Alfred Huldén:
Nykarleby seminarium 75 år
Hösten 1873 begynte Nykarleby seminarium sin verksamhet och invigdes högtidligen den 1 september. I år fyller seminariet således 75 år och jubileet äger rum i samband med detta läsårs avslutning den 10 juni.
Det hör till sakens natur att ett läroverk, som nått den höga åldern av 75 år, kommit att under olika perioder av en så mångårig tillvaro visa skiftande karakteristika, detta delvis beroende på vem som varit direktor. Seminariets första direktor, Frans Edvard Conradi, en högt kvalificerad och skicklig men sträng lärare gav under 7 ½ års tjänstgöring seminariet dess inriktning för sitt ändamål, därtill även en särprägel av sin starka personlighet. I seminariet var Conradi högt skattad som god ordningskarl och en hänförande och skicklig lärare. Han undervisade i historia och geografi. Under Conradis tid vid seminariet kom inalles 133 elever i åtnjutande av hans undervisning och fostran. Dessa tog sedermera som lärare gärna Conradi som förebild vid sin undervisning.
Elevmaterialet var inte alltid så gott denna tid, inträdessökandenas förkunskaper var svaga. Landsborna hyste även betänkligheter beträffande vad som förehades vid undervisningen i seminariet. Avoghet mot gymnastik förekom, den förmenades slita kroppen för mycket och bringa tarmarna i olag, vartill kom att gymnastik icke nämnes i bibeln.
Medlärarna lät måla Conradis porträtt. Det är av artisten A. Liljelund och anses som hans bästa verk. Tavlan har en hedersplats i seminariets festsal.
Conradis grav tinnes på Nykarleby kyrkogård. Vården har rests av forna elever och medlärare.
År 1881 blev lektor Fredrik Vilhelm Sundwall seminariets direktor. Med mycken hedersbevisning har Sundwall karakteriserats av sin förra elev K. J. Hagfors. Hans undervisning var lugn och klar och hade en varm underström av djup religiositet. Hans disciplin var mönstergill, talgåvorna förträffliga. För religiöst anlagda elever gällde Sundwall som en obestridd auktoritet. För hela seminarieungdomen framstod han som en stor ledare med djupa kunskaper, klart omdöme och stor självständighet. 1888 flyttade han till flickseminariet i Ekenäs.
Under de 5 år Sundwall var direktor i Nykarleby intogs allenast 56 nya elever och antalet inträdessökande var avgjort nedåtgående. Under Sundwalls sista år i Nykarleby intogs blott 6 nya elever. Nykarleby seminarium förliknades vid ett sjunkande skepp.
Orsaken till den ringa tillströmningen av elever har vi att söka i det vid denna tid allmänna missnöjet med de låga folkskollärarlönerna, 600 mk årligen. Redan 1877 hade Anders Svedberg i lantdagen väckt förslag till petition om högre lön åt folkskollärare ”för att det sorgliga ej skall inträffa, att vårt lands seminarier skall komma att stå tomma”. På 16 år hade enligt Svedberg penningvärdet gått ned med 25 %. I fabriker och vid skogsavverkningar hade ynglingar flerdubbelt mera betalt än det som gavs som lön åt folkskollärare.
Direktor Sundwalls porträtt, utfört i olja av fröken Maria Wiik, skänktes år 1905 till seminariet av f. d. elever.
År 1886 på sommaren tillträdde Zacharias Schalin, 32 år gammal, direktorstjänsten. Han kom att inneha densamma i 18 år. Under hans första år intogs på hösten blott 3 elever. Ytterligare en orsak till den ringa elevtillströmningen var skräcken för lungsotens härjningar bland seminarieeleverna och de svenska folkskollärarna vid denna tid. Man erinrade om Runebergs ord:
”Stolts rock är blodig, det fordras mod, att dra det plagget uppå.”
Frågan om seminariets indragning blev aktuell. Emellertid begynte elevantalet stiga igen år 1890 och blev från och med år 1893 fullt tillfredsställande.
Direktor Schalin var teologiekandidat, en man med grundliga fackkunskaper och han var på grund av sin relativa ungdom intresserad för fortsatt vetenskaplig forskning. Han hade mångsidiga ideella i intressen, var botaniker och trädgårdsvän. Systerson till skalden Topelius var han även i besittning av obestridliga poetiska anlag.
Målande för tidsskedet är en kontrovers mellan direktor Schalin och överlärare Spolander. Direktorn sade; ”Jag tycker, att Spolander skall göra så.” Överläraren svarade: ”Jag tycker annorlunda än Schalin.” Därefter togs titlar i bruk å ömse sidor.
Genom direktor Schalin tillkom Skogsparken invid seminariet. Denna har på sin tid haft stor betydelse och har begagnats som omtyckt festplats och promenadplats. Numera är Skogsparken förfallen. Direktorns trädgårdsintresse ledde till att seminarieträdgården blev någonting att räkna med. Nya bekymmer uppkom för trädgårdens skull. Så nymodig var frukt- och bärodling i landsdelen, att okynniga personer från långt avlägsna byar kom för att stjäla i seminarieträdgården.
Under sina sista år vid seminariet hade direktor Schalin många obehag. Han tillhörde icke det dåvarande svenska partiet och betecknades som finsksinnad. I tidningspressen påtalades den osvenska andan vid Nykarleby seminarium. Lägges härtill att Schalin besvärades av en hjärtsjukdom, så förstår man att vila syntes honom mera tilltalande än fortsatt verksamhet vid seminariet. Han avgick 1904 med full pension. Vid seminariets 50-årsfest var Schalin tillstädes som seminariets gäst. Hans porträtt i olja, ett verk av sonen Theodor Schalin och bekostat av forna elever, avtäcktes vid detta tillfälle.
Schalin efterträddes av Gustav Hedström [den ende i Nykarleby födde direktorn], 1905—1911, tidigare lektor i gymnastik och hälsolära vid seminariet. Hedström var respekterad och omtyckt av både medlärare och elever. I sin undervisning var han klar och redig samt icke för fordrande. Som styresman var han behärskad och objektiv. Hans stora kärlek till seminariet och dess elever, vann hos eleverna gensvar och återverkan i obegränsad hängivenhet och medveten strävan till välförhållande. Hans porträtt i olja, ett verk av lektor Jernström, bekostades av forna elever och avtäcktes vid 50-årsfesten.
Följande direktor blev lektorn i historia m.m. V. K. E. Wichmann, 1/9 1911—1/9 1916. Hans bästa tid var förbi, då han tillträdde seminariets ledning. Ett gott och uppskattat verk av direktor Wichmann var, att han lyckades anskaffa anslag, så att elektrisk belysning kunde införas i seminariet. Hans hygglighet som direktor framkallade hos eleverna en motsvarande beredvillighet att i huvudsak uppfylla sina plikter och utföra sina åligganden.
I musiklivets uppblomstring vid seminariet denna tid hade Wichmann en vacker andel. Som pensionerad var Wichmann tillstädes vid 50-årsfesten 1923. Då avtäcktes i det konstverk, signerat Hjördis, 1922, varmed han blivit porträtterad. Forna elever hade bekostat tavlan.
År 1917 blev lektorn i svenska språket, filosofie doktor Karl Johan Hagfors, rektor. Han var en stark personlighet, skicklig lärare, men omstridd och mycket olika bedömd. Med största hängivenhet ägnade han sig åt sitt undervisningsämne och som direktor åt seminariets ledning. Han avgick 1931.
Under hans tid var elevantalet stort, mass- och överproduktion av folkskollärare förekom, vilket hade sammanhang med överordnades fruktan för att det ej skulle finnas tillräckligt med lärare vid läropliktens genomförande 1921. Det lyckade tavelporträtt av Hagfors, som är i seminariets ägo, är ett verk av överste Backmanson.
Efter Hagfors blev lektorn i religion och finska Alarik Fougstedt direktor 1931—1939. Fougstedt var en samvetsgrann lärare och skötsam direktor. Ett besvärande faktum under direktor Fougstedts tid var det stora överflödet på utbildade folkskollärare utan tjänster. Seminariets existens stod igen på spel. Frågan om sammanslagning av seminarierna i Ekenäs och Nykarleby spökade i många år. Med ovissheten om seminariets framtid följde förfall av byggnader och blott ringa nyanskaffning. En målning i olja av direktor Fougstedt äger seminariet, den är gjord av artisten Leo Korpela.
Den nuvarande direktorn Hans F. von Schantz, utnämnd till ämbetet 1/2 1939, är en man med mycken energi och verksamhetslust. Hans valspråk synes vara: Reformera allt, bota vad som fordom brast. Han har tagit byggnaderna under vård, gjort klassrummen varmare och trevligare, ändrat lästiden, så att dagsljuset tages i bruk mera än förr. Elevinternatet, biblioteket och övningsskolan har blivit föremål för mycken omvårdnad. Studiearbetet är intensivt.
Men just denna tid har bjudit på mera besvärligheter och slitningar än förr. Under våra tvenne krig har lärare och elever tagits bort från seminariet för krigstjänstens skull, och alla har inte återvänt.
I seminariets festsal finnes bland tavlorna en av särskilt slag, ständigt blomsterprydd. På denna läses många namn på seminarieelever, som stupat under krigen 1939—1940 och 1941—1944.
Denna blick tillbaka på seminariets perioder och ledare ända från början till i dag är därmed fullbordad. Men liksom det heter: ”Härföraren ensam vinner icke slaget, de djupa leden vinna det åt honom”. är det obestridligt, att direktorernas disponentsyssla stör deras rent pedagogiska gärning. Lektorerna har däremot tillfälle till koncentration och en mera givande kunskapsmeddelelse.
Under varje tidsskede i seminariets 75-åriga historia har samtidigt funnits åtminstone några särdeles skickliga och inflytelserika lektorer, övningsskollärare och verkmästare m. fl., som dragit försorg om en solid folkskollärarutbildning.
I våra bygder blommar en medveten och kampglad svenskhet, som till sina huvudstycken stammar från lektor Wichmanns förkunnelse ex katedra och har förts ut till folket av hans forna elever. Omätlig har verkan av K. J. Hagfors’ kunskapsförkunnelse varit.
De musikaliska kunskaperna och färdigheterna lyftes på sin tid till förut onådda höjder av lektor Koskimies och lektor Wikström. Deras verk har genom trofast arbete förts vidare av lektor Castrén, som lärt otaliga god instrumentalmusik, och av lektor Ahlbeck, som icke skyr några mödor i sitt arbete för körsång och orkestermusik
Lektor Sigurd Sahlberg gjorde storverk beträffande ämnen, som före honom hade räknats som oväsentliga. Lektor Hedström införde som ung i rätt tid Jahns tyska gymnastik. Och den unge t. f. lektor Eirik Rostén uppväckte vid seminariet en hart när grekisk hänförelse för gymnastisk konst och uppvisade i gymnastik och idrott prestationer, som ej förr skådats vid seminariet.
Ett gammalt klagomål beträffande Nykarleby seminarium har varit, att själva orten icke är lämplig. Direktor Hagfors har sagt: ”Man måste bo i Nykarleby minst 20 år, förrän man kan trivas.” Man har gjort gällande, att det ställer sig svårt för ett läroverk på en så avlägsen och obetydlig ort att i tillräckligt antal erhålla kompetenta och högt kvalificerade lärare. Måhända har denna åsikt tidtals haft fog för sig. Det har funnits tider, då flera tjänster blott genom dispens kunnat besättas. Men förr och nu är inte alltid lika. Landets huvudstad har icke mera kvar sin tidigare förmåga att draga till sig landets yppersta tjänstemän. Tjänsterna vid Nykarleby seminarium är i varje fall för närvarande besatta med högt kvalificerade och skickliga lärare, som icke visat någon framträdande benägenhet att bortflytta från Finlands minsta stad.
Nykarleby seminariums 75-årsjubileum förestår. Läroverkets forna elever, nu själva beprövade lärare, kommer som kära gäster till sin gamla skola. Vi får tro, att de då skall finna besannat, att seminariet fortfarande vaktar och vårdar den heliga eld och de kunskaper, vilka enligt en grekisk sägen skall ha hämtats av Prometeus från himmelen till jorden för att begagnas av människorna till deras nytta och förkovran, och att det förkunnar Guds uppenbarade ord, fört av Jesus till oss från himmelen för att brukas till själarnas eviga välfärd. |
