Glimtar från Nykarleby.

När en gammal seminarist efter många års bortavaro gör en avstickare till det mångomsjungna Nykarleby, som nu håller på att skaffa sig järnvägsförbindelse med Kovjoki, tycker man vid första påseendet, att Idyllen är sig lik. Den har inte i motsats till andra städer i republiken vuxit till varken på bredden eller längden. Inga nya skyskrapande stenhus [det första började byggas 13 år senare], inga surrande fabriker, inga stenlagda gator [den första asfalteringen utfördes 22 år senare] . . . Bara forsen dånar som förr, koppartuppen tronar på kyrkspirans spets, torget, på vilket den unga generationen spelar fotboll, är till sina dimensioner oförändrat, och den stora stenen på Rummelbacken finns kvar.

Utifrån ser även seminariebyggnaderna ut ungefär som för tio år sedan. Men så fort man kommer innanför läroverkets dörrar, blir man att stå med förvåningens finger i häpnadens mun. Interiörerna liknar sig inte mera. Allt är omskapat, fejat och uppsnyggat, och man får ett intryck av organisation, smak och trivsamhet.

Då jag sålunda häromsistens besökte Nordens Betlehem var det en självfallen sak, att jag skulle göra en rundtur genom samtliga seminariebyggnader. Internatet blev det första målet på min upptäcktsfärd. Genast jag kom in i korridoren, bländades jag formligen av raden snygga tvättställen av porslin och blanka kranar. Denna nyhet gjorde ett mycket propert intryck, i synnerhet i jämförelse med tvenne buckliga kopparkannor på en lång bänk, en bild som suttit kvar på min näthinna sedan 1930. I den ända av korridoren, som vettar mot seminariets trädgård, hade gjorts en avbalkning, och här hade man inrett ett trivsamt studierum med referensbibliotek.

Internerna bjöd mig även att bese bostadsrummen. De gamla skåpen, borden och sängarna hade delvis ersatts med nya inventarier, delvis blott fiffats upp. Men lamporna, som hängde över studieborden, var desamma som förr. Och sättet att fästa papperet, som tjänstgör som duk på borden, kände jag också till. Bordslampor skulle höja hemtrevnad och stämning. Att bestå internerna med regelrätta skrivbord är kanske för mycket begärt i dessa de hårt beträngda statsfinansernas tider.

Ronden fortsatte. Under verkmästare Backlunds benägna ciceronskap gjorde jag en visit i biblioteket, som numera är förlagt till det rum, där femte klassen förr hade sitt klassrum och där sångundervisningen meddelades. Här mötte mig en lika storstilad modernisering som på internatet. Böckerna hade ordnats på stora rymliga hyllor, som beställts från en fabrik i närheten. Men de vackert polerade borden hade förfärdigats av verkmästare Backlund under den tid läroverkets undervisning legat nere på grund av kriget.

Utrymmet för eleverna, som lånar böcker och praktiserar för vinnande av bibliotekariekompetensen, är mer än dubbelt större än förut. Disciplarna riskerar inte att trampa varandra och bibliotekarien på tårna, som fallet mången gång var på det förra stället. Även kosthållet hade undergått renovering. Nya matbord hade installerats, och de enkla lamporna i taket hade ersatts med ljuskronor i funkisstil — kärrhjul med bastanta järnband på.

Vid tillfället för min blixtvisit var fest- och gymnastiksalen underkastad reparation. Redan hade de fyra stora pelarna fått stryka på foten, varigenom utrymmet blivit avsevärt större.

En ombyggnad hade även ägt rum i de rumsregioner, som gränsar till festsalen. Lärarrummet hade fiffats upp och dess förrum hade försetts med rökrum och W. C. Fjärde klassens klassrum hade avgränsats från lärarnas rum, så att en korridor uppstått.

I verkstadsbyggnadens övre våning hade den s. k. övre verkstaden inretts till sångsal, vilket är särdeles lämpligt, eftersom spelövningarna fortfarande är förlagda till grannskapet i samma våning.

Jag var även i tillfälle att auskultera tre lektioner i seminariet. Den första gällde sången, vilken nu omhänderhas av unge lektor Ahlbeck, som med fart och kläm markerade takten och vägledde disciplarna i generalbasens mysterier. Lektor A. Huldéns pedagogiklektion var lärorik och framhävde lärarens förmåga att göra undervisningen intressant, vilket man redan under egen skoltid så mycket lärde sig uppskatta. Den återstående timmen, hållen av lektor Holmqvist, bjöd på knoppar i svensk satsanalys, vilka eleverna i fjärde klassen mestadels klarade. Man hade dock det intrycket, att de beträffande satslösningen inte var utrustade med samma andens tveeggade huggvärjor som lärjungarna i den gamla goda tiden, då Bonzo och jag gick med rutigt papper i näven och med sjuka magar på grund av den olidliga spänningen före kraftmätningarna . . .