HILDA OLSON


Nykarleby-mamsellen som blev målarinna och slutade sina dagar som mönsterriterska i London.

av

Torkel Hellström



Karin Hilda Olson föddes 1832 i Nykarleby som den yngsta av åtta syskon. Fadern, sjökaptenen Olov Olson (f. d. Olsen) var hemma i Korshamn i Norge, därifrån han först flyttade till Gamlakarleby och sedan, år 1828, till Nykarleby. Han var gift med Karin Palm från Gamlakarleby, som tillhörde en gammal sjöfararsläkt.


Hilda Olson vid 26 års ålder.

Redan tidigt visade Hilda Olson fallenhet för teckning och målning. Dessa anlag kunde dock ej utvecklas i de små förhållandena i hemstaden, där inga lärarkrafter stodo till buds. Att de konstnärliga anlagen gingo i arv i familjen visas av att såväl Hilda Olsons broder, sjökaptenen Karl Oskar O., som dennes son Fritz (sedermera stadsfiskal i Nykarleby), målade tavlor. Hennes barndom och uppväxtår förflöto i den gamla goda tidens Nykarleby, om vilket Z. Topelius i sina »Självbiografiska anteckningar« säger: »I hemorten Nykarleby kände alla hvarandra och betraktade hvarandra nästan som släktingar, när de möttes å annan ort. I umgängeskretsen funnos väl sällan högre vyer eller vidsträcktare världsbildning, men desto mera gammaldags hjärtlighet och desto mera originaler. Sådana praktexemplar, som t.ex. faster Karin (Lindqvist) moster Klam (Carolina Calamnius) och postmästaren, f.d. krigsbussen baron Stromberg, söker man numera förgäves med lykta och bloss«.

 


Det är denna värld, Nykarleby på 1840—50 talet som träder oss till möte i Hilda Olsons första bilder. Från år 1848 finnas tvenne akvareller av hennes hand i behåll, den ena med påskriften: »Mitt hem i Nykarleby, ett försök utan att ha åtnjutit någon undervisning i teckning blott vad ögat såg«. Den andra bilden är från Juthbacka och Brunnsholmen (en herrgård och ett utvärdshus invid Nykarleby). Utom dessa finnas ett 70 tal akvarell bilder av kända stadsbor (bröstbildsprofil, höjd 5—7 cm), utförda omkring 1853. Den under 1854—56 års krig i staden inkvarterade militären är representerad av ett tiotal bilder av befälspersoner.



Hilda Olson: Kyrkan i S:t Brélade i Jersey. Akvarell 11 sept. 1893.
Tillhör frk. Annie Hongell, Gamlakarleby.


Från 1856 finnes i behåll en akvarell, som föreställer den av Topelius beskrivna »bolagsvillan Myggan« på Alören i Nykarleby skärgård. En karikatyr av den originelle f. d. landsfiskalen Herpman, visar att Hilda Olson även försökt sig i denna genre. Den finnes uppbevarad på Kuddnäs.

Många av de av Hilda Olson utförda bilderna av stadsbor äro av slående likhet och hava stort personhistoriskt intresse; de skulle förtjäna att inlösas för ett blivande museums räkning.

Huru det kom sig att Hilda Olson utbytte det lugna men enformiga livet i den idylliska hemstaden mot den omväxlingsrika tillvaron i den då snabbt tillväxande huvudstaden med dess många möjligheter, hava vi ej lyckats utforska. Hennes samtida hava nästan alla gått bort och det enda som kan kasta ljus över hennes levnad är en gammal kista innehållande förutom teckningar och målningar, ett litet dikthäfte, några handskrivna skådespel, vilka godkänts av teatercensuren till uppförande på Svenska teatern, men knappast kommit till utförande, en massa översättningar från engelskan till diverse tidningar, några tärningsspel, vilka hon uppfunnit och försålt till G. W. Edlunds förlag, samt en dagbok behandlande hennes första utrikesresa genom Tyskland till Ukraina och Krim. Dessutom en massa tidningsutklipp och brev, i synnerhet från hennes sista år i London.

Det var i slutet av [18]50 talet, som Hilda Olson flyttade till Helsingfors, där hon bedrev studier i målning vid Finska konstföreningens skola. Hon deltog i föreningens första tävlan, som försiggick på dess 12:te årsdag den 7 mars år 1858 Till densamma voro inlämnade 3 original och 20 kopior och Hilda Olson lyckades härvid erhålla det mindre priset (10 dukater), för en kopia av E. I. Löfgren, Flickan med blommorna. Den utlottades sedermera och vanns av professor Woldstedt. Den större premien (20 dukater), för original utdelades ej denna gång. Samma utmärkelse som Hilda Olson erhöll en annan målarinna, Alvina Uggla.

Uppmuntrad av framgången fortsatte Hilda Olson sina studier och lyckades av dåvarande professorn i zoologi Alexander von Nordmann få i uppdrag att teckna och avrita naturhistoriska föremål. I hemmet hade hon av fadern lärt sig engelska och fick nu användning för sina språkkunskaper. Redan 1852 hade hon fått en översättning antagen av Helsingfors Tidningar. Vid genomgående av gamla årgångar av Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser från 1860- och 70 talen stöter man ofta på märket O. eller — a—n under från engelskan översatta följetonger.

Ifrån denna tid hava vi i behåll några smärre dikter, varken sämre eller bättre än mången annans. Att hon i »storstaden« alltjämt tänker med saknad på hemmet däruppe i norden visar följande versförsök.


         Aftonstjernan.

Stjerna, du som klar deruppe blänker
För en hälsning bort till Norden . . . hem,
Ifrån den som lider . . . tänker
Ofra sig hos dem.

Låt dem ana, när ditt sken sig sprider
Milt och lugnt i hemmets tjäll,
Att fast än så ensam, finns i alla tider
Dock en vän allt intill livets qväll.

Säg dem, när din stråle ljudlös tindrar
uppå rutan uti qvällens tid,
Att jag hoppas Gud väl lindrar
smärtan och ger frid.

1857.


En annan dikt från denna tid är Den blå vågen, påverkad mer eller mindre av berömda förebilder.


         Den blå vågen.

Du fria, du blåa, du herrliga våg
Som ilar förbi i ditt sollysta tåg.
Hvar stannar du? Säg!

Hvar finnes din hamn?
Hvar slutar din rastlösa väg?
När sluts du i famn?

Du ilar, du brusar, du skummar åstad i din håg,
Liksom i stormen en lek du blott såg.
Tröttnar du ej? Stanna och hör!
Den strand du så stolt skymtar förbi
Will dig älska, dig se: Dig den tillhör!
O, fly ej! Fly ej! Qvar här förblif!

1858.


Säkerligen måste hon med sina knappa inkomster haft det ganska svårt att existera i den dyra huvudstaden. Man förstår därför att ett erbjudande av professor v. Nordmann att åtfölja honom och hans döttrar på en studieresa till Sydryssland och Krim av henne antogs med förtjusning. I all synnerhet som hon ej tidigare varit utanför hemlandets gränser.

Avresan skedde pingstdagen den 27 maj 1860 med ångfartyget Grefve Berg och resan skildras utförligt av Hilda Olson i en dagbok, som hon renskrivit fem år senare. Färden gick över Stockholm, Lybeck, Halle och Leipzig till Dresden, där ett uppehåll på 4 dagar gjordes och bl. a. Bildgalleriet besöktes. Om detsamma skriver hon: »att på ett par timmar hasta igenom Zwingerns alla salar och dess tusendetal bilder är mera otillfredsställande än att hafva sett intet däråt, ögat hinner knappast uppfånga konturerna af någon enskild, huru mycket mindre då göra sig bekant med det hela. Rafaels madonna, Correggois natt och Rubens barn, hvilka jag hade en idé om förut, äro de enda som jag tydligt minns«.

Genom Sachsiska Schweiz och Prag gick resan till Wien, där Lichtensteinska bildgalleriets 26 salar besöktes, över Budapest fortsatte man genom Peterwardein, Semlin och Orzova längs Donau. Radujevitz vid gränsen till Serbien, och Turkiet passerades, så även Rustschuk i Bulgarien. Braila och Gallats, Moldaus huvudstad, besöktes och den 23 juni anlände man till Odessa, systrarna v. Nordmanns födelsestad. Efter en veckas uppehåll där fortsattes resan längs Dnjepr till Oherson och vidare, förbi Nikopol och Alexandrovsk till mennonitkolonin Schönewiese. Den 9 juli passerades det ställe där Karl XII år 1708 gått över Dnjepr vid ön Hortiza och där ännu några grönskande batterier funnos kvar vid vägen. Slutligen anlände man till Jekaterinoslav (nuv. Dnjepro Petrovsk), där det egentliga arbetet begynte. Professor v. Nordmann hade i uppdrag att emottaga och till Helsingfors expediera de herbarier och böcker, vilka finländaren, verklige statsrådet Christian Stewen skänkt till universitetet. Hilda Olson sysslade med att avteckna de lykosider (spindlar), vilka voro föremål för prof. v. Nordmanns specialstudium.

I Helsingfors Tidningar av 6 okt. 1860 läsa vi följande: »Professor v. Nordmann har under sin senaste resa företrädesvis sysselsatt sig med södra Rysslands spindlar af hvilka han upptäckt mer än hundra nya species. Ett af de fruntimmer som beledsagade honom (Hilda Olson) har af dem gjort förträffliga teckningar«.

Uppehållet i Jekaterinoslav, »steppens vita stad«, varade till den 29 september, då resan till Krim anträddes, där man övervintrade. Bland utflykter, vilka här företogos var en till Bachtisarai, de gamla khanernas residens, samt till den ovannämnde landsmannen, naturforskaren Stewen, som detta år fyllde 80 år. Bland intressanta upplevelser skildrar Hilda Olson ett sammanträffande med den ungerske landsflyktingen greve Bethlen.

Även där ute på Sydrysslands stepper gav Hilda Olson sig tid att stränga sin lyra.


         Fjärran.

Min första tanke förrän dagen grytt
Är du uti mitt hjärtas gömme.
Och när om afton ljuset flytt
Till nattens tysta herredöme
Mitt sista minne speglar sig
I drömmen än, med drag af dig.

Så mången dag betäckt sitt lopp
Med tvivlets mörka gråa slöja;
Så många glada tankars tropp
För verkligheten sågs sig höja;
Men anden sökte fjärran frid
Hos dig . . i dyster qvalfull strid.

1860.


Återresan anträddes över Moskva och Petersburg och den 27 maj, på dagen ett år efter avresan, var man i Helsingfors.

För Hilda Olson hade säkert detta år varit rikt på intryck och upplevelser. Hon tillbragte sommaren i Nykarleby, som småningom åter reste sig ur ruinerna efter den förhärjande eldsvådan 1858. En oljemålning från denna sommar visar, oss den Lybeckska gården, (skalden Mikael Lybecks barndomshem), och den efter branden uppspirande parkanläggningen »Fåfängan«.


Hilda Olson: Självporträtt. Oljemålning. London 1883.
Tillhör fru Hulda Olson i Nykarleby.

 

På hösten efter den minnesrika resan återupptog Hilda Olson sitt arbete i huvudstaden. Hon var mycket intresserad av teater och skrev själv på lediga stunder skådespelet »En fru« och »Fanny«, en bild ur verkligheten, vilka hon dock ej torde fått uppförda. Som bevis på hennes, för en dam på den tiden, ovanliga företagsamhet må nämnas, att hon uppfann och gjorde ritning till de på 60- och 70-talen mycket gouterade tärningsspelen Vintern—Talvi, Helsingfors spelet och Riddarhuset i Helsingfors, vilka utkommo på G. W. Edlunds förlag. Genom sin gynnares, professor v. Nordmanns, förmedling blev hon i tillfälle att i stor utsträckning utföra ritningar och illustrationer till naturvetenskapliga arbeten och uppnådde med tiden en stor färdighet häri. Hon umgicks i det v. Nordmannska hemmet som en medlem av familjen och företog 1864 åter en resa till Sydryssland och Krim.

Sina studier i måleri fortsatte hon emellertid med oförminskad energi och hade redan ett namn bland våra yngre lovande målarinnor på den tiden.



Hilda Olson: Fåglar, vinterbild från 1892.
Oljemålning. Tillhör fröken Annie Hongell.


I Helsingfors Dagblad av den 15 febr. 1867 finna vi följande av märket ts—: » I början af mars blir allmänheten i tillfälle att på ett ställe se samlade alla de vackra konstalster, som Fortunas rullande hjul skall sprida kring bygderna (landet). De exponeras då i det nya Kapellet i Esplanaden, hvilket då äfven för första gången upplåter sig för allt folk. Våra egna artister von Becker, Lindholm, Munsterhjelm, Alexandra Såltin, Emma Gyldén, Hilda Olson m. fl. ha skyndat att lyda maningen. Lotter säljas till det billiga priset af 2 mk i Frenckell & Sons bokhandel. Den 7 mars blir själfva lotteriet. Det blir en finansexpedition med två afdelningar: lottförsäljning och bufette. Och hela Helsingfors förvandlas för aftonen till en enda storartad konstförening — — — det är hufvudsumman«. Konstlotteriet samlade 400 personer. Hilda Olsons Sofwande katt, kopia efter A. von Becker vanns av n:o 5,598.

För att kunna kvarstanna i Helsingfors såg sig Hilda Olson tvungen att taga tjänst som renskriverska vid magistraten, vilken befattning hon innehade från augusti 1867 till december 1873. Hon fortsatte sitt översättningsarbete och fullbordade tvenne dramatiska försök. Familjeteckningen Satunge och Sötunge i två akter och sångspelet Markisinnans Fregatt i 4 akter erhöllo av teatercensuren tillstånd att uppföras på Svenska teatern i Helsingfors. Huruvida de kommit till upp förande har inte kunnat utrönas.

Med åren levde sig Hilda Olson mer och mer in i huvudstadens förhållanden. Det var därför med saknad hon år 1873 sade upp sin tjänst som renskriverska vid magistraten och för någon tid flyttade tillbaka till Nykarleby, för att vårda moden, vars hälsa blivit vacklande. Fadern hade redan 1851 avlidit. Efter moderns död 1877 på Kuddnäs, (som år 1873 försålts av Zacharias Topelius), lämnade hon hemstaden, där under hennes bortavaro mycket förändrats, och accepterade med glädje ett erbjudande om en plats som mönsterriterska i London. Här hade hon tillfälle att på lediga stunder bedriva studier i de stora tavelgallerierna. Att hon alltjämt till sin sena ålderdom bevarade intresset för målning bevisa de tavlor av hennes hand, vilka finnas i behåll ännu så sent som från år 1908.

På auktioner och i antikvitetsaffärer händer det ofta att man stöter på kopior och tavlor utförda av Hilda Olson. Någon stor konstnärinna blev hon ju aldrig. Upptagen som hon var av kampen för levebrödet, hade hon ej tillfälle att helt ägna sin tid och sina krafter åt sin konst. Hennes yrke som mönsterriterska kan väl också antagas hava utövat ett ogynnsamt inflytande på hennes måleri, i det att det myckna sysslandet med detaljer icke kan hava varit till fördel för det konstnärliga helhetsintrycket. I en del av de arbeten vilka finnas i behåll, ådagalägger hon en ganska säker färgbehandling och karakteriseringsförmåga, medan i andra en viss stelhet och schablonmässighet gör sig gällande.

Vid överflyttningen till England synes hon ganska snart hava acklimatiserat sig i det nya hemlandet. Om Londonluften säger hon i ett brev: »Fog and wet every day, but we are so used to those things and hardly notice the sky«. Kontakten med landsmännen uppehöll hon genom Finska sjömansmissionen och Skandinaviska sjömanshemmet, där pastorerna Bergroth och Serenius hörde till hennes intimaste umgängesvänner. Sin semester tillbragte hon vanligen vid någon av hamnarna vid Nordsjön eller Kanalen. Teckningar och akvareller finnas i behåll från Le Havre, Rotterdam, Ostende (1886), S:t Brélade i Jersey (1893), Antwerpen (1894), Dover (1908). I ett brev, daterat Hotel d'Argent, Le Havre, 20 sept. 1895, skriver hon till systerdottern kaptenskan Alma Hongell i Gamlakarleby: »Havsluften och anblicken av havets växlande yta är en nödvändighet för mig för att kunna uthärda vintern i London; den fuktiga och dimmiga atmosfären är ej behaglig. Fordom kände jag ej däraf, men de sista åren har det blifvit mig för tungt att leva, utan att få känna havsluften för ett par veckor. Mestadels — om det är möjligt — sitter jag på »Jetéen« och betraktar alla de tusen farkoster som röra sig där omkring på vattnet: de återföra mig och mina tankar till Norden och mången hälsning dit ilar genom luften. Jag hänger fast vid det gamla hemlandet mera än jag borde«.

Alexander v. Nordman 1803—66, professor i zoologi 1849—66.
Efter en akvarell av H. Olson.


På 90 talet återvände hon efter många års bortavaro till hemlandet på några månader. Besöket förnyades efter några år. Hon fick på gamla dagar uppbära en mindre pension, men måste för att ej gå miste om densamma återvända till London.



Höstbild från Åminne vid Nykarleby, oljemålning från 1901.
Tillhör fröken H. Rosenhäck, Nykarleby.


År 1906 besökte hon för sista gången hemlandet och födelsestaden Nykarleby. På Kovjoki station mötte henne brorsonen Fritz och följde henne på »lilla tåget« (den smalspåriga järnvägen som sedermera inköptes av Aleko Lilius), till staden, där hon ännu fann några gamla bekanta och vänner från fordom i livet. Brodern Oskar levde ännu på Åminne gård. Hon fann Nykarleby i mycket förändrat. Många gamla hade gått bort och de nya som flyttat in kände hon sig främmande för. Hon trivdes ej mera och på hösten återvände hon för alltid till London. Sina sista år levde hon inackorderad hos en av sina engelska bekanta mrs Witherwick och synes hava trivts ganska väl, ehuru känslan av ensamhet i världsstaden med dess jäkt gjorde sig påmind. Då och då träffade hon finländare på The Anglo Finnish Societys sammankomster. Hon var med då grundstenen lades till den nya finska kyrkan på 30-årsdagen av Finska sjömansmissionens tillkomst i London och beskriver den enkla men högtidliga ceremonin i ett brev: »Där voro samlade alla de finnar man kunnat få tag på och sonen till aflidne pastor Bergroth — han som på dagen för trettio år sedan anlände till London — höll ett litet tal på finska. Sedan voro vi alla jämte pastor Serenius bjudna på te till Skandinaviska sjömanshemmet«.

År 1914, då hon var 82 år gammai, hade hon besök av systerdottern Ada Hongell. Vid dennas avresa kändes tomheten dubbelt stor. I ett brev till kaptenskan Hongell skriver hon: »Jag ser ej mera några finländare, som när Ada var här; inga bekanta däruppifrån kommer hit så jag lefver ej med i världen och går litet ut mera. Nu är Du det enda bandet mellan gamla hemlandet och mig — kretsen blir allt mindre och mindre«.

»Vi hava en fullkomligt finsk vinter här nu; snö överallt och smuts på gatorna till överflöd. Utanför mitt fönster har »Primrosen« blommat ända tills snövädret kom sista veckan. Det blir intressant att se huruvida den överlefver snötemperaturen«.

»Jag sitter och skriver detta med en stor indisk schal svepad om den övre delen av kroppen och två par skor på fötterna samt dubbla kläder, ty jag får ej mera än 9 grader Celcius i mitt rum i dag trots att solen skiner in«.



Målarinnans moder, oljemålning från 1859.
Tillhör fru Hulda Olson, Nykarleby.


»Men det är allt bra ändå. Trastar, starar och sparvar få ett mål alla dagar från mitt fönster eller dörr rättare sagt; när ja öppnar dörren fly de alla vid bullret, utom en som sitter på en gren lik en vakt och så snart dörren är stängd ger han ljud och då kommer hela svärmen och slår sig ned på brödsmulorna jag kastat på snön«.

— — »Icke som skulle jag uträtta något mer i världen, men om det är försynens vilja så lefver jag gladt till dess slutet kommer«.

På ett brevkort tackar hon för Carleby bor som hon fått sig tillsänd: »den är rasande intressant ty den för tillbaka till Österbottens fordna dagar. Jag har skrattat högt för mig själf åt Luthers porträtt och tuppen etc. Tusen tack för tidningarna: Österbotten intresserar alltid mitt gamla hjärta.«

I bostaden 40 Whiteheads Grove, Chelsea S. W. framlever hon sina dagar, alltmera ensam: »Man lefver för sig själv. Vänner bo så långt borta att man ej kan titta in till dem på ett skutt om hur gärna man ville; dessutom är det regnigt och »foggigt« nästan alla dagar. Man sitter helst hemma och knogar tiden ut i sitt eget sällskap eller med katten«.

Hennes sista brev är daterat den 15 juli 1915. Det är mitt under världskriget: »Här är allt soldater och mörka gator det enda som är att se. Allting dyrt och priserna stiga allt vad de hinna. Men man får taga dagen som den kommer«.

Hilda Olson avled 1916 och är begraven i London.


Nästa kapitel: Ett jaktsällskap på 1870-talet.


Torkel Hellström (1939) Från gångna tider i Nykarleby I. Övertryck från Österbottniska Posten.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Förteckning över oljemålningar och akvareller.
Hilda Olson av Erik Birck. I slutet finns fler länkar med anknytning till konstnärinnan.
(Inf. 2004-05-17.)