Kälkåkningen var den tiden någonting helt annat än den är nu. Den utgjorde ett mycket omtyckt nöje, ej blott för barnen utan även för ungdomen ända upp till konfirmationsåldern ...

Apoteksbacken utgjorde den bästa och ojämförligt mest anlitade kälkåkningsplatsen. Den var bred och rak och för resten den tiden högre än i våra dagar, emedan kraftverksdammen då ej ännu dämt upp älvens vatten. Enligt oroliga mammors mening var den högst riskabel för deras älsklingar på grund av att en sten reste sig över isen strax nedanför backen. Självfallet måste man vara försiktig, då man passerade den med god fart. För de ungas välfärds skull lät ”farbror Thure” (Heikel) sedermera spränga bort stenen.

... På fastlagstisdagen hörde det till saken att man skulle besöka alla de här nämnda backarna med början och slut vid Apoteksbacken, som då stundom belystes av skenet från en tjärtunna.