Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Nykarleby blir stad


Nykarleby socken bildades år 1607 av delar, som avskildes från södra Pedersöre och Vörå socknar. Den omfattade då även Jeppo och Munsala (utom Monäs, Hirvlax, Kantlax och Monå byar). I gamla jordeböcker förekommer benämningen ”Ny-Carleby Sochn” (år 1609) och ”Nykarleby sochn” (år 1699). Härifrån har i sin tur till särskilda socknar avskilts Munsala år 1734 och Jeppo år 1867.

Socknen skall enligt gängse uppfattning ha erhållit sitt namn efter sin grundläggare Karl IX, I församlingens kyrka fanns före Stora ofreden en tavla med text av okänd författare, där det bland annat om kyrkan heter: ”Av samme christlige konungh starck fick hon namn och sochnemark. Av Karl den nionde Nie-Carleby ...”. [Resten av texten.] Denna uppfattning anser professor T. E. Karsten (Svensk bygd i Österbotten) vara alldeles oriktig. Enligt hans mening kommer namnet från det sedan 1300-talet bekanta Karlaby (sedermera Gamlakarleby och nu åter Karleby socken). Redan i mitten av 1500-talet omtalas nämligen i södra delen av nuvarande Pedersöre ett södra Karleby i motsats till det äldre Karleby i norr. Namnet är numera avfört ur jordeböckerna, men har officiellt återupptagits i den lokala dialektformen Karby (den sydligaste byn i Pedersöre närmast Nykarleby rågräns) och fortlever även i det därav härledda ”Karviken”.

I namnet ingår det fornsvenska karl, d.v.s. ”vuxen mansperson, fri enskild man, bonde”, Karleby, karlarnas by, om vilket namn G. Hellquist i sin bybok ”Svenska ortsnamn på -by”, säger att det är ”det mest demokratiska bland alla bynamn”, förekommer i minst tolv landskap i Sverige, från Skåne upp till Västerbotten. Även formen Karby påträffas i Sverige, åtminstone i Uppland. Det bosättningsområde, som med tiden skulle bilda Nykarleby sockens kyrkoby, bar tidigare namn efter Lappo å. (Namnform enl. jordeböckerna av år 1543).

Nykarleby stad grundlades av Gustaf II Adolf år 1617 [Glöm det!] och fick namn efter kyrksocknen. Den erhöll stadsprivilegier den 7 september år 1620 — ett par timmar före Gamlakarleby. Till dess ”stadsmärke” gavs ”en upprättstående, brinnande tjärtunna med tre eldflammor, en ur övre botten och från båda sidor”. Färgerna i stadens vapen, som ofta återgivits heraldiskt oriktigt, bör enligt stadsfullmäktiges beslut av år 1941 vara ”på blå sköld en gyllene tunna med gyllene lågor och röda tungor”. [Stadfäst 1943.]

Till ”utrymme och mulbete” fick staden hela Läpo by med alla dess ägor och fiskevatten. Donationsjorden utgjorde 25 3/4 mantal. Den s.k. reduktionen, genom vilken en mängd jordagods indrogs till kronan, gick hårt över stadens donationsjord. Genom kunglig resolution av år 1686 minskades den nämligen till endast c. 5 1/2 mantal.

Till donationsjorden skulle även de stora holmarna Torsö och Frösö höra. Dessa fick staden dock aldrig i sin ägo. Med deras förra ägare, Socklot och Vexala byamän, uppstod långvariga tvister om holmarna, till dess regeringen slutligen år 1650 fråndömde staden desamma, förklarande att staden också utan dessa holmar hade tillräckligt utrymme och mulbete. Ännu i slutet av 1800-talet väcktes inom stadsfullmäktige fråga om att försöka förskaffa besittningsrätten till de båda holmarna, men de äldre handlingar i saken, som man erhöll från riksarkivet i Sverige, gav intet hopp om att holmarna någonsin kunde komma i stadens ägo.

Staden drev tidigare en livlig handel. Under de första 150 åren av dess tillvaro hämmades denna dock därigenom, att sjöfarten på grund av den tidens handelssystem var inskränkt till Stockholm och Åbo, som hade stapelfrihet, d.v.s. full seglationsrätt både på hemlandet och utlandet. År 1756 fick Nykarleby s.k. halvstapelrätt. Dess på utlandet gående fartyg måste visiteras och klareras av tullkammaren i Gamlakarleby, vilken stad samma år erhållit stapelfrihet och där Nykarleby köpmän hade sina upplag. År 1793 fick Nykarleby slutligen full stapelfrihet och alltså egen tullkammare.

Den viktigaste exportvaran var tjära. På 1600-talet utgjorde tjärexporten i medeltal 12.000—14.000 tunnor per år, och på 1700-talet kunde den stiga till över 20.000 tunnor. Importen utgjordes främst av salt och järn.

Nedgången i handel och sjöfart berodde till stor del på ogynnsamma kommunikationsförhållanden. När Saima kanal år 1856 tillkom, drogs stadens forna handel på inlandet (Tavastland, Savolax och t.o.m. Karelen) över till Finska viken. Den år 1886 färdigblivna österbottniska järnvägen gick staden förbi och ledde alltså varorna åt andra håll. Den smalspåriga bibana, som staden byggde år 1899 kunde ej upphjälpa handeln och såldes år 1916. Redan långt dessförinnan hade den starka uppgrundningen av stadens hamnar verkat menligt på dess sjöförbindelser.

På grund av sjöfartens nedgång indrogs på förslag av en tjänstförrättande tullförvaltare tullkammaren år 1918 [1922 enl. Birck]. Staden betjänar sig sedan dess av Jakobstads tullkammare.


Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 7—9.


Nästa kapitel: En återblick på den gamla staden.