Krönika.

——

Den 18 maj 1910.

Det är i dag den stora dagen, då vi alla kanske skola förgås, d. v. s. blifva förgiftade af blåsyran i kometens svans. Uppgiften i senaste nummer, att svansen af Halleys komet skulle vara kortare än man beräknat, bestrides nämligen af astronomerna i Berlin och Stockholm, och just i dag skall kometen stöta i hop med jorden.

Den här krönikan kommer sannolikt inte att tryckas någonsin i Österbottniska Posten, men jag skrifver den ändock, ty det kan ju hända, att de lärda misstagit sig. Man vågar nämligen inte numera tro på just annat än det man ser.

De bästa kunna taga miste, t. o. m. ett sådant sanningsvittne som Vasa-Posten. Just då jag letar efter notiserna om Halleys komet, finner jag ett referat från partidagen i Helsingfors och ser med undran och förvåning, att frih. K. von Alfthan blifvit återvald med högsta röstetalet i svenska folkpartiets centralstyrelse — se första artikeln i dagens blad — och att man hållit tal till honom för hans betydelsefulla verksamhet för den svenska saken. Betänk V. P., suometarianen Alfthan! Och därtill ännu dr G. Granfelt, som ju också hörde till dem, på hvilka man inte borde rösta! Nu sitter också han i Svenska folkpartiets centralstyrelse.

Och dessa uppfläkande notiser läsas i själfva V. P. De komma nog att äfven i tidningen ”Jakobstad” väcka en ”pinsam uppmärksamhet”.

Jag skall inte nämna ett ord om ”ödets ironi”; jag beklagar blott . . .

Det är tyvärr så med oss alla: vi veta endels och profetera endels.

Tänk om astronomerna skulle gjort på samma sätt med Halleys komet?

*              *
*

Läsaren erinrar sig kanske min flyktiga presentation af Sigrid Heinricius österbottningar, dessa djärfva män och fagra kvinnor. Det gjorde oss alla godt att få höra något vackert om oss.

Nu har emellertid malört kommit i min glädjes bägare. Ty i Kronoby finnes en man, som heter Tennberg. Han är läkare och bedrifver ett alldeles särskildt slag af hembygdsforskning. Han forskar nämligen efter de små bobbor, som förorsaka tuberkulos. Dr Tennberg och hans biträde ha ett litet sjukhus, men gå från gård till gård och studera. De komma därigenom att se oss österbottningar i hvardagslag. Och då äro vi inte så till vår fördel.

Så här presenterar hr Tennberg befolkningen i Kronoby, där folkskolor verkat i mer än tjugo år och folkhögskolan i nitton år:

Befolkningen i Kronoby är rent svensk, står högt i intellektuellt hänseende och intager i upplyst vakenhet på de flesta områden af det andliga och materiella lifvet en af de främsta platserna i den delen af vårt land. Den är arbetsam, enkel och sparsam i sitt lefnadssätt. Men dess hygieniska begrepp äro öfver hufvud ännu ganska outvecklade och den allmänna hälsovården visar stora brister. Snyggheten lämnar på många håll mycket öfrigt att önska. Sängkläderna vädras sällan. Golfven äro i de flesta hem betäckta med trasmattor, och ovanan att spotta på golfvet är bland den äldre generationen ganska allmän. Dessa och andra dylika missförhållanden främja, som bekant, tuberkulosens utbredning.

Anmärkningsvärdt är det jämförelsevis stora antalet gamla personer, som lida af lungsot. Sjukdomen har hos åldringarna ett långsamt förlopp. De vistas för det mesta i stugan, sysselsatta med att efterse de mindre barnen. De spotta till höger och vänster och fukta pliktskyldigast gumminappen i sin egen mun, innan de slicka den i dibarnets. Envisa, konservativa och omottagliga för modernare åskådningssätt spela de en betydande roll som spridare af smitta.

Detta är dess värre en stor sanning, som gäller icke endast Kronoby socken.

Så skrifver doktorn om oss i Finska läkarsällskapets tidskrift.

Vi österbottningar äro alltså osnygga, och det är en orsak till tuberkulosens stora utbredning ibland oss.

I öfrigt äro dr Tennbergs siffror rent af skrämmande.

Af 611 familjer, bosatta i 551 hus har tuberkulos anträffats i 361 familjer och 346 bostäder; enbart lungtuberkulos i 83 familjer, enbart körteltuberkulos i 188 familjer samt såväl lung- som körteltuberkulos i 90 familjer. Cirka 23 procent eller inemot hvar fjärde person af befolkningen i Kronoby lider af tuberkulos i någon af dess former.

Är det månne bättre i Nykarleby, Jeppo och Munsala?

På den frågan kan man tills vidare ej svara, men antagligt är, att tuberkulosen är lika utbredd i dessa bygder.

Hvad vi till en början måste lära oss är alltså större renlighet.

*              *
*

Dylika grundliga undersökningar som dr Tennbergs kunde göra godt äfven på andra områden.

I Stockholm har man anställt sådana för att utröna fattigdomens orsaker. Och man har kommit till märkliga resultat.

Undersökningen har omfattat 150 hushåll, och af dem ha 87 hushåll gifvit ut mera än de förtjänat, d. v. s. 58 procent ha lefvat öfver sina tillgångar.

Af 14 Hushåll i lägsta inkomstgraden, 1,200—1,500 kr., som varit föremål för denna undersökning, hade 10 öfverskott och 4 brist, i närmast högre inkomstgrad med 1,500—1,750 kr. uppvisade af 20 Hushåll 11 öfverskott och 9 brist, i inkomstgraden 1,750—2,000 kr. med 38 hushåll hade 16 öfverskott och 22 brist,  i inkomstgraden 2,000— 2,500 kr. med 45 hushåll hade 15 öfverskott och 30 brist,  i inkomstgraden 2,500—3,000 kr. med 18 hushåll hade 5 öfverskott och 13 brist, i 3,000 —4,000 kr.-graden hade af 11 hushåll 5 öfverskott och 6 brist och i inkomstgraden 4,000—5,000 kr. hade ett enda hushåll öfverskott, medan de tre andra hade brist.

Detta resultat är högst märkligt, ty ju större inkomsterna äro, desto fattigare är man. Det är alltså inte bra att ha stora inkomster, tycker man.

Saken är naturligtvis den att lefnadsvanorna bland s. k. herrskapsfolk äro så dyra, att man inte kommer till rätta med det man förtjänar utan lånar i hopp om att man senare skall få det bättre, fastän det blir blott värre, ty med skulderna stiga räntorna, och äfven andra lefnadskostnader bli högre.

Det är visst beklagligtvis så äfven hos oss.

Då jag ser 12—15 års pojkar med papyross i munnen på en blänkande velociped, så gör det mig ondt, ehuru jag innerligen gärna unnar ungdomen dess glädje. Jag fruktar nämligen, att pengarna till velocipeden äro lånade och att den daglön, som gossen har, går upp i rök . . .

Och sedan, då här blir för svårt att lefva, måste man fara till Amerika . . .

*              *
*

Men låtom oss tala om något roligare.

Pingstlördagen var den ljufvaste sommardag med 21 graders värme i skuggan. Man såg, huru gräset växte och huru björkarnas löf utvecklade sig.

Och det var bara den 14 maj!

Då man vaknade om pingstmorgonen, blåste en kall nordan, och termometern visade blott några grader öfver fryspunkten. Människorna hade emellertid klädt sig i sommarskrud, gatorna vimlade af nya hattar och nya kappor. Och du milde! Alla flickorna hade råkat få precis likadana kappor, ljusgrå med knappar bak, och alldeles likadana hattar!

Sedan dess har vinden hållit sig på nordkanten, och natten mot den 16 och 17 maj var marken betäckt med rimfrost. Björkarna stå betänksamma, ty de unga löfven blefvo på sina ställen svedda af kölden, och gräset har upphört att växa på några dagar.

Då det var varmt, sade vi, att det var kometen, som värmde; då det blef kyligt, sade vi, att kometen medförde köld från världsrymden . . .

Ja, och nu ha vi den 18 maj, och i dag eller i natt skall kometen komma . . .

En egendomlig gaslukt kittlar mig redan i näsan. Undrar just om det är blåsyran? Den påminner i öfrigt mycket om bensin och petroleum och olja. Jag var nämligen i går kväll ute med min motorbåt. Men jag har tvättat mig med Blenda-pulver . . .

Här skall jag sluta. Denna krönika kommer väl dock aldrig att tryckas. Ty i morgon är jorden kanske öde och tom och gnor på med ökad fart i världsrymden. Tyst i städerna, tyst i bygderna, tyst t. o. m. i enkammaren. Lokomotiven stanna och ångbåtar gå på grund, tryckpressarna arbeta inte och telefonen har upphört att ringa.

Kurre.

P. s. den 19 maj. Med förundran vaknade jag i morse. Jag lefde! Jag drog upp rullgardinen. Himlen var blå, och plåtslagarna hamrade på Vasa banks nya plåttak. Faran är alltså förbi. Efter 74 år kommer kometen tillbaka.

”... gatorna vimlade af nya hattar och nya kappor.”
AI-kolorering. Tror inte att bilarna var turkosa, men det fick vara så.
Förstoring.
Originalet i SV/V.

En karamellkanon på besök hos Bergfeldts 1958. Det enda som finns kvar är Wargendals i f.d. HAB i korsningen Bankgatan-Esplanaden. Rundkiosken bakom bilarna och Andelsbanken med mera, nuvarande Andelsbanken, Torghallen med mera längst bort. Lundqvists korvvagn norr om Busstationen. Solifer-skylten i vänsterkant vid Sven Markkulas sport- och cykelaffär. Slottes skoaffär till vänster om reservdäcket. Esplanadbjörkarna hade nyplanterats 1954.

Detta hände 48 år efter att Kurre skrev krönikan. Nu är det snart 68 år sen karamellkanonen var på besök. Tempus fugit!