[Det här kunde ju ha publicerats julen 2025, men hade inte tålamod att vänta.]

— en björk, en rosenhäck, ett smultronland, en bugtig flod, en fors, en bro, en strand, och kyrkans torn som uti qvällen glöder.”

De glada änglar som barnfantasin låter skaka himlens dunbolster ned över jorden, har denna jul, som sig bör i stränga tider, varit sparsammare än vanligt. Endast ett tunt lager vita flingor hade lagt sig över det österbottniska landskapet, när klockorna ringde in helgen.

Jag betraktar det vita skådespelet från ett stort blankt salsfönster. Jag är jul- och nyårsgäst i Nykarleby, staden bakom den glömda järnvägslinjen, och en mycket intresserad och artig värd håller mig sällskap vid fönstret. Han är bara tre år gammal, min värd, och trots sällskapligheten ser jag endast hans röda lugg. Ansiktet håller han stadigt tryckt mot rutan, för att inte gå miste om en enda flingas virvlande dans.

Men också den artigaste värd kan tröttna, och vår stilla stund vid fönstret får ett mycket plötsligt slut. En liten, energisk hand leder mig till pianot, där julens noter ännu ligga framme. Dagarna luta mot Knut, och den litet vemodiga efterstämningen vilar över rummet, där stakarnas ljus stå förkrympta och där man helst inte går nära den ännu pyntade granen, för att undvika en beröring, som oundvikligt har till följd ett nytt lager fällda barr på golvet.

Då jag bläddrar i noterna, och ögnar genom sida efter sida av bekanta strofer, slår det mig, att de flesta av de sånger, som för oss alla, flere generationer redan, äga den intimaste samhörighet med årets största helg, skrivits av Zachris Topelius. Som så ofta då jag befinner mig i denna, hans aldrig förgätna hemstad, fångar den blida skalden mina tankar, och jag tycker mig minnas att Kuddnäs, hans barndomshem, just i dessa dagar återigen står inför en högtid.

För att förvissa mig om detta, stänger jag pianot med en liten smäll, som alltid uppväcker samma dacapo-begär hos en treåring, vandrar, trots många protester hand i hand med min värd till bokhyllan och väljer av alla böcker Paul Nybergs bildkrönika om Zachris Topelius. Vi hittar en länstol för två, och så mycket en röd lugg och ett inte alldeles klanderfritt pekfinger ger tillfälle därtill, kan jag läsa skaldens egna anteckningar om barndomshemmet och den alldeles speciella dagen i januari månad 1818.

Kuddnäs. Foto 1934. [Foto av bättre kvalitet.]

„Jag föddes i Kuddnäs gård Felix-dagen den 14 januari kl. 3 e. m. en onsdag, efter vad magister Tulinberg , senare berättade mig. Timmen hade sin betydelse för den rest av astrologi, som ännu fanns kvar hos gammalt folk. Kuddnäs trädgård hade anlagts av en nära 80-årig svensk trädgårdsmästare, Zetterberg, vilken bodde i gården. Denne berättade att han givit akt på de stjärnor, som härskade vid den nyföddes ankomst, och funnit tecknen bebåda från kl. 3 på eftermiddagen ett berömt namn. — —”

Kuddnäs, där denna märkliga tilldragelse ägde rum, ligger på strandsluttningen av Nykarleby älv, knappa tio minuters väg från stadens centrum. Man följer landsvägen norrut, och står inom kort framför en minnessten till vänster om vägen. Från denna plats för en kort allé fram till inkörsporten. Mitt emot denna, på motsatta sidan av en rymlig gårdsplan befinner sig den vackra enkla ingången till corps de logiet. Huset har ett brutet, rött tegeltak och en frontespis med tre fönster. Väggarna äro vitrappade, och hela byggnaden, med den omgivande trädgården och de båda flygelbyggnaderna ger intryck av mindre herrgård.

Egentligen var Kuddnäs, eller, som namnet ursprungligen skrevs. Kuddnissas förkortat Kuddnis ett gammalt bondhemman, som existerade redan då staden grundades 1620, och då samtliga hemman i Lappo by blevo »privilegierade under Nije Carlebij stad”. Efter växlande öden i händerna på olika ägare såldes det 1814 på exekutiv auktion och inropades av provinsialläkaren, medicine och kirurgiedoktorn Zachris Topelius d. ä., som antagligen genast, samma sommar, flyttade från själva staden ut till det nya hemmet. Doktor Topelius och hans verksamhet är välkända, och vad hans hustru betydde för detta säregna hem vid älven, behöver man inte fråga sig. Odödliga strofer i sonens diktning bär vittne om att hon var den enda rätta husfrun, makan och modern på Kuddnäs.

Jag gör ett besök i skaldehemmet med min mycket unga nykarlebyvärd. Kuddnäs är ett museum — och ändå intet museum. Så egendomligt stark och varm är hemtrevnaden i detta hus, att jag, var gång jag stigit in i de gamla rummen, tyckt mig höra de sex enkla Majniemistroferna:

Här tystnar dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid,
Här bor ett älskat minne blott
av liv som flytt, av tid som gått!
Dröj, vandrare, eho du är,
var lugn, var glad, var lycklig här!

Kan det vara endast ett ovanligt lyckat, pietetsfullt arrangemang av dem som ordnat museet? Eller är det verkligen den gamla byggnadens egen atmosfär som griper? Ar det Zachris Topelius själv, som möter var besökare med den gåva han gav oss alla: Kärleken till hemmet.

Vi har nogsamt fått besinna styrkan av den fosterlandskänsla som Johan Ludvig Runeberg sjöng in i vårt folks hjärta. Vi kan alla, innerst i den vrå av vårt väsen, där barndomsminnena ligga gömda, förnimma vad Zachris Topelius gav. Den goda sagan, ur vars skimrande fantasivärld verklighetens gärning ofta får karaktär, och den innerliga känslan för hemmet är hans intima gåva. Det är detta allt som möter på Kuddnäs också denna januaridag.

Vi går långsamt genom våningen. Allt står på sin plats. I förmaket är dagern nästan blåaktig över den vita empiremöbeln med sitt ovanligt vackra kamritsöverdrag. I salen stå mahognypjäserna i givakt för väntade gäster och borta i sängkammaren faller fönsterljuset över lille Zachris’ vagga och det bländvita överdraget på moderns säng. Härinne finns också det stora skåpet med husfruns tillhörigheter, och man känner närmast vördnad för de konstrikt handarbetade bandmössorna, bahytterna och väskorna som tala om det stora tålamodet före konstsidenets och fabriksmässighetens generation.

Z. Topelius’ vagga i sovrummet på Kuddnäs. Foto A. P. 1937. [Ungefär samma foto av bättre kvalitet.]

I matsalen står kaffeservisen med de fina namnchiffren S. C. i guld, som skaldens mor fick i bröllopspresent, på bordet. Här inne hittar man också sonens barnstol, och en vänlig gammal fru lyfter för ett ögonblick upp min lilla kamrat i den, för att han skall kunna minnas att han suttit i Zachris Topelius’ stol. Av alla rummen på Kuddnäs är vindskammaren intimast förbunden med skaldens minne. Själv har han ansett att han tillbringat omkring 40 år av sitt liv i detta rum. Här försiggick barndomens skriv- och läsövningar, här drömde han sin ungdoms drömmar och hit återvände han som vuxen gång på gång. Hans egna verser beskriva bäst denna vindskammare:

Hur mycket av den sol som lyser världen
kan stundom stråla på en enda punkt,
när morgonskimret i vårt liv är ungt
och intet åskmoln än förmörkar fjärden!

Vad vill du mer? Ett vindsrum emot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand,
och kyrkans torn som uti kvällen glöder.

Där inne solsken med en doft från häggen,
min faders skrivbord med sin nötta kant,
världskartan bredvid hyllans foliant  
Sten Stures och hans makas bild på väggen.

Här satt den glade gossen vid sin läxa,
här satt studenten i Homer försänkt
Här har han livets första tankar tänkt
och sett sin första ungdomsflamma växa.

Det är ett enkelt rum, med två stora fönster. Mellan dem står faderns skrivbord, och den övriga inredningen torde bestått av två soffor, några stolar och en gammal klaffbyrå, med fack och lådor. Denna skänkte skalden senare till sin systerson som julklapp. Själv kallade han den därvid „en högst vördnadsvärd ruin”, och hur fästad han var vid pjäsen, som överhuvudtaget vid allt i rummet, kan man läsa ur de verser som medföljde gåvan:

„Annars kan jag ej förtiga
att den gamla byrån där;
som ännu på Kuddnäs är,
var i fyrti år mig kär.
Har sett pappersgubbar kriga,
har förvarat sidensvansar,
valmofrön och rosenkransar,
kärleksbrev och annat skräp,
som ännu följt med på släp.”

Och han förmanar den nye ägaren att behålla byrån i oförändrat skick:

— — eftersom ännu mitt hjärta
hänger litet kvar på skarv
vid min mormors farmors arv. —

„Vad vill du mer?” frågar Topelius i vindskammarstroferna, och manar med några ord fram den tavla han såg från sina gavelfönster. Närmast var det den älskade trädgårdens träd och blommor, som lärt honom

— — utan pet och bråk naturens hemliga teckenspråk — —

Längre bort älven med den långa bron och framom denna forsen, samt slutligen Nykarleby kyrkas torn. Man förstår hur detta landskap etsat sig in i hans minne för hela livstiden.

När jag ser ut genom fönstret, måste jag låta fantasin retuschera en hel del, för att komma till den bild skalden hade för sig. Forsen är överbyggd med en damm som hör till det nya elektricitetsverket, och många detaljer äro annorlunda. Men älvens lugna flöde, den lilla stadens silhuett och strandkonturerna äro så gott som oförändrade. Och främst av allt: kyrktornet står som förr. Från sin gulmålade, fyrkantiga bas skjuter det upp en vit överdel [gul sedan 2025] med svarta urtavlor och högst uppe på spiran den triumferande berömda koppartuppen, beställd i Stockholm 1710 och förgylld av kopparslagare Petri.

Mitt mycket unga sällskap finner ingenting intressant i Zachris Topelius’ kammare. Han sticker sin hand i min och jag får lov att återvända över den stora vinden, där en känslig barnfantasi kan mana fram både troll och spöken, och i förstugan nedanför vindstrapporna bjuda Kuddnäs farväl.

Vi vandrar tillbaka mot staden, och framför oss förstoras den vy jag betraktat uppe i gavelrummet. Forsens ljud förtydligas, bron växer från ett smalt vitt band till stadiga spann, och kyrkan blir slutligen ett imponerande Gudshus, utanför vilket vi möter kyrkväktaren. Jag frågar om vi kan få gå in i kyrkan för att närmare betrakta takmålningarna, och han ger efter många förmaningar ifrån sig en tung gammal nyckel. Svängdörrarna slår igen bakom oss med ett dovt ljud och vi fortsätter nästan skrämda över den stora stillheten fram till korsningen av kyrkans båda gångar, ovan vilken takmålningarnas medelpunkt: Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras namnchiffer lysa i bjärta färger. „Vivat Frederic” står det på en gyllene remsa kring kronan. Omkring detta breder hela skyn ut sig i svulstiga gråmålade moln, bisarra och förbluffande, men illusoriska för en enkel fantasi. Och bland molnen sväva granna änglar, blåsande i basuner och cymbaler. Här och där framträder ett bibelspråk i gammal skrift, bland molnen, och jag stavar med möda:

Thu giör tina änglar til wäder
och tina tienare til eldslågor
Thu står i skyn som i en vagn
och går på wädrens wingar.

Jag har alldeles glömt mitt sällskap för de gamla takmålningarna. Han hade stått bredvid mig med sträckt hals för att också han ta del av takets härligheter. Men nu har han tydligen tröttnat. En så liten man försvinner helt och hållet mellan höga kyrkbänkar, och jag är tvungen att se åt många håll innan jag får syn på honom. Slutligen upptäcker jag honom. Med den grå fårskinnsmössan i handen står han orörlig och ser på ett svart bårkläde, som ligger utbrett i koret. Med vidöppna barnaögon stirrar han på detta främmande och svarta. Jag tar honom vid handen och för honom hastigt ur kyrkan ut i den vita vinterdagen, där träden stå pudrade och kyrktuppen själv har rimfrost på näbb och stjärt. För att förjaga intrycket i koret berättar jag Zachris Topelius’ saga om den högfärdiga kyrktuppen. Men mina tankar gå sina egna vägar tillbaka till Kuddnäs. Och jag önskar att den lilla parveln bredvid mig, som får växa upp i hans hemstad, en gång skall ärva den blida skaldens syn på livet. Både på dess ljusa lycka och dess svarta bårkläde.