Krönika.

——

Nykarleby är just nu en ganska ljuvlig ert. Svalorna kvittra på telefontrådarna, rödstjärtarna sjunga på våra flaggstänger till sent på kvällen, gräsmattorna skifta i grönt och esplanadernas björkar bära genomskinliga slöjor av det finaste flor.

Regnet har fuktat och solen har värmt den frusna marken, så att hela naturen doftar av grönska. Doften är visserligen blandad även med annat, som man inte talar om i poesin, ty jorden vändes nu i alla trädgårdar och potäterna myllas ned för att i sinom tid ge riklig skörd. Men det är dock vår, riktig vår med alla dess ljusa förhoppningar, strålande ansikten, nya hattar, nya kappor och allt annat just som det skall vara.

Och så har Nykarleby tre automobiler eller rättare fyra, ty hr Lillqvist har två, ehuru den ena vilar sig ännu efter den första långfärden till Wasa, hr Vikman har en, en Hypmobil [Hupmobil?], och hr Holmström en, nyss kommen ända från Amerika. De rulla om kvällarna genom gatorna i bländande stass och tuta varsamt, ty trängseln på gatorna är inte stor. Folket tittar på dessa underbara vagnar och man glädes över den nya tid, som inbrutit. Men de gamla tänka naturligtvis på den yttersta dagen, ty huru skall världen kunna stå med all denna flärd i automobiler, velocipeder och kläder, som de unga pråla i. Och varifrån komma pengarna? Tja, det vet man inte, men ingen nöd och ingen sorg . . .

*                            *
*

Staden bereder sig för övrigt till sångfest.

Ute i parken hamrar man och bultar. Där skall den stora paviljongen resa sig mellan björkarnas stammar, resa sig stor och ståtlig efter en av arkitekt Nordman uppgjord ritning. Bofinkarna pröva tills vidare parkens akustik, och den befinnes ypperlig. Och sången skall i midsommartid ljuda där med ett svagt ackompanjemang av forsens brus och vågornas sorl, om det blåser. Jag undrar, huruvida arrangörerna kommit att tänka på propsen, som plägar fylla ån den tiden. Den ger ingen stämning, ej heller den personal, som då brukar bekläda stränderna.

För övrigt fejas staden till festen. Magistraten är sträng med staket och plank och målning och gator och vägar och trummor. Jag undrar, om ens varningen för hårt körande får stå kvar på stolparna invid stora bron. Den är nästan onödig, då alla opåtalt få bryta däremot, huru mycket de behaga, naturligtvis dock icke polismästaren.

Utskänkningsbolaget har numera tagit hand om Brunnsholmarna. Där skall nu bli ett nykterhetsvärdshus med en trevlig nedgång strax invid stora bron. Idén med denna väg är verkligen bra, om den väl genomföres, ty det har alltid varit ett allvarsamt spörsmål, huru man bekvämligen skulle komma till holmarna. Nu kommer det att gå helt behändigt utför den smala stigen.

Mången drager visst en suck — en del av lättnad, en annan del av vemod — vid tanken på nykterhetsrestaurationen på holmen.

Där ha många glas blivit tömda av dem, som nu sova där borta vid Ragnörn. Av andra, som hålla på att åldras, byggdes den trevna restaurationen för tjugo år sedan enkom för att bevara staden från en hotande „torrläggning” av nykterhetsfanatismen. Aktierna befunno sig därför på „säkra” händer. Och nu, efter mindre än tjugo år, flyter där mjölk och honung . . . En sådan förvandlingskonstnär är tiden.

Måtte restaurationen emellertid icke bli ett jassarnäste [tillhåll för stockflottare]!

*                            *
*

Den nya tiden har icke inverkat på vår sjöfart. Tullflaggan fladdrar visserligen där borta i Nystan, ty officiellt är sjöfarten öppnad, men inga fartyg komma och inga gå i Nykarleby hamn. Någon gång visar sig tullslupen med sin puffande motor, någon gång visar sig en rysk lots, men det är tills vidare tyst på fjärdarna. En och annan ångare synes ute i havet, men de gå till Jakobstad och Gamlakarleby och fara oss stolt förbi. (En har dock kastat ankar på yttre redden.) Men bogserbåtar pusta redan i gamla hamnen och props och stockar samlas för den stora färden till främmande land. Med dem skola vi betala automobilerna, velocipederna, kaffet tobaken och annat, som bereder oss en flyktig glädje.

*                            *
*

Mitt hjärta betages av vemod, då jag skall sluta denna krönika. Läsaren väntar nämligen att få höra något om Nykarleby bank. Skandalen ligger allt ännu som en mara över oss, och där två eller tre äro församlade, kan man inte låta bli att tala därom.

De som i egenskap av funktionärer haft med banken att göra, måste naturligtvis vara pinsamt berörda av tidningarnas notiser, vilkas sanningsenlighet på intet sätt är bestyrkt. Och dock bildar allmänheten sig en uppfattning efter dessa notiser. Det är ett hårt straff att på detta sätt bli uppmärksammad, det är som att under månader stekas vid sakta eld. Då rättens dom i sinom tid faller, har allmänheten hunnit glömma, vad de kunna ha att säga till sitt försvar. Ty opinionen är på förhand färdig.

De som förlorat sina penningar, i många fall de enda och sista slantarna efter ett långt, mödosamt arbete, kunna inte nog förundra sig över att de liksom råkat i rövarhänder i sin egen hembygd. De kunna inte tro, att blott en enda har felat, de skulle önska se hela bankförvaltningen bakom lås och bom. De läsa staterna i våra konkurser och utropa med häpnad: Där ser man, vart våra pengar tagit vägen! Personer, som ingenting ägt, ha lånat tiotal tusen, ja hundra tusenden, som de naturligtvis vetat sig icke kunna betala. De säga sig dock ha gott samvete, de ha ingenting vetat, intet ont gjort . . .

Så olika ter sig denna sak från de särskilda parternas sida.

Låtom oss emellertid spara vårt omdöme, tills rättvisan har talat.

Det räcker någon tid, men småningom skall man väl glömma, huru ohygglig denna svindel varit.