AMOS ANDERSON

En åbolännings intryck
av svenska Österbotten.

[Lite allmänt om Österbotten i början.
Här börjar Nykarleby.]

Den svenska bosättningen i Österbotten sträcker sig från Karleby i norr till Sideby i söder och löper som en prydlig bård av 1—3 socknars bredd längs Bottenhavets kust. Den omfattar sex städer och trettioen landskommuner, bland dessa senare tre skärgårdskommuner. Städerna Gamlakarleby och Vasa ha numera en, visserligen knapp, finskspråkig majoritet; för övrigt är språkgränsen skarp och klar. Folkmängden i denna sammanhängande svenskbygd stiger till 90,000 själar.

Kunskapen om svenska Österbotten är i södra Finland icke stor. Man har läst en hel del om dess tidigare historia och dess stora män, men en på självsyn grundad insikt om huru österbottnisk allmoge lever, huru den sköter sin näring och sina bostäder, vårdar sina kyrkor och gravgårdar, upprätthåller sina bildningsanstalter och föreningshus, därom veta vi ganska litet. Tidningarna fubbla ofta med Österbottens ortnamn och hylla dess krya åldringar på deras bemärkelsedagar länge efter deras bortgång. Osäkert är om 50 procent av huvudstadens bildade allmänhet kan räkna upp kuststäderna vid Bottniska viken i geografiskt riktig ordningsföljd eller markera de stora slagfälten på kartan. Det är nu en gång så att de centrala ämbetsverken och högskolorna ligga i södra Finland. Det är dit folk reser, inte i motsatt riktning. Utrikeshandeln har dragits över till de sydfinländska hamnarna, och storindustrierna ha sina huvudkontor söderpå. Därför tror kanske mången, att Österbotten numera är en efterbliven landsända, där man bara yvs över fädrens ära, befinner sig bakom det aktuella och offrar tid och tankemöda åt allehanda ideologiska griller. Vare det genast sagt att Österbotten inte visar en resande främling några tecken på efterblivenhet. Ingenstans ger bondejorden rikare skördar, försäkrade mina österbottniska vägvisare, lektor J. J. Huldén och redaktör K. G. Lindman, stödande sig på en nyligen publicerad utredning av docenten Nils Westermarck. Ingenstans drives pälsdjursaveln mer intensivt än i Munsala, Korsnäs och andra österbottniska fiskeorter. Ingenstans finns det mäktigare ungdomshus och folkhögskolepalats än i Oravais, Närpes,Vörå, Lappfjärd och Nykarleby. Och var ser man stoltare bondeborgar, smakfullare heminredningar, myndigare bondmoror och ett jämnare välstånd än i Nedervetil, Oravais, Vörå och Närpes. Välståndet har inte skapats av industrin, om ock denna på sina ställen ökat jordbrukarnas avsättningsmöjligheter. Sjöfarten är numera nästan obefintlig, och emigrantremissor komma ej längre från Amerika. Ur jorden allena upphämtar österbottningen sin goda bärgning, och jorden ger intet gratis. Det är synbarligen ett ovanligt duktigt folk som här håller modernäringen i flor, ty åkrarna ha inte tagits upp bara ur lerjord utan lika mycket ur sandmarker och stenbackar, såsom växtlighetskulören och de väldiga stengärdsgårdarna i Pedersöre och hela norra delen av provinsen noggrant utvisa.

— — —

En underbar upplevelse skänkte mig besöket i Topelius’ barndomshem Kuddnäs, i tiden uppförd och inredd av provinsialläkaren och runosamlaren Z. Topelius d. ä. Det var skaldens dröm att hemgården skulle få tjäna det planlagda folkskollärarseminariet. Då denna dröm inte kunde förverkligas, råkade gården i främmande händer och blev slutligen kommunal fattiggård, tills konsulenten O. E. Langh i tidningspressen utsände en behjärtad appell för det dyrbara kulturminnets räddning. Det är säkert inte någon lätt uppgift att återställa ett skingrat hem med dess engång levande o atmosfär, men Kuddnässtiftelsen har lyckats därmed. Rumsinteriörerna ha en inre sanning, som vittnar om att föremålen äro äkta och i sammanställda med insikt och kärlek. Även omgivningen, ekonomibyggnaderna, lusthuset, trädgården och den ”älv som rinner genom mitt liv” (Z. T.) berör en på det allra behagligaste sätt. Ingen annan plats i vårt land är så helt genomvävd av sagan och poesin, och den utgör liksom en koncentration av vår egen barndoms ljuvaste intryck. Stiftelsen är väl värd erkänsla för vad den gjort och understöd för vad den framdeles kommer att göra.

Staden Nykarleby sov ännu samma törnrosasömn som när jag för 50 år sedan såg den för första gången. Gustaf II Adolf skiftade arvslotterna ojämnt mellan de två österbottniska städer han grundade. Gamlakarleby fick de materiella håvorna, men en något oklar uppfattning om vilka högre ändamål de skulle användas för. Nykarleby fick andens hunger, men inte tillräckligt att mätta den med. Det är en mycket vacker stad, rik på drömmar och löften. Nykarleby fick Österbottens första lärda skola, men avstod den 1683 åt Vasa. Det fick landets svenska folkskollärarseminarium, men är oroligt för att även det skall gå samma väg. Det fick en smalspårig sidobana från stambanan till hamnen, men sålde den under första världskriget. Men diktare alstras där lika ymnigt som blommor i älvstrandens frodiga mull: Z. Topelius, Mikael Lybeck, Paul Werner Lybeck, Gånge Rolf, Z. Schalin, K. J. Hagfors, Ernst V. Knape, Joel Rundt, R. R. Eklund, I. A. Heikel, Mirjam Tuominen; fingrarna räcka inte till att räkna upp dem på. I kyrkan med sina takmålningar i frodig barock och Segerstråles fönstermålningar hade vi glädjen att få övervara en vigsel, med kyrkoherdens dotter som strålande brud. Den vackra kyrkan är en gåva av den svenska numismatikens fader Elias Brenner till hans skolstad.

Utanför kyrkan pekade man ut för mig Döbelns gränd, en kort förbindelseled mellan stadens andliga och lekamliga vederkvickelsekällor, kyrkan och bryggeriet. Gränden pekar mot Jutas slagfält, 4 km söderom staden. Österbotten är ju de historiska slagfältens bloddränkta provins. Minnesstoderna vid Jutas, Oravais, Lappo, Alavo, Gamla Vasa, Finby bro i Närpes, Ömossa i Sideby och Napo i Storkyro erinra om stora uppgörelser i förgången tid. Medan striden om huvudarméns reträttväg pågick vid Jutas, brände Klingspor sina papper på Munsala prästgård. Dokumentkistan förvaras ännu i socknens hembygdsmuseum.

Kyrkan och Döbelns gränd i juli 2019 när Storbron byggdes om.
Förstoring.

— — —

Inom det svenska Österbotten finnas, som redan nämnts, icke mindre än sex städer, flere av dem i omedelbar närhet av varandra, såsom Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby i norr samt Kaskö och Kristinestad i söder. Några år efter de förstnämnda städernas tillkomst yrkade vasaborna på att de skulle förstöras ”emedan de äro oss i Vasa till allra högsta meen och förfång”. Under Stora ofreden yrkade Nykarleby att ”det genom ryssarna brända i ruiner liggande Jakobstad ingalunda mer skulle återuppbyggas utan de kvarlevande stadsborna ovederligen åläggas att flytta till Nykarleby”. Endast så länge det gällde bondeseglationens totala förintande höllo de bottniska städerna ihop, däremellan ville de helst förinta varandra.

I detta sammanhang kan nämnas att det lilla Kaskö genom sin store man Petter Johan Bladh kunde få det därhän, att Vasa och Kristinestad pålades att förtulla sina varor i Kaskö hamn.

— — —