Krönika.

——

De första verkliga sommardagarna ha kommit med hög himmel och strålande sol och grönska och fågelsång.

Ungdomen stimmar på gatorna om söndagarna i sina bästa helgdagsdräkter, och i parken hör man numera inte blott hammarslag och sång av bofinkar utan om kvällarna även manskvartetter ock körsång. Man söker avprova den nya paviljongen, som lovar att väl motsvara sitt ändamål. Och parken blir väl slutligen en idealisk plats för sångfestens stora konserter och tal. Där är utrymme nog, sedan man huggit ned några träd och buskar, och så är där ljuveligt vackert. Då man sitter där, förefaller parken mycket stor, ty de omgivande esplanaderna sammansmälta för ögat med parken till ett helt.

Så att om allt detta är tills vidare intet annat än gott att säga.

Själva putsningen av staden pågår också med fart och framgång. Men de strida regnen för en vecka tillbaka ha ökat vattenmängden i ån, så att det ser illa ut för dem, som fått på sin lott att bygga ny väg till Brunnsholmarna. Där är nämligen brusande ström över dammen, som skulle bära bryggan. . . Men det hela kan ju i en hast förvandlas.

*                *
*

För omkring trettiofem år tillbaka skrev en skämtsam man en rolig visa om Nykarleby, där det bl. a. hette om seminarium:


Längst man ser på andra stranden
världens ljus i nordanlanden,
där en hop av andens trälar
nu förädla sina själar
till vårt folks välsignelse.

[Hela Det nordiska Betlehem.]


Det är vackert att förädla sin själ till andras välsignelse, och man får hoppas, att detta förädlingsarbete skall fortgå långa år framåt ännu.

Men vi syndiga människor behöva omväxling, och tiden kommer med nya fordringar. Nu skola vi också förädla våra kroppar. Detta kallas kroppskultur, för att det skall låta bättre och inte uppfattas såsom något slags odling av köttet.

I sommar skall där borta på andra stranden i skuggan av seminariets heliga rönnar och björkar anordnas en kurs i kroppskultur med den nu genom turnéer ute i världen ryktbara fröken Elli Björkstén i spetsen. D. v. s. det blir denna gång kvinnlig kroppskultur.

Då jag ända från barndomen älskat kvinnorna, önskar jag dem hjärtligt välkomna till denna ort, som erbjuder all den svalka och ensamhet, vilken måhända kan behövas för att kulturen skall lyckas.

Jag har fått endast dunkla och opålitliga uppgifter om denna kurs i kroppskultur, men förnummit att seminariets lediga lokaliteter skola efter behov tagas i anspråk. Deltagarinnornas antal påstås bliva omkring 90. De skola börja sin dag med att bada bland props och pappersved — ett slags tallbarrsbad — i älvens kristallklara vatten, därpå promenad i Evas kostym på åstranden i solskenet, sedan påklädning och en duktig portion mjölgröt, varefter man samlas till en liten pratstund kring kaffepannan.

Huruvida det är tillåtet att därpå tända en den finaste cigarrett, känner jag icke. Men gymnastiksalen skall också flitigt användas. Och kursen skall räcka hela juli månad, kanske längre.

Deltagarinnornas ålder? Därom talar man inte, men naturligtvis är det fråga om relativt mogna.

— Vartill en sådan kulturkropp sedan skall användas?

—  Det vet jag inte. Men knappast skall den användas vid bykning, golvklutning eller höbärgning. Med kännedom om kvinnans list kan man förstå, att karlarna skola frestas därmed. Vi skola bli liksom bortkollrade av kvinnornas livlighet och hälsa och därmed återfå detta gosselynne, som skalden talar om, denna hoppfulla håg och fantasi, som vi nu så betänkligt sakna till följd av trassliga affärer, försnillningar och obetalade växlar och annat otyg, varom tidningarna meddela en aldrig sinande ström av notiser.

Kvinnornas kroppskultur lovar oss män i visst avseende en gladare framtid, men naturligtvis köpes denna glädje dyrt: deras makt över oss blir nämligen ännu större och vi bli mera ofria än vi varit. Vi ha visserligen allmän rösträtt, men vad göra vi med den, då kvinnorna bilda flertalet och väja, huru de behaga.

Dessa betänkligheter har jag av min vän Strömgren, som visserligen är framstegsman, men dock bekymrad över den nya tidens mångahanda påhitt. Som gammal ungkarl har han kunnat fördraga kvinnans andliga kultur, ty den gör inte kvinnan förförisk, men han fruktar kvinnlig kroppskultur, och han kastade häromdagen sina ögon mot himmelens blåa valv och tänkte på en flygmaskin för att komma bort från jordens bekymmer och trångmål och oro.

*                *
*

Och dock är ju vår oro ringa mot oron ute i världen.

Svenskarna i Sverige kivas i riksdagen om militärmiljoner i stort, om pansarbåtar, om övningstid för militären; fransmännen grubbla över den treåriga värneplikten och nya skattelagar, och på Balkan söker man hela såren efter kriget. Men värst är det i Albanien där furst Vilhelm kämpar en hopplös och förtvivlad strid för sin nya kungakrona. Han ångrar visst, att han lämnade sin lugna officersboning i Potsdam för ett förfallet palats i Durazzo. Men högfärden stack honom, så att han ville regera. . .

Sådana äro människorna, sådant livet.

Flärd är mycket, som vi dyrka, flärd och fåfänglighet.


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor.
Hittade inget mer om kroppskulturkursen den sommaren, så antingen blev den inte av eller så ignorerades den i ÖP.


*


På sidan fanns även:

Props och pappersved hindra båtfarten i älven. Fiskare och andra, som behövt färdas med båt längs älven, klaga högljutt över det sätt, på vilket flottningen i älven för närvarande bedrives. Med egna ögon kunde nedskrivaren av dessa rader t. ex. i förrgår se, huru ån vid Nålön var full av virke och en bom låg över hela ån nedanför Nålön. Vi vände oss till en poliskonstapel, men han sade sig icke fått order att vaka över flottningsstadgans efterlevnad. Vi telefonerade till polismästaren, men han kunde icke anträffas. Allmänheten står fullkomligt rådlös inför ett slikt missförhållande. Virket lär, enligt vad för oss uppgivits, tillhöra A. Olin. Villigt skall medgivas, att flottningen kan ställa sig rätt svår för närvarande på grund av det höga vattenståndet i älven, men flottningsstadgan har gällande kraft och allmänheten rätt att få begagna ån som farled. Den bör därvid få hjälp av ordningsmakten, om virkesägare icke rätta sig efter flottningsstadgan.


Automobiltrafiken
lovar att utveckla sig på orten. Hrr Lillqvist och Holmström ha nu vardera två automobiler, forman Wikman en, och senaste måndag anmälde sig inför magistraten tre automobilägare från stad sinnade att stationera automobiler i Nykarleby.


Hankmoharven under klubban.
Vid offentlig auktion i fredags utbjödos följande A. B. Jakobstads mekaniska verkstads konkursmassa tillhöriga finska patent, nämligen: nr 4,127 å Hankmobett, no 4,282 å Hankmoram, nr 4,828 å Hankmoram (tilläggspatent), ävensom rätten till inregistrerade varumärket Hankmo. Samtliga patent jämte varumärket inropades därvid av direktör Gösta Serlachius för ett sammanlagt pris av 30,100 mark.


Österbottniska Posten, 12 juni 1914, nr 24, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2022-05-08, rev. 2022-05-09 .)