Krönika.

——

Den 15 oktober. [1922]

Då jag sist skrev, strålade högsommarens sol över en blommande jord. Barbenta pojkar solade sig på bergknallarna i Nystaden, och småflickorna klädde sig i ängens blommor. Man väntade, att slåttermaskinen just skulle börja knattra . . .

Nu är det höst, riktig höst med blygråa moln över skogens toppar, och ett fint regn silar ned på gulnade ängar och svarta potatisland. Det är tyst i skogarna, tyst i parkerna, tyst t. o. m. i rishögarna, där sparvarna sammanträda. De behöva nämligen inte ännu kivas om maten, som förefinnes i riklig mängd. Ty hösten har varit mild och vacker, om också solen inte just visat sig. Blommorna utanför min trappa stå ännu i all sin färgprakt, vilket är mycket ovanligt, och talgoxen har inte uppsökt sitt vinterkvarter i min ventil.

Men esplanadernas björkar ha klätt av sig och tänka på den långa vintersömnen, åbranternas träd ha förlorat sin färgprakt, medan seminariets lindar ännu lysa som guld bland silverskimrande pilar.

Runtomkring staden står liksom en skyddsvakt den gröna barrskogen, vilken under sommaren sträckt på halsen och blivit längre. Och hur frisk verkar den icke nu! Jag avundas alla dem, som plocka lingonens rikedom inne i skogen. De bära tungt, då de komma hem i mörkningen. Men glada äro de, och det lyser så rött, så rött i ämbaren. Detta röda går bra ihop med höstens grå.

Var årstid har sin trevnad, sjunger skalden.

Till denna trevnad hör på vår ort också nejonögonen, eller rättare har hört, ty nejonögonen äro numera blott rikmans mat. Den mesta fångsten går till andra orter, där man har pengar. Vi få nöja oss med forsens sakta brus och medvetandet, att nättingarna simma där nere.

Där simmar siken också! Jag såg här om kvällen, hur man längs åstränderna mot Ragnörn rörde sig med eldar. Man sökte inte fånga siken, ty det är förbjudet, men man ville se den. Siken är nu som äpplet i Paradiset: äpplet var ljuvligt att se på, och det gav förstånd. Men sikfångst ger bara böter och annan ledsamhet, om man kommer i rättvisans händer. Huru bittert skall inte Munsalabornas myckna kaffe smaka just nu! De hade lasterna så gott som

i land, och då, just då kom lagens barthuggande [förfärligt] svärd. Det sköna kaffet, de präktiga motorbåtarna — allt blev taget.

Sådant är livet.

*              *
*

Men ibland är livet också annorlunda.

Medan lantbrukaren drar sig tillbaka till aftonbrasan efter den tunga arbetstiden och tänker på de fyllda ladorna, sitter skolläraren, barnen och ungdomen vid flitens lampa och utför sitt bästa arbete, under det regnet smattrar där ute. För dem är hösten en dyrbar tid, ty arbetet är dock det bästa, det som ger beståndande lycka. Och vilken skolstad har Nykarleby ej blivit! I seminariet 100 elever, i normalskolan omkring 200 elever, i samskolan 100 elever, och efter ett par veckor skola Kristliga folkhögskolans salar fyllas med svenskbygdens ungdom till ett antal av omkring 50, ty ett större antal lär ej bekvämligen kunna få rum, så stora lokalerna än äro. Så att vår stad är inte någon död stad, om ock gatorna äro tomma. Men vemodigt är det, att så många kända stadsbor lämnat oss under den gångna sommaren.

Doktor Blåfields väntrum är tomt, och den mänsklighet, som plågas av tandvärk, saknar den snälla doktorinnan, vars vänlighet lindrade smärtan under själva borrningens förskräckliga ögonblick. Doktor Durchman är borta, häradsskrivar Jernström är borta, bankdirektör Damstén är borta och ännu andra därtill.

Nya människor ha visst också kommit till orten, men dem känner man ej riktigt ännu. Man tycker blott, att de tills vidare äro skuggor, ty på denna lilla ort kan väl inte finnas personer, som man inte skulle känna! Man är så van att hälsa på alla, att man blir helt förvånad, om man i höstdagens skymning av misstag lyfter på sin hatt för en vilt främmande människa.

*              *
*

Staden går sakta framåt. Vi ha i höst fått en biografteater; vi ha fått en ny automobil till orten; gatorna dofta därför helt skönt av bensin ibland, så att man tror sig vara ute i stora världen. Och så ha vi fått två nya rakstugor eller raksalonger. Sådana inrättningar äro moderna nuförtiden liksom kaféerna. Jag hoppas, att de skola ge vårt yttre den världsmannaprägel, som man nu fordrar även av småstadsbor. Min vän Strömgren tycker, att de äro onödiga, ty genom de stora utskylderna till kommunen och staten bli vi så barskrapade, att vi inte längre behöva rakknivar.

Detta är för mycket sagt, men bör läggas på minnet, då vi ställa upp listor för stundande val av stadsfullmäktige. Det är nämligen just detta val, som på ett avgörande sätt bestämmer våra utskylder till kommunen. Annars ha vi ju den förmånen att leva i förhoppningarna. Den sköna bastun, som min vän Strömgren drömde om ifjol, har visat sig vara ett luftslott, som han inte mera talar om. Men vi ha att hoppas på en ny provinsialläkare, en ny stadsläkare. Många undra på, hurudana taxor de skola följa, andra undra på om de spela skruv och ha sällskapstalanger. Alla vänta dessutom att de skola vara skickliga och vänliga läkare. Dessutom skulle vi behöva en tanddoktor. En liten snäll fröken skulle här ha en tacksam kundkrets, ty man vill inte längre vara utan den hjälp, som en tandläkare kan giva.

Men det allra bästa vill jag nämna till sist — järnvägen!

Svenska folkpartiet har petitionerat i riksdagen om en kustbana från Nystad till Björneborg och så vidare över Kristinestad till Vasa, Nykarleby och Bennäs.

Det är nästan som om man redan skulle ha banan i en liten ask; och jag tycker mig höra, huru tåget rasslar, då det kommer från Munsala. Då skall vattnet i stadsforsen bli till miljoner, då skola vi alla bli rika och kunna bära utskylderna. Läsaren ler och tycker, att man inte kan ta ett sådant förslag på allvar. Det skulle inte jag heller göra, om det sunda förnuftet skulle betyda något i vår nuvarande riksdag, men då ett sådant förnuft ingen avgörande betydelse har, kan det hända, att miljonerna beviljas. Den som lever efter hundra år, kan finna denna bana som en verklighet.

Om inte lufttrafiken gjort järnvägar överflödiga. Sannolikt har varje människa då sin lilla flygmaskin liksom man nu har sin velociped.

[På Skanskas inspirationsdag i veckan visades den första flygbilen som ska tas i produktion och levereras om några år. En snart hundraårig vision som förverkligas.]

*              *
*

Jag var i förra veckan på en liten resa, och man kan i kupén å höra ett och varje. Jag råkade få till sällskap två politiskt intresserade män. Den ena var säkert en bonde och riksdagsman; den andre kunde vara en stockuppköpare eller affärsman — dock inte av den elegantare typen. De talade finska och voro djupt inne i nationalekonomin. Bonden-riksdagsmannen lade pannan i djupa veck och klagade över böndernas ställning; deras gyllene tid var, mente han, förbi. Nu måste det sparas: utförseltull på trävaror, tull på spannmål, inte en penni åt tjänstemännen, som äter upp oss o. s. v. Tja, svarade affärsmannen, som också trodde på sämre tider för bonden. Ni har låtit snålheten bedra visheten. Ni har sökt vältra alla skatter på industrin och på tjänstemännen. De betala vägskatten och den dyra skolplikten. Ni dödar hönan, som värper guldägg. Om industrin blomstrar, har arbetaren sysselsättning och ni har avsättning för edra produkter. Ge lön åt tjänstemännen, så kunna de köpa edra varor. Ni plundrar allt och undrar på, att ni får det sämre. Om ingen kan köpa, åt vem skall ni sälja?

På denna fråga fick jag ej höra något svar, ty tåget visslade, och de bekymrade männen stego ut.


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor.


*

Lite mer från samma nummer, som delvis egentligen inte hemma här, men kunde inte låta bli:



Allmänna notiser.

LEX KALLIO ANTAGEN.

Efter debatter, som pågingo i två dagar, slutbehandlade riksdagen i lördags den beryktade Lex Kallio (lagen om anskaffade av jord för kolonisationsändamål). För lagförslaget avgåvos 135 röster och emot detsamma 61. Då 2/3 majoritet erfordrats och sålunda även ernåtts, har riksdagen antagit denna den senaste tidens mest omstridda lag.

*

Tändsticksskatten. Riksdagen har i tredje läsningen förkastat regeringens förslag till tändsticksskatt.


*

Österbotten.

NYKARLEBY.

Stadsfullmäktige

sammanträdde den 12 dennes och behandlades därvid följande ärenden:

Brandsignalsystemet. Föredrogs brandkommissionens utlåtande angående införandet av ett brandsignalsystem för staden och remitterades frågan åter till brandkommissionen som skulle förfråga sig hos de firmor, som tidigare varit villiga att uppsätta systemet, om de fortfarande stå vid sina tidigare offerter såväl i teknisk som ekonomiskt avseende, och skulle brandkommissionen sedan inhämta fackmäns utlåtande över de offererande systemens användbarhet och pris.

Barnatillsyningsman. Beslöts att staden skulle utgöra ett tillsyningsdistrikt med en tillsyningsman och valdes därtill hr Evert Sirviö med en lön av 600 mark i året.

Diverse ärenden. Hr Alfons Eklund berättigades arrendera ett 10 kappland stort jordområde vid Andra sjön till villatomt.

Beslöts att arbetet skulle avbrytas med grävningen av avloppstrumman å gatan utanför Häggbloms och Ylönens tomter.

Greta Bergs anhållan om elektrisk belysning i sin gård å Nybacken avslogs.

Beslöts att anföra besvär över landskommunens taxering av stadens kvarn.


*

Newyork—Berlin på 60 timmar!

Med oregelbundna mellanrum uppdyka planer på luftskeppstrafik över Atlanten. Ett par gånger har ju redan denna ocean överfarits av motorballonger, och dessa färder ha varit så pass vådliga, att man för varje gång känt sig hågad att vilja förvisa en regelbunden trafik till en fjärmare framtid.

Nu börja emellertid tyskarna på att röra sig igen på detta område. Med de nya och förbättrade luftskepp man nu tror sig kunna bygga blir en dylik färd, menar man, minst lika säker som den med ett fartyg på sjön.

Ett sådant luftskepp skall ha en rymd av icke mindre än 110,000 à 150,000 kbm. och få en längd av 275 à 300 meter mot 150 à 200 m. för de hittills största zeppelinarna. Genomskärningen blir 40 m. Genomsnittsfarten skulle bli 100 km i timmen och 140 vid forcering. Bekvämligheten ombord kan göras i det närmaste lika stor som å oceanångarna med rymliga hytter och promenaddäck för passagerarna, salonger och restauranter etc.

Att man någon gång kommer därhän förefaller säkert — frågan är nog endast hur länge det skall dröja.


Uppgifterna här jämförda med Hindenburg, den största zeppelinare som någonsin byggdes och premiärflög 1936:

Egenskap

Här

Hindenburg

Volym [tusen m³]

110–150

212

Längd [m]

275–300

245

Diameter [m]

40

41

Men det finns flygrelaterade artiklar.


Österbottniska Posten, 20 oktober 1922, nr 42, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
Fler krönikor av Kurre.
(Inf. 2018-10-14, rev. 2018-10-14 .)