Krönika.

——

Den 25 juni.

Vi ha passerat sommarsolståndet och midsommardagen, och vi ha nu »dagen efter» med nordlig vind och drivande moln. Termometern visar 12 grader. — Men i går var det kusligt med nordostlig storm och störtregn. Och jag tänkte, att man väl aldrig upplevat en sådan midsommar.

Människan har nämligen en lycklig förmåga att glömma, och jag måste se efter i mina anteckningar från de gångna åren. Det visade sig, att vi haft det ännu värre. För 15 år sedan föll det just midsommardagen snöblandat regn vid 4 graders värme. Och i fjol eldade vi i 3 kakelugnar dagen före midsommardagen. I år ha vi inte eldat en enda gång sedan i mitten av maj. I fjol visade midsommardagen en blek sol med kyla, men redan den 28 juni hade vi 15 graders värme, och jag har med glädje antecknat: Skönt att man nu kan gå ut utan överrock!

Så anspråkslös blir man under en hård uppfostran långt i norr.

Men för övrigt har väderleken varit ungefär som i fjol. Isen gick i år ur ån den 6 maj och i fjol den 7 maj. Häggen begynte blomma i år den 14 maj och i fjol också den 14 maj. Nu är blomningen slut, ty störtregnet i går slog ned allt. Men rönnblomstren ljusna redan och syrenerna, så att man kan se, vad som komma skall. Och gräset växer. Lindorna utanför staden stå täta som fällar. Glädjeämnen saknas sålunda icke, dvs. för dem som ha lindor.

Men jag har inte lindor.

Jag bjuder emellertid till att vara glad över att jag inte har någon villa. Min bostad är torr och myggfri, och jag behöver inte röra mig i vått gräs eller vada i gyttja bland alarna vid stranden och falla på de våta stenarna, då man skall kliva i båten för att ösa vatten ur den. Men unga människor ha glädje också av sådant. De skulle inte annars veta, huru bra det är i staden, om de inte ordentligt finge slita ont ute på holmarna. Så att vi skola inte missunna dem deras sommarnöje.

*      *      *

Annars har det varit litet »fuktigt» de senaste veckorna. Jag mötte häromdagen tre glada gossar i en bil, och då jag frågade dem, varifrån de kommo, svingade de sina hattar och sade: Från lycksalighetens ö, vilket betydde Furuskär. Bortom synranden låg ett spökskepp, och där fanns nektar och ambrosia.

[Fiskehamnen vid Furuskär i slutet på 1940-talet. Förstoring.
Per-Erik Villman tillhandahöll.
(Inf. 2007-04-09.)]

Några dagar senare mötte jag en poliskonstapel, som åkte automobil; han hade en myckenhet kappsäckar i bilen. Han såg också glad ut, och då jag med förvåning betraktade hans bagage, knackade han på en »kappsäck» och jag förstod hans glädje. Han hade gjort en dyrbar skörd: många, många kanistrar och en skön automobil dessutom! Jag kom ihåg sagan om räven och fiskaren.

Så att här händer numera ett och annat.

* * *

Annars ha vi människor en icke ringa likhet med fåren. Om ett av dem springer ned i en brunn, så skyndar sig hela flocken efter.

Vi ha i 10 år fått vänta på en automobil, och då i fjol ett par blevo köpta, så ha naturligtvis alla skaffat sig automobiler i år. Nu ha vi kanske 8—10. Jag klagar inte däröver; det ser trevligt ut, då automobilerna ideligen rulla längs våra vägar. Jag önskar blott att ägarna måtte kunna förtjäna på dem och betala dem. Då jag i dag spatserade över torget, körde där en landsbo med häst och häckkärra. Men hur gammalmodigt såg det inte ut! Jag tyckte kusken såg besvärad ut, och jag har märkt, att de stackars människor, som ännu åka med häst, föredraga att röra sig på bakgatorna, där man inte ser dem så mycket.

Stundom har också jag också önskat mig en automobil; men våra ljuvaste drömmar kunna inte förverkligas. Detta lär oss historien, den dagliga erfarenheten och den segslitna frågan om stadens bastu.

Jag drömde i vintras en gång, att jag badade i den, att jag med förnöjelse såg Arno Gyllenbergs höga vattentorn vid bron med en elektrisk sol i toppen, och den lyste över hela Betlehem och allt det judiska landet.

Men det var en dröm, och jag vaknade i fullkomligt mörker.

* * *

Det är annars märkvärdigt, att vi inte ännu fått en ny biograf, ehuru hr Anttila redan ett helt år låtit sin spela med »dans efteråt».

Däremot ökas antalet matvaruaffärer år för år, så att de måtte gå bra. Och snart få vi två nya kaféer, ehuru vi förut ha många. Kaférörelsen bör sålunda vara lönande, Men jag misstänker, att det småningom måste bli »dans efteråt» även i kaféerna. Och musik. Det lär vara vanligt i så stora städer. Så att vår stad går nog framåt, och vi bjuda till att följa med vår tid.

Beklagligt nog måste det gamla vika för det nya. Mitt hjärta blöder, då jag nu går förbi Sundells museum [i Brostugan]. I 30 år har det fröjdat mitt hjärta, och jag har ofta gått in däri för att tala med den vänliga intendenten, som hör till de få lyckliga människor, som finnas i världen. Nu har han nödgats flytta alla snickerier, allt finsmide, alla målningar och ... ja, allt.

Och varför? Tja. Staden höjer på hyran, och det lönar sig inte att betala höga hyror för museer, även om tidningsmän komma in och prata ibland. Utan att köpa något.

Nu inrättas i museibyggnaden ett modernt kafé, sannolikt med kabaret och annan fåfänglighet, som förför ungdomen. Och kanske konstutställning därtill. Så har man det i Åbo och så i Helsingfors.

Tills vidare är kaféets namn en stor hemlighet, men jag gissar på Scala eller Olympia eller Palatskaféet.]

Till sist önskar jag, att solen må lysa och värma, ty jag beger mig ut på sommarresa.

Kurre.