Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

FÖRORD

I denna bok, där jag själv är med från början till slut, vill jag på ett enkelt och lättfattligt sätt försöka få läsaren med på en stunds avkoppling. Händelserna utspelar sig i en småstad i mellersta Österbotten, närmare bestämt Nykarleby. Det som skildras hände åren 1921–1937. Så gott som allt är hämtat ur minnet, sånär som på några tips som jag undersökt, med hjälpa av någon gammal person, som fortfarande lever kvar.

Året är nu 1986. I Nykarleby, där jag föddes och bodde till 1937 bodde folk av många olika kategorier, både fattiga och rika. De rika kallades för bättre folk. Där fanns också folk från mellanklassen och även bönder bodde i staden. De hade ofta en bisyssla, t.ex. ett litet café, en handelsbutik eller något annat som gav en extra slant. En bit utanför staden fanns en liten metallindustri som gav jobb åt omkring 7 män. Småbönder fanns även i och runt staden och så även litet yrkesfolk med varierande yrken. Folk med hög utbildning hade en god lön och välställt i alla avseenden när det gällde det timliga. Både små- och storbönderna hade det bra ställt precis som de i mellanklassen som hade ett yrke, som gav någotsånär hygglig inkomst. De affärsmän som fanns i staden klarade även de sitt uppehälle, fast många gånger med nöd och näppe. Det fanns även då, precis som nu, affärsmän som gick i konkurs. För en sådan var det svårt att hitta något annat arbete. De sämst gynnade var de fattiga som bodde i den vackra staden. De klarade med nöd och näppe problemen och svårigheterna som ofta hopade sig som höga berg. Men livet stod inte stilla utan pulserade vidare i jämn takt.

I boken har jag även tagit med saker som hänt efter att jag flyttat bort från staden. Dessa händelser tycker jag är väsentliga för sammanhangets skull.

I texten kan förekomma minnesluckor av mig och mina äldre syskon, som jag rådfrågat angående vissa saker, som hände för länge sedan.

Bror Johansson

Tack, alla bortgångna vänner som hjälpte oss under en svår tid. På Edra gravar doftar minnenas ros.

Karl, Agnes och Bror

1. Födelsedagen. Ett eget hem.

En trappa av sten, om aldrig så mjuk var en plats där jag många gånger kände mig trygg. Trappan framför dörren till mitt barndomshem. Ofta satt jag där och tittade ner på myrorna, som arbetade febrilt under heta sommardagar. I bland var jag lite ängslig när de kom för nära min bara fot och sökte sig upp mot mina nakna ben som emellanåt kunde få sig ett nyp av dessa små rödbruna varelser. Jag tänkte många gånger på det redan då så välbekanta ordspråket ”om jag kunde bara, flitig som en myra vara”. Samma gamla vackra trappsten finns fortfarande kvar vid mitt före detta barndomshem, cirka 60 år efter att jag flyttade därifrån. Gården där jag bodde med min mor och mina 4 syskon är fortfarande i bruk under sommartid, något omändrad men i fint skick.

[Barndomshemmet.]

När varken huset eller trappan, där jag tog mina första stapplande barnasteg, kan berätta något om tider som svunnit hän, skall jag ta er med på en minnenas resa. Jag vill berätta något som finns och lever kvar i minnet från denna så, redan då, idylliska småstad, Nykarleby. Staden där jag först såg dagens ljus hade på 1920-talet cirka 1000 invånare. Huset som vi bodde i var i stort cirka 50 m². I mitten ett större rum, ett mindre rum som kallades kammare, ett kök som var gjort till ett litet bageri samt en kall kvist eller farstu som det då kallades.

Jag, som nu skall ta er med på en vandring genom minnenas värld, är den yngsta av 5 syskon. Min mor födde mig i en lite stuga hos mormor. Stugan var belägen på en, under dåtida förhållanden, hög backe. Platsen kallas allt fort för ”mormorsbacken”. I stugan fanns ett rum med vedspis, ett bord, soffa, gungstol, ett skåp samt ett par tre stolar. Sådan var omgivningen där jag först såg dagens ljus. Det var den 21 juni 1921.

[Mormorsbacken.]

Detta var ju den vackraste tiden på året. Allt stod i sin fagraste blomning. Syrenernas vackra blommor spred sin väldoft ut över denna lilla småstad, där älven stilla flöt fram. Allt andades frid och en ljuvlig harmoni hade lagt sig över stad och bygd med underbar fågelsång och blommors doft. Men det fanns en som inte kunde få sina sinnen i harmonisk stämning och i samklang med allt etta vackra och underbara i skapelsens ljuvliga atmosfär. Hennes tanke kretsade ständigt runt maken och barnens far som i november, året innan, rest till landet i väster. Han lämnade hustrun med ett litet foster, ett påbörjat gossebarn i magen, 4 andra små barn; 2 söner och 2 döttrar. Äldsta barnet var då 7 år. Men glädjen var i varje fall stor för ögonblicket, när den nyfödde, det lilla byltet lades till sin moders bröst. Då hade lyckan inga gränser.

Tankar i sommartid Fågelsången och blommors doft, ett harmoniskt liv i naturen, allt skapat vänder åter från stoft av Guds helige ande uppburen Naturen ej vakna kan av sig själv en andens makt blir den given. Må vi drömma och leva i sommarkväll känna värme och doft, glömma tiden. Låt oss se dessa blommor, fagra små då vi går med vår vän hand i hand må vi fängslas av prakten bara vi två och bland blommornas doft knyta band Välsignade land med konvaljernas doft som sammanknyter två hjärtan här fästes två länkar, här föds ett hopp med en sång och en kärlekens längtan.

Men var finns den lycka som ständigt varar på denna jord. Även i detta fall skulle dagar och år komma när sorg, nöd och besvikelse av olika slag skulle vara en ständig gäst. Från det utlovade landet Amerika kom, någon månad efter framkomsten, något brev. Förhoppningsvis med trösterika och glädjande rader. Fars tanke var ju att hela familjen så småningom skulle få komma dit, där han var, där allt såg mera hoppfullt ut, än i den lilla staden i Österbotten i Finland.

Så förflöt ungefär ett år i den lilla stugan, med ett rum. Några dollar kom oss till del med jämna mellanrum, så att familjen hölls vid liv. Dessutom tog vi vara på det som vi fick från naturen i form av bär, svamp och dylikt.

Men så en dag kom ett glädjebud från banken. Far hade via bank i Staterna inbetalat en summa pengar, som tillsammans med ett lån vi fick från banken, räckte till för att köpa den lilla gården med stentrappa i östra stadsdelen. Familjen, som ägde gården vi köpte, flyttade till en större stad, norrut, för att där kunna få bättre utkomstmöjligheter. I den staden fanns ju redan på den tiden rätt så stora industrier. Så bytte gården ägare och familjen som bestod av mor och 5 barn kunde etablera sig i det nya hemmet. Säkert var det en högtidlig stund för mor och barn, när alla kunde känna det underbara i att äga ett eget hem. Mycket nedslitet, både på yttre sidan så väl som inne, men i varje fall ett eget hem, som far hade arbetat hårt för i landet i väster. Så bodde vi då i stugan med den vackra stentrappan framför en rödmålad dörr.

Den utflyttade familjen drog så iväg med en handkärra och det lösöre som rymdes på den. En ko följde lasset till den norrut belägna staden. Så fortsatte tiden i det såkallade nya hemmet. Den ena dagen avlöste den andra. Några brev med lite pengar i kom med jämna mellanrum från maken, i det stora landet i väster, som så småningom skulle komma att bli honom övermäktigt. Lånet till banken kunde inte avkortas nämnvärt. Detta trots att mor kämpade tappert i det lilla bageriet, där allt gjordes för hand.

På den tiden fanns inga maskiner. Både råg- och vetedeg knådades för hand i ett trätråg på cirka 75–100 liter. Vedugnen skulle eldas med 1 meter långa granklöver någon timme före gräddningen. Rågdegen gjordes någon timme efter midnatt så vid 5-snåret var den lagom jäst. Gräddningen skulle börja vid 7-tiden. Den lagom heta ugnen sopades först med en långskaftad kvast av tallris. När sedan degen var utbakad till hålkakor som naggats och fått jäsa en stund, var de klara för gräddning. Rågbrödet sändes in i ugnen med en tunn, långskaftad brödspade. I ugnen rymdes cirka 15 bröd. Under tiden rågbrödet gräddades i den heta ugnen flätades bullalängder och gjordes bullor som var färdiga att gräddas när matbrödet var färdigt och ugnen svalnat något. Rågbrödet skulle ju ha mera värme än vetebrödet. Till detta kan tilläggas att allt vatten som användes skulle hämtas ur brunnen ute på gården. Diskvatten och dylikt smältes av snö vintertid, när brunnen inte kunde hålla så mycket vatten som gick åt. Vatten hämtade också längre ifrån, ur en annan brunn med sämre vattenkvalitet.

Hur en kvinna orkade med allt detta är svårt att förstå. Därtill skulle ju även andra sysslor utföras, som hör till en sexpersoners familj. De äldre syskonen hjälpte till så gott de kunde, när skoldagen var slut. Då var mors arbetsdag cirka 15 timmar. Men när kunderna kom på förmiddagen, för att köpa bröd, så var nog allting klart.

Så småningom blev det allt längre mellan breven från maken tills all kontakt upphörde. Då blev det inte heller några penningförsändelser på långa tider, tills även dessa upphörde i slutet på 1920-talet. Frånsett ett paket på omkring 3 kilo som kom till oss strax efter andra världskriget, det var visst år 1945–46. Det innehöll plommon, risgryn, socker, bönor, kaffe och russin. I samma paket sände far 5 dollar. Samt en suddig brevlapp, med orden: ”Rakas perheeni, lähetän teille 5 dollaria”, undertecknat Yrjö. Således cirka 20 år mellan brev och paket. Dessa få rader var av allt att döma skrivna med en svart, grov stock- eller märkkrita och upptog hela skrivpappret, stort som ett vanligt skrivark. Jag anar att han suttit på någon krog när tankarna farit i ilfart till de anhöriga i hemlandet. För att i någon mån få samvetsro för stunden, hade han gått in till en affär, betalat för vad innehållet kostat, gett affären 5 dollar som sattes i paketet. Sådana affärer fanns i Amerika. Där ombesörjdes allt mot en viss avgift, bara kunden lämnade adress. Pappret och den grova blykritan hade han av allt att döma fiskat upp på krogen. De grova bokstäverna som han troligtvis själv skrivit var svårlästa.

Far hade arbetat i ett stort bageri i landet där han befann sig. Han var en god yrkesman, därför kan man tro att han var en välavlönad bagare. Men han var inget undantag när det gällde att vansköta sig och sin familj i hemlandet. Så hade det gått för många som lämnat hem och familj för att söka lyckan utomlands. Tanken att börja slarva var inte aktuell den dagen han tog farväl av de nära och kära. Tvärtom sade han att inom några år skulle hela familjen få komma till Amerika. Hans dröm var att återförena sig med sin familj, men som det heter ”dåligt sällskap fördärvar goda seder”. Så var det även i detta fall. Jag kan tänka mig att alkoholen var en liten tröst när han i sin ensamhet tänkte på familjen i Österbotten. Säkert tänkte han mest på den yngsta av barnen som han inte ens hade sett. Han som föddes 7 månader efter det att han rest. Sedan gick det bara utför. All fritid och alla de pengar som familjen kunde ha fått något av offrades på alkoholens altare. Flaskan blev en ständig gäst med vänner hemma och på krogen. Kortspel, nattvak och dylikt hörde säkert till det vanliga, det kunde man förstå när inga pengar mera kom till familjen hemma i Österbotten. Det blev inga slantar över när alkoholdjävulen fått sitt grepp om far. Säkert får man tro att även andra opassande saker förekom i hans liv. Han var ju så långt borta från de anhöriga och kunde, när det så gavs tillfälle, leva sitt eget liv, utan att någon visste om det. Men som ordspråket säger ”det som ögat inte ser behöver hjärtat inte gråta över”. Så tänkte säkert mor många gånger.

Hon hade däremot fullt upp med arbete och se till att familjen hade mat och kläder och annat som hörde till livets nödtorft. Hon kunde ju aldrig tänka sig en annan man eftersom ingen skilsmässa avslutat hennes och fars äktenskap. De var ju fortfarande gifta. Hon hade heller knappast, trots ett fördelaktigt utseende, hittat någon annan man, som velat ta hand om en så stor familj. Därför levde hon sitt tunga liv som många gånger var ett liv med lidandets problem, där andra kunde dela kärleksstunder samt glädje och sorg med maken och en vän.

Allt detta blev för henne en tagg i hjärtat, hon hade ju två löftesringar på fingret.

Mor skrev många brev i fortsättningen. Brev med milda, kärleksfulla tongångar men kanhända också med en hårdare ton i. Brev som aldrig besvarades. Så småningom avslutades brevskrivandet nästan helt. Så fortsatte livet i den lilla staden. Mor försökte på allt vis hålla familjen samman, många gånger under svåra förhållanden. Även vi barn var tvungna att hjälpa till så gott vi kunde. Min äldsta bror, som vid den tiden var 12–13 år gick efter skoldagens slut med brödkorgarna på armen till kraftverksbygget för att sälja matbröd och bulla till arbetarna. Det var en mycket farlig plats att vistas på för ett barn. Med hjälp av rep sändes brödkorgarna ned till jobbarna som befann sig många meter under marknivå. Själv gick min bror ned på en stege och sålde så gott som allt som fanns i korgarna. Glad var han, när korgarna var tomma och kassan stämde, vilket fallet var de flesta gånger.

[Inf. 2008-02-24.]

2. Vedhuggning. Bullaförsäljning och bagerier

Tiden gick och snart var kraftverket färdigt. Därmed blev också de flesta män, både från när och fjärran, utan jobb. Inte heller mer någon brödförsäljning. Det fick den redan svaga ekonomin i familjen känning av. Min äldsta bror fick vid olika tillfällen någon dags jobb här och där. På somrarna var det något bättre. Då kunde jobb som t.ex. murarhantlangare räcka i flera veckor. Vintertid var det vedhuggning. Annat arbete fanns inte att tillgå. Men vid vissa perioder var även detta svårt att få. De som hade det bättre ställt och säker inkomst anlitade folk som hjälpte till med vedhuggning och andra tyngre göromål. Det fanns även andra som utförde vedhuggning åt folk. Jag kommer särskilt ihåg en familjefar som, tillsammans med sina 2 söner, gick från gård till gård och utförde vedhuggning. På den tiden var det ingen cirkel som kapade veden. Allt sågades och höggs för hand. Jag minns att, när min äldste bror var i toppform, kunde han såga och klyva 6 m³ per dag, alltså på 10 timmar.

Det fanns vedeldning i de flesta hus vid den tiden. I de större husen, som hade många rum, var kakelugnar och vedspisar värmekällor. T.ex. samskolan förbrukade 50 m³ ved per år. Elevhemmet för samma skola 25 m³, stadens rådstuga, som det då hette, ca 20 m³ och många mindre hus förbrukade i medeltal 15–20 m³ ved per år.

Bågasåg hette verktyget. Sågens stomme var gjord av stabil björk. Sågbladen, som oftast var Sandviksbladet från Sverige, fästes i nedre ändan och spändes med manillaband i den övre. Bandet var virat från den ena ändstolpen till den andra. I bandet mellan ändstolparna sattes en stabil björkpinne in. Den fördes runt tills sågbladet spändes. Pinnen spändes fast i mitt-träet som löpte mellan sågens ändstolpar. På så sätt kunde sågbladet spännas till det nästan otroliga.

[Bågasåg.]

Likadana sågar användes även av skogshuggaren när han var ensam. I skogsarbetet användes även justersåg, men då var det två som jobbade tillsammans. Justersågen mätte cirka 1,25 m och var omkring 15 cm bred. Där höll man en i var ända. Sågen hade långa tinnar.

[Justersåg.]

Jag och min äldre bror, som var 16 månader äldre än jag, försökte på alla tänkbara sätt komma på något som kunde ge lite tillskott i hushållskassan, som för det mesta var mycket svag. Därför blev det som hörde till livets nödtorft många gånger mycket bristfälligt, inte minst när det gällde mat och dryck. Även vi fick ofta gå ut med bröd- och bullakorgarna på armen, efter avslutad skoldag. För det mesta gick affärerna bra och när vi återvände hem fick vi ofta beröm när slantarna räknades och allt var som det skulle.

Mina två systrar hjälpte gärna mor i hemmet när skoldagen var slut. Hon varken orkade eller hann med så mycket av det övriga arbetet som förekom i hemmet. Mor bakade även grisar sådär tre kvällar i veckan. Då var det jag och min äldre bror som, under stjärnspäckade kvällar, strax efter 20.00, begav oss ut med varma, välsmakande grisar nedpackade i korgarna. Vi gick till ”Knarkån” eller ”Burkebo”, som det senare hette. Det var seminaristernas internat. Seminaristerna kallade för ”burkar” därav namnet. De av ”burkarna” som hade sökt sig ut på stan för att eventuellt träffa någon söt flicka, om det nu fanns någon, återvände snällt till internatet vid 20.30 tiden. Precis när grisförsäljningen började. En del hade skaffat sig litet mjölk av någon bonde som bodde i närheten. Säkert smakade det gott med varma grisar och mjölk innan man gick till nattens vila vaggad till sömns av forsens entoniga, stilla brus.

Ordningsreglerna för ”Burkebo” var ju ganska principfasta. Alla skulle vara inne kl. 21. och kl 22. skulle lamporna släckas. Inga störande ljud var tillåtna efter det klockslaget. Tills saken hör att i våningen ovanför ”Burkebo” bodde seminariets direktor [K. J.Hagfors] med sin fru och deras lilla dotter. En söt och näpen varelse som säkert beredde sina föräldrar mycken glädje.

I samband med grisförsäljningen på ”Burkebo” upplevde min bror och jag vid olika tillfällen många intressanta händelser. Den kanske mest intressanta var denhär:

Vi hade inget lov att sälja grisar till ”burkarna”. Därför var vi ofta ängsliga när klockan närmade sig 21.30. Det hände ju någon gång att rektor, Moses som han kallades, tog något stickprov bland sina seminarister. Han var en sträng men fullt rättvis rektor. Så hände det sig att Moses infann sig på en liten rutinrond. Varje gång vi var där var det någon av ”burkarna” som, med jämna mellanrum höll utkik för att varsko oss ifall det hände något av vikt. Så även denna kväll. Lampan tändes i trapphuset och då såg spejarna att bakom de stora fönstren, som skilde trappan från korridoren intill ”burkarnas” rum, kom rektorn nedtrappande lätt på tå. I samma stund hörde vi spejarens lågmälda röst från dörren: ”Moses kommer, Moses kommer! Grispojkar skynda er fort under någon säng!” Vi hann i tid med våra korgar under någon säng. Även han som vaktat dörren hann slänga sig fullklädd under filten, släcka lampa intill sängen och snarka lite. Annars var allt stilla och fridfullt. I samma ögonblick tittade Moses försiktigt in, nöjd över den fina ordningen som rådde på ”Burkebo” åtminstone den kvällen. Han stängde ytterdörren, ifall vaktmästaren inte redan gjort det och släckte ljuset i trapphuset vilket var bevis nog för att han var tillbaka hos sin hustru och sin lilla flicka.

Men där en händelse slutar tar en annan vid. Grispojkarna fick klarsignal och dammiga kröp vi fram från vårt gömställe under sängen och affärerna kunde fortsätta. Allt skulle ju säljas om det bara gick. Klockan närmade sig 22 när vi vandrade hemåt över den isbelagda älven, under stjärnornas vackra blinkande. Precis som om de ville säga: ”Var inte ängsliga, fast timmen är sen, himlen vakar över er”. Litet frusna var vi nog när vi kom ut i kylan från värmen inne på ”Burkebo”. Våra kläder och skodon var rätt så dåliga. Mor hade sytt och ändrat av gamla paltor som den fattige fick av dem som hade det bättre ställt. Men bättre så än ingenting. Det viktigaste för stunden var ju att korgarna var tomma. Nog tyckte vi att vi hade varit duktiga när vi kom hem, såg mors glada blickar och fick beröm när pengarna stämde ännu en gång. De tomma korgarna lades åt sidan i väntan på att de igen, nästa dag skulle fyllas med råg- eller vetebröd. Vi fick något att fylla våra tomma magar med. Lite kall lingongröt som var kokt på rågmjöl, lite varm mjölk som var sötad med något slags sötningsmedel, ganska beskt till smaken. Mjölken hällde vi över den kalla vispgröten. Det var inte tal om att gröten skulle kokas på mannagryn. Det var alldeles för dyrt för en tunn börs. När vi ätit sökte vi oss till vila, många gånger med olästa läxor. Intresset var inte heller stort när man var trött. Före vi gick till skolan följande morgon tittade vi litet i böckerna, men vår kunskap var nog något helt annat än vad läraren i vår skola förväntade sig av oss. Visst försökte vi förklara hur det hade varit dagen innan, med de olika göromålen. Det var ju många andra sysslor än bullaförsäljningen vi fick sköta. Men det var nog svårt för en lärare att sätta sig in i en sådan situation som vi var i. Men trots alla problem, prövningar och svårigheter i hemmet fanns det stunder av glädje och förnöjsamhet i familjen.

Så blev det så småningom aktuellt att sälja det lilla bageriet, som blev mer och mer olönsamt och omodernt som det var. Även mors krafter började tryta. Pengar till att renovera bageriet var det omöjligt att få låna eftersom det redan fanns låneinteckningar på gården. Därför tyckte mor att det var bäst att sälja gården där bageriet var inrymt. I vår lilla stad fanns även andra små bagerier med caféer. Ett sådant ägdes av en änka med 4 vuxna barn. Där fanns det alltid färskt bulla till kaffet eller téet, om så önskades. Varm saft serverades också vintertid och saft var populärt på den tiden. Några gathörn från detta lilla café fanns ett bageri och ett café i något större format. På det bageriet jobbade 4 personer och där fanns det tillgång till någon enklare maskin som gjorde arbetet lättare. Men största delen gjordes ändå för hand. Här bakades råg- och vetebröd, goda grisar, wienerbröd och längder. Även bakelser bakades och de kostade 1 mark per styck. Allt det som bakades i bageriet salufördes i den egna butiken som fanns mellan caféet och bageriet. Jag kommer ihåg att när vi blev lite större, sådär 12–13 år, gick vi ovetandes för mor till caféet med någon kamrat för att köpa en bakelse och ett saftglas, en utgift på 1,75. Bagaren som ägde gården med caféet och bageriet hade flera barn, 4 flickor och 3 pojkar, om jag minns rätt. En av flickorna och en av pojkarna jobbade på bageriet. Dessutom fanns en manlig bagare och en kvinna som jobbade lite överallt, mestadels i köket. Caféet sköttes av eget folk. Jag kommer ihåg att bagaren var mycket intresserad av jakt. Han hade därför flera stövarhundar och även någon finsk spets emellanåt. De flesta av flickorna i familjen var studerande, men vart de sedan tog vägen minns jag inte så noga. Men en av dem blev i allfall staden trogen genom att hon gifte sig med en äldre ungkarl, som kom tills staden för att ärva och överta ett större hus. Han blev betraktad som en mycket fin och belevad herreman. Han kom till staden från södra Finland. Jag minns hur det viskades att man sett dem gå i armkrok när mörkret fallit på. Hon var många år yngre än han och en kvinna i sina bästa år. Så blev det giftermål, men även efter detta kunde det finnas ”frålltanter”, som hade både tid och intresse att springa med obefogade ”frållor” om det nygifta paret.

Den yngste av bagarens söner gick, även han, till att börja med i samskolan. Det blev visst alla 5 klasser. Han arbetade sedan hemma en tid men flyttade bort från staden i ganska unga år. Efter vad jag hört berättas, av de som kände honom väl, dog han rätt ung. Kanhända av för mycket alkohol, som kommit in i bilden när han lämnade hemmet och staden. Det berättades att han skulle ha dött på Åland.

I samband med detta om bageriet och hundarna minns jag en intressant händelse. Jag var inne i butiken och köpte mig en gris för en hårt förvarad 1 mark. Men jag hann bara bita en gång av grisen. På långt håll såg jag min något äldre kusin, en flicka, komma emot. Snabbt lade jag handen bakom ryggen så att hon inte skulle kunna se vad jag hade. Hon skulle ju kunnat berätta för mor att hon sett mig på gatan med en gris som jag köpt på bagarboden. Då skulle det blivit förhör när jag kommit hem om varifrån jag fått pengarna till grisen. Detta ville jag undvika. Varje slant skulle komma hemmet till del där de så väl behövdes till bättre ändamål. När jag passerade porten till gården, där hundarna var, rusade en stövarhund ut på gatan, nafsade åt sig grisen som jag hade gömt bakom ryggen och sprang lika snabbt tillbaka in på gården med min gris i sin stora mun. Så var det grisintermezzot slut. Inte vågade jag heller tala om det för den jag köpt grisen av. Kanhända hade det blivit ännu mera otrevligheter då. Vem skulle trott på sådana upphittade historier. ”Nu hittar han på något, bara för att få en gris till”. Hunden hette Disa. Det här hände i början på 1930-talet.

Det fanns även ett annat bageri i staden en liten bit från vårt hem. I detta bageri arbetade frun och en anställd flicka. Frun, som tillsammans med sin make, även ägde en kiosk intill torget, var båda två inflyttade till staden. Troligen från södra Finland. Även detta bageri blev så småningom nedlagt, liksom kiosken, när paret inte längre orkade jobba, på grund av åldersskäl. Dessa vänner hörde till Missionsförbundet. Man såg dem ganska ofta på vandrig till Missionshuset, som kyrkan hette. Den finns fortfarande kvar på samma plats.

[Inf. 2008-02-29.]