Krönika.

——

Den 1 maj.

Nu är den ljuvliga vårens tid. Solen strålar från en klar himmel, forsen brusar, bofinken sjunger med full hals i björkarna runtomkring min hydda, och stararna flyga in och ut i sina holkar, medan bilarna råma där borta i staden.

Föret på landsvägarna säges vara gott, men vägen till Kovjoki är kanske gropig och gyttjig ännu, ty de bilar jag såg i går på torget voro fruktansvärt smutsiga. Bilen är naturligtvis ett praktfullare åkdon, än människorna för femtio är sedan kunnat drömma om, men det är bedrövligt att se all härligheten överhöljd av gyttja och damm.

Jag tyckte för en vecka sedan, att vintern varit lång och kall i så måtto, att det knappt en enda gång varit blidväder, om än kölden inte varit så särdeles sträng; men nu är den slut. Ån lade sig den 27 oktober; den 28 oktober föll snö, och lördagen den 29 oktober stod ett hölass på torget med släde och en annan släde med potäter. Men kärror voro dock mest i rörelse. Den 26 april gick isen ur ån. Man kan därför säga, att vintern räckt jämt sex månader! Våra förfäder kunde verkligen ha bosatt sig något sydligare. Våren 1927 gick isen ur år den 28 april, och ån lade sig föregående höst sedan den 25 oktober; istäcket höll sig också då sex månader.

Våren 1926, då en del av kraftverkets damm ramponerades, hade vi islossning den 29 april. Föregående höst lade sig ån redan den 17 oktober, men gick upp den 25 för att åter lägga sig den 1 nov. Istäcket varade också då över sex månader.

Våren 1925 gick isen ur ån redan den 18 april, efter det ån lagt sig den 11 nov. föregående höst. Istäcket höll sig sålunda blott fem månader och 7 dagar. Men detta kan vara nog för att fastställa en känd sanning: vi ha långa vintrar. Och då är det förklarligt, om vi med spänning vänta på våren med dess spirande liv och fågelsång.

Den 26 april hade vi i år 12 graders värme i skuggan, den 27 var det 16 grader och den 28 också 16 grader men blott en kort stund. En sådan värme är ovanlig i april. Men naturligtvis få vi ännu köld . . .

[Islossning 1928. Verkstadsbyggnaden fick fel färg. Tror att det är Kurre själv, d.v.s. direktor K. J. Hagfors som står framför den. Det för länge sen rivna verkstadslidret till höger om den. AI-kolorering. Förstoring. Originalet i SV/V.]

*          *
*

Det är dock roligt att leva i vårens tid med dess flödande ljus och med alla dess förhoppningar. Lyckan består icke i vad vi ha utan i våra förhoppningar. Och Gud har givit oss förmåga att hoppas. Därför äro människorna mycket lyckliga, även om de klaga, ty de önska leva, leva så länge som möjligt.

Den ärade läsaren har säkert hört eller läst därom att framstående läkare sökt och trott sig finna ett medel att förlänga livet. Man har kommit underfund med att dess kärna icke befinner sig i hjärtat eller i lungorna eller i hjärnan utan i de centrala delarna av människan, om vilka man i regeln talar blott med läkaren. Då träd och buskar upphöra att bära blommor och frukt, dö de. Då människans fortplantningsorgan vissna, kommer döden sakta till oss och för oss i en annan tillvarelseform.

Därför ha ett par framstående utländska läkare sökt förlänga människans liv genom att på henne överföra livgivande körtlar, som de tagit av aporna, vilka mest likna människorna. Och det märkvärdiga har inträffat: 75 års gamla män ha blivit unga på nytt. Deras rynkor ha försvunnit, kinderna ha fått färg, ögonen glans och kärleken har återfått sin sötma. Och 70 års gamla gummor ha blivit såsom unga flickor, koketterat för män, såsom flickornas sed är enligt naturens lagar.

Men nu häller en av våra näringsfysiologer malört i glädjens bägare. Professor G. von Wendt skriver, att föryngringen visat sig vara bedräglig. En ny ungdom inträder visserligen genom överföring av apans körtlar på människan, men den nya ungdomen försvinner snabbt.

Ack, det är tyvärr så, att även den verkliga ungdomen har benägenhet att försvinna snabbt. Innan man vet ordet av, är man i medelåldern och . . . ja, ålderdomen kommer dock inte så rykande fort över en.

Men det finns en tröst för dem, som önska leva länge. Prof. von Wendt skriver, att de böra upphöra att äta kött, ty köttet ödelägger cellerna. Kalvbräss, som smakar utmärkt, är en fruktansvärd föda, mer grönsaker och mjölk äro livsbefrämjande näringsmedel.

Och så äta vi alldeles för mycket, menar den gode professorn. Bättre avlönade tjänstemän och karlar över huvud äta alldeles för mycket, i synnerhet kött, och därför dö de i förtid. Kvinnor där emot, särskilt äldre, som inte just göra något och inte just äta något heller, bli gamla. Bland 100 åringar äro män sällsynta, men icke kvinnor.

Om det nu är en så stor lycka att bli 100 år . . .

*          *
*

Våra tjänstemän äro åter framme för att få sina löner höjda. De klaga över att demokratin i hög grad gjort dem orätt. De lägre ha nu visserligen mera, än de hade före kriget, d. v. s. deras löner ha blivit höjda mera än tio gånger. Men många av de högre ha blott hälften av vad de hade före kriget och det börjar nu visa sig, att de nya och billiga tjänstemännen ha benägenhet att försnilla, ja, att de inte äro otillgängliga för handtryckningar i form av ”provisioner” eller mutor, såsom man förr uttryckte sig med ett fult ord.

Och det har blivit alldeles brist på lärare i de högre skolorna. Otaliga tjänster äro lediga den ena gången efter den andra, utan att någon söker dem. Lektorstjänsten i matematik, fysik och kemi vid Kajana seminarium har varit sju gånger ledig, utan att någon sökt den. Vilket må anföras som ett belysande exempel.

Riksdagsmännen mena, att lärarna ha så långa ferier och så litet arbete, att de böra nöja sig. Men den utbildning, som kräves av en magister eller doktor, kostar mycket pengar, 150,000—200,000 mk, på vilka summor ränta skall betalas. Och så de orimligt höga skatterna!

Om en småbrukare i egenskap av riksdagsman behöver 200 mk om dagen, skattefria, huru skall då skolläraren reda sig med hälften . . .

Naturligtvis avböjer riksdagen hövligt men bestämt tjänstemännens anhållan om löneförhöjning.

Det är som jag redan skulle höra min vän Hästbacka med siffror bevisa, att de nuvarande lönerna äro fullt tillräckliga. Då han är en beläst man, kommer han att framhålla, huru vetenskapen ådagalagt, att de högre tjänstemännen äta alldeles för mycket, i synnerhet kött. En dansk läkare har utrett, att man i det dyra Danmark kan leva gott för 28 öre om dagen, vilket gör 2 mk 80 pi i Finland. Tjänstemännen böra äta havregrynsgröt och rågbröd och potäter, så att de gagna modernäringen. Deras fruar och döttrar gå visserligen redan nu tämligen utan kläder, men kjolarna kunna ytterligare förkortas, och silkesstrumporna böra utbytas mot bomullsstrumpor och yllestrumpor av inhemskt fabrikat. Tjänstemännen måste lära sig understöda även industrin.

Viktigast är emellertid, att de lära sig att försaka. Vi dricka visserligen kaffe här vid riksdagen, ty vi ha råd därtill. Men om tjänstemännen inte ha råd att dricka kaffe, så kunna de utan skada för sin hälsa försaka denna dryck, som verkligen är dyr. De borde veta, att den helige Franciskus, som i ungdomen var en livslustig man, blev ett helgon, emedan han lärde sig att försaka, ja, försakelsen blev för honom en stor njutning, en källa till lycka. Jag önskar verkligen våra tjänstemän denna lycka . . .

Så långt den ärade talaren om han kommer att yttra sig.

Vännen Hästbacka hade gott kunnat tillägga: Den helige Franciskus åkte inte automobil, utan han gick; och han rökte inte äkta Havanna utan på sin höjd Työmies eller Små Fennia . . .

Om lektorstjänster kunna besättas bara med nyttiga lärdomar och sunda levnadsprinciper, är visserligen en annan sak.