Småprat.
Dat är inte utan att det långvariga kriget börjar tära på gamla Klockarpostens utseende. Men en tidning, som på gammalt hederligt vis sättes för hand, får lov att taga till de stilar den har, då inga nya står att fås? Det som redan en gång kasserats, får tagas till heders igen. Det är som att vända en kostym två gånger. Det är bara det, att man här ibland får taga till flere omgångar både vända och ovända, för att åstadkomma en hel klädnad. Klockarposten är tydligen en dam. För under det vi skapelsens herrar förgäves suckar efter en ny kostym i dessa yttersta tider, tar våra hustrur och fästmör och andra kvinnliga bekanta några bitar från en av sina förra årgångar och några bitar från en annan och sammanfogar dem till ett hänförande exotiskt mönster. Eller stoppar man dem alla i en gryta med jeppofärg, varur i tidens fullbordan framdrages stoffet till en ny aftonklänning.
Med sitt medfödda sinne för effekter kan kvinnan vanligen placera sina lappar där de gör sig bäst, men gamla damen Ö. P. kan på grund av flere tekniska förhållanden inte på förhand räkna ut sådant. Därför händer det att en notis av mindre vikt blir tryckt med den bästa stilsorten, under det att en notis av större betydelse får nöja sig med en tämligen illa medfaren stil. Så att då en gång den verkligt stora nyheten kommer, att fred är sluten, kan man gott tänka sig, att den måste delges allmänheten med en ganska kantstött stil, under det att med tidningens bästa paradstil meddelas, att Fridolf Pettersson blivit bötfälld för fylleri.
På tal om freden, så har det inte på länge synts några profetior om den viktiga dagen. Alla profetior har ju hittills slagit slint. Så mycket tror jag mig själv dock kunna förutsäga, att budskapet om fred kommer att nå oss på en torsdag eftermiddag eller på en fredag. Jag grundar denna profetia på det sedan länge konstaterade faktum, att alla riktigt viktiga nyheter kommer då tidningen just håller på att tryckas eller då den just kommit ut.
[Lapplandskriget slutade fredagen den 27 april 1945.]
—
Förresten har du alldeles rätt i den iakttagelse du säkert gjort, nämligen att det här bladet tillåter både singularis och pluralisformer av predikatet, då subjektet är pluralis. Tillsvidare. Men dock inte i samma artikel eller samma notis, för där bör det vara antingen — eller. Som du vet, är det bara en tidsfråga då singularformen kommer att inpräntas i skolbarnen som den enda riktiga. Allt har blivit enklare. Från den tid, då den onämnda skolläraren gav sin bekanta rättskrivningsregel: Ö-ljudet, pojkar, ska alltid skrivas med ö, utom i orden körka och böxor.
—
Eftersom det denna gång tycks bli fråga om enbart tidningen, skall jag åter en gång passa på att framhålla, att bidrag som anländer först på torsdagen har mycket små möjligheter att intagas i fredagens nummer, synnerligast då posten ofta är försenad. Det borde inte vara någon svårighet för t. ex. herrar och damer referenter att avsända sina referat från lördagens och söndagens möten redan på tisdagen och sålunda säkerställa, att de verkligen får plats och inte blir nästan två veckor gamla.
En annan sak som läsarna märkt upptages Ö. P:s spalter alltmera av endast hembydgsnotiser och av bidrag från skribenter i dess verksamhetsområde, vilket är alldeles som sig bör, då tidningen i främsta rummet vill vara ett organ för denna bygd. Att notiser av annan art alltmera få maka åt sig gör mindre. Det är väl f. ö. knappast någon särskild saknad man erfar efter en notis, som man först hört i radion och andra gången läst i andra tidningar av vilka numera envar håller sig med någon. Annat var det förr i världen då Ö. P. för mången i bygden var den enda nyhetsförmedlaren. |
