Krönika.

——


Den 3 april [1926].

Köld och mörker, mörker och köld ha hållit min penna fängslad under flera månader.

Men termometern visar numera någon gång en värmegrad på dagen, och det elektriska ljuset, d. v. s. mörkret, kan snart undvaras, då skymningen inträder först kl. 9 på kvällen, ja ännu kl. ½ 9 ser man mot Andra sjön en svag återglans av den försvunna solen. Därför tinar också en krönikör upp såsom fjäriln, vilken fallit i dvala mellan fönsterna.

Snön ligger visserligen kvar över fälten, över torgen, esplanaderna och taken, så att skorstenarna sticka upp som stubbar ur drivorna. I skogarna ligger så djup snö, att den går en storväxt man till midjan. Och vägarna äro nästan ofarbara för den myckna snöns skull.

I början av veckan eller den 31 mars fäll så mycket snö, att man på våra gator fick vada till knäna. Det är nämligen sed här, att man kör snöplogen först ett par dagar efter snöfallet, sedan människor och hästar i någon mån trampat upp vägarna. Detta säger jag ingalunda för att klandra. Jag tycker tvärtom, att denna sed är tilltalande, inte så mycket ur trafiksynpunkt som ur allmän mänsklig synpunkt. Här är ödemarkens stillhet och ro fortfarande; vi känna ej livets jäktande brådska, såsom man gör det i många andra städer. Människorna äro fortfarande lyckliga här — även de, som denna vinter haft att sköta om gångbanor, gator och vägar. De sova lugnt sin sömn om natten och även en del av dagen.

 



Kyrkogatan 1928. Notera att ingången på hörnet på Holmströmska/Sandqvistska gården till vänster ej ännu är byggd.
[Kyrkogatan 1928. Notera att ingången på hörnet på Holmströmska/Sandqvistska gården till vänster ej ännu är byggd.
Foto: Arne Jernström. Lars Pensar tillhandahöll.
Ungefär samma vy omkring 1905 och 2002.]


Jag vågar göra professor Backman uppmärksam på, att här vore en idealisk plats för ett sanatorium för människor med utpinade nerver.

Huru annorlunda är det inte i t. ex. Helsingfors. Där släpar man bort snön alldeles i onödan, där smälter man den med maskiner, där står gårdskarlen med skyffeln i hand från kl. 5 på morgonen, om det är snöväder. Där vet man inte, huru enkelt livet är, bara man tar det med ro. Där ojar man sig över osandade trottoarer, över bilar, som köra ihjäl människor, över sprittråkare, ja t. o. m. över tornuret, om det en gång visar galen tid.

Åt allt sådant skänka vi ett välvilligt leende.

En gång kom jag för sent till posten och frågade sedan min vän Ahlström, varför han for så tidigt. Men han svarade, att han såsom vanligt for på minuten. Det befanns då, att tornuret visade mot norr, d. v. s. mot postkontoret, precis kl. 5,15, men mot väster 5,10. — Mot söder visar tornuret alldeles en annan tid; skillnaden är dock ej större än 10 minuter, så att därom är rakt ingenting att säga. Och då klockan allt emellanåt står, så kan det vara likgiltigt, på vilka siffror visarna peka.

Detta nämner jag endast för att påvisa den ro, som behärskar staden och dess folk.

*            *
*

Ehuru vi ännu ha full vinter, märker man dock, att våren inte är långt borta. Det har kommit någon fart i vinden, så att det blåser än från norr — och detta vanligen — än från söder. Och senaste måndag den 29 mars kom staren. Denna tidpunkt är alldeles för sen. År 1922 kom staren den 16 april, 1923 visserligen den 26 mars, men 1924 den 7 april och i fjol 1925 den 2 april. [Följande år kom staren den 21 mars.] Om staren inte låtit lura sig, borde våren komma i vanlig tid, d. v. s. med öppet vatten den 1 maj, ehuru det nu synes osannolikt.

Om den myckna snön skall smälta inom ett par veckor, blir här visst ganska vått. Min vän Strömgren visste häromdagen berätta, att vi då bli alldeles utan elektriskt ljus. Den stora dammen hindrar nämligen vårfloden i dess lopp, så att den nuvarande ljuskvarnen stannar, ty den råkar i lugnvatten. Och det nya elektricitetsverket är ännu inte riktigt färdigt att sprida ljus över bygden . . .

— —

Jag höll nästan på att glömma bort hela kraftverket, allas vår ögonsten om ock icke fägnad. Det höga huset ser tills vidare fult ut, och det kommer att fördärva utsikten mot ån från Kyrkogatan; men detta gör icke mycket, om det annars håller, vad det lovar, och inte spolas bort av vårfloden.

Det har varit tyst omkring bygget under vintern, men i dagarna har det åter börjat rassla utanför. Och då jag häromdagen trädde inom de väldiga cementmurarna, befanns där vara ett storartat maskineri, som under vintern blivit inmonterat. Åtskilligt är naturligtvis ännu att göra, men det försäkras, att det elektriska ljuset skall stråla ut från kraftverket den 1 instundande augusti. Under sommarmånaderna uppställas transformatorer och de gamla ledningarna kopplas till det nya elektricitetsverket.

Enligt uppgift skall kraftverket ge vid högt vattenstånd 450 hästkrafter, vid lågt vattenstånd 250 hästkrafter. Den nuvarande kvarnen utvecklar 45 hästkrafter.

En övermaskinmästare lär redan vara antagen, nämligen hr Bergman från Borgå.

Det lär se rätt förhoppningsfullt ut även med avnämnare av elektrisk kraft, men det är kanske för tidigt att tala därom . . .

*            *
*

Emellertid tycker jag, att det redan är, såsom jag skulle höra harpor i luften. Kanske är det luftens elektricitet, som dras till de väldiga maskinerna nere i forsen eller är det måhända våren eller radioapparaterna, som under vintern blivit uppsatta och låta oss höra musik från London och Moskva, predikningar i Jakobs kyrka i Stockholm. Inom denna månad skall nya apparater uppsättas i staden, och så stå vi andligen i förbindelse med den stora vida världen.

Biograf Finlandia har under vintern fått en konkurrent, Röda Stjärnan, som vevas i Folkets hus, d. v. s. „talon“. På båda ställen „dansar man efteråt“; annars skulle det ej gå . . .

*            *
*


Jag nämnde i början, att här leva lugna, lyckliga människor. Jag borde nämnt, att här också äro goda människor. Jag ser just i Ö. P., att Kristliga folkhögskolans direktion haft årsmöte, där det varit mycket litet krångel med räkenskaperna. På flere lån, bl. a. ett på 100,000 mk, ha räntorna blivit efterskänkta. Ett lån på 5,000 mk efterskänkes helt och hållet, ett lån på 3,000 mk likaså o. s. v.

Sådant kan förekomma blott i Nykarleby.

— —

Just då jag skall nedlägga pennan kommer „Allas Krönika“, som innehåller en mycket, mycket vacker bit om bokhandlar Josef Herlers förtjusande hem. Där skriver förf. bl. a: Den verkliga staden är inte Helsingfors, inte Viborg och inte Borgå en gång utan den verkliga staden är — Nykarleby.

Tack, sign. Zero! Ert omdöme står över allt beröm.



Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, nr 14/1926.

Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren:

I mars 1926  bor professorn, provicialläkaren Woldemar Backman på Juthbacka, postförare Ahlström, som varit konduktör på smalspåriga järnvägen har börjat föra post till och från Kovjoki, Kurres ”alter ego”— Strömgren, dyker som vanligt upp i krönikan. Att Kristliga folkhögskolan idag är omdöpt till ”Kredu” hade säkert föranlett Kurre till en amper kommentar.



På kopian fanns även:

     75 år fyllde onsdagen den 7 dns fröken Emmy Schalin härstädes.
     Lärkan hördes första gången i tisdags.



Läs mer:
Det Kurre befarade inträffade: Dammen stjälper av Erik Birck.
Kraftverket i kapitlet Fakta.
Fler krönikor av Kurre.
(Inf. 2005-04-12, rev. 2013-03-01 .)