____

V.

[Storbron och Brunnsholmarne]

I Jakobstad dröjde jag ej längre än den tid, som erfordrades för att derifrån erhålla häst för resans fortsättande till Nykarleby. Som jag på min återfärd nödgades dröja några dagar uppå denna ort, sparar jag tillsvidare, med min läsares bevågna tillåtelse, den korta teckningen af staden. Väl föreföll det först något ovant att utbyta det beqväma resesättet med ångbåt emot det „per skyt“, helst som ekipaget, den vanliga „rackarkärran“, ej såg särdeles lofvande ut, men det gälde dock endast en två mils resa, och vägarne i Österbotten äro i allmänhet särdeles goda. Jag kraflade mig således upp på det föga inbjudande åkdonet, och lät det bära af, tänkande med Brauns „Skjutsgosse“:

Grålle, hopp min gosse, låt oss muntra vara,
Jag och du vi just ett lustigt par, vi två!

De två, korta hållen [halvvägs fanns Gästgivars i Sundby] ledo snabbt undan, och snart skönjdes i fjerran den breda hafsvik, uti hvilken Nykarleby elf uttömmer sitt vatten. Starkt och ovilkorligt erinrades jag härvid om skalden Z. T:s älsklingspoem „Vid Elfmynningen“ och kunde ej underlåta att tyst för mig sjelf recitera slutversen af detta poem, uti hvilken han så rörande skildrar den skönaste lösning, som ett „menskoöde“ kan finna, den att,

Med himlen i sitt sköte
Och spegelns glans bevarad,
Sitt öde gå till mötes,
Och sjunka ljus och blid
I evigheters frid.
[Hela dikten.]

Den gamla tuppen på Nykarleby kyrkas torn, äfven den förevigad av Z. T., helsade mig snart ett vänligt välkommen, det täcka Kuddnäs, skaldens barndomshem, med sina för oss all så kära minnen passerades hastigt, och småningom utbredde sig den lilla, trefliga staden för mina blickar.

Nykarleby stad, efter senaste brand uppförd enligt fullkomligt regelbunden plan, genomskäres af en bred och vacker esplanad. Byggnaderne, uteslutande af träd, ega väl ej någon egentlig arkitektonisk stil, men äro väl uppförda och vårdade. Tydligt röjer sig redan här nordbons kända behof af en rymlig och treflig bostad, en följd af klimatet, som tvingar innevånarne att under trefjerdedelar af året till det mesta hålla sig inom hus. — Större delen af staden är belägen uppå högra sidan af den vackra elfven, hvilken här bildar en liten fors, hvars sakta sorl emellan de med höga alar bevuxna stränderna så mycket bidrager till att gifva den lilla, vackra staden detta uttryck af stilla frid, som tyckes hvila öfver densamma. Men äfven på elfvens venstra strand har staden börjat utbreda sig; en vacker och välhållen bro förmedlar kommunikationen med denna sida och med vägen söderut, och tätt framför densamma ligger den anspråkslösa, lilla nätta kyrkan, med det tjärudoftande torget på sin andra sida. — Under någon af dessa underbart sköna, nordiska sommarnätter, då solen knappast någon timme dyker ned i den breda lugna elfmynningen, och då skymning och morgonrodnad så sällsamt smälta tillsammans, är det en verklig njutning att någon stund stanna på denna vackra bro och blicka ut emot norr, der elfven utgjuter sig i hafvet, prydd af det obeskrifliga färgspel, som är den nordiska midnattssolen så eget. — Men äfven om man kastar en blick upp mot forsen, söderut, är det äfven underbart vackert. Afton- och morgonrodnadens skuggor väfva sig der så egendomligt tillsammans, ljusreflexerna glittra med så sällsamt sken i forsens böljor, uti himmelens skyar och kring de vackra stränderne. Det vemodsfulla allvar, som alltid ligger utbredt öfver den nordiska sommarens korta fägring, ökar ännu mer den högtidliga, fridfulla stämningen under en sådan natt. — Men snart går solen åter upp, de vackra mystiska dagrarne och skuggorna försvinna småningom, den gyllene morgonrodnaden tager allt mera öfverhand, snart strålar åter allt i den nya dagens sken, och nordbon återvänder till hemmet att söka den hvila han så länge försakat för att i fulla drag njuta af sommarens så snart förgångna skönhet. Synnerligen länge verkar dock ej denna hvila, dagens sträfvanden taga åter ut sin rätt, men den fridfulla stämning, som man vunnit under betraktandet af naturens skönhet har gjort den korta hvilan lugn och stärkande, och med förnyade krafter återtagas dagens värf. — Men vädret är så vackert och ehuru det är något kallt, så tänkte vi dock på den tidiga morgonstunden göra en liten promenad ut till den lilla, så oändligt täcka „holmen“, belägen ett litet stycke uppåt forsen, och på alla sidor ombrusad af densamma.

Vi följa elfvens högra sida upp emot forsen, passera förbi det lilla ölbryggeriet, vika längs en trappspång tvärt ned till stranden, passera öfver en damränna, och — med något fantasi och minne af qvarnanläggningarne i det s. k. Sachsiska Schweiz eller Schwarzwald kunna vi lätt drömma oss förflyttade till någon af dessa trakter, med en af de der ofta förekommande massifa vattenqvarnarne framför oss.