet, fyllde han i och kysste henne.

— Jag har längtat efter dig så gränslöst ...  Jag ser dig inte ens då det är så mörkt, jag hör bara din röst. Det är ovant att staden är mörklagd.

Lesser berättade om bombardemangen i staden och beskrev hur man skulle gå tillväga vid luftanfall.

— Huru länge får du vara här? frågade han.

— På sätt och vis har jag tur. Försvarsmakten har lagt embargo på min skola, och jag skall infinna mig först då direktionen ger besked därom.

Följande dag eklaterade de sin förlovning, vilken tillkännagavs med en annons såväl i lokalbladen som i Hufvudstadsbladet. Nyheten blev en stor överraskning för båda parternas släkt och bekanta. Doktorn, som hela tiden stått i brevväxling med Gunnel, var bland de första som sände rosor och lyckönskningar. I hennes hem visste ingen om det som hänt förrän tidningen kom med sensationen. Föräldrarna och systern hade inte ens reda på att hon vistades i staden. Men på grund av förlovningsannonsens ordalydelse kommo de till den slutsatsen att tilldragelsen ägt rum i Åbo. Inga ringde därför till redaktör Lesser och bad om sin lyckönskan på familjens vägnar.

Ungefär en vecka senare vigdes paret i all enkelhet hemma hos prästen i närvaro av Gunnels anhöriga. Gunnel gav sin kritiske fader en sidoblick då ceremonien var till ända. Hon förstod att han var nöjd. Han log så belåtet.

*

— Jag vet ganska litet om dig själv, sade Gunnel åt sin man, då de efter en enkel kaffebjudning i hennes föräldrahem efter vigseln vandrade hemåt.

— Du har faktiskt rätt i det, svarade han. Några lysande anor har jag inte att yvas över. Min far var pråmskeppare och dog då jag var fyra år gammal. Min mor var dotter till en sjöman och måste arbeta för sig och sin lille son. Hon var en förutseende och praktisk kvinna, hurtig och handlingskraftig och tappade aldrig sugen hur ogina förhållandena än mången gång var. Genast efter min fars död tog hon plats som hushållerska och på samma gång sjukvårderska hos en rik, gammal änkling. Jag följde med henne. På grund av den gamla herms välvilja bereddes jag även tillfälle att besöka lärdomsskola och jag blev vid aderton års ålder student. Som du ser, så har jag aldrig haft ett hem i egentlig mening. Men jag hoppas nu att få ett vid din sida, älskling.

— Vi skall bilda ett nätt, litet hem då kriget är över.

— Det tummar vi på. Trots krig och fasa börjar vårt klang- och jubelår här. Vi skall bjuda till att hålla det riktigt trevligt — tillsammans — tills du reser tillbaka till din tjänst och jag far ut — till fronten ...

De trädde in i sin lägenhet, klädde av sig ytterkläderna och slogo sig ner på soffan.

— Nu skall vi inte tänka på att vi kanske snart måste skiljas utan vi skall tänka oss dessa dagar som inledningen till en evig smekmånad, sade hon och lutade sitt huvud mot hans.

— Vi lyfter bort telefonluren, och så stänger vi dörrarna, så att ingen kan störa oss.

I detsamma ringde dörrklockan.

— Förbannelse! svor Lesser, där har vi trollet. Han låste upp dörren och kände en kall rysning ila längs ryggraden då han såg vem den besökande var.

— Inkallelseorder till löjtnant Lesser, sade konstapeln, det är visst ni?

— Ja, erkände Lesser och antecknade sitt namn i polismannens kvittensbok. Konstapeln gjorde honnör och avlägsnade sig.

— Där hade vi det, utbrast Viking. I morgon klockan fjorton skall jag anmäla mig. Vår smekmånad blev kort ...

— Vi har ännu många timmar förrän vi skils ... men vet du vem bylingen var?

— Nej.

— Jag bleknade ... lyckligtvis kände han inte igen mig. Det var samma karl som förde mig i kurran den dimmiga natten.

— Du har dina bekantskaper, sade han leende.

Hon vände sig om och vek ihop en tidning som hade tjänstgjort som omslagspapper på en blomsterkvast. Hennes ögon fingo syn på en rubrik som ledde tankarna till Idyllernas stad. Artikeln utgjorde en kritik av det skick i vilket seminariebyggnaderna befunno sig och efterlyste en ordentlig reparation, särskilt i seminariets internat. Hon ämnade nämna något om det riktiga i detta men förekoms av sin man som utropade triumferande:

— Nu skall vi sysselsätta oss med någonting riktigt intressant!

— Vad då undrade Gunnel, som ännu inte fått Knarkon ur tankarna.

— Sätt dig här! Han öppnade skrivbordslådan och tog fram ett par små buteljer som syntes innehålla någotslags preparat.Därpå hällde han vatten i ett par fat och uppblandade vattnet med innehållet i flaskorna.

— Tänker du döpa om mig? frågade Gunnel, som inte fann någon giltig förklaring till hans förehavanden.

— Inte riktigt så, svarade han. Nu bara ett rött papper runt taklampan. Börjar du redan förstå? Jag skall repetera en av min barndoms sysselsättningar. I förtroende sagt, jag skall framkalla en bild. Han tog fram ett brev. Läs! uppmanade han. Gunnel läste.

— Vad vill detta säga? Ett hot! Och mot mig.  Stilen liknar Roffs ...

— Riktigt! Det är vad Roff satte i verket kort efter din dans på Afroditeklubbens fest. Men dokumentet, som han yvs över, har jag tagit ifrån honom. Och det är det som vi nu med tillhjälp av dessa salter skall ta en närmare titt på. Kommer du ihåg då jag var ute för att möta Sven Hedin? Det var detta viktiga aktstycke jag i själva verket den gången var på jakt efter. Samtidigt köpte jag den där tavlan du ser.

— Den är stilig, men jag begriper inte riktigt sammanhanget.

— Hör på! uppmanade Viking. Han satte sig bredvid henne och började berätta om kuppen i det ensliga huset.

— Och nu skall vi se på Roffs trumfkort, förklarade han och höll upp en kassett. Gissar du vad du kommer att få se?

— Nej, svarade hon intresserat.

— Vänta då några ögonblick!

Han började laborera med filmen såsom han lärt sig i unga år. Hon följde med hans förehavande i detalj. Hon såg honom lägga ett papper i kopieramen, vilken han belyste med sin bordslampa.

Slutligen placerade han kortet i ett av vattenfaten och tog Gunnel vid handen.

Snart började bilden synas. De stirrade båda i fatet. Allt tydligare avtecknade sig fotografiet.

— Jag! utropade Gunnel. Och — naken!

— Det är en bra bild. Du skäms väl inte för din egen man?

— När har den bilden tagits? frågade hon förfärad.

— Observerade du inte magnesiumblixten just i rätta ögonblicket i dansen? Roff hör till dem som bokstavligen inte låter ett ögonblick gå sig ur händerna.

— Men jag trodde att blixten var till för att höja effekten, svarade hon orolig och ångerfull.

— Alldeles riktigt. Och här ser du resultatet av effekten. Den personifierade effekten — just du, lilla sötnos!

— Jag känner mig som en gatslinka.

— Ta det lugnt, käraste! Varje människa, hur mönstergill hon än försöker vara, trampar någon gång i klaveret. Och nu skall vi glömma dina dansanta eskapader. Må detta kort vara den sista påminnelsen om dem!

— Men jag har samvetskval över att jag som skall vara folkuppfostrare har burit mig så simpelt åt. Jag inser att jag inte passar till lärarinna.

— Trösta dig då med att du lämpar dig så mycket bättre till redaktörsfru, påpekade han. Du är som klippt och skuren att bekläda den vakansen. Därom kan du vara förvissad.

— Tack, älskling! Och jag skall heller inte glömma att det var du som räddade mig i farans stund, då jag överförfriskad var ett hjälplöst offer för pamparnas godtycke.

— Du smickrar mig! Jag känner mig verkligen lycklig över att ha kunnat uträtta någonting gott. Och särskilt över att mina ansträngningar ledde till ett så utmärkt resultat. Jag fick dig, och därmed har en av mina stora drömmar gått i uppfyllelse.

Men säg mig en sak: Kände du igen min handstil på kortet som åtföljde de blommor jag sände dig den äventyrliga aftonen?

— Sände du blommor den kvällen? Det har jag intet minne av? Jag tror att de blommorna aldrig tillställdes mig.

— Kommer du ihåg vem som kysste din hand i salen?

— Jo, jag minns, det var en karl ...

— Det var jag. Och vet du vem som satt bredvid mig vid tillfället?

— Nej, alla bar masker.

— Det var doktor Granberg. Och vet du vem som satt på min andra sida?

— Nu fantiserar du ...

— Det var en rikssvensk pedagog som var på väg för att hälsa på direktor Samuelsson. Rikssvensken hette Svensson.

— Du pratar goja!

— Det gör jag visst inte. Såväl Granberg som Svensson hamnade där utan att de visste vad det egentligen var fråga om. Granberg är gammal vän till Roff. De båda främmande herrarna kom med på min inbjudan. Jag gjorde både dig och Roff en björntjänst den gången. Jag kunde inte veta att du i din lätta ekipering uppbar aftonens huvudnummer.

— Det är nästan så att jag känner svindel.

— Kanske beror det på att jag röker en stark cigarr, skämtade han. Vi skall haka upp fönstret.

— Det är som om jag gjort mig skyldig till ett nidingsdåd. Tänk om Granberg och den rikssvenska pedagogen vetat något mera om Afrodite och den sistnämnda avlagt rapport för Samuelsson? Det hade blivit katastrof ...  suspendering ...

— Varken Granberg eller Svensson ägde någon kännedom om sjöjungfruns identitet. De har sålunda omöjligen kunnat ge Samuelsson några obehagligt överraskande informationer rörande

— Och de kommer heller aldrig att få veta vem som dansade dem.

— Men det finns en som vet, inflickade hon ängsligt. Och denne är den ärkeboven Roff.

— Roff är ingen bov. Han har bara ett så utpräglat sinne för mystik och äventyr.

— Men detta utpräglade sinne är ingen borgen för att han verkligen ämnar hålla mun.

— Nå, då får han prata.

— Och följderna! Tänk vilka katastrofala konsekvenser för hans skolmästargärning ute på öarna!

— Desto förr får du tillträda din nya plats! Hans ögon strålade av arbetsgivarens stolta glädje under det han rev sönder det framkallade fotografiet och brände upp bitarna tillsamman med filmen.

Ute föll snön i stora, tunga flingor. Det såg ut som om naturen hade skött om att fiendeflyget inte skulle kunna störa deras natt före avskedet.
(Inf. 2010-10-23.)