Provisor Hasselstam hade återvänt till sitt arbete i Jakobstad och Gunnel kunde därför utan att distraheras ägna sig åt studierna. Hon genomgick samtliga kursens läroböcker, studerade sina klasskamraters anteckningar från de lägre stadierna, läste igenom deras uppsatser och prov i satsanalys och räkning och jämförde kurserna med dem som erfordrades för studentexamen. Hon fann snart, att läroramen i ett seminarium högst väsentligt skiljer sig från lärdomsskolans. Seminariet upptog på sitt utbildningsprogram musik, träslöjd och järnslöjd, ämnen för vilka hon stod alldeles främmande. Sången hade beretts ett stort utrymme. Beträffande matematiken hade studentkursen avgjort övertaget, då däremot modersmålet ställde större fordringar på en lärarkandidat än på en abiturient. Kursen i det andra inhemska språket hade hopträngts i seminariets läroplan, vilken icke upptog några främmande språk. Och hon som hade studerat tyska och latin med beröm!
     Sedan hon granskat schemat, intresserade hon sig för skolbyggnaderna. För henne som hade trampat ut barnskorna i det modernt inredda flicklycéet i Åbo, verkade seminariets lärosalar och knarrande uppförsgångar tämligen primitiva. Redan första dagen hade Gunnel lagt märke till att samma rum användes till bönsal, festsal och gymnastiksal. Inventarierna gåvo detta vid handen. Klassrummen voro samtliga i undermåligt skick. De hade inga oljemålningar på väggarna som fallet varit i flicklycéet. Fysiksalen, som på akademiskt vis benämndes auditorium, påminde närmast om en liten landsortsteater i det nittonde århundradet. Uppsättningen av instrument var bristfällig. Men en apparat — det var det föregående årets nyförvärv — epidiaskopet från firman Zeiss i Jena — fångade hennes uppmärksamhet, sedan lektorn i naturalhistoria hade förevisat några bilder med detsamma. Det var en revolutionerande uppfinning, som såg ut att kunna omgestalta hela åskådningsundervisngen. Inte ens det högmoderna flicklycéet i Aurastaden kunde glädja sig åt en så fin apparat.