I gröna björkens skugga. Med Topelius på Kuddnäs och i Nykarleby
av Ull-Britt Gustafsson-Pensar

 

Till läsaren

Sedan år 1981 har jag varit bosatt i Nykarleby, och under den tiden har jag ofta förvånat mig över att inte flera Nykarlebybor än några få känner till Zachris Topelius dikter och berättelser med anknytning till deras hemstad. Vid närmare efterforskningar har jag funnit att det inte är så lätt att hitta de här texterna och att prosan är så gammaldags i språkligt hänseende, att gemene man och kvinna tröttnar efter någon sida. För barn kan man inte heller läsa obearbetade texter, och det är inte alla som ex tempore kan” översätta” texterna till litet gångbarare språk.

Nu har jag alltså försökt göra något åt saken. Jag vet att det finns sådana som tycker att det som jag har gjort är något av ett majestätsbrott, men det kan inte hjälpas. Det här är ingen vetenskaplig utgåva, utan boken är tänkt för sådana som av ovan nämnda skäl inte har läst särskilt mycket av Topelius och som kanske nu, när det har gått 180 år sedan han föddes och jämnt 100 sedan han dog, skulle vilja ha ett hum om vem det är som firas. Särskilt stort intresse borde ju finnas i Nykarlebytrakten.

Texterna i boken är, om inte annat nämns i innehållsförteckningen, tagna ur Samlade skrifter av Zachris Topelius, utgivna på G. W. Edlunds förlag i början av detta sekel. Dikterna är språkligt oförändrade, om man undantar ortografin, men några av de längsta har förkortats. Topelius själv hade för vana att omarbeta sina texter. I det fall att det finns flera ”redaktioner”, som skalden uttryckte sig, har jag valt den senare, utom i ett fall, nämligen i fråga om dikten ”På kullen om våren”.

Dagboksanteckningarna är återgivna så som de föreligger i Paul Nybergs tryckta utgåva.

Alla prosatexter har bearbetats och de längsta har också förkortats. Jag har inte velat störa läsaren med att ange var stycken eller rader är utelämnade, utan uppmanar den som vill läsa allt att gå till originalen. Det har varit min avsikt att behålla den berättarton som är så typisk för Topelius, samtidigt som jag har försökt göra det lättare för läsaren att följa med i den gammaldags omständliga och ofta öppet moraliserande stilen.

De inledande kommentarer som jag har gjort till varje avsnitt gör inga anspråk på att ge en uttömmande redogörelse för den unge Topelius liv och leverne på Kuddnäs och i Nykarleby, men om jag kan locka några läsare till fortsatta studier, är jag nöjd. För mig själv har det här arbetet varit förknippat med stor glädje. Jag har också blivit uppmuntrad av Stadens ledning och fått stor hjälp av personalen på pastorskansliet. Fotografier har jag fått tillgång till på stadens museer och i böcker om Topelius. Litteratursällskapets arkiv har visat stor välvilja liksom Svenska Folkskolans vänner och många enskilda personer, ingen nämnd och ingen glömd.

Så är det bara att i äkta topeliansk anda önska ”I gröna björkens skugga” många små och stora läsare.

Nykarleby, den 11 april 1997 Ull-Britt Gustafsson-Pensar

”Det vita hus, i månens ljus”

Den som reser mellan Nykarleby och Jakobstad kan inte undgå att lägga märke till Kuddnäs, Zachris Topelius barndomshem. Mellan landsvägen och älven ligger den vita gården, omgiven av andra gamla byggnader och lummiga träd.


Det vita hus
I månens ljus
hur det förtroligt glänste!
Och älv och strand
och park och land
det var sig allt så likt.
Han kände dem,
det var hans hem
från glada barndoms dagar.
Vart blad, var gren,
var stig, var sten
på honom vänligt såg.


Så skriver Topelius i dikten ”Augustikvällen”, och om han kunde göra en visit i Nykarleby i våra dagar, skulle han kunna säga på samma sätt. Mycket är nämligen sig likt på Kuddnäs, låt vara att alla byggnader inte längre finns kvar och att dagens aspar bara är sentida ättlingar till Zachris älskade träd.

När Zachris far, provincialläkaren i Nykarleby, Zacharias Topelius d.ä., och hans hustru Catarina Sophia Calamnius flyttade in på Kuddnäs 1814, fanns huvudbyggnaden och den gula byggnaden där, liksom bagarstugan och uthusraden. Dessutom fanns det under Zachris barndom fähus och stall, brygghus, smedja och kvarn, och när man efter doktorns död beslöt att upphöra med den s.k. husbehovsbränningen, blev brygghuset bl.a. bastu och drängstuga. Det var alltså en relativt stor gård med pigor och drängar, husdjur av alla slag, trädgård och park, brygga och båtar, som Zachris växte upp på. I hans barndom kunde man simma i älven, och det fanns gott om fisk, vilket gjorde Zachris till storfiskare. Om vintrarna kunde man åka skridsko på isen, och älvbranten på motsatta stranden blev en riktig ”himmelsbacke” att åka kälke i.

När den pojke som skulle bli skalden och sagoberättaren Zacharias Topelius föddes, den 14 januari 1818, var det ett mycket efterlängtat barn som såg dagens ljus för första gången. Två små gossar, födda före Zachris, låg nämligen ”redan under rönnen”. Trots några allvarliga tillbud i barndomen klarade pojken sig, och fadern skriver i oktober 1819: ”Min lilla Zachris är nu en snäll snart 2 års gammal pojke, som pladdrar och härmar allt vad han ser och hör”. I mars följande år fick ”pladdraren” en syster, som döptes till Johanna Sofia, men kallades Sofie.


l. Karaktärsbyggningen 5. Stall och fähus 9. Smedja
2. Gula byggningen 6. Bränneri och bastu 10. Lusthus
3. Bagarstugan 7. Gårdsbod 11. Kvarn
4. Vagnsskjul 8. Sädesmagasin 12. Aspallé


Planskiss av Kuddnäs på familjen Topelius tid. Ritad med ledning av bild i Zachris Schalins bok om Kuddnäs av Metha Waselius.
[Bearbetad. Rivna byggnader ljusblå. Panorama.]


Kuddnäs låg på den tiden utanför stadsgränsen. När Alexander I vid sin ”eriksgata” 1819 besökte Nykarleby, hade doktorn tänt marschaller för att hedra den höge gästen. Det kejserliga följet fick den uppfattningen att det var på Kuddnäs som kejsaren skulle övernatta, och hela raden av ekipage styrde ner för backen genom den allé som leder fram till Kuddnäs trappa. Där märkte man emellertid misstaget och fortsatte mot staden. Kejsaren övernattade i Zachris mormors hus, och sängen, som han lär ha sovit i, står nu i gästrummet på Kuddnäs och kallas ”Abrahams sköte”. De som har besökt Kuddnäs, kända och kända, har alltså vandrat eller åkt i kejsarens spår, men de har inte behövt vända.


”Abrahams sköte”. Praktsängen som kejsaren, Alexander I, lär ha sovit i.
Abrahams
sköte”. Praktsängen som kejsaren, Alexander I, lär ha sovit i.
Foto  Kuddnäs museum.


Den som i den här bokens sällskap besöker Zachris Topelius', så tecknade han i allmänhet själv sitt namn, barndomshem och barndomsstad får först bekanta sig med ”det vita hus i månens ljus”, så som skalden låter sin äldsta dotter Aina berätta om Kuddnäs i dikten ”Den eviga sommaren”. Den dikten är skriven 1853 och prosastycket ”Hemmet” ur Boken om vårt land härstammar från 1870-talet. Det decenniet var en tung tid för Topelius. Kuddnäs såldes 1873, när familjen insåg att det inte var möjligt att behålla gården. Zachris skriver i en dikt att den vita byggningens fönster kastade anklagande blickar på honom och frågade: Varför sålde du mig? Skildringen av hemmet i Boken om vårt land är en av de mest rörande beskrivningar av en hemmiljö och hemmets betydelse som finns i svensk litteratur. Det är väl bara Geijer som kan konkurrera med sina ”Minnen”, och möjligen Astrid Lindgren med sin varmhjärtade beskrivning av sina föräldrar och sitt barndomshem. På ålderdomen återkom Topelius till hemmets betydelse i ”Blad ur min tänkebok” 1897. Det är intressant att jämföra de två texterna. Den första påminner med sina korta meningar om de första styckena i Naturens bok. Den är medvetet pedagogisk, men full av värme och kärlek. I den senare finns det mycket av alltför synlig pekpinne och gammelmansnostalgi. Dagens människor kanske förvånar sig över den blide skaldens syn på aga, men han var nog inget undantag på sin tid. ”Den Gud älskar agar han” var en regel som gällde för många förlängda gudaarmar ännu långt in på 1900-talet.

Resultatet av denna uppfostran blev en individ med sådana egenskaper som dikten ”Till en gosse” propagerar för. De som är litet till åren komna känner igen strofer som ”Se var och en i ögat klart” och ”Lyd! Vörda rätt din far”, eftersom de så ofta förekom i de minnesalbum som man förr plågade sina lärare och vänner med. De förekom också i flickors album vid sidan av strofer ur parallelldikten ”Till en flicka”. I ”Ynglingens drömmar”, som skrevs år 1857, då Topelius hade återvänt från en lång resa i Europa och tidvis var mycket kritiserad på grund av sina politiska ställningstaganden, återvänder skalden till sin barndomsmiljö för att i slutet av dikten betona sin starka känsla för fosterlandet, det stora hemmet.

I Esplanaden i Helsingfors står en Topeliusstaty som heter Saga och Sanning. De tre följande texterna kunde illustrera den kombinationen. Dikten ”Mina aspar” handlar om de mycket älskade asparna som växte som en allé i trädgården. Zachris Schalin berättar att Topelius, när han kom hem efter en längre resa, först kramade om sin mamma och sedan skyndade att klappa om asparna ”som lärde mig sjunga”. I asparna brukade också sidensvansarna slå sig ner och sådana roade sig den unga Zachris med att skjuta. Senare i livet blev han en organiserad småfågelvän, i den s.k. Majföreningen, kanske därför att han på sina resor hade sett hur man i sydliga länder fångade småfåglar i massor. Majföreningen till småfåglars skydd uppkom till följd av ett upprop som Topelius publicerade den 23 april 1870 i nummer 16 av barntidningen Trollsländans tredje årgång. I detta sammanhang kan det vara intressant att veta, att det redan den 1 maj samma år fanns en ”Majförening till småfoglars skydd på landsbyggden” vid ”läroinrättningen i Munsala”, dvs. Svedbergska skolan. Dikten om asparna får stå för sagan, och sagan ”Tändstickan” paradoxalt nog för sanningen, låt vara i berättelseform. Relationen asp – tändsticka tycks ha fascinerat Topelius. Det vackra som också kan vara nyttigt och farligt!

I Londonbrev reflekterar han över de finländska tändstickornas osynlighet på världsutställningen. I det sammanhanget talar han om Björneborgs tändstickor, men också Nykarleby har haft en tändsticksfabrik. Den fanns åtminstone så tidigt som 1876. Om Topelius har haft något med den att skaffa har jag inte lyckats lista ut, men det är inte alls otänkbart att han har använt dess ”säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor”.



Lusthuset. Obs! Papegojan i taket.
Vykort. Kuddnäs museum.


Någonstans nedanför asparnas prasslande rad upptäckte han ”Fotspåret i klippan”, men det kan man inte längre se. Inte heller kvarnen eller smedjan finns kvar. Kvarnen var en gång ”en bostad för trollen och Näcken” och den sotige smeden ”vid sitt flammande Etna” stimulerade fantasin. Mycket är förändrat, alldeles som han skriver i dikten ”Förr och nu”, men vindskammaren ser nästan lika ut som på den tiden då Zachris satt där ”i Homer försänkt”. I vindskammaren bodde han tillsammans med sin hemlärare, och i den lilla hemskolan undervisades Zachris, systern Sofie och deras tre kusiner, rådman Lithéns barn. En av dem, Mathilda, blev Zachris ungdomsflamma. Hon bodde en tid efter sin mors död på Kuddnäs.




Vindskamaraen med det spännande bokskåpet på chiffonjén.
På Zachris tid var böckerna flera.
Foto. Kuddnäs museum.


I dagboken för den 5 augusti 1834 skriver Zachris: ”Tittade genom en sprynga oförvarandes på flickornas toilett”, och det han då såg måste ha varit inspirerande, för följande år den 10 december skriver han i dagboken: ”Bivuak oppe i Vindskammaren der jag hade kallt, så att jag skulle ha frusit till assit om jag inte händelsevis råkat vara varm om hjertat hvar gång jag kom nerifrån. – Roliga, tokiga, överdådiga, lustiga, försåtliga planer. Jag föresatte mig till exempel att borra hål genom taket och göra spektakel med flickorna. Till den ändan drog jag dit opp knifvar och borrar, arbetade envist tills jag fick en tilja genombruten. Men arbetet drog ut på tiden, och innan jag fick det färdigt kom ohjelpliga förhinder. Se föröfrigt Vindskammargolfvet invid Sockerkammarväggen.”

I vindskammaren stod också det skåp med dörrar av hönsnät, som innehöll så mycken frestande läsning. Här klippte Zachris pappersdockor, som han lekte krig med. Därför saknar en del av dockorna armar eller ben. Han gjorde också miniatyrtavlor, t.ex. ett. par som illustrerar Münchhausens äventyr, och skrev de små ”böckerna” i Lilla biblioteket. När det var ungdomar på besök spelades ofta Cucu, dvs. Kille, och så ägnade man sig åt ett spel som påminner om dagens Bingo, men som då kallades Lotto.

Dikten ”En vinskammare” är en av Topelius vackraste och förmedlar något av den eviga sommaratmosfär som skalden aldrig kunde glömma och som präglar de texter som berättar om Kuddnäs.



Karaktärsbyggningen på 1810-talet.
Karaktärsbyggningen på 1810-talet.

Litografi i Zachris Topelius 1818–1888. Simelii arfvingars boktryckeri 1888.
[Förstoring.]

[Inf. 2010-01-24.]





Hemmet

ur Boken om vårt land

[Texten publicerad sedan tidigare.]

Sängkammaren med skaldens vagga.
Sängkammaren med skaldens vagga.

Foto Sven-Erik Sandberg.
Kuddnäs museum.





Hemmet

ur Blad ur min tänkebok
17.4.1895

Familjen, samhället, staten motsvarar i unga år hemmet, skolan, fäderneslandet. Jag definierar dem inte, jag belyser dem ur min uppfattning.

Jag har utgått från ett älskat hem, som fortfor att vara min rot till mitt femtionde år. Jag skildes alltid med saknad från detta hem, jag återvände alltid med längtan dit. Efter min far, som vid mitt trettonde år bortkallades från sitt arbete för fäderneslandet, ägde jag kvar en mor, som jag älskade över allt annat på jorden. Jag bad vid den gamla rönn, under vilken två späda bröder låg begravda, men jag hade fått behålla en syster, mycket olik mig i livsuppfattning och likväl så kär, att aldrig en menings olikhet grumlat vår endräkt. Jag fann en maka, min själs förtrogna i sorg och glädje, och Gud gav oss goda, begåvade barn, som delat med oss sorg, glädje och hopp, barn intill tredje och fjärde led. Vi hade dagens bröd i stadig förtröstan på Herren, vår herde. Oss förunnades mycken vänskap och mycken kärlek, hälsa, arbetskraft och anslående verksamhet. När jag härtill lägger det eviga livets frön, som min far och mor tidigt sådde, och Guds änglavakt i tuktan och hugnad, är min uppfattning av hemmet avslöjad i sin rot.

Jag kan ju inte uppställa mitt lyckliga hem som en norm för alla hem. Men jag kommer vid jämförelser till det resultat, att hemmets inflytande är grundläggande i gott och ont för hela vårt liv. Dess intryck kvarstår outplånliga, genom alla skiftande erfarenheter intill livets slut. Min mor dog vid sjuttiosju års ålder, och i hennes sista ögonblick, när allt mellanliggande låg förgätet, gick hennes tankar åter tillbaka till barndomshemmet, när hon var tio år gammal.

I far, mor och syskon lär vi oss först älska människorna. Med hästen, hunden, lammet och fåglarna blir vi förtrogna med djuren och skapelsen. Vår hemgårds björk, vår barndoms sjö, vår sorlande bäck är de första som lär oss älska fäderneslandet. När jag som barn kom hem från skolan, omfamnade jag i översvallande glädje mina aspar i trädgården; de bredde ut sina grenar över mig och hälsade mig med sina susande löv. Ur dessa träd växte mitt land och mitt folk; vindens sus i löven talade naturens språk.

Städernas barn, som flyttar från den ena hyrda våningen till den andra, växer upp utan denna uppfostrande kärlek till ett bofast hem. Familjen är för dem fäderneslandet, men om familjens medlemmar är förlorade för barnen på ämbetsrummet eller i sällskapskretsarna, återstår för barnen endast intrycket av tjänstefolket, kamraterna, boken. Dessa barn utsätts för faran att växa upp till egoister med trång tankegång. En vän kan vägleda dem, en fosterländsk fest kan ge deras tankar en mera upphöjd inriktning. Men barndomens intryck jagar varandra i ständig omväxling, och goda föredömen behöver, liksom sagorna, ständigt upprepas.

Hem utan gudsfruktan uppfostrar barn utan botten. Hem, där religionen är konvenans, uppfostrar söndagskristna. Hem med tvång att lyssna till predikningar som barnen inte förstår uppfostrar skrymtare. Svordom, trätor, förtal, skvaller, oordning och osanning i hemmet inplantar samma fel hos barnen. Små grytor har också öron. Det ord som man minst förmodat har stannat kvar och gror. Vad hemmets disciplin angår är min erfarenhet att alla överdrifter framkallar reaktion. Hårda, häftiga föräldrar och oförnuftig aga försöker ett barn undkomma med nödlögner och ögontjänande. Efterlåtenhet framkallar olydnad, favoritskap övermod och avund. Tjatiga förmaningar uppfostrar till likgiltighet. Mycket pedagogiska fäder uppställer som regel för uppfostran en frihet utan annan gräns än uppenbart lagbrott och öppet trots. Jag har sett flera dåliga än goda följder av detta system. Det är att lämna ventilerna öppna för alla vindar. Inflytanden kommer från alla håll och behöver en norm i hemmet. Min erfarenhet är att aga är berättigad för osanning och uppsåtlig olydnad från tredje till sjunde året för alla, och för gossar till tolfte eller trettonde året. Mildare straff, såsom arrest (inte i mörkt rum), skamvrå och tvånget att be om förlåtelse, anpassas efter graden av fel. Kärleken är inte kärlek, om den inte förenas med tuktan. Barnen bör se föräldrarna sörja över deras olydnad. ”Väx utan tukt, dö utan ära.”

Även om hemmets inverkan inte är lika avgörande för den vuxna människan, behåller det alltid ett mäktigt inflytande. Ge henne ordning, renlighet, trevnad och fridfullt, kärleksfullt samliv, och hon skall inte behöva söka nöjet ute i alla dess grövre och finare former. Ge henne motsatsen, och hon skall fly det hem där hon vantrivs och som för henne är endast en nödtvungen sovplats.

Må den som har fått ett gott hem varje dag tacka sin Gud för denna välsignade gåva och jämföra sin lott inte blott med livets olyckliga hemlösa nomader, utan också med de gamla ungkarlar som tillbringar en bräcklig ålderdom i anställda tjänarinnors vård och slutar sitt själviska liv utan en kärlekens tår på sin grav!
[(Inf. 2010-01-29.)]

 

Ur

Till en gosse

 

Var frisk och glad,
och blomstra ung,
som löv och blad,
du lekens kung!
och väx så stark
och rak och fri
som furan i
ditt hemlands mark.

 

Se var och en
i ögat klart,
som solens sken
så uppenbart,
och var så sann,
att Gud var stund
i själens grund
dig skåda kan.

 

Svik ej din vän;
var trofast, du.
Sviks du igen,
stå fast ännu!
var god var öm;
bryt glad ditt bröd:
för andras nöd
dig själv förglöm.

— — —

Lyd! Vörda rätt
din far, för att
det är så lätt
att lyda glatt.
Och vörda ömt
din moders bön;
bli du den lön
som hon sig drömt.

 

Giv troget akt
På lärarns ord;
vett är en makt
på denna jord.
Tag råd emot
av grånat hår,
som plantan står
vid ekens fot.

 

Och frukta Gud
i all din tid,
och lyd hans bud,
och sök hans frid,
förutan det
finns ingen ro,
ej hopp, ej tro,
ej dygd, ej vett.

 

Och älska varmt
ditt fosterland,
hur glömt, hur armt
det syns ibland.
För det väx till,
lev för dess rätt,
och dö för det,
om Gud så vill.

 

Så blomstra glad,
och blomstra ung,
som löv och blad,
du lekens kung!
Din sköna vår
välsigne Gud
till sommarskrud.
och mannaår
1866


Zachris som 10-åring på Carstens ”familjetavla”,
Zachris som 10-åring
Carstens ”familjetavla”,
kopierad av J.A.G. Acke.
Foto. Kuddnäs museum.

[(Inf. 2010-02-07.)]

 

Ur

Till en flicka

 

Du vårens barn, du friska,
du glada lilla vän,
med hjärtat av en siska
och vingar liksom den,
väx som en ängens blomma
i morgonsolens glans,
när bin och humlor brumma
musik till myggans dans.


— — —


Var glad, som sparven kvittrar
också en mulen dag;
ont lynne allt förbittrar,
men glädjen ger behag.
Var hastig att förlåta.
och sen att felen se,
och gråt med dem som gråta,
och le med dem som le.


— — —


Väx ej för världens villa,
och blomstra ej för flärd:
den gör ditt hjärta illa,
och du är bättre värd.
Väx hellre för Guds rike,
så är din himmel klar;
bliv goda änglars like,
och deras syster var!


— — —


Och därföre, du friska,
du glada lilla vän, 
med hjärtat av en siska
och vingar liksom den,
väx som en blommas like,
Guds goda barn förbliv,
och blomstra för Gud. rike
och dofta evigt liv!

1866

 

— — —

 


Aspallén på Kuddnäs.
Aspallén på Kudd
s.
Foto 1938 i Paul Nybergs bildbiografi.

[(Inf. 2010-02-14.)]

Tändstickan

Tändstickan låg för första gången i sin nya ask på fabrikens bord och funderade på det som dittills hade hänt under dess korta liv. Den kunde ännu dunkelt påminna sig hur den stora aspen hade vuxit vid älvstranden, hur den hade blivit huggen, sågad och slutligen hyvlad till många tusen små spjälor, av vilka tändstickan var en. Därefter hade den blivit sorterad i högar och rader med sina kamrater, doppad i avskyvärda smältpannor, upplagd att torka, åter sorterad och slutligen inlagd i asken. Det här var verkligen inga underbara öden eller stora hjältedåd. Men tändstickan hade fått en brinnande lust att uträtta något i världen. Dess kropp var gjord av den rädda aspen, som alltid darrar, därför att den är rädd för att den svaga aftonvinden kunde växa till en storm och rycka upp den med rötterna. Men så var i stället stickans huvud doppat i sådana ämnen, som gör att man blir ärelysten och vill lysa för världen, och därför uppstod liksom en kamp mellan kroppen och huvudet. När det eldfängda huvudet, i tysthet sprakande, ropade: — Rusa nu fram och uträtta något! hade den försiktiga kroppen alltid en invändning till hands och viskade: — Nej, vänta litet till, fråga dig för, om tiden är inne!

Medan nu stickan låg med sina kamrater i lådan, blev den varm om huvudet och kände en besynnerlig lust att fatta eld. Men aspträdet i dess inre höll emot, och stickan frågade plånet på asken: — Månne tiden nu är inne? Plånet svarade: — Jag märker nog att du är en oerfaren gulnäbb, som genast är färdig att rusa iväg. Ge dig till tåls och gör inga dumheter. Du kan ändå inte uträtta något utan mig, för du är en säkerhetständsticka. Tror du kanske att jag skulle tillåta dig att bränna upp fabriken, som är vår födelsebygd, och den unga flickan, som har uppfostrat oss?

Stickan gav sig till tåls i sin ask och blev tillsammans med miljoner kamrater lagrad i ett stort magasin. Medan den låg där, gjorde den farliga ärelystnaden igen en hälsning i det eldfängda huvudet, men hejdades av den darrande aspen. — Är det dags nu, frågade stickan. Plånet svarade: — Jag kan inte se något, här är så mörkt, men försök ha litet tålamod! Tror du att jag skulle låta dig bränna upp magasinet och hela den stora staden?

Stickan fördes ombord på ett fartyg för att sändas till andra trakter. Det var en mörk natt. Stormen ven i tackel och tåg och fartyget brottades med vågorna långt ute på öppna havet. — Är det dags nu, frågade stickan igen. Det var nämligen mycket frestande att föreställa sig hur det skulle vara att lysa upp ett mörkt och stormande hav. Plånet svarade: Vänta litet! Jag vill ta reda på om stormen fått någon befallning att låta skeppet gå under.

Stormen svarade att den inte hade fått någon sådan befallning. — Litet mera tålamod viskade plånet. Fartyget kom lyckligt fram till sin bestämmelseort, stickan fördes i land och låg snart i en butik, där den såldes tillsammans med de andra stickorna i asken. En fattig flicka köpte asken, förde den hem och satte sig vid spisen för att borsta lin. Stickan såg de sköna, mjuka linknippena, kände igen de onda tankarna komma och frågade: — Nu är väl tiden inne? — Vänta, svarade plånet, — jag vill fråga elden i spisen, om den har fått befallning att bränna upp stugan. Elden svarade att den inte kunde göra något. Den hade fått befallning att hålla sig stilla och se till att grytan kokade. — Ge dig till tåls, sade plånet till tändstickan.

Flickan gick andra dagen ut med folket på gården för att bärga hö. Om natten sov hon med sin mor i det torra doftande höet i ladan. Eftersom hon tidigt följande morgon skulle göra upp eld för slåtterfolket, hade hon tagit tändsticksasken med i sitt matknyte. Stickan kände doften av höet och sade till plånet: — Kära du, låt mig nu stryka mitt huvud mot din sida. Det skulle vara så skönt att få sätta eld på höet! Plånet svarade: — Jag vill fråga regnet, som nu börjar smattra mot ladans tak. Regnet svarade: — Rör mig inte, om ditt liv är dig kärt, för jag har fått befallning att skydda ladan. — Tålamod, tålamod, sade plånet till tändstickan.

Andra dagen kom flickans bror som var sjöman och sade: — Farväl, mor! Jag måste nu resa till Björneborg, och sedan bär det av på långresa, först till Vasa och sedan till Amerika. Har ni en tändsticka att låna mig? Flickan gav honom tändsticksasken, sjömannen gick och kom till ett ställe, där järnvägen sprängdes genom berget. Där fick han nattkvarter hos bergsprängarna och låg med huvudet på ett fat fyllt med krut. — Nu, frågade stickan och kunde knappt avhålla sig från att rusa med huvudet mot plånet. Men plånet grälade på stickan och sade: — Skäms, brushuvud! Ser du inte att ett litet barn sover på andra sidan om fatet?

Sjömannen gick nästa morgon vidare, kom till staden Björneborg och gick där ombord på ångfartyget Österbotten, som skulle till Vasa. Andra dagen kastade fartyget loss. Det var vid middagstid, klart solsken och frisk vind. Ombord fanns det mycket folk och full last. Nu sade plånet till stickan: — Lever du? Stickan svarade: — Jag väntar på det rätta ögonblicket. Jag har aldrig tidigare varit så beredd att uträtta något som jag är just nu. — Då vill jag anförtro dig en hemlighet, viskade plånet. — Jag hörde vågorna fråga vinden, om den hade fått någon befallning, men vinden svarade nej.

Därefter hörde jag vinden rusa ner till elden under ångpannan och fråga de brinnande kolet, om de hade fått någon befallning, och kolen svarade nej. Och åter hörde jag kolen fråga järnplåtarna i fartygets sida om de hade fått någon befallning, och järnplåtarna svarade nej som alla de övriga. Då samtalade kolen med varandra och sade: — Inget av de fyra elementen har fått någon befalltning och ändå måste det ske. Vem skall göra det?

— Jag — sade stickan.

— Det är inte möjligt, sade plånet, -för du är bara elementens lilla springpojke.

Stickan hade lust att fråga plånet om det inte var så att David en gång slog Goljat, men den teg, den hade nu lärt, sig att vänta.

Den unga sjömannen stod vårdslöst lutad mot några pappersbalar på mellandäck. Han var lättsinnig och sorglös, som de flesta vid hans ålder. Tiden blev lång för honom och han tog fram en cigarrett och asken med tändstickorna.

— Nu eller aldrig! sade stickan till plånet.

— O, nej, sade plånet, — inte än, inte än! Vad har det vackra fartyget, den dyrbara lasten och de många oskyldiga människorna gjort dig? Vill du ställa dem mellan elden och havet? Inte än, inte än!

Men stickan ville inte lyssna mer. I samma stund tog hon eld mot plånet. En klar låga flammade upp, men ingen märkte den i det ännu klarare solskenet. Sjömannen tände cigarretten och kastade sedan den brinnande tändstickan slarvigt ifrån sig. Nu hade alla elementen fått den hemlighetsfulla befallning som de så länge hade väntat på. Vinden förde stickan mot pappersbalen som hade torkat i solen, stickan klängde sig fast och balen fattade eld. Vattnet, som ju borde ha släckt elden, vägrade att göra sitt i pumparna, järnet, som inte kunde brinna, blev glödande hett, och vinden gav än mera fart åt elden. På en kort tid var det vackra fartyget förlorat, av passagerarna och besättningsmännen hade några drabbats av elden och andra drunknat i havet. Några lyckliga blev räddade.

Inte långt ifrån det brinnande vraket flöt den yttersta ändan av en brunnen tändsticka och bredvid det vattendränkta plånet av något som en gång hade varit en tändsticksask.— Olycksaliga sticka, sade plånet, — vad har du gjort? Det hade varit bättre om du aldrig hade blivit skuren ur aspens hjärta.

Den lilla brända stumpen av stickan höjde sin sotiga spets ur vattnet och svarade:

— Sade jag inte att jag skulle uträtta något, när min tid kommer. Nu är jag berömd, jag har förstört ett stort fartyg, hela landet talar om mig och ingen tändsticka är så märklig som jag. Men var inte orolig för mig. Jag är nöjd med min bravad. Jag vill nu flyta i land och låta doppa om mig. Följ med! Vi skall uträtta flera märkvärdigheter. Jag skall bli en välgörenhetständsticka. Jag skall mitt i den kallaste vintern antända en stor skog för att värma de fattiga. Du skall få se att jag kommer att göra många människor lyckliga.

En stor vitskäggig våg, som reste sig bakom stickan, hörde stickans prat. — Du usla spillra av ett stort träd, sade vågen. — Vad kunde du uträtta annat än lyda befallningar, som du inte visste något om. Se de väldiga elementen, av vilka du är endast ett lösryckt stoftkorn, kan inte annat än vänta och lyda. Försvinn med ditt löjliga högmod och dina dåraktiga framtidsplaner i det okända djupet!

Och vågen rullade fram som ett berg av snö och begravde under sig den sotiga stickan med det av vattnet upplösta plånet. Sök den ärelystna långt nere på havets botten. Där förmultnar hon, namnlös och obegråten.

[Artiklar om ångfartyget Österbotten.
Kapitlet Tändsticksetiketter. ]


I ”London-brev; Finland vid expositionen” skriver Topelius:

Sedan jag utan framgång försökt några dåliga engelska tändstickor i en av Londons tusen cigarrbutiker, räckte man mig en liten välbekant dosa, under försäkran att dessa åtminstone inte kunde slå fel. Det var Björneborgs tändstickor; jag erfor sedan att de finns spridda i en stor del av London. Jönköpings stickor, i duglighet avgjort underlägsna de finska, erhöll prismedalj vid expositionen, men Björneborgs fabrikat sågs där inte till. Man får bekänna, att det är modest.

Ur Resebrev och hågkomster
(Inf. 2010-02-27.)

Fotspåret i klippan


Jag stod vid hällen på branta stranden
av flodens våg.
Med stum förundran i hårda klippan
ett fjät jag såg,
ett fjät så tydligt, som uti sanden
man ser ett spår,
när barnafoten i muntra lekar
däröver går.

Nu stoja barnen i språng däröver
med klack och tå,
men regnet sköljer de lätta spåren,
och de förgå.
Nu äro hälar, som borra klippan,
ej mer i bruk:
vems var den fot som har gått på stenen,
när den var mjuk?

Är det en sanning, att fordom jorden
som lava flöt
och att graniten ur djupa rämnor
i dagen sköt,
då var ju hällen som mjuka lavan
så het i brand,
och mänskofot har ej dristat röra
dess smälta rand.

Men för miljoner försvunna solvarv
har Herren Gud
sänt ut en ängel till jordens lava
att gå hans bud,
att spörja grant, om en värld av skönhet
förmådde gro,
om där Guds avbild i frid och oskuld
fick fästa bo.

Och ängeln tryckte på heta hällen
sin barnafot
men drog den åter med hast, förfärad
av brandens hot,
och flög till himlarnas tron och sade:
Min Gud, du bjöd
mig söka Eden, och se, jag funnit
ett klot i glöd.

Då kom en röst ifrån tronens höjder:
”Se detta klot
skall renas först uti eld, att taga
min älskling mot.
Ty ingen fläck vid mitt verk skall låda,
och ingen skall
förmäten skylla sitt väsens vagga
för synd och fall.”

Och Herren lät sina skyr dugga
den svala flod
på jordens lava, tilldess i blommor
och vår den stod.
Men minnesgoda graniten gömde
sitt änglaspår,
och mänskan skall ej sin vagga skylla
för sorgens tår.


1870

Förr och nu

 

Fordom i barndomsdag
drog jag i härnad ut,
väpnad med svärd och spjut,
slog mina stolta slag
vitt över gård och park,
fällde med hand som sved
nässlornas här till mark,
mejade tistlar ned,
kände ej sorg, ej harm
ens vid en blommas fall,
när hon i stridens larm
föll på den gröna vall,
offrad, när hjälten
mätte med segrar
livets lopp.

Nu, när jag grånad går
tyst i min barndomspark,
granskar jag varje spår
i den förtrogna mark,
fruktar att trampa på
minsta förvissnat strå,
kysse ranunkelns blad,
hälsar var nässla glad.
Ack, de ha vuxit upp
djupt ur i mitt väsens grund,
druckit ur samma luft,
badat i samma dagg,
blommat i samma ljus,
blickat mot samma
strålande stjärnor,
de, som jag!

1873


Aspallén på Kuddnäs.
Pappersdockor av Zachris fabrikat.
Foto. Kuddnäs museum.


Aspallén på Kuddnäs. Fritidsnöjen. I övre raden fr. v. : En lottobricka, Cucu-spelkort, ett chifferbrev. I nedre raden: Miniatyrtavlor med Münchhausen i farten och ”Andegrottan 2 delen” ur lilla Biblioteket.
Foto Gustav Sandström. 1997.


Ull-Britt Gustafsson-Pensar (1997) I gröna björkens skugga. Med Topelius på Kuddnäs och i Nykarleby.

Fortsättning: De nära och kära.
(Inf. 2010-01-17, rev. 2013-12-30 .)