SKALDERNAS OCH ÄLVENS STAD
              SORGLIGT TORRLAGD I HÖST

Det där att vara småstad är inte alltid så lätt som det ser ut. Omvärlden fordrar att idyllen skall bevaras. Men det har sina sidor att bo i ett museum, sina mindre praktiska sidor. När staden beslöt bygga sig en tvättstuga och bastu vid älven, en mycket välbehövlig kommunal inrättning, blev det ett stort gny både bland ortsbor och kulturfolk i norr (Jakobstad) och söder (huvudstaden): tabernaklet klämmer sönder stämningen över den gamla Lybeckska gården i grannskapet och fördärvar Topelii utsikt från Kuddnäs pojkrum:

”Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn som glöder.”
[Hela dikten.]

Södra gaveln på Kuddnäs.

Faktum är att kritiken har rätt: tomten var fel vald. Att kraftverket måste ligga vid den lämpligaste platsen för en damm kunde väl däremot inte hjälpas.

För övrigt har stadens egen ställning till industrialisering och sånt varit lite vacklande, man minns från de senaste decennierna tidningsrubriker som omväxlar: Nykarleby vill ha industrier — Nykarleby vill ej bli industristad. Att den nya rälsbusslinjen kom till kan väl dock tas som en invit.

Lybeck och Topelius

var det. Skalderna, seminariet och älven är förvisso stadens främsta attribut. I synnerhet Kuddnäs gör att de litterära traditionerna är så mycket mera levande än till exempel i Runebergs födelsestad två mil norrut. Men dessutom har den lilla orten verkligen gynnats av sånggudinnornas inspirationsinvesteringar; utom Den Blide Skalden och de tvenne Lybeckarna måste nämnas R. R. Eklund, i själva verket den störste av dem, vidare Ernst V. Knape, Joel Rundt (som föddes i Kovjoki, den nuvarande stationsförorten), Hjalmar Krokfors, Mirjam Tuominen — därutöver finns en hel del pennans folk med mera tillfällig anknytning till platsen.

Bröderna Lybecks hem är nu De gamlas hem, med en minnestavla på väggen. Nära intill, nere vid älvstranden står Malmbergs skulptur Flora i Lilla Fåfängan, skvären där Topelii ungdomssvärmeri Sofie Lithenius plägade lustvandra, följd av skaldeynglingens blickar från fönstret på Kuddnäs. På Topeliusparkens grusgångar och ännu gröna gräsmattor hopar sig löven i brinnande drivor. Nykarleby är inte så mån om sina gators skick som Jakobstad. Men frågan är om det inte är vackrare så här. För att inte tala om att det bidrar till den lätt arkaiserande stadsbilden: så här såg det ut på Z. T:s tid. Nykarleby är nog väldigt mycket Z. T:s stad. [kommentar]

Men kanske jag helst citerar Knape för att avsluta de litterära associationerna:

”Staden är tyst och stilla,
sjunken i drömmeri.
Älfven sorlar och brusar;
lifvet drager — förbi.”
[Hela dikten.]

Älven sorlar

så lagom just nu, en torr höst har sänkt vattenståndet högst betydligt, över dammen rinner ingenting, det som finns går genom kraftverket. Uppe i älvkröken som ses från bron, bortom det gamla bryggeriets rödmönja och den tomma stenkvarnen, höjer sig stenarna ljusa och torra. Det är synd, det är just vattendraget som ger orten dess karaktär och tjusning vad naturliga gåvor anbelangar. Nykarlebyborna tycker alltsammans blev förstört av dammen, tidigare var hela denna fåra en serie ”angenäma forsar”. Men jag vet inte om de har rätt, jag minns från ett tidigare höstbesök den svarta vattenparketten under bron, med skumfiligran på ytan som minnen av tidigare forsdramatik, och det plötsliga buteljbruna stupet över dammkanten. Nog är det grant det också, fast mera disciplinerat.

Nedkrupna intill Nykarleby älv ligger de rödmönjade bryggeribyggnaderna och den gamla stenkvarnen.

Men också i höst är älven så djup att Döbeln skulle kunna få sig en väta och förkyla sig en gång till inför ett slag vid Jutas. Och tillräckligt målerisk för att ge underlag och bakgrund åt det venetianska spektakel som staden för någon vecka sedan upplevde — marschaller på stränderna, kanot-gondoler med bloss, flytande tegelstenar, dränkta i petroleum och klart illuminerande vattnet, små försäljerskor i venetianska dräkter, hela staden på benen och nettot till den penningbehövande Museiföreningen.

Mannen bakom

Venziaaftonen och en massa andra initiativ med kulturell och bygdehistorisk syftning är Josef Herler. Föregående yrke skådespelare, nuvarande näringsfång bokhandeln i Nykarleby, ständigt hobbymåleri, bisyssla lärartjänst i välläsning vid seminariet. Vi kom, tack vare fräckhet på egen sida och välvilja hos den andra parten, att gästa hans hem på kvällen, och det var en givande upplevelse. Herler bebor ett förtjusande sjuttonhundratalshus ett stenkast från kyrkan och centrum, men egendomligt nog likväl utanför stadsgränsen (billigare skatter). Under många samlardecennier har han hopbragt utomordentligt fina prover på handslöjd och folkkonst, kopparkärl, linfästen, glas, stolar från hela Österbotten. Mycket av det skall hamna i forngården. I den stora salen en våning upp är väggarna fulla av målningar, hans egna och andras, däribland flere förträffliga saker, och en jättemurgröna kliver i alla hörn och över hela taket.

Josef Herlers far var bryggmästare, och kom över havet till Nykarleby i en liten öppen båt. Han härskade i det röda bryggeriet nära bron (tills det såldes till Bocks bryggerier, som nu låter det stå tomt) och slog rot på orten. Också den mångbereste skådespelaren har återvänt för att stanna. Han trivs och lider inte av isolering och småstadsskvaller. Samtalet hos honom var i övrigt alltför mänskligt för att göra en lokalintervju på.

Med några hus

kan vi inte heller göra några intervjuer. Nära Herler bor stadsbiblioteket i den gamla trivialskolans ursprungliga byggnad. Det var Per Brahe som grundade Österbottens första lärdomsskola, invigd ”med stor pomp” 1641. Huset, som de flesta i staden, har sådana där trevligt gröna, buckliga och petroleumskimrande smårutor i fönstren. Exteriören i övrigt anger ledmotivet för den gamla arkitekturen på platsen. Ett undantag, och ett mycket vackert, är stadsläkarens och veterinärens bostad i närheten av Topeliusbysten i Topeliusparken. Det är vitrappat med svart tak och svarta stuprännor, med en lätt linjerytm i tak, fönster och portal, som är ganska italiensk. Ungefär hundra år gammalt. Någotsånär jämnårigt med Café Brostugan, en gång i världen brotullpaviljong. Det heter att självaste Engel ritat paviljongen, och det förefaller inte otroligt, så mycket man nu kan se genom vildvinsridån. Under ett krigiskt mellanspel dekorerade Gunnar Clément dess väggar med stadens historia, liksom hans målningar också livar upp den annars ack så nyktra matsalen i Stadshotellet. [kommentar]

I nuvarande stadsbibliotekets hus vid Kyrkogatan var Österbottens första lärdomsskola inrymd, varom en minnestavla på väggen erinrar. Telefonstolpen i förgrunden förefaller tyngd av trådar — och av allt det skvaller dessa förmedlar . . .

[Notera att entrén i den bortre flygeln ännu inte är upptagen!] Ett av stadens vackraste hus ligger i hörnet av Esplanaderna. De sotsvarta stuprännorna står fint mot vitrappningen, portalen är grå.

[Den märkliga spetsen i bakgrunden (som ser ut som Pedersöre kyrkas torn) är en flagga som slitit sig.]

De väsentligaste

byggnaderna i Nykarleby tillhör förstås seminariet, den enda plantskolan i landet för manliga svenska folkskollärare. Dess adepter, ”burkarna”, utgör en ansenlig procent av invånarantalet och spelar en stor roll i stadens liv. Också vid dess venetianska fester.

De tre gula, pampiga seminariebyggnaderna och deras liv presenterades emellertid så pass ingående i Hufvudstadsbladet, händelsevis av ovantecknad, att de får anstå denna gång. Likaså det rysliga jugendhuset vid den lilla torgöknen. (Jugend kan vara hur roligt som helst, men inte i Nykarleby.)

Desto hellre gör vi ett besök i Sankta Birgittas kyrka. Tecknaren finner ett tacksamt motiv i taklinjernas spel från korsidan sett, men glömmer sitt skissblock för att studera de ovanligt rika takmålningarna på insidan. Deras änglaspäckade himlamoln har tidigare sänkt sig ända till golvet, så församlingen verkligen lämnade det syndiga jordelivet under gudstjänsterna, men det kom ju en tid som lessamt övermålade allt som kunde egga och distrahera fantasin. Nu har mångt skrapats fram och restaurerats, så det var inte förgäves templet klarade sig genom den för finländska städer obligatoriska adertonhundratalsbranden. Dessutom uppskattar man en annan åtgärd av pietet: när den gamla barockorgeln, byggd av en enkel skeppstimrare från Gamlakarleby, i tiden befanns oduglig och en ny skaffades från Tyskland, fick den pensionerade en hedersplats i kyrkans norra kors. Den är magnifik.

Segerstråles glasmålningar, som på nära håll ser lite främmande ut i miljön, ger ett påfallande vackert ljus åt interiören från vapenhusdörren sett, och de många praktfulla mässingskronorna och kandelabrarna talar om stadens rikare förflutna som handelsstad.

1617 grundades Nie Carlebij

och tre år senare fick den sina privilegier av Gustav II Adolf [kommentar]. Den blev huvudsäte i grevskapet Carleborg och drev ”en fördelaktig Tjäruhandel sampt med Wed, Bräder och Smör”. Stora ofreden avfolkade staden, 1808—09 utsattes den för krigshandlingar, senare blomstrade dess handel åter upp men kvävdes av Saimatrafiken, och av grannstäderna efter det Uleåborgsbanan byggts. Och så gick det nedåt. 1926 lästes i dess organ Österbottniska Posten: ”Tullkammaren har dragits in, ty det befanns dyrt att avlöna tullförvaltare. Snart dras också poliskammaren in, ty här leves ett så hyggligt liv att ingen ordningsmakt är behövlig. Sedan flyttas provinsialläkaren och apoteket. Domaren, kronofogden och häradsskrivaren har lämnat oss för länge sedan. Ingenting går här, inte järnvägen, inte ens barnbördshuset. Och nu sänder landshövdingen hit främmande poliskonstaplar för att hindra folk att sälja korv och fläsk, pärtkorgar, äpplen och druvor! Härnäst förbjuder man oss att fira jul.” [Hela krönikan.]

Älven sorlar och brusar, livet drager — förbi . . .