H. I.

JANUARI 1918

T. LXXXIV



FINSK TIDSKRIFT

FÖR

VITTERHET, VETENSKAP, KONST och POLITIK



FÖRRA HALFÅRET 1918. TOM LXXXIV.



UTGIFVEN AF

R. F. v. WILLEBRAND



HELSINGFORS, MERCATORS TRYCKERI
1918.

 



I n n e h å l l:

     

JACOB TEGENGREN:

Vårens skald. Till Zachris Topelius' hundraårsminne den 14 januari 1918.

5

R. F. v. WILLEBRAND:

Den 14 januari 1918.

7

E. N. SÖDERBERG:

Z. Topelius.

 

EMIIL SCHYBERGSON:

Vid årsskiftet.

 

ZACHRIS SCHALIN:

Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning.

24

PAUL NYBERG:

Fredrika Bremer om Regina von Emmeritz.

50

RUTH HEDVALL:

Topelius såsom sin hembygds skald.

59

HOLGER NOHRSTRÖM:

En Topelius-festskrift.

70

RUTH HEDVALL:

I anledning af dr A. Hultins anmälan af »Finlands svenska litteratur».

 

ARVID HULTIN:

Genmäle till dr Ruth Hedvall.

82
  Prenumeration å Finsk Tidskrift 104


Finsk Tidskrift, 1 januari 1918, nr 1, s. 1.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.




V Å R E N S  S K A L D.

Till Zachris Topelius' hundraårsminne den 14 januari 1918.


Lycklig Du, som fjärran från brödrastrider
sofver dödens sömn under mull och sten!
Nu är Fimbulvinter och vargatider,
nu är våld i världen och mordbrandssken.


— Vårens skald, det land, som i daggstänkt fägring
steg ur din sång för vår andes tjusta syn,
fjättrats af is, — dess vår var en flyktig hägring:
kalla stjärnor brinna i vinterskyn


— Vårens skald, det folk som din varma, rika
kärlek smyckat mcd tro och mannadygd,
det kan endast hata, beljuga, svika;
det är brännmärkt nu, det är höljdt af blygd.


Finlands son har fläckat med blod sina händer,
tagit skuldlöst lif och bär nidings namn;
hon, som sjöng sin längtan vid Roines stränder,
sofver nu som slinka i främlings famn.


Ödet med sorg oss slog, och malörtsbitter
drycken var, som räcktes ditt finska folk.
— Stum vid frusna griften din sångmö sitter,
hon, som en gång var fridens och ljusets tolk.


Fimbulvinter — och märkens källsprång frusna;
vägen villad djupt under drifvors snö. Ofärdstider!
— När skall väl våren ljusna,
lösa tjälen och smälta is på sjö?


När skall vågen frigjord mot stranden klinga,
ödemarken på nytt stå grön och ung?
— Nu, när ondskans giftiga törnen stinga,
längta vi efter hedens friska ljung.


Längta efter det arf af goda, rena
känslor ditt folk i blindhet och hat förspillt.
— Vårens skald, må din ljusa tro förena
alla hjärtan, som lögn och tvedräkt skilt!


              =============


Jacob Tegengren, Finsk Tidskrift, 1.1.1918, nr 1, s. 5–6.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2022-01-16.)

Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning

belysta af

Zachris Schalin.

Öfverlämnande åt biografer och litteraturhistoriker ex professo att vetenskapligt värdesätta Z. Topelii diktargärning och att enligt konstens regler analysera arten af hans snilles skapelser har jag här med tanken på hundraårsminnet velat bjuda läsaren en liten axplockning bland sådana motiv och detaljer i skaldens diktning, i hans noveller, visor, sagor m. m., hvilka i något afseende påminna om förhållanden i hans hemkrets och att försöka belysa dem, — såvidt de äro mig bekanta. Någon kunde väl mena, att en ingående belysning af dylika bisaker icke skulle förtjäna någon uppmärksamhet, då ju ett diktverks skönhet väl kan njutas och beundras utan att man närmare känner däri åsyftade personliga, lokala eller historiska förhållanden, blott dessa präglas af något allmängiltigt, som anslår. Det har ju verkligen gifvits utmärkta författare — jag torde ej behöfva anföra exempel —, hvilka i nästan hela sin litterära produktion åtminstone skenbart rört sig så långt utom hemknutarna, så högt öfver egna och den närmaste omgifningens förhållanden, att till och med nyfikna litteraturhistoriker med stöd af deras skrifter icke förmått tränga in i deras enskilda lifs hemligheter, — och detta måhända utan synnerlig skada för eftervärlden. Men med Zacharias Topelius är det som kändt en helt annan sak! En nationalskald och nationalförfattare öfver hufvud för sitt land har han ju blifvit, icke så mycket genom glänsande snilleverk, de där skyndsamt införlifvats med världslitteraturen, som icke fastmer genom hela arten af sin af varmaste fosterlandskärlek burna och därför till alla hjärtan gående författarverksamhet för höga ideella syftemål. Och denna impulsiva, rikt fruktbärande kärlek till fäderneslandet i dess helhet, till dess natur, folk och historia, som besjälat all Topelii diktning, har naturligtvis haft sin utgångspunkt i kärleken till hemmet och den närmaste fosterbygden, hvilkas ägande för honom utgjorde en väsentlig förutsättning för all sann lefnadslycka; såsom Runeberg sjunger:


»Förbi far molnet utan skygd
till vindens tidsfördrif ; —
och utan vän och fosterbygd
hvad är ett mänskolif!»

[Bondgossen.]


Och då Topelius allt till sin höga ålderdom oafbrutet stod i kontakt med sin forna hembygd, blefvo ock de djupa intryck han under barndomen därifrån emottagit ständigt förnyade och smögo sig i tusen gestalter, medvetet och omedvetet, fram i hans skriftställen, täflande med intrycken från hans senare hem i södra Finland och öfriga delar af fosterlandet, som han lärt känna. Och liksom han med Kalevalasångens fina naturmystik söm förebild så vackert idealiserat de finska ödemarkernas torftiga fägring, så att han till och med valt deras mest karakteristiska blomster, de anspråkslösa, men eternellartade ljungblommorna, till symbol för sitt lyriska diktarkynne, så har han ock i människornas värld icke försmått att göra de enklaste hemscener och gestalter till föremål för en idealiserande eller fantasismyckad poetisk skildring. Från en sådan idékrets stamma många af hans skönaste, skäraste diktalster. — Topelius räknar sig visst själf bland de finska sångare, hvilka vid de tusen inlandssjöarnas stränder stämt sin lyra i sorg och glädje för att besjunga Finlands skönhet på ett sätt, som i stämning, diktion och former motsvarar detta lands säregna natur, hvarom hans Sylvias drillar ljuda från höjden af Harjulas ås:


»O, hur det fattiga Finland
är rikt på skönhet ändå,
O, hur af guld och af silfver
dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och i glädje
sin lyra sångerna stämt
och härma i sakta gungning
de klara sjöarnas skämt.»


Men intet har så inspirerat Topelius till poetiskt skapande, som den naturskönhet, han i sin barndom och sedan hvarje sommar under många år var i tillfälle att beundra i den österbottniska hafsskärgården. Där var han riktigt »i sitt esse», där utvecklade sig tidigt hos honom den natursymbolik, som är så kännetecknande för hans lyriska diktning. Som gosse hade han så ofta gungat i asptopparna i Kuddnäs trädgård vid älfstranden, därifrån betraktat världen i fågelperspektiv och sjungit i kapp med de vingade gäster »i luftens sal», tills han själf kände sig vara en sångare af Sylvias släkte, inspirerad att sjunga den nordiska bygdens lof . Därför säger han: »mina aspar ha lärt mig sjunga», — just dessa Kuddnäs' aspar, dem han vid hemkomsten plägade taga näst sin mor i famnen. Äfven i vinterdräkt var denna trakt så skön. Ilande på skridsko utåt de vida fjärdarna utanför hemälfvens mynning sjöng han i öfversvallande ungdomslust:


»O, min värld är så rik,
och min fjärd och min vik,
som ett silfver så glimmande står!
och kring stränderna blå
hvita björkarna stå,
och de vänta den älskade vår.»


Ja, där var hans värld, hans fjärd, hans vik, såsom inga andra fjärdar och vikar i världen. — Det gör ju icke mycket till saken, att han tänker sig skridskolöparen förf hettad till Roines sjö. — Så stark var hemkänslan hos Topelius. Och om älfven  säger han flerstädes, att den »runnit igenom» hela hans lif, — ehuru jag visserligen tyckt mig finna, att det är Uleå älf, som i hans fantasi tagit försteget framför Nykarleby älf, såsom en idealisering af denna, om jag så får säga. Båda hade han som gosse beundrat och älskat, men Oulu var mäktigare och klarare. I dess jättekamp mot ismassorna såg han en bild af det finska folkets kamp för sin frihet och varslade om dess seger.

Äfven som sagodiktare rör sig Topelius gärna inom hemkretsens kända och kära område. Just därigenom kommer han sina unga läsare så nära. Med sin underbara förmåga att försätta sig in i barnens idévärld kan han berätta sagor om allt under solen, och ju mer han »rör ihop», dess roligare blir det. Barnkammarlif, naturlif, djurlif, folksägner och verklig historia, allt får lämna stoff till sagor. Men talrika äro, som antyddes, de uppslag och sagomotiv, som han hämtat från sin fosterbygd, från sin närmaste omgifning, egna barndoms- och ungdomsäfventyr, berättelser, som röra far och mor och syskon, egna barn och barnbarn. Vid sådana motiv märker man, som naturligt är, den hjärtevärme, som dikterat orden. — Äfven i Topelii sagor för stora barn, novellerna, igenkänner man hembygdsdrag eller anspelningar på bekanta förhållanden och personer, ehuru han ofta iklädt dem en brokig dräkt, som af ser att förvilla »kännaren». Dessa kännare äro väl numera ganska få, hvarför en stor del anspelningar af det slag jag nämnde för alltid torde blifva obeaktade. För den som vill sätta sig in i en författares idévärld, borde dock äfven kunskapen om sådana vara af värde. Efterföljande sporadiska anteckningar vilja gifva några bidrag — utan hvarje tanke på fullständighet — till belysande af den hembygdstrohet och kärlek, som kännetecknar Topelii författarskap. Hans dagböcker och autobiografiska anteckningar, hvilkas utgifvande nu förberedes, skola gifva klaven till mycket, men ingalunda till allt, man kunde önska.


*


Af det myckna vackra och varma Topelius på vers och prosa skrifvit om Finland såsom en dotter af hafvet och om landets underbara höjning vid Österbottens kuster ber jag att här till en god början få citera endast ett ställe i Fältskärns berättelser, i början af den andra, »Svärdet och plogen», där han med vibrerande känsla skildrar sin fosterbygds natur och arten hos dess folkelement. »Finland är Östersjöns mest älskade barn», säger han där; »än i dag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, likt en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.» Och han prisar detta land lyckligt, med dess tusen insjöar och dess strand af hundrafyrtio mil. »Hafvet bär makt och frihet, hafvet bär välstånd och bildning; hafvet är det rörliga civiliserande elementet på jorden, och ett land, som står i förbund med hafvet, kan aldrig förstelna i nöd och betryck, om det ej själf förtjänar det.» »Och långt bort i Finlands nord utbreder sig en nejd, som mer an någon annan är hafvets fosterbarn.» »Otaliga gröna öar höja sig vid dess kuster.» — — »Denna nejd är Österbotten, dess område är större an månget konungarike.» — — »Vid hafvets kuster i detta nordliga land bo om hvarandra tvenne folkstammar, oblandade och inbördes mycket olika.» »Dock finnas hos alla vissa gemensamma drag, rörlighet, kraft och ett öppet frimodigt väsende framför andra landets barn.» — Fortsättningen handlar om Storkyro, där bondekungen Aron Bertila hade sitt hemman, en trakt, i förbigående sagdt, som Topelius hade lärt känna, då han vistades hos sin kusin och förste informator, pastor Frans Michael Toppelius, på Orisbergs bruk.

Till sin födelsebygd, Nykarleby-trakten, kommer Topelius särskildt i Fältskärns 10:de berättelse, »Ödemarkernas vår», dess 9:de kap., »Vinter och vårdagar», där han presenterar hemstaden i vinterdräkt, vid jultiden närmast efter stora ofredens slut. »Den 1708 uppförda träkyrkan församlade då, som ännu i dag, både stad och land till den stora högtiden. För första gången på många år var åter ett gladare lif på kyrkbacken. Man hörde åter som fordom bjällrornas muntra klang och hästarnas gnäggande under kappkörandet på den mörka julmorgonen. Kyrkan strålade åter som förr i ljus och andakt», — genljöd af innerliga lofpsalmer. »Det var likasom hade en djup hänryckt känsla af tacksamhet och nyfödd lycka återstrålat ifrån församlingens allvarliga ansikten upp till änglabilderna i taket och genom stenhällarna ända ned till de dödas grifter under församlingens fötter.» — Denna skildring grundar sig tydligen på författarens egna julhögtidsminnen från barndomen och särskildt på intryck från den lyftande stämningen vid julottan. — Den gamla staden med sina trånga krokiga gator och låga trähus stod kvar ända till branden 1858, och den kära hemkyrkan med sina änglabilder i taket står kvar ännu den dag som är, skonad af elden. Men på 1720-talet, den tid, som i berättelsen syftas, funnos veterligen ännu inga takmålningar i den då nya kyrkan, såsom Topelius förutsätter, utan de utfördes antagligen några decennier senare, eller omkr. 1750, af den bekante kyrkomålaren Hjulström. En inskription i taket, »Vivat Frederic!», synes dock intyga, att åtminstone vissa dekorationer där tillhöra konung Fredriks regeringstid (1720—1751) 1). Topelius ihågkommer hemkyrkans takmålningar på ett par andra ställen i sina skrifter. I 24:de bandet af hans Samlade arbeten ingår en serie »Hågkomster», af hvilka den första handlar om hans »första morgon i skolan», nämligen i Uleåborgs trivialskola. Där berättar han (sid. 335 f.) om huru kallt det var denna vintermorgon. »Från alla läppar steg andedräkten som en rök i den lugna morgonluften. Det var som de målade änglarna i min hembygds kyrka: från deras mun steg ett rökmoln, i hvilket alltid stod skrifvet ett bibelspråk.» — Här har minnet visserligen svikit författaren ett grand, ty kyrkänglarna utpusta inga »rökmoln», de blåsa endast i sina basuner. Men i den molnring, som omger en i kyrktaket befintlig, dogmatisk-symbolisk framställning af treenigheten, äro instuckna en mängd basuner eller trumpeter, hur de rätteligen må kallas, och ifrån dessa utblåsas af osynliga väsenden långa språk af Guds lof och pris enligt den 150:de psalmen.

1) Jag ber att få hänvisa till min uppsats i tidskriften »Finskt museum» för 1907 »Om Nykarleby kyrkas bildskrud».

Julminnen från barndomen har Topelius skildrat under formen af Laterna magica-bilder i Helsingfors Tidningar för [22] december 1847: »Huru julen ser ut», där han med förtjusning omnämner de »lyktor och lanternor» af kulört papper, dem gossarne i hans hembygd aldrig försummade att tända och hissa upp på höga stänger till julaftonen och julmorgonen.

Han talar om »stjärngossarnas» upptåg med sång och den bekanta dramatiska leken, om julaftonens glädjefest inne i hemmen, men i synnerhet om den tidiga julottan i kyrkan, som alltid äger »något mystiskt, underbart, obeskrifligt anslående». Ankomsten till kyrkan skildras sålunda: »Stor sak, om snön yr och blåsten hviner och vägen är lång! Vid vägar och gator glimma många hundrade glada ljus, människorna hvimla, hästarna frusta, de granna slädorna kappas att hinna förbi hvarandra, bjällrorna klinga från alla håll genom morgonluften och klockorna ringa genom natten, — icke med det hemska ljud, som ropar till värn mot eld och nöd, utan med den högtidligt manande rösten: kom, kom! Och när man då följer deras maning och nalkas kyrkan, se då står hon i morgonmörkret upplyst och strålande som ett himmelrike midt i dunklet af jordens sorgliga natt.» Gång på gång återkommer skalden till dessa djupt i hans barnasjäl rotfasta minnen. Så i de många julvisor och sagor han diktat för barnen. I »Toinis julafton» minnes han särskildt hur »andedräkten syns på gången» inne i julkyrkan, vid ottesången, och han prisar landsborna lyckliga, som »rätt begripa julens frid» och »icke sofva bort sin tid» på den sköna julmorgonen. Och i en annan visa sjunger han med barnen:


»Brinn, du julens stjärna,
lys min barndomsstig
O, så gärna, gärna
ser jag upp till dig!»

[Nu så kommer julen.]


Men detta är saker, som hvarje vän af Topelii diktning känner. Mindre bekant torde vara det fantastiska framtidsperspektiv han på ett par ställen roat sig att teckna för sin kära hemstads vidkommande. I »Simeon Levis» märkvärdiga framtidsresa genom Finland »år 5870 efter världens skapelse, efter de kristnas tideräkning det 1900:de», skildrad i Helsingfors Tidningar 1860 genom bref till Simeons affärsprincipal, hans vördade Rabbi, förekommer nämligen också ett bref från Ny-Carleby, dateradt den 3 juni 5870. Simeon beskrifver orten från sina judiska affärssynpunkter: »En liten vacker stad med 5 till 6,000 invånare, hvars blomstring daterar sig från flodens rensning och vattenreglering för 30 år sedan». »Ett litet perlfiskeri och en fiskodlingsanstalt» finner han anlagda »norr om staden på holmar kringflutna af älfven.» Simeon intog sin aftonmåltid vid en hälsokälla, benämnd »Blommans bad» och såg på en klippa i närheten ett kolossalt monument, statyn af en krigare med band om pannan. Men Simeon Levi förmodar, malitiöst nog, att man framdeles skall uppställa hans Rabbis bild såsom ett »värdigare föremål» på samma klippa. — Det är ju alltid vanskligt att uttala spådomar för framtiden. »Spåman har två villkor», säger ett österbottniskt ordstäf, »antingen ljuger han, eller också säger han sant.» Topelius har ej undgått detta öde, ehuru hans mästare J. L. Runeberg en gång skall ha sagt till honom: »Du är en sann israelit, broder Zachris, med profetiskt blod i dina ådror!» — Det »pärlfiskeri» Topelius hade tänkt sig, i framtiden anlagdt vid älfven  ofvanom Ragnörs fors, där badande ungdomar ännu i dag pläga upptaga inhemska pärlmusslor ur strandäfjan, låter allt vänta på sig. »Fiskodlingsanstalten» åter skulle omöjliggöras af den rysliga timmerflottningen, som numera sommaren om behärskar Nykarleby älf, om hvilken landsplåga Simeon Levi ej tyckes hafva haft någon aning. »Hälsokällan», den fordom ryktbara surbrunnen i strandbrinken vid Juthbacka fors, är längesedan bortglömd, om också icke utsinad, och det forna brunnshuset bortflyttadt. På skaldens faders, doktor Topelii, tid räknades brunnsgästerna i Nykarleby till flere tiotal ibland om somrarna, och Topelius skall ha varit en af de förste läkare i landet, som begynte använda gnidning med svart gyttja. Man kan alltså inte undra, att hans son, skalden, svärmade om det framtida anläggandet af en större vattenkuranstalt, »Blommans bad», i denna samma trakt. Det enda, som finnes kvar och som en resande främling ännu kan profitera af på stället, är en anspråkslös sommarrestaurang på de af Simeon Levi åsyftade vackra »Brunnsholmarna» i älfven, i hälsokällans närhet. Och i ett annat stycke har skaldens siarförmåga icke svikit: Döbelnmonumentet — om också icke något »kolossalt» sådant — står verkligen där på en klippa norr om Jutas slagfält. — Nykarleby blef ingen industriort [trots försök]. Det fick sitt seminarium och det lefver på sina minnen, i synnerhet nu, sedan äfven dess järnvägsanläggning blifvit såld!

En annan profetia eller rättare ett älskvärdt framtidssvärmeri om den kära hemstaden har Topelius gifvit oss i den stämningsmättade sagan om den »Gamla stugan» på Alön. Ja, han säger visserligen icke med tydliga ord i berättelsen, hvilken ö och hvilken stad han menar, men det skulle aldrig fallit läsarne på hans hemort in att tveka om den saken, huru mycken fantastisk utsmyckning än där kommit villorna på sagoön till del. En för alla ortsbor bekant urgammal stuga, ungefär sådan, som Topelius beskrifver den, hade verkligen stått där ute på norra ändan af Alö holme och haft sin intressanta historia. I sagan låter han då den unga älskliga Marie, som af en händelse kommit att tillbringa en natt i denna stuga, drömma om hemstadens förflyttning (från den sinande älfvens strand, kring en half mil ifrån hafvet) dit ut till den stora ön, där stadsborna hade sina sommarstugor. På det ställe, där stugan och villorna stått »och öfver hela den fordom gröna ön» sträckte sig för flickans syn i drömmen »gator och torg med höga hus; rullande vagnar, vimlande människor ilade där fram; där var lif, buller och rörelse». Och den lilla, fordom så trångbodda, staden hade efter flyttningen blifvit »fyrdubbelt så stor, folkrik och välmående» emot förr. »Drömmar som strömmar», heter det, men ibland gå de — eller äro de nära att gå — i uppfyllelse! Icke många år efter det sagan om »Gamla stugan» utkommit i tryck (i 3:e samlingen af Topelii sagor 1849), begynte för Alön en blomstringsperiod, som såg ut att leda till något ännu större. Efter ditflyttandet af stadens skeppsvarf blef där verkligen lif och rörelse på ön. Det ena fartyget efter det andra lopp inom kort af stapeln, på 1850-talet, nya villor uppfördes, ön hade egen ångbåtsbrygga, som kustångare begynte anlöpa, och ett eget »hotell» invid bryggan, där en förbifarande sångare t. o. m. höll koncert en gång och sjöng Sylvia-visor för Topelius. Men blomstringen blef tyvärr ej af lång varaktighet, då ortens skeppsrörelse småningom afstannade. Drömmen förblef en dröm. Äfven 1858, då en svår eldsvåda hade ödelagt det gamla Nykarleby och det på allvar blef fråga om stadens flyttning närmare hafvet, kom, såvidt jag känner, icke Alön i fråga, utan en plats vid kusten i Oravais. Topelius lade själf med värme sitt ord i vågskålen för den gamla platsen vid älfven. Och där växte staden åter upp i ny reglerad gestalt. En verkligt nätt stad, men närapå den minsta i hela landet, med hänsyn till sitt invånartal.

I Fältskärns 10:de berättelse gör Topelius, såsom ofvan antyddes, Nykarleby stad med dess omnejd till skådeplats för vissa där skildrade händelser. I anledning af att fribytaren Elias Pehrsson, hvilken med sina vänner Heikki och Brita samt den af ett underligt olycksöde förföljda vackra Marie Larsson hade slagit sig ned på ett ödehemman Lojlaks i Munsala, 3/4 mil från staden, beger sig på långfärd norrut för att uppsöka den bortröfvade Marie, få vi höra några roliga prof på den svenska allmogens dialekt i skaldens hemtrakt. Topelius var alltid mycket road af detta ålderdomliga bondspråk, som han sedan barndomen hört och väl förstod.

I resonemang med Elias använder t. ex. en dräng i staden de genuina orden hukan (hvilken?), gitar (= gitter), nappas (sysslar) med och tokuga, och i Jakobstad får Elias höra den sorglustiga historien om hur »kvinnfoltje valt slädavingland och gita stig ur åsta sess neder i stugon» 1). — Landsmålsföreningen hade väl i vetenskapligt syfte användt en annan ortografi, men i hufvudsak är det anförda profvet riktigt. — Skildringen af Elias färd norrut från Nykarleby, isvägen genom skärgården, visar för öfrigt författarens förtrogenhet med traktens lokaliteter. Liksom den hurtige Klias Pehrsson äro de flesta af Fältskärns österbottningar — Bertelsköldar och Larssöner inberäknade — ett synnerligen rörligt släkte, som genom sina färder dels inom landet, dels öfver till Sverige och Tyskland, ger författaren godt tillfälle till historiska och geografiska detaljskildringar. Vid hjältarnas och hjältinnornas ständiga ombyte af vistelseort jämte beröring med nya förhållanden och människor hinner läsaren aldrig få tråkigt. Däri består till stor del Topelii novellistiska berättarkonst .

1) Kvinnfolket blef slädsjukt och måste stiga ur för att hvila (sitta ned) i stugan.

Hembygdens pärla och stjärna är naturligtvis för Topelius barndomshemmet vid älfstranden. I »Finland framst. i teckningar» nämner han (sid. 251) jämte Juthbacka och Smedsbacka Kuddnäs såsom en af traktens »täcka landtgårdar». Jag skall här icke ingå på en närmare beskrifning öfver det af mig i flere publikationer redan aftecknade familjegodset, endast påpeka några ställen i Topelii skrifter, där han direkt eller en passant syftar på sitt hem och dess lokaliteter. Uti inledningen till novellen »Konungens handske» (från 1863) erinrar han bland annat om, huru »Finlands västra kuststäder, hvilka så länge stått i en jämn och oafbruten förbindelse med Stockholm», »till den grad sökt kopiera sin forna hufvudstad, att ännu för trettio eller fyra tio år tillbaka borgarehusen, liksom de finske godsägarnes boningar, voro byggda, inredda och möblerade så troget som möjligt efter de svenska mönsterna». Kuddnäs utgjorde intet undantag från regeln. Byggningarnas anordning kring gårdsplanerna var i det närmaste sådan, som på de svenska adelsgodsen: en med plank och planteringar afstängd inre »borggård», det hvitrappade corps de logis-huset med park och trädgård bakom vid midten och tvenne fristående flygelbyggnader på sidorna. En god del af husets möbler voro hämtade från Stockholm, där, som man vet, doktor Topelius länge vistats och haft anställning. Äfven hans unga fru hade fått utbildning i Stockholm, i en privatpension, liksom senare deras dotter, hvadan svenska seder väl till någon del vunno insteg i Kuddnäshemmet.

Se här några hemgårdsmotiv i den minnesgode diktarens sång!

I ett lyriskt kväde från 1847, »Augustikvällen», berättar han om, huru en gång en yngling tankfull stod »en aftonstund i lummig lund» (i Kuddnäs trädgård påtagligen), och hvad som då hände:


»Det hvita hus i månens ljus,
hur det förtroligt glänste!
Och älf och strand
och park och land
det var sig allt sa likt.
Hav kände dem,
det var hans hem
från glada barndomsdagar.
Hvart blad, hvar gren,
hvar stig, hvar sten
på honom vänligt såg.»



»Ett ljuslätt flor af vemod låg stilla dock på björkens lock, på rosenhäckens dagg» . . . Då kom hans vackra brud, snöhvit och skär, tyst och lätt till hans möte. Och nu, några år senare, när han fjärran från »det kära land med älf och strand» i sitt nya hem njuter familjelifvets fröjder, nu ler mot honom i sin moders famn »en liten ljusalf så vän och blid, som blomstrens frid». — Den »väna ljusalfen» var skaldens förstfödda dotter Aina; ett år gammal, då stycket skrefs. I tredje samlingen Ljungblommor, i stycket »Den eviga sommaren» (fr. 1853), lägger han i den 7-åriga lilla Ainas mun de barnsligt oskuldsfulla orden:


»Men borta i min farmors gård,
där är så ljust och varmt och stilla,
och aldrig där en vinter hård
med frost och snö och storm gör illa.

Minns pappa ej den gården mer
långt bort i norr vid älfvens vatten?
Se där går solen aldrig ner,
och som en dag är själfva natten.
Vet pappa, där är ständigt vår
och ständigt gröna sommardagar — —»


Den lilla frågar därför med undran: »Säg pappa, hvarför reste vi från sommarn hit till natt och drifva?» Hittills hade hon tillbragt alla sina somrar hos farmor på Kuddnäs, vintrarna i Helsingfors. Skalden slutar med den rörande reflexionen:


»O barndomsdröm, som tror ännu
på oförvissneliga vårar,
i djupet af hvart bröst är du
och ler ännu i våra tårar!»


Äfven stycket »Fotspåret i klippan» i första samlingen Ljungblommor (1815), som börjar så:


»Jag stod vid hällen på branta stranden
af flodens våg;
med stum förundran i hårda klippan
ett fjät jag såg,
ett fjät så tydligt, som uti sanden
man ser ett spår,
när barnafoten i muntra lekar
däröfver går»,


skall enligt uppgift af min moder syfta på ett ställe i Kuddnäs trädgård, ett berg, utmed hvars mot älfven  sluttande sida barnen om vintern brukade åka kälke. Huru djupt den vackra tanken, att fotspåret kunde härröra från en ängel, som i tidernas morgon velat pröfva fastheten af »jordens lava», hade anslagit skalden, ser man däraf, att han ännu 1870 omtryckte stycket i ny redaktion och med detta slut:


»Men minnesgoda graniten gömde
sitt änglaspår,
och mänskan skall ej sin vagga skylla
för sorgens tår.»


I sången »Förr och nu» (1873) om sina forna barnsliga härnadståg mot brännässlor och tistlar bekänner han i andra strofen med innerligt vemod:


»Nu, när jag grånad går
tyst i min barndomspark,
granskar jag hvarje spår
i den förtrogna mark,
fruktar att trampa på
minsta förvissnadt strå,
kysser ranunkelns blad,
helsar hvar nässla glad.
Ack, de ha vuxit opp
djupt ur mitt väsens grund,
druckit ur samma luft,
badat i samma ljus,
blickat mot samma strålande stjärnor
de, som jag!»


I sångsamlingen »Ljung», utgifven 1889, har Topelius en afdelning »Barndomsminnen», i hvilka hans hjärta flödar öfver af varmaste hemkänsla, medan dock tanken på ålderdom och förgängelse lägger vemodets sordin öfver lyrans strängar. »De två vid älfven» äro skaldens fader och moder, den förre så tidigt hädangången. »Han lefde för sitt fosterland, för honom lefde hon.» »En trogen tjänarinna» på Kuddnäs var den kraftigt anlagda Stina Sifri, en äkta österbottniska af gamla stammen, afliden kort före sin matmoder 1868 och begrafven vid hennes sida. »Kvarnen och smedjan» spelade på sin tid en viktig roll i Kuddnäs gårds hushållning och i barnens fantasilif. För dem var vattenkvarnen »en bostad för trollen och Necken», säger skalden, och anblicken af den sotige smeden »vid sitt flammande Etna» gaf en bild, som djupt inetsades i själsögats näthinna. Sammalunda gnistorna, som strömmade ut ur smedjans skorsten för att speglande sig i älfvens vatten »spårlöst i rymderna brista, som slocknande öga i natten». Med denna bild i minnet låter skalden i »Ynglingens drömmar» (1857) den bragdlystne unge patrioten förklara:


»Jag gnistan är, Promethei arf.
I natten af ett tidehvarf
jag sprungit frisk ur lifvets
härd att lysa högt en värld.»


»En vindskammare» var Z. Topelius juniors rum mot söder innanför den rymliga vinden i Kuddnäs hufvudbyggnad. Där bodde han med sin informator, och där höll denne skola med Zachris, Sofie och deras tre kusiner, rådman Lithéns barn. Mathilda L., som efter sin moders död en tid bodde på Kuddnäs, blef Zachris' ungdomsflamma, senare, som kändt, en annans maka. Han betraktade henne städse som sin goda ängel och egnade tolf år efter hennes tidiga bortgång åt hennes minne stycket »Gömd och glömd» i »Nya blad», 1869, hvarest han gifver henne kvinnans skönaste äretitlar. — I Topelii noveller användes ofta »vindskammarmotivet», om jag så får säga. Det är ett egenartadt, förtroligt, gammaldags enkelt och trifsamt lif, som lefves i sådana från all salongskonvenans isolerade rum. Man vore frestad antaga, att Fältskärn hade bostad och höll sina aftonsamkväm i Z. T:s egen vindskammare på Kuddnäs, och så föreställde jag mig det alltid förr; men då författaren med »gamla mormor», som med sådan kraft för spiran i huset och med sina nyktra omdömen och inpass ofta slår hufvudet på spiken, gärna kan mena sin egen mormor, kommerserådinnan Turdin, så må jag medgifva, att Fältskärn kan tänkas hafva varit boende hos herrskapet Turdin, som nog brukade hafva hyresgäster i sina vindskamrar. — Om möjliga modeller till Fältskärns person skall jag denna gång icke uttala mig. Jag anmärker endast, att Topelius påtagligen lånat namnet Andreas Bäck af en barndomsvän, med hvilken han ofta lekte tillsammans. — Topelius publicerade redan [9.6] 1847 i Helsingfors Tidningar en vindskammarhistoria, »Salig fänrikens tofflor», hvari åtskilliga detaljer i beskrifningen tyda på, att han vid affattandet haft sin egen vindskammare på Kuddnäs i åtanke. Utrymmet förbjuder mig att vidare ingå på ämnet.

Bland Ljung-sångerna ha vi ännu »Mina aspar», »Speglande vatten» samt den af mig redan citerade »Förr och Nu», hvilka innehålla rörande vackert skildrade barndomsminnen. Stycket »Min moder» i »Nya blad» är en härlig minnesvård öfver Topelii hela ljusa barndomsvärld, hvars sol gått ned, sedan hans älskade moders öga slocknat i natt. Samma tankar, som denna grafsång, innehåller i annan form skaldens tacksägelse »till "Finlands mödrar» 1888 för hyllningen vid 70 år.

Hemkretsmotiven i Topelii diktning äro, såsom jag framhållit, alltför talrika, alltför djupt ingripande för att jag här ens tillnärmelsevis skulle kunna öfverblicka dem alla. Och ett blott uppräknande ger en mager »belysning». Men jag ber att ännu få beröra ett motiv eller ett helt knippe sådana, som för Topelii diktning varit af icke ringa betydelse. Jag vet ej, om biograferna observerat den vikt han själf fäste vid sitt födelsedatum den 14 januari 1818 och den sinnrika lek han därmed drifver i Fältskärns berättelser. Femhundra är tidigare, samma månad, dag och timme, klockan 3 på eftermiddagen — noga taget 3 och 28 minuter — hade konungens ring blifvit smidd, och af en då inträffad sällsynt planetkonjunktion hade ringen erhållit sin mystiska makt.

Det ställe, där Fältskärn yppar denna hemlighet, hvilket sker först i femtonde berättelsens andra kapitel, med öfverskriften »Konstellationen den 14 januari 1318», är förtjänt af att här i sin helhet intagas. Alkemisten-astrologen doktor Weis har ordet. »Jag är en helt enkel man, som gjort till sitt lifs uppgift att intränga uti naturens hemligheter, men mig fattas ännu ett medel att beherrska stjärnornas inflytande. Jag har läst i mina cirklar att en gång hvart femhundrade år inträffar en konjunktion af de tre mäktigaste planeterna Mars, Jupiter och Saturnus, och en talisman smidd under denna konstellation, är i stånd att genom deras förenade kraft beherrska alla de andra planeterna. Men denna konstellation varar blott åtta minuter, fjorton sekunder, och fyrtionio terzer, och icke en terz mer eller mindre får åtgå för smidandet. Denna svårighet, att vara så förberedd på det afgörande ögonblicket och så flinkt begagna det, har gjort, att endast en sådan talisman någonsin blifvit af människor sammansmidd, och detta måste hafva skett, när konstellationen sist inträffade, den 14 januari 1318 klockan tre och tjuguåtta minuter på eftermiddagen. Mina cirklar hafva sagt mig att detta mäktiga utflöde af planeterna ännu finns till, och min stjärnkompass har sagt mig, att det måste finnas någonstädes i norden. Detta är orsaken, hvarföre jag från Sicilien, där jag gjorde upptäckten, begaf mig till Finland . . .»

Så långt doktor Weis. — Alltså hade enligt dennes beräkning den rara planetkonjunktionen äfven måst inträffa femhundra år senare, vid Zacharias Topelius' födelsestund! Ej för ro skull bär då denna dag i den gamla helgonkalendern namnet Felix, den lyckliges dag. — Anledning till att begagna sitt födelsedatum till en sagoepok, som den nämnda, hade Topelius fått genom en spådom, som han i sitt barndomshem hade hört omtalas, härstammande från en svensk trädgårdsmästare, Zetterberg, hvilken en tid hade haft anställning hos hans fader på Kuddnäs. Intresserad af astrologiska tyderier hade denne gifvit noga akt på himlaljusens ställning vid gossens födelsetimme. »Timmen hade sin betydelse», säger Topelius i sina autobiografiska anteckningar, »för den rest af astrologi, som ännu fanns kvar hos gammalt folk.» Zetterberg hade nu funnit, att tecknen ifrån kl. 3 på eftermiddagen bebådade ett berömdt namn. Men han skall hafva slutat sin utsaga härom till gossens föräldrar med tillägget: »Ni må tacka Gud att han icke blef född kl. 6 på eftermiddagen, ty då hade han blifvit en drinkare».

Jag känner icke, huru tidigt gossen Zacharias i hemmet fick del af detta sitt lifs horoskop, men mänskligt var det ju, om han, sedan han fått det, i någon mån tog intryck däraf, och om, bland de företeelser den vaknande ungdomskraftens utveckling medförde, äfven frestelsen till äregirighet var en. Hvilken begåfvad yngling önskade ej en gång vinna ett berömdt namn! Med konstnärers vanliga böjelse för själfreproduktion har Topelius ofta användt detta motiv i sin diktning, fullödigt skönt t. ex. i »Ynglingens drömmar», och i noveller och sagor har han tillämpat det på många med särskild förkärlek skildrade ynglingagestalter; i Fältskärns berättelser på den förste Gustaf Bertelsköld, kungasonen, men framför allt kanske på den unge Paul, Carl Victors och Ester Larssons son, hvars stolta frihets- och storhetsdrömmar en tid förde honom nära undergångens brant och till en början bragte honom under guldmakaren doktor Weis' inflytande och inom den mystiska ringens trollkrets. Topelius vill visa, huru äfven en ädelt anlagd karaktär genom äregirigheten förlorar, blir själfvisk och hård och kan moraliskt duka under, medan endast en osjälfvisk, ödmjuk sträfvan att gagna mänskligheten gör en förmögen till fruktbart, välsignelsebringande arbete, egen inre lycka och samvetsfrid. — Den hemlighetsfulla ringens planetariskt betingade dynamik är för Topelius en symbol för naturkrafternas obestridliga inflytande på människan i allt hennes görande och låtande. Naturkraften drifver människan framåt och uppåt, »ad astra», men såsom ogudlig i sig själf kan den lätt bringa henne till perniciös [skadlig] själfförgudning, om den icke adlas af en fromhet utan skrymtan, som allena är värdig människans höga ursprung och bestämmelse.

Det i ögonen fallande stora intresse för stjärnkunskap, som Topelius ådagalägger, ej blott i ofvannämnda ringsaga, utan genomgående i hela sin litterära alstring, härstammar synbarligen från hans tidiga barndom, framkalladt närmast genom faderns och informatorernas lärdomar, och från början måhända till en viss grad färgadt af »den rest af astrologi» hos hans omgifning, som han själf nämner om, icke minst den Zetterbergska profetian. Ytterligare näring fick gossens stjärnfantasier genom tvenne »händelser», som han omtalar i sina autobiografiska anteckningar. Den ena inträffade under hans skoltid i Uleåborg, 1829, då han en vintermorgon i mars på väg till skolan såg en lysande stjärna falla ned framför sig, helt nära, som han tyckte, utan att lämna några spår i snön — en vision alltså —, och den andra händelsen hemma i Nykarleby 1831 i januari, då stoftet af hans nyss af lidne fader bars till jordfästning i kyrkan, och en silfverstjärna af kistans prydnader lossnade och föll ned för gossens fötter. Han upptog stjärnan vid kyrkdörren och förvarade den. »Ett riktigt järtecken!» sade klokt folk. Det »sysselsatte mer mina tankar», berättar han själf, »än den oersättliga förlusten af en far, vid tretton års ålder». Han tyckte sig stå under stjärnornas inflytande och undrade svärmiskt, hvilka följder det i framtiden kunde medföra. Hans fantasilif, i sig själft tidigt utveckladt, hade redan rönt stark påverkan af romanläsningen, hvaråt han i Uleåborg hängaf sig i fastrarnas mycket omtalade bibliotek. Jag har lyckats återfinna dettas bokkatalog, så att man kan bedöma, hurudan den lektyr var, som under skoltiden utgjorde hans själaspis. På många ställen i sina skrifter syftar han därpå, nämnande än en, än en annan af de underligaste böckerna. Äfven hemtraktens spök- och tomtesagor, muntligt berättade vid spiselelden i arbetsstugan, bidrogo väl att uppjaga gossens fantasi. Men ett godt korrektiv mot hans naturs starka böjelse för det mystiska, hans börjande öfvertro, utgjorde den genomgående nyktra, fördomsfria syn på tingen och deras kausalsammanhang, som hans båda föräldrar hos honom sökte inplanta — till icke ringa del som ett arf från »upplysningens» tidehvarf, hvilket de under sin ungdom tillhörde. Snart nog, eller kring 1840, började den andliga väckelsen i Österbotten öppna äfven den unge Topelius' ögon för lifvets högsta frågor, hvilka visserligen äfven tidigare, särskildt under påverkan af hans ädle lärare, den äldre kusinen Frans Michael Toppelius, hade utgjort föremål för hans »vetandes törst» (jämför sången därom af 1833!); och sedan hans religiösa uppfattning klarnat till fast öfvertygelse på skriftens grundval, blef den för honom ett stöd emot öfvertron, hvilket han fasthöll till sin död. I stället för svärmeriet om stjärnornas influens trädde hans fasta tro på en gudomlig försyn och en aldrig svikande änglavakt i alla lifvets faror.

Men hvarken den genom hemuppfostran inpräglade nykterheten eller det senare utbildade religiösa allvaret hindrade honom från att belletristiskt [litterärt, lärt] utnyttja alla de förträffliga, för hans författartyp så tacknämliga uppslag, som äldre och nyare tiders vidskepliga föreställningar erbjödo honom. Det måste likväl erkännas, att, huru nära öfvertrons gräns än därvid författarens egen ståndpunkt kan synas falla — han har för slikt blifvit tadlad — han dock i de flesta fall till sist gifver en sådan lösning på gåtorna, att sanningen och det sunda förnuftet med dess »naturliga förklaring» få äran.

Ifrån denna digression [utvikning], som fört oss tämligen långt bort ifrån trädgårdsmästar Zetterbergs profetia och doktor Weis' planetkonjunktion, måste vi ännu litet återvända till den senare. Läsaren frågar måhända: kan väl något astronomiskt faktum hafva legat till grund för Fältskärns framställning? Jag tror knappast, att Topelius trots sina sideriska [som avser stjärnorna] intressen ansett mödan värdt att låta astronomiskt beräkna planeternas inbördes ställning vare sig i hans egen födelsestund eller femhundra år tidigare, hvarför icke heller den apokryfiske doktor Weis' utsago om Mars', Jupiters och Saturni kortvariga sammangående vid en sådan tidpunkt torde vara att taga efter bokstafven. Men liknande planetkonjunktioner öfver hufvud ha nog länge varit kända af de lärde, sannolikt redan af Österns vise män; och den berömde tyske astronomen Kepler förunnades det ju en afton år 1603 att själf iakttaga en sådan sällsynt uppenbarelse. Just de af Topelius nämnda tre planeterna höllo på att sammangå i skenbar förening i Fiskarnas konstellation, ehuru i annan ordning, nämligen så, att först Jupiter, »planeternas konung», och Saturnus enades för sig, och det t. o. m. 3 gånger, och därefter under följande år 1601 planeten Mars ytterligare tillkom, så att de för betraktaren syntes såsom en enda stor, ovanlig stjärna. Dessutom visade sig till astronomens ytterliga förvåning en helt och hållet ny bländande stjärna, under åren 1604 och 1605, i Ormkarlens östra fot, hvilken iakttagelse gaf Kepler anledning till den skarpsinniga förmodan, att de vises stjärna i Österlanden, hvarom bibeln talar, just varit en sådan hastigt uppflammande och sedan försvinnande, vare sig nytänd eller uppbränd värld. Han räknade då ut, att en likadan konjunktion i tre, resp. fyra faser hade ägt rum t. ex. år 747 efter Roms grundläggning och följande år, då planeten Mars slöt sig till de andra två. Vid alla tre konjunktionerna voro de hvarandra så nära, att den ena planeten berörde den andras strålkrets. Men deras skenbara sammanvaro räckte ingalunda blott 8 minuter etc., som doktor Weis säger; utan åtminstone de två första planeterna, Jupiter och Saturnus, visade sig nätterna igenom hela månader, liksom om de alls icke mer velat skiljas. En sådan utomordentlig konjunktion af trenne planeter inträffar enligt astronomerna endast hvart 800:de år och är således ännu rarare, än den af Topelius beskrifna, hvilken i den form han gifvit fenomenet — torde tillhöra sagans värld! Om dessa saker står (enligt H. M. Melin, Jesu lefverne) att läsa i äldre arbeten af Kepler, Ideler, Schubert samt uti Littrov, »Himmelens under» (Sv. öfv. 2, sid. 281 ff.), som Topelius måhända kände till. Jag minnes, med hvilket djupt intresse han ännu på gamla dagar läste nyutkomna populära astronomiska skrifter och diskuterade deras innehåll.

Den svenske trädgårdsmästaren Zetterberg, som med sin förutsägelse hade gifvit anledning till Fältskärns utflykter på astrologins område, tyckes hafva åtnjutit författarens synnerliga bevågenhet. Utom i doktor Weis' gestalt hos Fältskärn uppträder han i eget namn och yrke i en annan novell af Topelius, i den lilla skizzen »Drottning Sophia Magdalena», hvilken ingick som följetong i Helsingfors Tidningar [med start 12.1] 1848, alltså före Fältskärns berättelser 1). I egenskap af kunglig trädgårdsmästare på Drottningholm, icke mer och icke mindre, finna vi honom där anlitad af Gustaf III:s i flere afseenden tillbakasatta gemål som hennes förtrogne i berättelsens lilla intrig. Han kom därvid att bli mentor och tolk för »en häxa, en fé, en Pythia, eller för att tala rent ut, en spåkäring från Finland eller Lappland», såsom en af drottningens unga hofdamer uttryckte sig. »Gamle Zetterberg har i sin ungdom varit mycket i Finland», visste samma fröken berätta för sin kamrat, »och lärde någonstädes i Carleby eller Viborg, livad den orten heter uppe i Tavastland, känna en spågumma, som — — nu måste vara öfver hundrade år.» »Den gamle token» hade så länge berättat sina sagor om finnarnes trolldom och spådomskonst för drottningen, att hon slutligen lät efterskicka Kierola mor för att låta spå sig angående det barns öde, som hon vid denna tid bar under sitt hjärta. Nåväl, gumman kom och såg i sina kort förutsägelser om ankomsten af en kunglig prins (Gustaf IV Adolf), om hans faders, Gustaf III:s, död genom mördarhand och om sonens landsförvisning, m. m. Det var en hemsk profetia, som den stackars drottningen ej i allt ville tro på, men glad vid tanken att få en son gaf hon gumman en kunglig belöning. — Äfven denna finska spågumma är delvis tecknad efter en bekant modell i författarens hemgård. Hon påminner nämligen till språket om gamla Brita Kiviranta, doktor Topelii första barnsköterska, hvars befängda rådbråkande af svenskan öfverträffade själfva »Eskola kuppens» ryktbara rotvälska. Brita, som samtidigt med Zetterberg tjänade på Kuddnäs, var mycket svag för sitt herrskaps lilla älskling, hvilken hon kallade »Zakarias pra kossen min». Hon skulle enligt doktorns önskan lära barnen finska, men då svenskan för öfrigt utgjorde hemspråket, vardt däraf intet. Hon biträdde sedan under doktorns tioåriga sjukdoms- och lamhetstid med stor trohet hans maka i vården om den sjuke. Hon flyttade och bar sin doktor som ett litet barn och drog honom på en kärra omkring på läkarebesök till andra sjuka. Afled som ett gårdsinventarium vid hög ålder. Skalden har tacksamt unnat gumman denna lilla apoteos i sagan, då han sände henne i hundraåriga Kierola mors förklädnad att sia för drottningen om högviktiga politiska öden! Lustigt är, att han kombinerat henne med Zetterberg äfven sålunda, att han låter dennes sonson gifta sig med Kierola mors dotterdotters dotterdotter, som fick ärfva drottningens rara gåfvor. — Om Zetterberg själf vet jag intet annat, än hvad min moder berättat om hans galanteri med fruntimren. Han kom efter slutadt värf tidigt bort från Kuddnäs, då dess trädgård, som han planerat, var färdig, och han försvann sedan i obekanta öden.

1) Skizzen intogs af författaren i samlingen »Vinterkvällar», 3:e delen, under titeln: Drottning Sofia Magdalenas örhängen, men ingår icke i Topelii Samlade arbeten, utg. af V. Vasenius.



[Ett sammanträffande att jag bor intill Drottningholmsparken i det hus som 1787 byggdes för Happé, slottsträdgårdsmästare från 1770-talet till 1815. Tro, hopp och kärlek på glasverandan från 1890-talet. En Miminykarlebystjärna av Kalle Andersson i högra vindsfönstret. En till det vänstra fönstret på kommande. Förstoring.
Foto december 2020.]


Jag sade i det föregående att födelsedagsmotivet innebar ett helt knippe andra i Topelii diktning. Ett anförande af allt, som kan räknas till dessa, skulle förlänga denna uppsats i det oändliga. Stjärnsvärmeriet var det viktigaste. Detta har influerat på en mängd af Topelii lyriska dikter äfvensom på flera af hans noveller och sagor. Jag skall afsluta min uppsats med några antydningar om detta. Men dessförinnan bör jag, för att icke här alldeles lämna de många intressanta sagomotiven af annat slag ur räkningen, påpeka några af dem, t. ex. att sagan »Björken och stjärnan» grundar sig på en familjetradition om skaldens farfarsfars, Kristoffer Toppelius' bortröfvande till Ryssland under stora ofreden 1711 och hans underbara hemkomst efter fredsslutet, samt att gossen Walters mångahanda äfventyr dels äro hans egna, dels hans kusin Gustafs, hvilken för en tid var anförtrodd i sin mosters vård på Kuddnäs, och gärna skröt öfver sitt hjältemod. — Det var han, som hade oturen att falla i Stinas ullkorg! Den ryktbar vordna unge »Bullerbasius» är likaså en sammansatt personlighet. Några drag tillhöra författaren själf, det mesta min hädangångne yngre broder Leopold, som skalden favoriserade. Äfven Axel och Stina äro på lika sätt hopkomponerade personligheter. Frithiofs tragikomiska ridt på första maj, då Trafvalappen vek in i krogstallet och strök af ryttaren vid dörröppningen, var möjligen författarens eget äfventyr, men man får i allmänhet lof att vara mycket försiktig vid tillämpning af »jag-stycken» på författaren själf.

Topelius har förfarit som andra och pådiktat sig en mängd äfventyr, som han upplefvat blott i fantasin, men ej i verkligheten. Här ett exempel. Jag träffade på en resa en gång en person, som sade sig af en gammal präst hafva hört en rolig historia från Topelii barndom om, hur T. på resa till skolan nödgats sofva en natt i loftet på en gästgifvargård, där öfverfallits af tvenne röfvare, men skickligt befriat sig från dem genom att kasta snus i ögonen på den ena och hälla ut en filbunkes innehåll öfver hufvudet på den andra, medan de på en stege ville klättra upp till löftet. Händelsevis hade jag just kort förut läst denna samma historia om »Den farliga natten i löftet», berättad (och hopfantiserad) af Topelius själf, i en gammal årgång af Helsingfors Tidningar. Och snusknepet kände jag igen från en tjufhistoria, hvilken han som barn hade refererat i ett af sina små miniatyrhäften för utlåning. Men i den vackra berättelsen om »Gossen, som hörde det tysta tala» har han inflickat en verklig liten tragedi från sin Uleåborgstid, då han ville fånga råttor under en till fälla uppgillrad dörr och i stället dödade sin mosters bästa höna. Då meningen varit god, kunde samvetet trösta honom i olyckan. Sagan om »Den röda stugan» återger hans dotter Ainas och hennes syssling Rosas näpna funderingar under en båtfärd med Ainas pappa från Nykarleby ut till Alön, enligt livad »Rosa» meddelat mig. Sagan »Om den sommar, som aldrig kom» syftar på författarens lilla älskliga gosses, Rafael Zacharias', tidiga bortgång, likasom visan om »En liten pilt» på hans förstfödde son Michael, hvilken dog den 3 sept. 1850 i Nykarleby. — Topelius ägde den stora gåfvan att med öfvervinnande af sorgens bitterhet kunna göra sitt lifs mest tragiska erfarenheter fruktbärande för andra.


»Sången är af sorg upprunnen,
men af sång är glädje vunnen»,


detta var enligt inledningsdikten till hans ljungblommor »sagan», ej allenast om den finska folkdiktens, utan äfven om hans egen sångs ursprung.

Men jag får ej dröja längre vid dessa hem-minnen i sagorna. Vi vilja till sist ännu en gång blicka upp till Topelii älskade stjärnor. År 1837 skref han, med tanke på sina underbara erfarenheter i barndomen, i stycket »O stjärna du»:


»O, stjärna, sjunken från din ljusa höjd,
du fallna gnista af en evig sol,
o, själ, hur klar och, ack, hur dunkel dock
du flammar och förkolnar skiftevis
uti mitt hjärtas natt!»


och han slutar sången med denna önskan:


»Blif åter evig sol, odödligt ljus
i Kristus, i din källas återsken!»


»Stjärnsånger» kunna vi kalla dikterna Orions bälte, 1846, Vintergatan, 1852, Nebulosan, 1870, — med dess »fyrtitusen gnistrande sköna solar» —, Världarnas daning och Aftonstjärnan, från samma år 1870, alla dessa sånger såsom en frimodig bekännelse af skaldens i Guds ord grundade barnatro gentemot en vilsekommen naturvetenskap, som icke vill veta af någon personlig skapare. Med synnerlig kärlek omfattade han därför äfven en sådan personlighet i det gångnas historia, som Sigfrid Aronus Forsius, den fromme Ekenäspastorn, »Finlands förste vetenskapsman» på astronomins fält, hvilken Topelius i den sköna sången »Finlands öde» (från 1859) kallar »en stjärnekung i torftigt tjäll», och åt hvilken han inrymt en betydelsefull och ädel roll i tvenne af sina noveller, »Ungdomsdrömmar» och »Stjärnornas kungabarn» (»Planeternas skyddslingar»). Sigfrid Aroni äkta medeltidssvärmeri om planeternas inflytande på människobarnens lefnadsöden intresserade Topelius på det högsta, men han stannar dock vid en sundare nutidstro af kristlig halt. Och Finlands framtida öde, som han låter Sigfrid förgäfves söka i stjärnorna, finner han med den gamle siaren symboliskt afspegladt i en hurtig gosses klara, frimodiga barnaögon. Därför riktar han i sången »Finlands höjning» (1869) en den innerligaste vädjan till vårt lands ungdom att arbeta och bedja för sitt dyra fosterland. Härmed ha vi återkommit till utgångspunkten för hela denna framställning: Hvad Topelius diktat om hur hans nordiska fosterbygd höjer sig ur vågen. För denna fosterbygd har han i kärlek utfört sin ädla lifsgärning. Han har arbetat för dess andliga höjning. Och skönare kunde ej hundraårsminnet af hans födelse firas, än genom denna underbara planetkonjunktion på världspolitikens natthimmel, som framkallat erkännandet af Finlands själfständighet!


»Förstår du makternas maning,
du yngling på Finlands strand?
Förstår du böljornas aning,
du ungmö i nordanland?

Upplyft ditt glänsande öga!
Järtecknet är vid din strand,
och stora tankar sig löga
på hafvets glittrande sand.

Ur inre glödande schakter
upplyfter sig Finlands vall:
af inre glödande makter
till ljus det upphöjas skall.

Strid, yngling med barm i lågor,
bed, dotter af Finlands strand,
att andens eviga vågor
må höja ditt fosterland!»

==========


Zachris Schalin, Finsk Tidskrift, 1.1.1918, nr 1, s. 24–49.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
Innehållsförteckning.
(Inf. 2020-01-14.)

Prenumeration å Finsk Tidskrift

— — —

Finsk Tidskrifts ombudsmän i Finland äro:

— — —

Nykarleby: lektor Gustaf Hedström.

— — —


Finsk Tidskrift, 1.1.1918, nr 1, s. 104.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2020-01-14)


Läs mer:
Zacharias Topelius i Uppslagsverket Finland.
Kuddnäs i kapitlet Fakta.
(Inf. 2020-01-14, rev. 2022-01-18 .)