Veckoprat.

     Det förefaller kanske något sent att nu tala om sommar och skärgårdsliv, men faktum är ju, att vi haft sommar till det allra sista.
     Och det är praktfullt där ute i skären då solen lyser över strändernas färgrikedom, där björkarna stå gyllene gula med inslag av blodröd lönn mot granarnas mörka grönska.
     För villabon slutar sommaren i allmänhet i och med augusti; stadens lektorer räkna den vanligen och av välförstådd anledning endast till den 20 augusti , och de tio dagar, då övriga pedagoger ännu går lösa, hägra för dem som innefattande alla ljuvligheters ljuvlighet. De mera inbitna skärgårdsborna bita sig i det längsta fast därute, och andra flytta visserligen in till staden, men uppfinna allehanda skäl att fördröja sommarboets definitiva stängning. En stängning, som förövrigt ej är så definitiv, ty för en del börjar snart villornas vintersäsong med utflykter nu och då och stora sköna brasor i den öppna spisen, stundom med bastueldning. Och mitt i smällkalla vintern kommer någon villaägare t.o.m. från långt avlägsen ort för att här tillbringa några dagar i vintersol och några nätter under varma och nog så behövliga fårskinnsfällar.
     Och som sommarstugorna spritt ut sig över skärgården! I min ungdomstid räknade man endast med Andrasjön och Långörn, Djupsten och Alörn och några enstaka stugor längre ute. Nu har också yttre skärgården och t.o.m. havsbandet befolkats. Men det är gudskelov inte alls trångt ännu. Endast Stormbom sneglar litet misstänksamt på varje ny rödmålad timra och minns den tid, då han ännu betraktade hela skärgården som sin.
     Antalet sommarvillor och stugor är verkligen förvånansvärt stort. Till icke ringa del beror detta på, att förändrade ekonomiska villkor gjort skärgårdslivet till var mans egendom i vida högre grad än förr. Men att en högre levnadsstandard tager sig så påtagliga uttryck just på detta sätt, beror naturligtvis på den dragningskraft det fria skärgårdslivet här utövar.
     Roosevelts ”en höna i var gryta och en bil i garaget” är här detsamma som ”en liten egen stuga i skärgården och en båt vid stranden”.
     När den resande storstadsbon frågar oss, varför vi över huvudtaget alls vilja ut från denna idylliska sommarstad, småle vi bara som åt en mindre vetande, ty han vet ju ej, att utanför denna idyll finns även Nykarleby-Vexala skärgård med dess lummiga holmar och väna vikar och sund och längre ute röda klipphällar och vita sandstränder, allt i behaglig omväxling.
     Och gädda och abborre så det vimlar.
     Och därför söka sig ej endast vi inbitna ortsbor ut till dessa härligheter, utan många andra, både sådana som tidigare haft anknytning till bygden och sådana, som vid något tillfälligt besök funnit, att här är allt ganska gott. Och det har de rätt i. — Skrev inte Kurre engång i tiden i ett resebrev från Italien, att Neapel ändå är ingenting mot utsikten från hans villa på Aspskär, och avslog inte för ett par veckor sen en av mina vänner en gratisresa till Budapest, bara för nöjet att ännu kunna dväljas här ute några dagar!
     Och när vi slutligen vrida om nyckeln i sommarlåset, minns vi förra lektorns hoppfulla ord:
     ”Snart är det ju sommar igen.”