. . . Herre Jesus, jag dör . . . „


På en säng i sitt hem i centrum av Nykarleby ligger Anna Bärlund och dör.

Klockan är sju på kvällen den 23 september 1808.

Anna Bärlund blöder till döds.

Det har gått tio dagar sedan slaget vid Jutas och det har gått nio dagar sedan slaget vid Oravais. Nykarleby är en ockuperad stad. De sista delarna av den retirerande svenska armén har dragit vidare norrut, mot Gamlakarleby och Lochteå, och det svenska tomrummet längs den österbottniska kusten har fyllts av förföljande ryska soldater och av otaliga plundrade byar och städer och hemman.

Tomrummet har också fyllts av grasserande epidemiska sjukdomar.

På kvällen den 23 september står den flyende svenska armén stilla i trakterna av Gamlakarleby, cirka fem mil norr om Nykarleby.

Och på en säng i ett litet hus i den ockuperade småstaden Nykarleby ligger Anna Bärlund och dör.

Frågan är nu denna: dör Anna Bärlund en naturlig död den 23 september? Dör hon, som en teori lyder, på grund av att hon halkar och faller och slår sig illa lite tidigare samma dag? Eller dör Anna Bärlund kanske därför att hon har blivit slagen eller sparkad i magen, till döds?

Ord står mot ord.

Johan Bärlund påstår att hans hustru samma dag har halkat, fallit och sträckt sig i regnet, och sedan har hon börjat blöda från »nedra invärtes delar». Anna Bärlund säger till sin dotter Anna, bara några timmar innan hon dör, att hon har blivit sparkad i magen av sin man, av flickans fader, av Johan Bärlund.

Tre veckor tidigare, i början av september, hade Anna Bärlund fött en liten flicka. Hon stod därför i regelbunden kontakt till barnmorskan Brita Lybeck. Under Bärlunds sista timmar i livet är det Lybeck som försöker stoppa blödningen från underlivet genom något slags droppar som hon har köpt från apoteket. Dropparna visar till sig vara verkningslösa. Klockan sju på kvällen den 23 september dör Anna Bärlund, med Brita Lybeck vid sin sida.

Tre veckor senare, den 17 oktober, ställs Johan Bärlund inför rätta i rådhuset i Nykarleby. I staden betraktas han allmänt som en hustrumördare. Han förnekar all skuld till hustruns död. Bärlund har alltså sin egen förklaring. Mitt på dagen den 23 september har han gett sig ut för att söka reda på sin hustru. Hon har då varit borta i flera timmar, kanske inte från honom, men nog från parets nyfödda barn. Detta har gjort Bärlund förbannad. När Johan Bärlund hittar sin hustru på väg hemåt »i gränden» utanför deras hem blöder hon redan ymnigt, på kvinnors vis.

Inför rådstuvurätten säger Johan Bärlund att hustrun har fallit och sträckt sig och att följden har blivit döden, kanske som en följd av barnabörden några veckor tidigare.

I Nykarleby sprider sig en helt annan berättelse med eldens hastighet. I staden viskas öppet att Johan Bärlund på dagen den 23 september har slagit sin hustru så illa i magen att hon har dött.

Detta är också den version som slår rot hos stadens ledande myndighetspersoner. Johan Bärlund sätts i häkte i väntan på obduktion och i väntan på ett rättsmedicinskt utlåtande. Utlåtandet når rådstuvurätten den 14 oktober, det är daterat den 11 oktober och undertecknat av medicine provincialassessorn Hast.

I utlåtandet skriver Hast att fru Bärlunds kropp redan vid ankomsten till Vasa varit så förmultnad att alla försök att avgöra en dödsorsak har visat sig omöjliga. Svårigheterna förminskades inte, skriver Hast, av att lukten kring den döda redan i början av oktober har varit fullkomligt »odräglig». Hast tillägger dessutom att fallet Bärlund varit extra hopplöst eftersom kvinnan enligt »säker berättelse» har blivit slagen i magen, och magen är »en kroppsdel, som fram för de öfrige kroppspartierne först antager röta».

Åklagare i fallet Bärlund den 17 oktober är stadsfiskalen Samuel Rolin. Som vittnen kallar han in barnmorskan Brita Lybeck, borgarhustrun Margareta Paulin och sjömanshustrun Elisabet Limming.

Vittnena presenterar rätt samstämmiga berättelser, men ur olika perspektiv.

Den 23 september hade paret Bärlunds dotter Anna kommit hem till Brita Lybeck och bett henne följa med för att titta på mamman. Klockan två på eftermiddagen hade Lybeck kommit till Bärlunds hem, och redan vid denna tidpunkt hade fru Bärlund legat på sängen och blött ganska mycket och känt sig matt. Hon hade inte ens orkat svara på frågan hur hon mår. Fru Lybeck hade stannat kvar fram till klockan sju på kvällen när fru Bärlund slutligen avled. Under tiden hade Lybeck matat Bärlund med »från apotheket tagne droppar» som skulle stilla blodflödet.

Efter Bärlunds död tvättade Lybeck den blodsbesudlade kroppen och studerade den närmare. Hon kunde inte hitta någon yttre åtkomma. Blodet däremot, konstaterade Lybeck, hade helt riktigt kommit från Anna Bärlunds »nedra invärtes delar».

Margareta Paulin vittnar om att fru Bärlund mitt på dagen den 23 september har kommit springande hem till Paulins »utan halsduk», på flykt undan maken. Till Paulin säger Anna Bärlund att hon inte kan gå hem för då kommer maken att ta livet av henne. Enligt Paulin hade Johan Bärlund hotat sin fru med att han skulle slå henne så hårt att hon »skulle blifva så röd som den å kroppen hafde tröjan» och samtidigt »göra folck af henne».

Medan Bärlund var hemma hos Paulins, som bodde i närheten, hade dottern Anna flera gånger kommit över till Paulins och bett modern återvända hem. Men fru Bärlund hade vägrat följa dotterns uppmaning, och i stället hade hon bett fru Paulin hämta den nyfödda dottern. Detta hade fru Paulin dock inte haft tid att göra, och en stund senare hade maken Bärlund kommit hem till Paulins och frågat efter hustrun. Fru Bärlund hade då gömt sig i en kammare och tagit nyckeln ur låset. Sedan lämnade herr Bärlund huset. En kort stund senare gick också fru Bärlund hem till sig. Och bara en liten stund senare hörde fru Paulin hur herr Bärlund stod gråtande i gränden utanför Bärlunds hus. När hon sprang till platsen såg hon fru Bärlund blöda kraftigt och samtidigt hålla händerna för magen. Fru Bärlund säger då till fru Paulin att maken har sparkat henne. Johan Bärlund förbjuder dottern Anna att hämta barnmorskan, något som fru Bärlund tydligen hade uppmanat henne att göra. Under vittnesmålet inför rådstuvurätten tillägger Margareta Paulin att det inte var första gången som fru Bärlund hade tvingats springa undan sin man, men samtidigt sade hon också att hon aldrig hade sett Bärlund »slå eller illa handtera hustrun».

Det sista vittnet, Elisabet Limming, säger att herr Bärlund den 23 september har kommit hem till familjen Limming. Han sökte efter sin hustru. En stund senare hade Limming sett herr och fru Bärlund komma gående längs gränden. Enligt Limming hade herr Bärlund haft ett föremål i handen. Fru Bärlund blödde och höll händerna för magen. Enligt Limming hade det regnat och varit halt, men det syntes ändå ingen gyttja på fru Bärlunds kläder. Limming hade sett Bärlund hålla hustrun under armen och hon hade också sett honom föra in frun genom farstudörren, tydligen mot fruns uttalade vilja.

Efter en stund hade Limming gått hem till Bärlunds och då hade fru Bärlund satt sig upp i sängen och ropat: »Herre Jesus, jag dör».

Till detta skall Johan Bärlund då ha svarat: »Så så, du dör, du hafer fått för liten frukost och ligger i bara illskan».

Enligt Limming hade Johan Bärlund den 23 september med all sannolikhet varit berusad.

Johan Bärlund förnekar under hela rättegången att han den 23 september 1808 skulle ha varit berusad eller att han skulle ha slagit sin hustru. Också efter vittnesmålen håller han fast vid sin version om att hustrun har halkat och sträckt sig och att hon därmed slitit upp något blodkärl i de nedre invärtes delarna. Han säger också att han inte hade velat tillkalla barnmorskan Lybeck, eftersom han redan hade tillkallat apotekaren. Och orden om frukosten hade han yttrat därför att han trodde att frun i största allmänhet var svag och matt.

Det sista vittnet i affären Bärlund blir den tioåriga dottern Anna som säger att hon den 23 september inte har sett sin far varken slå eller röra modern, men att mamman däremot nog på dotterns fråga varför hon blöder har svarat att »pappa har sparkat mig».

För att styrka sin sak hämtar Samuel Rolin in ett prästbevis av kyrkoherden Mathesius i Nykarleby. Mathesius vittnesmål den 17 oktober gör inte saken bättre för Johan Bärlund. Ur beviset framgår att Salomon Johan Bärlund var född 1771 i Vasa stad, men prästen visste inte om Bärlund förstår den kristna läran eller om han »läser i bok». Bärlund har enligt Mathesius aldrig deltagit i katekesförhör, han har inte gått i skriftskola och inte heller har han någonsin deltagit i nattvarden i Nykarleby kyrka. Till levernet var Bärlund dessutom känd för »flera utsväfningar».

I september 1808 var Salomon Johan Bärlund 38 år gammal. Han beskrevs som varande av medelmåttig kroppsstyrka. I domen säger sig rådstuvurätten i Nykarleby »med halfva skäl» vara övertygad om att Bärlund den 23 september har misshandlat sin hustru. Ärendet förpassades vidare till hovrättsbehandling, eftersom rådstuvurätten inte kunde erbjuda edgång. Mot sitt nekande dömdes Bärlund också för första resans dryckesmål till fem dagsböter eller till lite drygt en riksdaler banco i böter, baserat på kunglig förordning av den 17 april 1733. Bärlund anmälde genast missnöje med domen. Efter avslutad rättegång försattes han på fri fot. 4

Johan Bärlund ställdes inför Kejserliga Wasa hovrätt den 14 februari år 1809. Fallet protokollfördes som »dödswållande». Beteckningen dödsvållande användes vid denna tid (i enlighet med den så kallade Missgärningsbalken) för att beskriva situationer där gärningsmannen hade saknat avsikt att dräpa, eller där den åtalade genom oaktsamhet eller vårdslöshet hade förorsakat en annan människas död. I sitt utslag den 23 februari tog hovrätten inte ställning i skuldfrågan. Den gjorde inte heller några ändringar i rådstuvurättens dom, bortsett då från tillägget att de utdelade böterna för dryckenskap »vid bristande tilgång» också kunde sonas med fyra dagars fängelse. En eventuell fängelsevistelse skulle dock inte få ske vid vatten och bröd. Domen för dryckenskap baserade sig inte på händelserna den 23 september 1808, utan på dryckenskap i flera vittnens åsyn den 23 januari 1809. För detta senare tilltag dömdes Bärlund till böter på drygt en riksdaler banco. I protokollet konstaterar hovrätten, liksom rådstuvurätten, att saken nu har lämnats till framtiden »då den kunde uppenbar warda». Samtidigt ansåg hovrätten att fallet Bärlund nu var slutbehandlat. [5]



Noter


4. Kapitlet baserar sig på en sammanfattning av det extensiva och detaljerade rättegångsprotokollet i Magistratens och rådstuvurättens förenade protokoll i Nykarleby, 17.10.1808, VLA, Ca 11. I protokollet finns också avsrift av assessor Hasts utlåtande.

5. Hovrättens protokoll 23.2.1809 (nummer 11), VLA, Di47; Backman, 1989, s. 113.


S. 17–21, 202.


. . . Krig, hunger och

 smittosamma sjukdomar . . . „

Anteckningen i kyrkoboken är lakonisk. Där står det att Anna Bärlund den 23 september har avlidit av okänd sjukdom. Ingenting mer och ingenting mindre.

Och ändå var Anna Bärlund högst exceptionell, på flera sätt. I september 1808 dog tolv personer i stads församlingen i Nykarleby stad. Tio dog i rödsot, en dog av ålderdom och så dog alltså också Anna Bärlund, sparkad eller halkad till döds.

Tolv döda i september 1808 är höga siffror, exceptionellt höga siffror, för en småstad som Nykarleby.

Under hela år 1805, exempelvis, visar dödboken på sammanlagt 21 döda i centrumförsamlingen. Befolkningen inom stadens tullar var vid denna tid drygt 700 inskrivna eller attesterade. 6 På sätt och vis kan man alltså säga att Anna Bärlund hade en dubbel otur.

Hon gick havande under hela kriget fram till september 1808. Hon födde en dotter i början av september, och både dottern och modern överlevde födseln, vilket inte alls var någon självklarhet i Finland eller i Österbotten år 1808.

Anna Bärlund slapp också rödsoten – men sedan kom regnet eller Johan Bärlund och sedan kom den snabba döden på kvällen den 23 september.

Å andra sidan är det fel att påstå att Anna Bärlund hade sluppit rödsoten. Det hade hon egentligen inte gjort, för redan i början av augusti, den 3 augusti, dog Anna och Johan Bärlunds 6-årige son Lars Fredrik i en begynnande rödsotsepidemi. Han blev den förste i Nykarleby stad som dog i rödsot, men han skulle följas av många andra.

Det måste alltså ha skvallrats rätt friskt om familjen Bärlund under de där dagarna i slutet av september 1808, när den ryska armén just hade ockuperat den lilla staden och alla dess näringar.

Kanske talade man under dessa dagar i september rentav om en förbannelse som vilade över familjen Bärlund, och kanske, möjligen, utsträcktes denna förbannelse också till att gälla den hårt drabbade småstaden Nykarleby.

— — —

Noter


6 Se tabell i Hårdstedt, 2002, s. 244.


S. 22 f., 202.


Nils Erik Forsgård (2008) September 1808.


Läs mer:
Lars-Otto Backman om fallet.
Presentation av boken.
(Inf. 2013-03-14, rev. 2014-07-22 .)