Skolförhållandena i Ny-
karleby för ett halv-
sekel tillbaka.
Vid den fest, som på folkskolornas och seminariernas 50-årsdag den 11 maj firades i normalskolan, bidrog direktor Gustaf Hedström till programmet, såsom vi i förra numret omnämnde, med ett föredrag om skolförhållandena härstädes för ett halvt sekel tillbaka. Dir. Hedström har haft vänligheten sedermera nedskriva för tidningens räkning nedanstående sammandrag av det fritt hållna föredraget.
Den enda offentliga skola, som fanns i Nykarleby i början av 1860-talet, vår en 2-klassig lägre elementarskola för gossar, inrymd i samma lokal, där folkbiblioteket och hantverksskolan nu finnas. Genom en kall förstuga kom man in i den nuvarande hantverksskolsalen, som utgjorde första klassens rum; andra klassen läste i det långsmala rummet mellan nämnda sal och rådhussalen. Skolmöblerna voro enkla och obekväma. Eleverna sutto vid bord, som voro 3 à 4 gånger så långa som en nutida dubbelpulpet, och sittplatserna utgjordes av en vid bordet fästad stadig men smal bänk utan ryggstöd. Dessa bord voro i första klassens rum uppställda så, att de bildade en sluten rad längs 3 av rummets väggar, och för att eleverna då skulle hava lättare tillträde till sina platser och ej behöva kliva över pulpeterna, voro dessa placerade med bänkarna inåt rummet. Under ett muntligt förhör sutto då gossarna med ansiktet vänt inåt salen och mot läraren, stödjande ryggen mot bordskanten. Men var det fråga om ett skriftligt arbete, så gällde det för dem att göra helt om och stiga över bänken, varigenom alla kommo att vända ryggen mot läraren. Denne, som vanligen satt i lugn vid sitt bord i mitten av salen, hade naturligtvis ganska svårt att under dylika förhållanden övervaka dem. Det kunde till ex hända, att flere elever, i stället för att räkna, roade sig med att ”rita gubbar” på sina griffeltavlor (sådana användes alltid den tiden). Råkade nu läraren märka något dylikt, hunno emellertid de flesta i skydd av sin egen rygg stryka ut ”gubbarna” och gingo följaktligen fria, under det den, som ertappades, straffades med ris. Några slag på flata handen med ”klobban”, som ju den tiden hörde till skolmaterielen.
Vad undervisningen beträffar, erinrar jag mig av de olika ämnena i synnerhet latinet, det gamla romarspråket, emedan detta av alla ämnen var obegripligast. Någon förberedelse av följande dags läxa förekom från lärarens sida icke; man fick helt enkelt några rader i den latinska läseboken till läxa och nödgades sedan klara sig, så gott omständigheterna tilläto. Mycken tid och möda nedlades sålunda på latinet med jämförelsevis ringa framgång och till föga båtnad för de många, som ej voro i tillfälle att fortsätta sina studier i högre elementarskolan. Även i andra ämnen saknades den nu alltid förekommande förberedelsen av läxan i klass. Gymnastik, teckning och slöjd förekommo alls icke, och av undervisningsmateriel minns jag endast de geografiska väggkartorna.
Efter slutad lektion skyndade eleverna mangrant ut. Höst och vår roade man sig med knappspel och många slags boll-lekar, av vilka flere numera kommit ur bruk. Omtyckt var att ”slå lyra” mot klockstapelväggen. Vintertid åktes kälke på socknestuguberget. Alla voro måna om att vara ute i det fria under kvarterna.

[Älven och kyrkan från kraftverksdammens
västra landfäste och en skymt av klockstapeln.
troligen någon gång på 30- till 50-talet.
Förstoring.
Tillhör Sandströms.]
Till lycka för staden fick skolan vid denna tid en ny rektor, Edvin Karsten, som var en synnerligen intresserad lärare. Han inrättade vid skolan en privat fortsättningsklass, i vilken arbetades med sådan framgång, att något år till o. med dimission till gymnasium ägde rum.
Lägre elementarskolans lärare skötte även en söndagsskola, där sådana gossar fingo undervisning i att läsa, skriva och räkna, som av en eller annan orsak ej hade tillfälle till daglig skolgång. Ibland hände att rektorn anmodade någon av elementarskolans elever att hjälpa sig härvid. Så var även jag vid 11 års ålder anställd som tillfälligt biträde. På mig ankom särskilt att öva innanläsning med en gosse, som var synnerligen omöjlig i denna ädla konst. En dag, då det gick sämre än vanligt med läsningen, föll det mig in, att jag kanske kunde friska upp min discipel med samma medel, som jag ibland sett av skolans lärare använda. Sant och gjort. Jag gav honom en ”lugg”, dock utan att i läsningen röna påräknad förbättring. När timmen blev slut, återvände vi tillsammans från skolan. Han anmärkte då godmodigt: ”Gustaf, du borde inte ha tagit så hårt i!” Vi voro nämligen i privatlivet grannar och lekkamrater.
Söndagsskolan var vanligen rätt väl besökt; hösten 1864 var elevantalet 24, vårterminen samma 13. Även för flickorna fanns en skola, men den var av helt och hållet privat natur. Den tillkom år 1859, således efter stadens brand, på initiativ av en då till staden inflyttad ung dam, fröken Kitty Åberg, hemlärarinna hos rådmansfamiljerna Berger och Dyhr. Fröken Åberg var livligt intresserad av folkbildningen och kunde ej lugnt åse, att så många unga flickor i staden saknade varje tillfälle att erhålla skolbildning. Hon öppnade därför en söndagsskola, vars första enkla lokal var socknestugan. Hon förstod även att intressera andra för sin sak och fick sålunda med sig fröknar Hildegard Jessberg (sedermera gift med rådman A. Dyhr), Fanny Topelius, Emilie Rechardt och Josefine Bergh. Med tillhjelp av dessa undervisade fröken Åberg de unga flickorna i läsning, skrivning, räkning och religion. Eleverna blevo så många, som utrymmet tillät, och några av dem voro ända till 16—17 år gamla.
Då stadsborna fingo sina efter branden nybyggda hem i ordning, började man på allvar ivra för inrättandet av en flickskola. Fruarna voro eniga om att göra allt, som kunde göras för saken, och fröken Åberg var fortfarande den drivande kraften Hon gick från gård till gård för att samla bidrag, och sedan man fått ihop en liten summa, hyrdes en kammare hos styrmansänkan Brunberg. Denna fick dessutom löfte om ett lån för att kunna bygga till ett större rum. Till föreståndarinna antogs fru Sofie Backlund emot fria rum och 50 rubel (200 mk) i årlig lön. När hon underrättades om dessa enligt nutida uppfattning högst anspråkslösa förmåner, utbrast hon glatt överraskad: ”Skall jag nu få lön också!” Föreståndarinnan undervisade i handarbete, och den övriga undervisningen fördelades som förut mellan ungdomar av båda könen.
Fruarna sände från hemmen ved och anskaffade genom årliga lotterier de i övrigt till skolans underhåll behövliga medlen. Skolan var sålunda hela stadens skötebarn. Flickorna uppfostrades till enkelhet och arbetsamhet och blevo, tack vare sin insiktsfulla lärarinna, fru Backlund, synnerligen skickliga i linnesömnad, stoppning, lappning och annat handarbete. Skolan fyllde således väl sin uppgift. Den var ännu talrikt besökt; så till ex. besöktes den 1864 av 37 elever.
Efter fru Backlund blev fröken Alma Backlund och sist fröken Sofia Sund skolans föreståndarinna.
Med år 1870 inbröt en ny tid för staden. Det blev nämnda år avgjort, att ett manligt seminarium skulle förläggas hit, och 1873 trädde detta i verksamhet. Dess normalskola gjorde snart lägre elementarskolan överflödig, och flickskolan uppgick i den högre folkskola för flickor, som i enlighet med folkskolförordningen av den 11 maj 1866 av staden inrättades, vilken skola öppnades år 1874. Huru även folkskolan för flickor slutligen övergick i seminariets normalskola, när denna blev samskola, och huru den utvidgade normalskolan fick det nya hus, som nu är en prydnad för staden, allt detta tillhör den nyaste tidens skolhistoria och är ännu i var mans goda minne. |