Krönika.

——

Har råheten i det allmänna lefvernet på denna ort till- eller aftagit? Det är ej godt att svara på den frågan. Jag, som har benägenhet att se världen i ljust, ville helst säga, att den aftagit. Och jag gör det icke alldeles utan grund. Jag tycker mig nämligen ha märkt, att de hvitrappade byggnaderna i staden [t.ex. Apoteket, dess sidobyggnad, Sarlins gård, Helsingfors Aktiebank och Grundfeldtska gården] ha under en lång tid fått stå utan vanprydande teckningar. Inskrifterna på väggarna i järnvägens priveter ha blifvit sparsammare och mindre mustiga. Såsom hyfsningens pålitligaste barometer har jag dock betraktat järnskranket på Stora bron. Det har oändligen gladt mig, att de starka stolparna varit hela och att järnstängerna emellan dem varit raka en längre tid. Och jag har tänkt för mig själf: Hvilken hyfsad ungdom vi ha! Huru bittert blef jag icke besviken, då jag nyligen en morgon passerade bron. En af gjutjärnsstolparna var afbruten och järnstängerna böjda på flere ställen! Icke blott det oskyldiga skranket hade blifvit misshandladt, utan äfven flere af stenpelarna kring kyrkogården lågo kullvräkta.

Dylika mörksens gärningar vittna om att mycken råhet fortfarande bor midt ibland oss. Hvem som utfört denna bedrift? Jag är glad öfver att icke veta det, ty jag vill icke känna en så rå människa. Om gärningsmannen emellertid kommer att läsa dessa rader, så ber jag att få säga honom följande: Mördaren är grym, och tjufven är dålig, men de kunna stundom ha någon ringa ursäkt i en ond lidelse, som drifver dem till brottet. I vanliga fall anse de sig själfva ha något att hämnas eller någon fördel att vinna genom sin illgärning. Men en person, hvilken förgriper sig på liflösa ting, som icke göra något ondt, utan som tvärtom hägna, gagna och gläda oss alla — han är en rå lymmel, som bringar skam öfver den släkt han tillhör, öfver den samhällsklass, till hvilken han räknar sig, och öfver det språk han talar. Men du kan förbättra dig. Låt skrifva in dig i en ungdomsförening och lär dig att bära ansvar för ungdomens goda seder! Eller träd in i en arbetarförening! En god socialist förgriper sig icke på liflösa stolpar och järnskrank.

*                       *
*

Då vi träda ut på gatan under vintermorgnarna, få vi vandra på trottoarer, uppskottade till tre meters bredd. De äro sandade med ren sand, och alla försåtliga knölar äro undanskaffade. De lifsfarliga ispiggarna få ej längre vid takrännorna hänga öfver våra hufvud.

Inga sedligheten störande konster få göras på gårdarna. Man får ej supa brännvin eller dricka öl ur flaska på en gata eller en gård, men gårdsägaren själf och hans hyresgäster kunna om sommaren i en skuggig berså taga en sup till maten och dricka ett glas öl på steken, om de därvid använda snygga slipade glas.

Alla stinkande ämnen måste föras bort från gårdarna eller ock beströs med kalk. En ljuf blomsterdoft skall under sommarkvällen i stället stiga upp från denna by såsom en rökelse mot himmelen. Slagsmål äro härefter förbjudna icke blott på gårdarna utan äfven för öppna fönster i rum. Detta blir ett intrång på den frihet, man haft förut, men snart nog torde människorna lära sig att stänga fönsterna, innan de börja slåss, eller, om de befinna sig på gården, draga sig tillbaka i ett vedlider och där utkämpa sin kamp i tysthet bakom slutna dörrar.

För osedlighet eller annan vanart kända personer komma att infångas af polisen, om de anträffas efter kl. 11 på kvällen ute, ett i sanning ledsamt stadgande för personer, som lefva i hvad man kunde kalla fria äktenskap — se i notisafdelningen en liten bit om sederna i Jakobstad — och ett ledsamt stadgande äfven för tjufvar, illgärningsmän, lögnare, kortspelare och andra lastbara individer.

[— Ett modernt ”äktenskap”. I socialistbladet ”Wapaa Sana” hafva muraren Petter Tiihonen och arbetarhustrun Johanna Hedman, från Jakobstad, publicerat följande annons:
     ”För släktingar och likatänkande tillkännagifves härmed att vi, förbigående hvarje form, begynt lefva ett äktenskapligt samlif”.
     Tiihonen är änkling sedan den 26 sistlidne september. Johanna Hedmans man lefver ännu, men vistas i Amerika.

Österbottniska Posten, 29.11.1907, nr 48, s. 3.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Min vän Strömgren kommer att gläda sig mycket öfver att personer, som stå sin nästa till tjänst med bäst, skola rätta sig efter något slags taxa, då de begära betalning. Enligt dagboken å gästgifveriet kostar häst till Andra sjön 73 pi, men han får alltid betala 1 mk 25 pi, och om skjutspojken råkar vara utan tobakspengar, kostar färden 1 mk 50 pi. Priset för häst till Åminne gård växlar mellan 1 mk och 1 mk 50 pi, om vägen är torr. Men höstetid kostar den ibland 1 mk 75 pi, d. v. s. 44 pi pr kilometer, hvilket är obetydligt mera än laglig skjutslega. Och härefter skola åkdonen vara snygga! Vågar man verkligen tro på sådana jätteframsteg?

Mot hundarna och hundägarna skulle jag önska vara något strängare än Magistraten. Arga hundar skola förses med nosgrimma eller tas om hand af polisen, först sedan de bevisligen gjort skada. Det kan vara svårt att bevisa, att en hund bitit mig eller rivit sönder mina kläder eller skrämt lifvet ur ett barn, om hunden utfört sitt dåd, då vittnen icke råkat vara närvarande. Och dessutom ville jag ha i polisordningen ett stadgande om att hundar icke få vallas i esplanaden, ty de iakttaga därvid sällan ett städadt uppförande.

*                       *
*

Nyligen kom jag in i en butik. Det var på kvällen, och kunderna gjorde sig ingen brådska, i synnerhet som de med nöje eller löje hörde på en socialist, hvilken med stor färdighet skällde på ”herrarna”. Då jag kom in, blef hans tal ännu mera flytande, ty min rock såg ganska snygg ut i mörkret, och mannen såg i mig icke allmänhetens ödmjuka tjänare utan en herre. ”Herrarna” voro så lata, och högfärdiga; de togo hutlöst betalt för sitt arbete; de hade det alldeles för bra, klädde sig i dyrbara kläder m. m., m. m. Då mannen hållit på en stund, vände sig en bonde om, bet ett tag i sin tuggbuss, såg på mannen och sade: — Bli herre! Aldrig har jag sett en skräflare bli på ett höfligare sätt tillplattad.

— Plötslig död fick senaste lördag bagargesällen Erik Jakobsson å Frillan. Stadd på väg till stallet med en lykta i handen träffades han af etf staganfall och föll död ned. Därvid söndrades lyktan, och elden antände den aflidnes kläder, som började brinna. Folk kom dock snart till stället och räddade den döde från att brinna upp. Den aflidne, som var född i Munsala och ursprungligen burit namnet Edisbacka, var 58 år gammal och stod just i beråd att inga äktenskap; lysning hade nämligen för honom afkunnats en gång, då döden kom.