Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

 


15. Kvinnan, som tyckte om vackra kläder, var ett original

Kommer ihåg en rätt så intressant kvinna, även hon ganska gammal, men reslig och något originell. Kvinnan som bodde i skogsbrynet, en bit från den lama tanten, var även hon en bland de fattigaste i staden. Hon sopade storbron när så behövdes, men något annat hade hon väl knappast att göra, som kunde tänkas ge någon inkomst. Hon var litet mentalt störd, men inte mera än att hon kunde ta vara på sig själv, och klara av förekommande göromål i sin lilla stuga.

Kan tänka mig, att hon fick litet hjälp av staden, och på så vis klarade sitt uppehälle. Hon hade inte några större fordringar på livet. Såg förövrigt ganska mysig ut, och snäll var hon, rätt originell med sin filosofiska livsstil. Minns att när man mötte henne i staden någon gång när hon var till butiken för att göra sina små uppköp, och hälsade henne med ordet ”Hej”, bugade hon sig artigt, men sade man ”God dag”, och lyfte på mössan samtidigt, då neg hon djupt och kostade på sig ett brett leende, funt det djupt fårade ansiktet. När man mötte henne på storbron, hände det, att ett litet samtal kom igång, och då märktes hur smutsiga fårorna och hela ansiktet var. Det sades, att hon tvättade sig mycket sällan, vilket också märktes. Hon tyckte mycket om vackra och färgglada kläder. Det kunde ingen ta miste på. Det syntes på långt avstånd, vem som kom emot, sakta promenerande. Hon tog mycket lång tid på sig att promenera den korta vägsträckan, som mätte knappt 0,5 km från stugan till butiken, där hon handlade. Prövningsvis tog det en tid om ca 20 minuter ifall ingen pratade med henne.

Kläderna, som hon använde, var för det mesta mycket gamla. Det vanliga var att hon bar på sig 2–3 kjolar i olika längder och mycket varierande vad färgen beträffar. Påminde om vackra bårder, med början intill fötterna. Längst ner syntes en vit underkjol, med rätt så bred spets. Vackra blusar hörde till munderingen, som runt halsen var försedda med vackra vita spetsar, och matchade bra mot de blommiga sommarblusarna. Högst uppe bar hon sommartid en vacker mössa av röd sammet, med en vacker vit spets runt framkanten. I mössan var fäst ett brett band, som var knutet i en stor rosett under hakan. Detta gjorde en fin inramning runt det fårade ansiktet, som i unga år kan tänkas ha varit ett vackert sådant, men som nu hade nått ålderns värdighet. Till utstyrseln hörde även svarta, högskaftade remskor, ett färggrant förkläde med en stor ficka på den ena sidan. I fickan förvarades en stor smidd nyckel, som hörde till ett hemsmitt lås, som satt i yttre dörren till hennes stuga. Nyckeln, som hon alltid bar med sig, var fästad i ett grovt rundvävt, eller -stickat band i blått och rött. Detta band hängde runt halsen på henne, så att bägge ändarna möttes i fickan, och knöts ihop tillsammans med den tunga nyckeln. Alltid hade hon en rätt grov käpp i handen, som hon tog ett stadigt grepp om med sina valkiga fingrar, sådär 30 cm från käppens ända. En vacker hemgjord tygväska hängde på den motsatta sidan till där den stora nyckeln var nedstoppad i fickan. Allt något så när i balans. I axelväskan bar hon sinn rätt så nötta portmonnä, kanske någon tom apoteksflaska när hon gjorde en avstickare för att köpa litet nervin eller valeriana. Den stora och feta apotekaren, som för det mesta hade en grov cigarr i munnen, hällde då valerianan i den lilla flaskan, som korkades väl. Runt flaskan virade han ett tunt papper i rosa färg, och sade ”Var så god, 80 penni”.

Ryktet lät höra, att ingen släpptes in i stugan där hon bodde. Hon titulerades ”fröken”, och var mer eller mindre ett unikt inslag i stadsbilden. En intressant figur, som gav färg åt sin dåtida omgivning, även vördnad och respekt.

Dessa något mer eller mindre unika tanter och farbröder var för det mesta snälla av sig, men vi barn hade i varje fall en viss respekt för dem, så att vi inte på något sätt kom för oss att irritera dem något nämnvärt, något litet undantag, men sällan. Mor hade sagt på det bestämdaste, att sådant inte fick ske, och det var lagen i ordets strängaste bemärkelse. Och när vi även någon gång fick någon pappersfri karamell eller några russin från en förklädesficka, där även annat var nedstoppat, fanns ingen orsak att vara stygga mot dessa vänner.

[Inf. 2008-06-08.]



16. En blind man. En dövstum man. Litet hyss.

Minns även blind, litet äldre man som även han hörde i någon mån till stadsbilden. Vi pratade ofta med honom och hälsade på honom, när vi såg honom komma emot. Vi gick rakt emot honom och hälsade på honom. Han stannade genast, och tog ur sin kavajficka en påse med ”dropaknappar” (pastiller). Han sade även till oss: ”Ta flera, ta flera”, vilket vi även gjorde. Även han var en snäll man. Han använde dessa starkpastiller för att i någon mån få litet lindring mot den envisa tobakshostan, som gästade honom rätt ofta. Han var en s.k. ”storrökare”, rökte ca en ask grova cigaretter, klabbar, med trämunstycke, per dag, plus litet piprökning när han ville ha något starkare bloss. Han hade många pipor, som efterhand lades på hällkupan för att torka, när de blev sura, och förde för mycket snarkande oljud i det rätt långa skaftet. Mannen, som bodde ensam i en något större stuga på sådär 35 m², strax utanför staden, skötte alla sina göromål så gott som själv. Han hade visst en syster, som hjälpte honom någon enstaka gång. Han gjorde alla sina uppköp själv och var väl förtrogen med allt som hände i staden. Han hade en underbar förmåga att hitta vartsomhelst i staden, ledsagad av en mörkbrun käpp, som han förde längsmed de något upphöjda trottoarkantstenarna. Han köpte vanligtvis sitt rågbröd och sina bullor vid kiosken, som ägdes av bageriägaren, som nämndes i ett tidigare skede. Ofta stod vi yngre pojkar där och hängde, medan de äldre pojkarna satt på något café eller stod i gathörnet intill hotellet. Den tiden ordnades inga fritidsaktiviteter från stadens sida. Var och en fick sörja för det så gott det gick. En gång hände det, att jag var vid den lilla kiosken, när en blinda kom för att handla sina rågbröd samt bullor och litet rökverk. När allt var handlat, räknade kioskägaren vad slutsumman blev. Den blinda tog börsen ur sin djupa byxficka, sökte efter helst jämna pengar, och med en viss vana lade han till försäljaren vad det kostade. Han betalade även med en sedel någon gång. Då kände han noga efter med de känsliga fingrarna, som han lät förde över sedlarna, med hurudan valör han betalade. När han fick slantarna tillbaka kollade han noga att allt var rätt. Ingen i staden hade ju en enda tanke på att lura av den blinde pengar, eller något annat som var av värde.

Jag minns mycket väl hans bruna käpp med en rund knopp, som passade bra i hans hand. Ingen vitmålad käpp som nutidens, som talade om, att han var blind. Men ändock en god och trogen vän, som han använde bittida och sent, i ur och skur, och som hjälpte honom att hitta dit han ville i staden med omnejd. Vet inte om den blinda, med svarta glasögonen, hade någon mer släkting än systern, som nämndes något tidigare. Det hände nog att någon ensamstående kvinna hjälpte honom med storstädning, gardinbyte o. dyl., i samband med de större helgerna och det var han tacksam för. Han besökte ofta Frälsningsarmén, och tyckte om sång och musik. Även vittnesbörd tyckte han om. Så fick han också träffa folk, vilket var uppbyggligt för honom, i den annars rätt så trista tillvaron. Han hade alltid sin givna plats på sista bänken, en bit från dörren. När vi hjälpte honom uppför den rätt höga trappan gav han oss några pastiller som ett tack för att vi hjälpte honom in.

Jag nämnde i ett tidigare sammanhang, om en ganska gammal man som var döv och stum, som liksom vi pojkar, förde till de olika butikerna lättare varor som kom med bussarna. Han bodde bara en liten bit från oss, sådär 25–30 meter. En liten bäck skiljde gårdstomterna från varandra. Bäcken flöt i några små krökar genom staden och mynnade ut i norra stadsdelen, nära intill där tanterna bykade sommartid. Den dövstumma hyrde ett litet rum på vinden hos en skomakarfamilj, med far och mor, samt en dotter och en son. Det hände vid något tillfälle att min bror och jag skämtade litet, helt oskyldigt, med mannen som var dövstum. Då kunde han ilskna till ordentligt och gav ifrån sig ett högt vrålande, och kom med knutna nävar, för att försöka få fatt oss, vilket aldrig lyckades, vi var ju snabba som blixten. Vad vi hade för oss var t.ex. att försiktigt smyga bakom honom, så nära att vi kunde picka honom med fingret i nacken eller något annat liknande hyss. Han använde för det mesta pjäxstövlar, vid något högtidligare tillfälle svarta skor, men sällan.

Kommer ihåg en liten episod som hände någon vecka efter att han fått nya stövlar av staden, enligt hans egen utsago. Han var i varje fall stolt över de nya, ljusa läderstövlarna, när han kom gatan fram med nedböjt huvud och blicken fäst på stövlarna. Ett häftigt åskregn hade något tidigare farit över staden, men för tillfället upphört. En kamrat till mig var på gatan utanför sitt hem. Jag stannade för att prata litet med honom. Han hade en liten spade i sin hand, och försökte med spaden göra en ränna i den sandblandade leran, som dämt upp vattnet vid trottoarstenen. Den dövstumma närmar sig och visar stolt på de fina stövlarna. I samma ögonblick öser min kamrat blixtsnabbt ett par spadar gyttjig sand på de fina stövlarna. Snabbt försvann vi in på gården, och ut genom en annan port till en annan gata. Det hördes långa vägar av det ropande som han utgöt över oss, men de skyldiga var spårlöst försvunna när han kom in på gården. Vi såg i portspringan att han vände tillbaka ut mot gatan. Vi tyckte att detta var roligt, och skratta utav hjärtans lust, fast vi visste att vi gjorde fel.

Denna min vän, som dog vid 30-års ålder, var jag tillsammans med ibland. Han var litet invalidiserad, därför orkade han inte hänga med i de många gånger häftiga lekar och äventyr, som vi hade för oss. Det behövdes snabbhet, för att inte råka illa ut och bli tilldelad en örfil med naglar på, eller en spark i baken. Även ett piskslag med en vidja kunde delas ut av någon hetlevrad, de flesta gånger helt obefogat. Men spännande var det med hyss ibland. Nog sved det runt benen och baken ibland, men det glömdes fort. Något som var intressant på hösten, när det blev mörkt, var att snatta rovor, turnips och morötter. Även äppel snattades från träd, som hade god frukt. Vi snattade alltid så mycket äppel som fickorna rymd, gömde dem sedan i vedlidret eller på utedasset, som var stort och rymligt, ett bra förvaringsställe.

Spännande var det att störa folk genom att knacka på fönster, när mörkret fallit. Snabbt sprang vi vår väg, för att inte råka illa ut. Något som även hörde till hyssen, var att fästa ett ritstift i fönsterbågen, strax intill glaset. En fin stark sytråd fästes i stiftet. Tråden drogs ut från rullen till ett närbeläget gömställe, där vi tysta som möss, med en kork eller hartsbit gned av och an på den spända tråden. Då uppstod ett starkt ylande oljud intill fönstret, som de flesta äldre folk inte förstod sig på. De kom då ut för att se efter vad som var å färde, och upptäckte så gott som genast vad som åstadkom det otrevliga ylandet. Tråden knycktes av och när vi kände att någon höll i tråden sprang vi snabbt från vårt gömställe. Det kunde hända att den som tog i tråden ledsagade sig med hjälp av tråden till vårt gömställe. Därför bäst att smita genast.

Vi hade även vackra, små paket eller en gammal börs, som var fästad med ett långt påsband eller björntråd, att ligga på gatan, där det rörde sig mest folk. Andra ändan av bandet var stucket genom en springa i planket, vi höll i bandet bakom planket. När någon tänkte fatta tag i paketet eller börsen de hittat, drog vi sakta undan hittegodset. De flesta hajade till innan de märkte vad som stod på. Även grova svordomar kunde höras, där vi låg tysta bakom planket. Därefter sökte vi oss till andra arbetsfält, för liknande uppgifter.

Något till om den dövstumma, som tänkte falla i glömska, men som är värt att berätta om. Detta hände en varm sommarkväll när den dövstumma, som vi var granne med, hade öppet fönster till sitt vindsrum. Då kom vi oss för att slänga in till honom en lång och fet daggmask av störst kaliber som vi hade i vår daggmaskfarm. Efter någon minut hördes ett väldigt liv på vinden, och ett kraftigt ylande och ropande, när han på detta sätt försökte tolka för sin omgivning att en liten orm hade kommit på besök. Efter många om och men fick han daggmasken infångad med hjälp av borste och sopskyffel, så fick den lilla ormen sitt straff. Med ett ylande på sina läppar och med knuten näve mot masken slängde han ut den genom fönstret, mot bäcken. Där hörde den hemma. Över detta hade vi väldigt roligt, där vi stod bakom en tät buske, och följde med dramat från rätt nära håll.

[Inf. 2008-06-15.]




17. Daggmaskfarm, hur man plockar dem, mete m.m.

Det var många som plockade daggmask i och runt omkring staden sent om kvällarna, när det hade regnat så gott som hela dagen. En del som plockade, hade små farmer från vilka de sålde åt folk, som hade möjlighet att köpa. Daggmaskens pris var 10 penni stycket. Mask såldes även till staden norröver vid något tillfälle. Masken mätte som fullvuxen 10–15 cm, något klenare än en vanlig blyertspenna. Det fanns en 10 personers familj i staden, där husfar hade en maskfarm på ca 250–300 stycken under sommartid, när mete runtom i skärgården hade högsäsong. Mannen bevarade maskarna i en stor, ca 200 liters tunna av trä. Min bror och jag hade däremot små farmer, på sådär 100–150, kanske mera någon gång, beroende på regn och utbud. Vi bevarade våra maskar i varsin stor trälåda. Masken trivs bäst att bo i trähus, när den plockats bort från sitt rätta element. Daggmasken är ett ganska känsligt djur, som kommer upp till markytan, när det regnat så pass att den känner fukt i sina jordgångar, som är ungefär lika stora som den är grov.–

Då kommer den upp till markytan för att svärma, och samtidigt para sig. De flesta parningarna sker i högsommartid, när ett ordentligt och varmt regn fallit under dagen, och temperaturen rör sig runt –20–25 grader i naturen. Daggmasken söker sig rätt djupt ner i jorden när den kalla årstiden är på kommande och marken börjar frysa till. Då söker en sig lägre ner under tjälen, till dess den når varmare jordlager, där den övervintrar, för att om våren söka sig mot markytan, vartefter tjälen försvinner. Men ett ordentligt regn behövs, så och luftvärme, förrän den i större mängder stiger upp till markytan, och då kan plockas. Har på nära håll följt med dessa maskars beteende, när de kommer upp till markytan, för att svärma och para sig. Det är alltid åtskilliga daggmaskar runtom på ett inte alltför stort område i någon trädgård, i parker, i potatisland. Alla dessa platser bör ha god kvalitet på myllan, annars trivs inte daggmasken på sagda ställen.

När man böjer sig ned mycket försiktigt, och inte rör på foten, så att ingen, hur liten som helst vibration från foten får leda ljudet via marken till daggmasken, kan man, om man noga tittar efter, se ett litet rödbrunt, spetsigt huvud, som sticker upp ett par tre cm ovan markytan, och liksom söker efter något med mycket sakta rörelser. Den kommer mera och mera fram, fast allt går mycket långsamt. Någonstans strax intill finns då en annan daggmask, som gör på samma sätt. Dessa två, av olika kön har på något sätt fått vittring av varandra, och småningom försöker närma sig med huvudet något upphöjt över marken, och slängande hit och dit. Såhär fortsätter leken, tills de når varandra. Känner sig noga för, med yttersta spetsen, när huvudena får kontakt, då sker en försiktig krypning intill varandras sida. När en något tjockare ljusgul ring, som skiljer huvudet från den övriga kroppen, kommer i kontakt med den andra, då sammanfogas dessa ringar, som blivit rätt stora och mycket hårda. Ringarna blir något flata när de ligger tätt pressade mot varandra, ringen är något uttänjd vid sammanfogningen. Vet inte hur länge detta pågår, men troligtvis ganska länge, ifall ingen daggmaskplockare stör deras kärleksstund.


Under parningsstunden är daggmasken oberoende av störande ljud och vibrationer via marken. När de är sammanfogade är den tunn slemliknande vätska runt deras kroppar. Detta slem kan iakttas på marken, där den krupit fram. På detta sätt bildas äktenskap och familj i daggmaskens kolonivarande liv. Detta är vad jag sett och kommit till, men kanhända att det finns andra åsikter.

En person som är ovan att plocka daggmask, har litet möjlighet att få någon större mängd, då däremot en som är van och använder rätt taktik, plockar på samma tid, 3–4 timmar, ungefär 7–8 gånger mera. En som är van plockar vanligtvis, under en sen kväll, med snudd på midnatt, i medeltal 200 daggmaskar, när vädret är gynnsamt. Det gäller för det första att sätta foten ljudlöst på marken, och sakta, sakta förflytta sig. Stanna upp efter ett par steg och se sig noga omkring. Får man då syn på en eller två, hukar man sig försiktig ned, nyper snabbt och hårt om den som är närmast intill. Det finns vanligtvis flera i flock runtom. Då tar man med andra handen, gör samma grepp, försöker att mycket försiktigt dra upp daggmasken ur dess hål. Den gör ett hårt motstånd, genom att spänna ut den hårbeklädda eller finfintaggiga nedre delen av kroppen eller stjärten, som är nere i jorden. När så masken släpper sitt grepp i jorden, hörs ett svagt ljud. Dessa ljudvibrationer uppfattas av de omkringvarande daggmaskarna, som blixtsnabbt försvinner ner i sina hål, med hjälp av dessa stjärthår. Det är troligt att daggmaskens runt kroppen befintliga ringar, som upptar minsta vibration i marken, är, tror jag, orsaken till de blixtsnabba reaktionerna, efter ca 10 minuter är de på nytt uppe vid markytan, och på ny upptäcktsfärd. Förefaller som den inte skulle reagera nämnvärt av buller eller biltrafik, som inte direkt leder via marken till dess hemvist.

Daggmarskarna skulle skötas väl, för att inte ta skada i sommarvärmen. En ganska stor trälåda, sådär 25–30 liters, var lagom för ca 175–200 stycken, där de trivdes utmärkt och där även små daggmaskar föddes och var i ständig rörelse, liksom andra småbarn, som hör djur och natur till. Lådorna fylldes med bra jord, helst från något potatisland. Maskarna krävde en noggrann översyn, ca 2–3 gånger per månad skulle myllan bytas. Allt tömdes ur lådan, på en skuggig plats. Lådan rengjordes snabbt, ny mull hämtades i ett stort ämbar. Mullen lades först i lådan, sedan litet mask, litet rågmjöl samt litet kaffesump som mor tagit tillvara efter en avkokning. Denna procedur fortsatte tills maskarna var hemma igen och vattengräs sattes överst. Lådorna lades under byggnaden där det var svalt. Av sumpen och rågmjölet, som daggmaskarna utfodrades med, blev de något fetare, vilket var rätt viktigt när köparen kom för att köpa 10–15 stycken. Det hände även att snålingar försökte pruta ner priset till 5 penni stycket, men det gick inte. En mask kunde sättas till, så det blev 16, när de betalade för 1, summa 1,50 mk. Det hände även att någon daggmaskköpare, innan han for med sin kamrat för att meta abborrar, slank in till farbror Alko, för att köpa lite pratvatten att fukta kroken med innan daggmask lades på. Kroken kunde ju vara en aning rostig av det salta vattnet. Jag tror inte någon ville pruta på vad som köptes hos farbror Alko, fast de gärna ville pruta på maskarna.

Det var säkert många lyckade och intressanta ”fiskafängen” som räckte att prata om, någon stund under veckan som kom. Och hade man kommit ihåg att spotta på kroken tre gånger innan den slängdes i sjön från båten, så blev ju abborren större för varje gång det nappade och en abborre åkte i ämbaret, då däremot innehållet i det som var nedsänkt i sjön med ett rep på båtens skuggsida, blev mindre och mindre. Som vanligt är, föll även då de största fiskarna från kroken, som ju var litet ovass, just därför, men det gick ju att visa med armarna, storleken på de fiskar som föll av kroken. Så satt man och fördrev någon stund på det lilla caféet vid en kopp kaffe eller en pilsnerhalva. Storleken på abborrarna varierade något när man visade med armarna, ”Men oljuget så var den sista som föll av kroken innan vi for hem såhär stor”, säger någon. Då märks att armarna går litet efterhand isär, beroende på vem som berättar.

Ett bra daggmaskställe där vi plockade på sensommaren, var i prostgårdens rätt så stora trädgård. Där trivdes daggmasken bra. Den kommer ju upp till markytan oberoende om det är märkt eller något ljusare. Därför är det viktigt med en liten ficklampa, i slutet på juli och framöver, annars är det svårt att se dessa daggmaskar, som ligger under buskar och bland övriga växter. Även min äldre bror och jag trivdes utmärkt tillsammans med daggmaskarna i den vackra trädgården. För oss blev det liksom två flugor i en smäll. Först daggmaskplockning men även en del att smörja kråset med, som annars var svårt att få. Vi mumsade på härligt mogna jordgubbar, krusbär och även något gott äpple var på menyn. Det hände visst någon gång att frun, prostinnan, som hon kallades, kom ut på en rätt stor balkong, som vätte mot trädgården. Hon hade alltid på sig ett långt vitt nattlinne, samt en nattmössa på huvudet. Hon hötte med den knutna näven och ropade till oss att vi skulle försvinna. I annat fall skulle hon ringa polisen. Vi släckte genast våra ficklampor. När vi såg en skymt av det långa nattlinnet sväva mot dörren, där vi låg på huk bakom någon stor hallonbuske, och var tysta som små möss, förstod vi att frun var på väg in till sin make, som inte lät sig störs av någon daggmaskplockare. Vi väntade några minuter efter det att frun släckt lampan i sovrummet. Vanligtvis kunde man se att gardinen rördes vid fönstret i sovrummet, där frun någon minut spejade ifall våra ficklampor skulle tändas på nytt. Men sällan tände vi våra lampor på nytt. Vi åt något litet till av det som naturen bjöd på och så begav vi oss hem och hoppades på ett regn i en nära framtid. Då skulle det passa bra med ett nytt besök. Frun hade av allt att döma lagt sig till ro, när inte gardinerna mera rörde på sig. Hon somnade säkert med en viss förhoppning, att inget nämnvärt hade försvunnit, som hon gick för att kolla nästa morgon, när solen sken från en molnfri himmel, och trädgårdsprodukterna kunde efterhand skördas. Bäst att ta det säkra före det osäkra, man visste ju inte när nästa regn skulle komma, och med regnet även de objudna lysmaskarna.

Tror inte att det på något sätt märktes i de stora och många syltburkarna, som förvarades i den stora källaren över vintern, till nästa skörd, trots att vi delade med våra vänner något av det goda. Hellre kan tänkas att innehållet i någon burk föll offer för mögel och fick slängas. På den tiden fanns inget bra motgift mot mögel, jämfört med dagens.

[Inf. 2008-06-22.]


18. Skoltiden.

Något om lärarna och skolan, som mer eller mindre blev för oss något av en bagatell. Vi var väl för mycket upptagna av det som inte hörde till skola och läxläsning mm dylikt. Vi var mera engagerade i s.a.s. praktiska saker, som kunde ge någon slant till hemmet, och även i egen ficka. När man närmade sig 10–12 årsåldern, berodde skolledan även på en viss mobbningsauktion vid olika tillfällen, av både elever och lärare. Undantag fanns hos bådadera, men de lärare som mobbade oss, räknar jag som mer oförståndiga, än elever som mobbade oss.

Både lärare och elever, som var snälla emot oss, minns man gärna, och lyfter på hatten för, samt överräcker gärna en ros i tankens och minnenas värld, trots att snart 60 år förflutit och många gått ur tiden. Men ett vackert, okonstlat minne av någon vän kan inte nedmyllas. Det lever kvar hur tiderna förändras, och vi med dem. Som tidigare nämnt, fanns det lärare, som såg hur saker och ting funkade även efter skoldagens slut och på så sätt kunde sätta sig något litet i av vad som hände även utanför skolväggarna.

På den tiden straffades en elev rätt snabbt, för en rätt så liten förseelse, och var eleven dessutom faderlös, och en s.k. ”fattiglapp”, som det hördes av en del elever, när han fingerpekades på, då var det nog inte lätt att i någon mån häva sig upp från nollstrecket. En ensam mor hade heller inget stort inflytande i olika skolsammanhang, och därtill en fattig sådan, då däremot en fars röst var mera bärande, och mera respektingivande.

I sammanhanget kan nämnas, att jag så sent som år -84, där släkt och vänner var samlade, blev presenterad av en gammal kvinna, nära anhörig till mig, för en person, som jag inte hade sett på ca 50 år. Personen kände inte igen mig, men efter en noggrann förklaring blev det klart vem jag var. Då sade personen: ”Nu vet jag vem du är, du är en av de två elaka pojkarna som gick i skolan samtidigt som jag i slutet på 1920-talet”. En kommentar från min sida, i all vänlighet var: ”Hör du, jag tycker att det var bra att det inte fanns flera än två elaka grabbar i skolan där vi var elever, men kan du tänka dig litet in i vår situation, som det var då”. Två pojkar, som med många andra i samma ålder hade upptåg och hyss för sig blev rätt fort stämplade som upphovsmän för det skedda, som de flesta gånger var bagatellartat, därför att dessa två var utan far”. Trots att detta hände ca 53 år efter vår skoltid, kunde det kännas litet lukt av mobbning. Vet en hel del om denna person, från tonårstiden, som jag håller för mig själv. Denna person vet heller inte vad jag vet om personen i fråga. Jag förlät genast vad som sades, så var allt bra. Eleverna, som studerade i samskolan, som den då hette, var från många olika orter i Svenskfinland, samt från närliggande orter. Eleverna som var längre ifrån, bodde vanligtvis hos någon familj, som kunde undvara ett rum. Småningom blev det aktuellt att ordna ett s.k. elevhem, där de elever som var långt ifrån kunde hyra in sig en termin åt gången. Där serverades även mat två gånger dagligen, samt morgonte eller välling och gröt för de som så önskade. Även kvällste serverades, allt detta för en rimlig avgift. Även elever utom hemmet åt där för en förmånlig avgift.

Det hände att jag vid något tillfälle blev bjuden på mat av henne, som kallades och var husmor. Hon var ansvarig för hemmet och var snäll, men rätt bestämd. Nog var det en god mat som eleverna fick, det var i varje fall vad jag tyckte. Med sig som hjälp hade husmor en köksa, samt en som hjälpte med i hemmet förekommande arbeten av olika slag. Det var här som min äldste bror hade hand om vedhuggningen, som vi någon gång hjälpte honom med, när vi kom från skolan, fast ogärna ställde vi upp. Björkveden som köptes in på vårvintern, sådär 40–50 m³, staplades upp en bit från det stora vedlidret för att torka under våren och sommarens förlopp, för att sågas i 3–4 bitar, klyvas vad som behövdes, och sedan slängas in i det stora vedlidret. Detta gjordes på hösten och brått var det att få in veden så fort det bara gick, innan höstregnet satte in. Veden var ju s.g.s. torr beroende litet på hur vår- och sommarvädret varit.


Föreståndarinnan bjöd oss rätt ofta på saft och bulla eller en smörgås, när vi hjälpte vår bror. Detta var vi glada över när inte magen hade fått mat sedan 12-tiden. Även han blev någon gång tilldelad kaffe med dopp, han var ju äldre, så hon tyckte väl att kaffet passade honom bättre.

Det s.k. elevhemmet hörde givetvis till samskolan. Jag minns att varje skolklass hade egen ”klassföreståndare”. Nu heter visst sådana ”klasslärare”. I skolan fanns även en rektor, som hade ansvaret för hela skolan med både lärare och elever, och nog hade han det säkert många gånger jobbigt för att få allt att funka något så när tillfredsställande. Det var ju inte enbart eleverna och det synbara som blev problem allt emellanåt. Även med lärarna kunde olika problem uppstå, men alltid ordnade detta upp sig i bästa samförstånd. Den elev, som hade dejour för dagen, skulle genast efter lektionens slut, när de övriga eleverna lämnat klassrummet för att hämta litet frisk luft på gården, öppna fönstret, torka tavlan ren från krita, plocka papperslappar samt annat synbart från golvet, samt även torka damm från den s.k. ”lärarkatedern”. Den stora svartpärmade klassboken togs fram ur lådan och sattes fram uppslagen på katedern. Efter ca 10 minuter kom eleverna in i klassrummet något stojande, som snart förbyttes i tystnad, när alla satte sig i sina pulpeter. Dejouren stängde fönstret, lyfte av locket från det kantiga bläckhornet, med dess innehåll av bläck, som luktade något av blod. En svag röst från dejouren, som sto på plattformen intill katedern: ”Tyst, läraren kommer!” Ljudet av skarpa klackar hördes, alla i klassen satt som tända ljus. Det var en sträng kvinnlig lärare som öppnade dörren. Alla elever stod upp som raketer och ställde sig bakom varandra i en rak rad. Uppkommen till katedern tittade hon med fast blick ut över eleverna, som stod tysta som möss. Då öppnade hon sin mun och sade: ”Hyvää päivää, lapset”. När vi svarat: Hyvää päivää” sade hon med bestämdhet i tonen: ”Istukaa”. Hon var vår lärare i finska ämnet. Dejouren fattade pennskaftet när läraren hade satt sig i den rätt stora stolen bakom katedern, räckte pennan, som redan var doppad i bläcket, till läraren, som skulle skriva dagen och datum i klassboken, samt anteckna sitt eget namn, och någon eventuellt frånvarande elev. Det hände att lärare, som denna gång var en hon, en fröken, kunde vid något tillfälle fråga dejouren om datum som var för dagen. När dejouren då visste blev hon mycket glad och med ett småleende på sina läppar befallde hon eleverna att ta fram boken ”Suomenkielen alkeet”, och så kunde lektionen börja.

I den stora klassboken antecknades även om någon elev inte alltid varit tillräckligt snäll eller haft något för sig, som inte hörde samman med lektionen. ”OO” skrevs i boken, vilket betydde oordning. När det blev tre gånger ”OO” i klassboken, betydde det en hemanmärkning, och då skulle den lilla boken, som även var som ett terminsbetyg, uppvisas för målsmän, som tecknade sitt namn i boken, där det kunde läsas ”att eleven i klass 7 har inte uppfört sig i klassen, ej heller inom skolans övriga områden, som sig bör.” Rektorn och klassföreståndaren hade sina intygande initialer innan den med eleven sändes hem till målsman. Nog tyckte vi att detta var någonting onödigt, när det blev en hel del förklaringar, som i de flesta fall resulterade i ett par örfilar.

Men ganska snart var allt glömt efter en stunds gråtande, men nästa dag, nya tag. När eleven hämtade den lilla boken följande dag till skolan, måste boken föras till lärarrummet, där vanligtvis de flesta lärarna var samlade, och som då fick se syndabocken i egen hög person. Först en knackning på dörren och när ett jakande svar hördes var det att stiga in. Innanför dörren slogs klackarna ihop i samband med en djup bugning. Då kunde någon av lärarna fråga vad ärendet var. När saken klarlagts av eleven, kunde en röst höras: ”Jasså han har varit och utmärkt sig nu igen”. Någon annan bredde på med ett hånflin, som inte gjorde saken bättre. Boken lades på det stora bordet, efter en handvisning av rektorn. Han ville se i den, och få bekräftat att mor hade lagt sitt namn under ”OO”. Även andra lärare hade den stora förmånen, ifall de var intresserade, att tillgodogöra sig den äran. Det hände även, men sällan, att någon elev blev relegerad från skolan. I så fall var det fråga om rätt stora förseelser. Det kunde bli någon vecka eller mera som eleven hade förbud att komma till skolan. Men detta hände inte ofta i en bra skola, och när så var fallet, var det eleverna från de två högsta klasserna. Och var då i samband med alkohol eller annat osedligt förekommande. Knark, sniffning, missbruk av starkare droger förekom inte, men som inte är ovanligt i dagens skolor bland en del ungdomar.

Minns en liten, ganska intressant, något dråplig händelse, som inträffade, när denna vår rätt så bestämda lärare, fröken, som vi hade i finska, kom in i klassrummet för att hålla lektion. Efter det hon hade satt sig och blivit betjänad av dejouren som vanligt och skrivit i boken vad som hörde till, öppnade hon finskaboken för att förhöra hemläxan. Allt var stilla och lugnt i klassen, men snart byttes lugnet i storm. Min äldre bror tog fram ett fint gummiband, som han dragit ur ett brett strumpeband. Han fäste det fina bandet runt tummen och pekfingret, satte en hårdvikt papperstuss om gummibandet, spände ordentligt, och avfyrade sin lilla, låt oss kalla den ”slangbåge” mot fröken, som tittade i boken ovetande om vad som var på gång. Resultatet blev en träff i frökens ansikte, vilket ju var beklagligt. Vem var syndabocken? Detta visste ingen annan än jag och min äldre bror, som satt bredvid mig i första pulpet, så att fröken kunde ha oss under bättre kontroll. Man visste ju aldrig vad som kunde hända, och nu hade det hänt, det som inte fick hända. Röd i ansiktet som en mogen tomat reste hon sig snabbt, något uppjagad och med skärpa i tonen frågade hon vem det var som gjort sig skyldig till något så opassande. Det var tyst i klassen några sekunder, då hördes ett fniss bak i klassen, som smittade av sig på min äldre bror och mig, vilket avslöjade, vem syndabocken var. Då övergick stormen i orkan. Alla väntade med spänning vad som skulle hända härnäst. Vi kallades fram till fröken, som stod framför katedern. Så blev vi undersökta ifall vi hade något i våra händer eller byxfickor, som kunde ha varit orsak till detta opassande som hände vår fröken. Och visst hittades hos min äldre bror vad som ställde till oredan i klassen. Gummibandet mellan fingrarna, och några reservskott. Papperstussar från byxfickan beslagtogs. Papperstussarna lade fröken på katederns främre del, drog sig en aning bakåt mot svarta tavlan med den fint lackerade pekstickan bakom sin rygg. Därefter befallde hon min bror, som stod framför katedern, att ta bort papperstussarna. Med pekstickan bakom ryggen var hon beredd att avfyra ett slag på hans fingrar, ifall han tagit bort dessa tussar, men han anade genast vad som var på gång, och listig som vanligt, låtsades han med en snabb gest, föra handen mot katedern där papperstussarna var. Reaktionen var snabb. Fröken smällde pekstickan i den hårda björkkatedern. Endast en sprucken pekpinne blev resultatet, över vilket hon säkert var något besviken.

Men nu var goda råd dyra. Något straff borde i alla fall utmätas, för vad han ansågs vara skyldig till. Hon kom, trodde hon, på en in idé, därför flyttades han längst bakom i klassen, där en plats var ledig. Men detta var han enbart glad över. Nu var han ju litet i skymundan för frökens just nu så arga blickar, som han själv var orsak till. Nu trodde alla, så när som på en, som redan spann på något nytt och intressant, att lugnet och friden var återställd i klassen, denna rätt så varma försommardag när solen sken från en molnfri himmel. Bofinkarnas klara sångkvitter blandade sig med de några blommors doft, som slagit ut på den lilla gräsmattan strax under fönstret, som var öppet, och genom vilket en ljum vind smög sig in i vårt klassrum.

Det återstod endast ca två veckor till avslutningen, och då skulle alla, både lärare och elever, få en välbehövlig sommarferie för att hämta ny kraft för nästa läsår. Frökens blickar var med jämna mellanrum fästade på min bror längst bakom. Nu hade hon visst allt under kontroll, åtminstone verkade det så, men i all försiktighet vek min bror, i skydd av den framförvarande eleven, en fin papperssvala. Välgjord och färdig slängde han den mot det öppna fönstret, som var endast någon meter från katedern, där fröken satt, med förvissning om att papperssvalan skulle hitta ut, men så var inte fallet. Svalan gjorde en liten sväng intill fönstret, landade snyggt på katedern framför fröken, detta till de flestas förtjusning. Detta resulterade i ett glatt skratt av de flesta i samma ögonblick som fröken yrvaket ropar: ”Titta barn, en fågel”. Hon trodde först att det var en riktig fågel, som hade kommit in genom det öppna fönstret och som hörde den vackra naturen till. Men så var inte fallet denna gång. Hon märkte genast att det rörde sig om en hemgjord fågel. Detta var droppen, som fick den redan fyllda bägaren att rinna över. Hon spanade över hela klassen med sina skarpa blickar fån pulpet till pulpet. Vid sista pulpeten satt ”fågelmakaren”, med sitt oskyldiga flin över ansiktet. Då kommenderades han till dörren, där fröken väntade. Hon frågade honom, om det var han som kastat papperssvalan. Något tveksamt svarade han halvhögt, att nog var det han. Då tog hon tag i honom och försökte fösa ut honom ur klassen, vilket nog inte var så lätt, som hon kanske strax innan trott. Hal och smidig som en ål gick det inte som meningen var, och med några små nyp i frökens sida, blev det dags för en liten, välbehövlig paus i några sekunder. Men ”skam den som ger sig”, tänkte väl fröken. Kampen var på nytt i full gång, till mången elevs förtjusning. Nu var det snudd på dörren, kanske segern inom räckhåll, men med tankens handling blev det några snabba, kraftigare nyp lite högre upp från frökens midja. Då fann hon för gott att kapitulera. Något andfådd gick hon efter rektorn, som var i klassen intill. Han tog honom i örat och ledde honom till sin klass. Där placerades han framför den stora svängtavlan till allmänt beskådande för den högre klassens elever, timmen ut. Händelsen var så småningom utagerad, så när som på ”OO” i den svarta rödrandiga klassboken.

Det hände även att min mor och jag hämtade åt de äldre eleverna snask i form av karameller från en liten butik, som var belägen mitt emot vår skola, på andra sidan esplanaden. För vår tjänst fick vi alltid någon karamell i egen mun och ficka. Påsen var alltid väl gömd i den djupa fickan. Det var helt förbjudet att hämta och använda snask i skolan. Det tråkiga var, att lärarrumsfönstret var beläget mitt emot den lilla butiken. En gång hände det, av en ren slump, att en av lärarna, som var en s.k. storrökare, stod intill det öppna fönstret i lärarrummet, med ansiktet mot esplanaden, och rökte. Han observerade mig, trots att jag med ilfart skyndade över esplanaden. Ett rop hördes: ”Kom genast hit!” Sedan befallde han mig att komma till lärarrummet, där han var. Han bad mig överlämna påsen till honom, frågade vems påsen var, och då ljög jag, så att öronen vek sig, som det heter. Jag sade att påsen var min. Men nog visste alla, som var i lärarrummet att det var en s.k. nödlögn, för att inte avslöja den rätta ägaren, som blev utan godispåse under skoldagen.

De flesta gånger min äldre bror och jag blev på detta sätt ertappade, fick vi påsarna tillbaka. Vi hämtade dem själva från lärarrummet efter skoldagens slut. Inför de några få lärarna som var i rummet, lovade vi dyrt och hederlig att inte fortsätta med detta, som enligt rektorns mening var opassande. Vi tyckte förstås tvärtom. Påsen överlämnade jag till ägaren, som väntade på gården och då fick även jag min beskärda del av det goda. Men småningom kom vi på en ganska fix idé, som var ganska bra. Vi sade till honom som sålde karameller, att sätta några karameller i en skild påse, medan påsen, som innehöll den större delen sattes under mössan, eller släpptes genom det söndriga rockfodret ner i linningen. Det hände även att någon lärare, som övervakade ordningen på gården under rasten stod i porten när vi kom trippande över ”espen”, och då blev det en liten rutingranskning av våra fickor. Där hittades förstås påsen med de färre karamellerna. Ännu en gång blev vi tillsagda ”Se till att detta är sista gången, annars vidtar vi strängare åtgärder”. Snabbt som pilen till honom som ägde påsen, som överlämnades så, att inte läraren såg det. Den andra påsen med de få karamellerna fick som vanligt hämtas i lärarrummet efter skoldagen. På detta sätt gick det också till när vi köpte cigarretter åt de äldre pojkarna. Även någon flicka rökte, men inte många i varje fall. Det smygröktes, med stor försiktighet, trots att eleverna var uppe i 14–16 års ålder. Han som ägde butiken sålde cigarretter även styckevis. Det var för det mesta ”Saimaa” och ”Finlandia” samt ”Kultaleima”, som räknades som sämre kvalitet, och kallades för ”lungsotscigarretter”. Dessa märken var försedda med pappersmunstycke. Alla cigarretter var nog enligt min mening lika giftiga och farliga för hälsan. När man köpte styckevis, blev det ”8 pinnar” som de kallades, för 1 mk. Asken som var öppnad, just för detta ändamål, var ”Saimaa”, och innehöll 25 stycken, den kallades ”Storsaimaa”, därför att det salufördes även en mindre typ av ”Saimaa”, med 10 stycken i asken och kallades ”Pikkusaimaa”, priset var 1 mark.

De flesta som smygrökte föredrog cigarretter i lösvikt, därför att en skarpkantig ask uppmärksammades lätt i fickan. Det var även bättre att gömma cigarretter som var inlindade i butikspapper, t.ex. på utedassen, i någon vedtrave, i vedlidret eller på annat lämpligt ställe, dit regnet inte kunde hitta. ”Rökrutor” förekom aldrig i någon skola på den tiden som nu är fallet. Även min äldre bror och jag smygrökte, trots att vi var endast 8–10 år gamla, men så har det alltid varit. T.o.m. yngre barn börjar röka, nog visste vi att det var opassande. När barn röker, är det i oförstånd, man vill ju inte vara sämre än de något äldre kamraterna. Det är nog en liten tuff tanke bakom det hela, nu förekommer även snusätandet bland båda könen i de olika skolorna, som säkert är lika farligt som rökning. Därför är det bra för alla, oberoende av ålder, att sluta använda giftet, eller att helst inte börja. Blev någon elev i skolan ertappad för rökning, blev det genast hemanmärkning, och nedskrivet i den lilla betygsboken ”Rökt under rasten i skolan”, ”OO”.

Mins en liten händelse, som jag och min bror var med om en gång, som jag gärna vill berätta i samband med smygrökning. Vi bodde då i den gård, där vi hade matservering. När vår mor på kvällen hade gått till Frälsningsarmén, gick vi ut för att röka. Vi kunde ju inte röka inne, för luktens skull. Vi stod intill planket vid porten, en i taget skulle titta ut mot gatan, ifall någon kom som kunde skvallra för mor att vi rökte. När vi hade rökt en cigarrett tillsammans, gick vi nöjda och belåtna in. När vi följande morgon kom till skolan blev det andra tongångar. Genast efter morgonbön kom rektorn och kallade ut oss från klassrummet, just när första lektionen skulle börja. När vi kom ut frågade han strax, med en mycket bestämd ton i rösten, om vi hade rökt kvällen innan på gården intill porten där vi bodde. Han ville påskina, att en farbror som bodde i ett vindsrum mitt emot, hade haft besök, och att det var han som hade talat om för rektorn, när han på morgonen kom till vår skola, vad han hade sett kvällen innan. Nog visste vi vem denna farbror var, han var ju en av våra lärare, som satt rätt ofta hos denna sin vän i det lilla vindsrummet, där det avnjöts vid bordslampans sken något som var betydligt starkare än ”Pikkusaimaa”. Något son satte pratkvarnen igång till sena kvällen i det av cigarrettrök fyllda rummet, som såg ut som en tät dimma runt lampan. Men detta, vad som hände på vindsrummet, glömde visst vår lärarfarbror att tala om för sin överordnade, när han kom till skolan. Det var ju fint att han helst mindes något, som hänt kvällen innan. Skulle vi talat om vad vi visste och såg gång efter annan i samband med vänners besök i det lilla vindsrummet, skulle knappast någon lyssnat med rätta örat. Rektorn frågade först mig om jag hade varit ute vid porten i går kväll och rökt, svarade jag spontant och bestämt ”nej”. Han upprepade samma fråga flera gånger, men med ett envist ”nej” från min sida. Då vände han sig till min bror med samma fråga, som ovanligt nog, till min stora förvåning, svarade jakande. Rektorn tog hem spelet, som var bara att beklaga. Han tog ett stadigt grepp med sin stora hand runt min haka, som han vred till sidan, så att det gjorde rätt ont, hötte med handen, men resignerade i rätta ögonblicket. Ingen örfil den gången, och detta var ju fint av rektorn. Men ett litet straff blev det för mig i varje fall. Jag hade ju ljugit. Ett ”OO” i klassboken, men äldre bror, som för en gångs skull talade sanning, blev inte belastad med ”OO” i klassboken. Hade min äldre bror varit av samma åsikt som jag, skulle rektorn säkert ha trott mera på oss, än på farbrodern, som såg en hel del kvällen innan, mer eller mindre, kan hända med suddig blick. Kan tänkas, att rektorn visste hur dessa vänner tillbringade kvällarna, när de någon gång var samlade i det lilla vindsrummet och pratvattnet gav en falsk ton till någon annars så vacker sång, som aldrig nådde sin fullbordan, kanske bäst så. Det var i varje fall bra att min äldre bror var ärlig, för min lögn fick jag endast ett lindrigt straff. Det heter ju att ”ärligheten varar längst”, som vi kan både tro och lita på, i de olika skiftningarna i livet.

Det hörde även till att skolan åkte på en längre utfärd någon vecka innan våravslutningen. Det blev då till staden norröver som färden gick, där det fanns någon större industri, en s.k. ångbåtshamn, samt litet, gammalt kulturhistoriskt att bekanta sig med. Både elever och lärare åkte på öppna lastbilar, på vars flak utplacerades plankor, som var fastspända med motklossar, intill bilens sidobräden. När bakbrädet vikts upp drogs sidobräderna mot varandra med kraftiga band på ett par tre ställen, ingenting skulle ges åt slumpen. Där satt vi tätt som sardiner i burk. Det var flera lastbilar som var bokade för utfärden, som varade ungefär 3–4 timmar. Skolan var även vid något tillfälle på utfärd till den vackra sjön som låg endast ca 4 km från staden. Även då anlitades en lastbil, som körde flera gånger, tur-retur, om så behövdes. Någon enstaka lärare och elev hade cykel. Det bestämdes, att fram på eftermiddagen, vid ett visst klockslag, skulle lastbilen vara på plats, för att hämta elever och lärare bort från den så vackra platsen vid sjön. Minns jag rätt, var väl en buss inkopplad i sammanhanget, men då var det fråga om en något högre avgift.

Jag och min bror åkte varken buss, lastbil eller cykel, ty någon cykel fanns inte i vårt hem. Men vi var insatta som parhästar framför handkärran, som hjälp åt skolans vaktmästarinna, som lastat kärran i arla morgonstund med ved, kaffekoppar, en stor kaffepanna, 4–6 liter, som även användes vid olika festtillställningar i skolan. På kärran fanns även bulla och saft, samt lemonad, socker, grädde och kaffe, samt två vita lakan. De breddes på en stor bordsskiva, som placerats på en vacker plats vid sjön. Bordsskivan, med tillhörande bockar, följde med lastbilen. På kärran fanns även två stycken 15 liters vattenhinkar och 3–4 räfsor. Platsen där alla samlades städades först, då blev det snyggt och trivsamt.

Det var ett ganska tungt lass som vi drog iväg med. Vi hade samma uppgift på eftermiddagen, när allt skulle dragas tillbaka, frånsett det som var förbrukat, som var och en själv bar på, men då var det s.g.s. hela tiden uppförsbacke. Vaktmästarinnan var bakom lasset, och sköt på för allt vad hon var värd. Hon visste ju att det inte var någon lätt uppgift vi hade, som gick mellan skalmarna. Men allt gick bra, vi var ju rätt starka redan som barn och vana att ta i där det behövdes. Min äldre bror och jag som hjälpte till, vi fick gratis förplägning, men de andra betalade litet för vad de åt och drack. Blev det något över, lade vakmästarinnan i en papperspåse bullaskivor, pepparkakor, även saft i ett par flaskor, som vi tog med oss hem. Så fick även mor smaka något av det göda.

Så gott som varje år hölls det en s.k. vårfest i skolan, med försäljning av hembakt av olika slag, samt servering av kaffe, saft, lemonad och mjöd som förstås serverades med struvor. Det förekom även något program, där eleverna medverkade med någon sång, uppläsning, någon sketch och dylikt. På en av dessa fester var jag och min äldre bror med i ett sångprogram, där alla var utklädda till krigare av den gamla stammen, som hörde till en förgången kultur, med spjut, som var ca 2,5 meter, och försedd med en bred, rätt lång spets, som var vass på alla kanter. Den var målad i silver och liknade metall. Därtill hade vi stora runda sköldar, som var målade i vackra färger, med en påmålad prydnad, som kunde vara t.ex. ett tjurhuvud, en örn, en orm, ett tigerhuvud eller annan lämplig bild. Vi var ca 7–8 pojkar som var klädda i uniform, och programmet hette ”Krigarna från Aten”. I sköldarna var fästade stora öglor på baksidan, som bars upp av vänstra hand, i den högra handen var spjutet. Dörren till det största klassrummet stod öppen, och alla närvarande väntade med spänning vad som skulle hända. I takt till musiken kom vi marscherande längs korridoren från ett annat klassrum. Inkomna i festsalen ställde vi upp oss på rad framför publiken, litet rättning i ledet. Musiken hade tystnat i någon sekund, men så hördes ett svagt förspel, en nick av honom som satt vid pianot. Alla stämde in samtidigt som musiken blev starkare Med inspiration klämde vi till för allt vad vi var värda, med våra rätt kraftiga röster, den välkända ”Atenarnas sång”, där ett par rader ur strof 1 lyder: ”Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, därför …” o.s.v. Vi fick många och kraftiga applåder. Efter vi bugat oss, sjöng vi på nytt två sånger, varefter vi marscherade ut, till tonerna av samma sång. Detta, som var ett uppskattat nummer, utlöste väldiga applåder, som hördes efter det vi lämnat festsalen. Behållningen av dessa fester gick till skolan, som nog var befogat, på grund av den allt som oftast svaga ekonomin. Skolan hade visst rätt svårt att få ekonomiskt stöd från stat och kommun, på grund av att den var rätt liten. Även majblommor, som flickorna gjorde på fritiden i skolan, till Första Maj, och vi pojkar sålde, var även det ett bra tillskott i skolkassan.

Första Maj-blomman tillverkades av ett vackert, något glänsande papper i många olika färger. Stjälken var virad av grönt kräppapper. Den drogs genom blomman med en nål, och fästes med en knut på blommans övre sida. Blomman mätte ca 1,5 cm i diameter. Jag tror att pojkarna i de lägre klasserna förband sig att sälja minst 10 stycken blommor. Sålde någon mera blev det visst ett litet pris i bokform eller dylikt. Min äldre bror och jag, samt en annan grabb började vår försäljning på valborgsmässoafton, genast när skoldagen var slut och vi fått oss tilldelat blommorna i en stor papperspåse, samt de tillhörande knappnålarna som var fästade i ljusröda nålbrev. Köparen kunde lätt ta en eller flera nålar, för att fästa de vackra blommorna på ett synligt ställe, t.ex. på kapp- eller rockslaget. Vi sålde rätt många blommor på valborgsmässoafton, när vi gick från gård till gård. Den bästa kommersen var det förstås på Första Maj-morgon, när ett ganska stort antal ”burkar” samlades vid berget, och dit folk hade kommit för att lyssna, när burkarna traditionsenligt sjöng in våren. Klockan 8 var den vanliga tiden. Den första sången var alltid ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”, och nog var det en högtidlig stämning över hela arrangemanget. Någon annan sång sjöngs, som hade anknytning till sommaren, och nog tyckte alla att detta var toppen. Även den isfria älven nedanför, med sitt smutsiga vårvatten, sjöng även den, sin ganska något entoniga sång. Men även en sång i denna tonart höjde stämningen både för yngre och äldre, som hade mött upp. Någon tussilago kunde ses här och där, samt andra små vackra blommor, kanske mest krokus, som visade sig innanför något spolplank, och tillsammans med andra vårblommor lyfte sina skära kalkar mot en klarblå himmel. De ville liksom prisa Skaparen för att än en gång få uppleva en ny vår, efter en kall och lång vinter. När ”burkarna” sjungit sina utvalda sånger, var det rektorn för seminariet eller överläraren från normalskolan, ”normen”, som avslutade högtidligheten med några välvalda ord, som anknöt till sommaren, och den framförvarande våravslutningen. Han hälsade alla hjärtligt välkomna till en vårfest som hölls på eftermiddagen i seminariets festsal. Där skulle serveras kaffe med bröd men även mjöd och struvor, samt annat hembakt hörde till och kunde köpas för ett förmånligt pris, hette det.

Även ett innehållsrikt program utlovades, med något tal, sång och musik av varierande slag. Något högt uppskattat var även att vänta vid festen, när den högt skolade och skickliga musikläraren i seminariet skulle uppträda med högklassig musik. Hon var mycket enastående i sitt kunnande och spelade även i kyrkan. Hela hennes liv rörde sig kring musikens värld. Denna ungmö, som kallades ”Spelan May”, hade en liten vacker trädgård och en sällsynt välvårdad gårdsplan, där hon bodde i sitt vackra, något unika hus, ett par hundra meter söderut från storbron. Tror att hon var något över 90 år vid sitt frånfälle. Denna vackra gård, där hon bodde, finns bibehållen i sitt ursprungliga skick, nära intill en andra ”Burkebo”, som byggdes någon gång efter andra världskriget. Har hört att museinämnden i staden fått denna vackra gård som donation [missuppfattning] av den framlidna, mycket uppskattade fröken. Många högt skolade och framstående inom musikens område, med höga titlar, som lever alltfort, när denna bok skrives, fick sin första undervisning av denna, till synes, så anspråkslösa kvinna.

I samband med detta, vad musiken beträffar, fanns det på den tiden inga elorglar. Det var ordnat så, att alla som övade musik på de rätt stora orglarna, höll sig med en egen orgeltrampare. Ett ganska tungt jobb, som jag och min äldre bror var inkopplade på efter skoldagen. I seminariets olika byggnader fanns ett flertal orglar i andra våningen, där ”burkarna” brukade öva. Vi ställde gärna upp som trampare trots vår unga ålder, ca 8–10 år. Lön för detta var 3 mk i timmen. Det blev vanligtvis två timmar åt gången, ca 2 dagar i veckan.

Minns inte hur många maj-blommor min äldre bror och jag sålde var för sig, men kanske runt 25–30 per man. Men en elev var alltid före oss, med någon blomma mera. Han fick alltid första pris och min bror och jag kom på 2:a och 3:dje plats. För detta tackade rektorn oss, och vi fick mottaga varsitt bokpris, samt en liten penninggåva för vår flit.

[Förstamajfirande av Lars Pensar.]

Det var alltid med en viss spänning vi såg fram emot den dagen, när skolavslutningen (examen) skulle gå av stapeln. Inte för den skull att vi hade några stora förhoppningar vad betyget anbelangar. Det var ju i stort sett en kopia av julbetyget, med någon upp och nedvänd ”stol”, men även några högre siffror, dock inget att skryta över. Knappast var det alltid befogat med dessa ”stolar”, som gjorde oss något missmodiga, när vi skulle gå om samma klass. Men ett visste vi. När skolavslutningen var aktuell, fick vi något nytt i klädväg. En färggrann, randigt mönstrad bomullströja med ett runt snöre i öppningen, som knöts i rosett under hakan. Tröjan köptes från en butik, där allt mellan himmel och jord salufördes, såsom sill, saltfisk, bröd, mjöl, karameller, spikar, russin, smör, margarin, tyger, kläder av olika slag, lampolja, ost, socker, kaffe i paket och lösvikt, kex, sirap, tobak samt något jul- och påskkort. Så gott som allt såldes i lösvikt och i metervara. Tröjorna, som mor köpte, var aningen stora, med tanke på att de skulle användas på hösten, de första veckorna efter att skolan börjat. Det var möjligt att de kunde användas nästa våravslutning, ifall, de inte krympt för mycket i tvätten. Till våravslutningen fick vi även nya gummiskor, som var något för stora, med tanke på att fötterna töjde sig före hösten. Även nya och fina mössor köptes, med blank, svart skärm, med ett litet märke i. Det var rätt vanligt att flickorna bar ungefär likadana mössor, med en kokard, som jag trodde antydde i vilken skola eleven gick. Så var det nya byxor, som en kvinna, lite mera sykunnig än mor, sydde till oss av mörkblått cheviottyg. Tyget var köpt i samma affär där mor köpt tröjorna. Själv sydde mor och ändrade kläder av gamla paltor, som någon skänkte till oss, och som vi pojkar använde övriga tider. Men nu gällde det examen. Sömmerskan, som bodde några kvarter från oss, var mycket mån om att byxorna skulle provas minst tre gånger, innan hon lade den sista handen vid dem. Modellen var allt annat än tilltalande, ganska vida, försedda med knappar för breda hängslen, inga stroffar för bälte, det var för lyxigt. Byxans längd slutade strax under knäna. Långkalsongerna, som mor alltid sydde, var av tjock flanell, två modeller, lång och kort modell, så att de inte randade undan examensbyxorna. Kalsongerna var försedda med lissor av kantband, i övre linningen, genom vilka hängselstroffarna träddes, när man knäppte fast hängslet i de knappar, som var i byxan. Nog syntes linningen av kalsongerna, allt som oftast och då märkte man ett flin av de pojkar, som hade långbyxor både höst och vårterminen. Men nog tyckte alla, oberoende av klädmodell och yttre, att allt var en enda stor högtidsstund, när folk från när och fjärran var samlade i det största klassrummet, till examensfest. Lärarna, som var högtidsklädda, stod uppradade framför elever, målsmän och andra nära anhöriga till både lärare och elever, alla fint klädda.

När alla sjöng, av hela sitt hjärta, den underbart vackra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, då var, kan tänkas, allas tanker förenade i ett enda tack till Skaparen av allt detta underbara, som alla kunde ta del av i sommartid. Kan nog tänkas att mina och min äldre brors tankar allt som oftast kretsade på något ställe utanför skolan, där vi eventuellt kunde få någon slant under sommarlovet.

Min yngre syster, som blev utdimitterad, med ett rätt så gott betyg, fick anställning hos trädgårdsmästaren, som hade skötseln av trädgården som hörde till seminariet. Familjen bestod av två söner– far och mor. Min syster arbetade för det mesta med vad som hörde denna stora trädgård till, men även andra i huset förekommande arbeten jobbade hon med. Därtill sålde hon jordbruksprodukter på torget på lördagar. Produkterna hade skördats kvällen innan, en det tidigt på lördagsmorgon, innan handkärran med det många gånger överfyllda lasset drogs till torget av min syster, som emellanåt fick hjälp av frun i huset.

Min äldre syster hade åter innan farit till staden norröver, där hon fick plats som tjänarinna (piga), hos en familj, där båda föräldrarna jobbade på industri. Familjen hade en son ca 2 år gammal. Min äldsta bror hade något år innan farit till samma stad, där han fick arbete på en metallindustri. Min yngre syster for, även hon, till samma stad, där våra två andra syskon var, efter något års arbete hos trädgårdsmästaren. Även hon fick jobb som piga, men något år senare som butiksbiträde i en kolonialvaruaffär.

Mor hade här vid lag sålt gården, där matserveringen var inrymd. En gammal ungkarl, som kommit hem från Amerika, som hade nära anhöriga i staden, var en hugad spekulant. Efter många om och men, och prutande, blev det till slut affär av det hela. Efter det gården såldes betalade mor bort en hel del skulder som fanns kvar från bageritiden. Även något lån till banken, det sista lånet genom gårdsköpet. Även någon räkning var obetald till handlaren, därifrån varorna tidigare inköpts. Vi kan väl säga att summan av allt slit och släp, blev plus minus noll. Vi hyrde nu en liten stuga intill mitt första barndomshem, som ägdes av en jordbrukare som bodde ca 10 km norrut från staden. Sommartid arbetade mor åt staden, tillsammans med tre andra kvinnor. En var änka, med två pojkar i vår ålder. Flickan hade flugit ur boet något år innan, för att sedan gifta sig i en finsk kommun, belägen ca 70 km österut. De andra två som jobbade tillsammans med mor var ogifta. Arbetet som staden ordnade var att hålla parker, med därtill hörande små planteringar, och övriga av staden ägda områden, där behovet var påkallat, fritt från ogräs och torra kvistar, samt löv och dylikt. Min äldre bror hade tur att under sommarmånaderna, när det var mera liv och rörelse i staden, få arbete på en matservering, som uppassare, med att hugga och bära in ved, hämta vatten i en stor så på en något vinglig handkärra från andra ändan av staden, samt mala kaffe och diska, städa runt gården till helgen, samt springa ärenden. För detta fick han en lön på 3 mk per dag, samt ett mål mat.

Jag för min del hade som uppgift att sköta hushållsgöromålen hemma, när de andra två jobbade. Till uppgifterna hörde att städa och koka tills mor kom hem till frukost, samt att diska efter måltiden, bära in ved efter att ha huggit den, hämta vatten och bära ut det andra ämbaret, samt att koka kaffe till 17-tiden, när mor kom hem, trött av arbetet och den gassande solen. Då var det nog uppiggande med kaffe, som vid det här laget bestod av 70 % äkta ”Paula-kaffe”, endast 20 % råg, resten cikoria.

När skolavslutningen var över lades alltid de nya och fina kläderna i någon låda, tillsammans med litet naftalin (malmedel) och fördes i en skrubb på vinden, för att tas fram på hösten när skolan började. Sämre kläder togs i bruk, vilka var lämpliga under sommarmånaderna, med tanke på att vi sprang mycket i skog och mark, klättrade i träd för att plundra både skat- och kråkbon. Även björktrastbon i ”Prostens hage” föll offer för plundring. Vi rev våra kläder rätt illa emellanåt. Även de nakna benen var illa utsatta. Gummiskorna blev också undanlagda i förvar till hösten. För det mesta var vi barfota under sommaren, med några få undantag. Då använde vi gamla skor, med påsband som snören. När sommaren var till ända, hade vi rätt stabilt skinn under våra fötter. Ofta slog vi tårna mot stenar och rötter, så att blod sipprade här och där. Men det var bara att fortsätta med samma entusiasm och vilda fart. Ofta lekte vi indianer i skogen, där vi hade byggt en rätt stor koja av ris. Där smygrökte vi även och på indianers vis rökte vi fredspipa, som emellanåt var packad med torra björklöv, vilket var ganska osmakligt. Hövdingens namn var ”Gula Tanden”. Sedan var det ”Örnen”, ”Falska Räven”, ”Bleka Ormen”, ”Huggtand” o.s.v. Hövdingen ingav en mäktig respekt, när han sade ”Hug”. Då skulle alla vara tysta, när han lyssnade med sin goda hörsel om någon fiende närmade sig kojan, där vi satt, tysta som möss. Kläderna var gjorda av gamla jutesäckar, med hönsfjädrar instuckna här och där. Visst var det spännande, när indianerna med både spjut, pilbåge och ”tomahawk” smög på upptäcktsfärd i skogen.

På sensommaren försökte vi fånga kräftor i älven. Det var lovligt från mitten av juli. Vi höll väl på med detta 2–3 veckor. Håvarna var gjorda av fiskargarnsnät, stommen ca 40 cm i diameter, av järntråd, med tre bandstumpar, ca 40 cm långa, fästade i håvens järntråd, med samma avstånd. Dessa band fästes i en större kork i övre ändan, för att hålla dem upprätta när håven sänktes i vattnet. Vid korken bands ett 4 m något grövre band, som i andra ändan hade en vass pinne, som stacks ner i marken. Då kunde strömmen inte föra håven med sig. En lång käpp med klyka fördes efter linan, ut till korken, som var fäst ovanför håven. Ett hastigt lyft, så att kräftorna inte hann skutta iväg över håvkanten. Sedan hade de ingen chans, när nätet hängde slakt, och de många fötterna och saxarna fastnade i nätet. På samma sätt användes staven när håven lades ut.

Betet, som var fastbundet i håvens mitt, var vanligtvis av inmat från slaktdjur. T.ex. lungor eller hjärta, som vi fick gratis av slaktaren. Det luktade ganska illa, men det föreföll som om kräftorna kände av lukten, och tyckte om köttet, när det var skämt. Vi hade ungefär 10–12 håvar, som lades ut med ca 6–8 meters mellanrum. Detta var nödvändigt, så att kräftorna intill en annan håv blev störda, när håvarna lyftes (vittjades). Kräftorna lades i ett ämbar, eller i en större papplåda med vått sjögräs, som fuktades ofta under kvällen, för vi började fånga kräftorna ungefär kl 20-tiden. Var det mulet kunde det bli vid 19-tiden. Vi höll på ungefär till 23-tiden. Då hade vi ungefär 25–30 kräftor tillsammans, när det var som bäst. Det ryktades att det bästa betet var kattkött, men inte hörde jag i varje fall att någon skulle ha mistat sin lilla sötnos, Kisse Misse, fast det nog viskades så ibland. Den fångst vi fick för kvällen sålde vi till det enda hotell, som fanns på orten. Vi fick 50 penni stycket. Kräftorna lades i kokhett vatten, som var saltat och kryddat med litet svartpeppar och dill. De fick då koka ca 10–15 minuter. Därefter lyftes det stora gallret ur kastrullen, där kräftorna låg, röda som mogna tomater. De avkyldes med kallt vatten och radades sedan upp i fina led på stora fat som var smyckade med vackra dillkronor, och annat grönt, som hörde till. Det förbrukades rätt så många kräftor de första dagarna, när det var premiär. Sedan mattades det av något. Vanligt var, liksom även nu är fallet, att i samband med dessa s.k. kräftskivor, hörde en hel del dricka till. Det är ju inte mycket att äta på ett litet skaldjur som kräftan, i stjärten och i saxarna finns litet rödskiftande, ljust kött, som är mycket läckert och som suges ut. Men när kvällen blivit sen, kan det hända att stämningen blir hög, och då kan tänkas att även andra delar av kräftan sköljs ned med något vått av varierande slag. Det blev knappast någon billighetsföreställning att närvara på en kräftskiva några timmar en lördagskväll. Vanligtvis var en liten orkester på plats, som spelade vackert sina stycken, som då var populära. T.ex. ”Capri”, ”Flickan från …”, ”Den gamla spinnrocken” o.s.v., samt något i lättare klassisk stil. Kanske fanns det någon sångsolist med orkester, som sjöng en smekande tango. När kvällen därtill var ljum och skön, och en vacker silverblänkande måne spred sitt sken genom björkarnas lövverk, med en vacker mångata över älvens stilla rinnande vatten, då växte säkert romantiken till något fullödigt, när åtminstone för stunden något förälskat par satt sammankrupna, tätt intill varandra på en bänk i ”fåfängans” vackra park, intill älven. Denna sena kväll, när varken tid eller rum existerade. Då var det blott de båda som fanns. Varför den lilla parken kallades ”fåfängans park” vet jag inte.

Ja såhär romantiskt och spännande kunde en lördagskväll bli på sensommaren i den lilla idylliska staden, blott alkoholen inte användes i någon större mängd, helst inget alls. Nog var det väl flera som efter det att slutvalsen spelats och de sista tonerna ljudit över den då redan tysta omgivningen, halvsovande och något trötta sökte sig hemåt på något stapplande ben, stöttande varandra på vägen hem, där en väntande hustru stod vid öppet fönster, för att spana in vem som kom sakta längs gatan, och stödde varandra, och gnolade sakta på en sång, som varit aktuell för kvällen. För att inte snubbla mot någon gatsten (rännsten), som i kväll tycktes vara något högre än den varit förut, togs därför ett rejält lyft med högra foten först, som var något lättare än den vänstra. Högra fotens galosch hade, av oförkarlig anledning, tappats eller kvarglömts på hotellet, när festen var över. En galosch hörde till en gentlemans mundering på den tiden, och för säkerhets skull, ifall det hade vänt vind och börjat regna, men så var ju inte fallet denna vackra månskenskväll. Svarta skor hörde till vid festliga tillfällen. Sällan såg man några andra färger, men i vardagslag kunde mörkgråa och bruna förekomma. Man var mycket mån om skorna, för att de skulle hålla i många år. Skorna blankades med den redan då så populära ”Viking” blanksmörja, som den då hette. Den salufördes i små, runda glasburkar, med äkta skruvlocka av blankplåt, med en tunn pappskiva i locket, för att hålla tätt. Annars torkade smörjan rätt snabbt. En blanksmörjsborste, där ena sidans ända var försedd med lagom mycket tagel, för att passa i burken, användes för att stryka ut smörjan med på skorna. När smörjan torkat någon minut putsades skurna omsorgsfullt med den andra sidan av borsten, är hela ytan var försedd med tagel. Nu var alla små sprickor i skorna gömda. Sista finputsningen gjordes med en bit sammetstyg, och så såg de gamla skorna ut som nya.

I detta sammanhang minns jag att det var en pojke, sådär 13–14 år, från smedens familj, som hade en liten sittpulpet med utbyggt stöd, där foten kunde sättas. När man först själv satt sig något högre upp på bänken, så kunde hugade kunder få sina dammiga skor fint putsade för en summa av 2 mk. Denna kommers varade inte många somrar. Skoputsaren försvann från staden, liksom de flesta av hans syskon, för att finna en bättre tillvaro och där arbete fanns att fås, och därför kunna gifta sig och bilda familj. Vet inte var dessa syskon är bosatta. Kanske någon vid det här laget gått ur tiden. Den äldsta skulle, ifall han lever, vara sådär runt 80 år.

Det förekom även ett annat slag av fiske i älven. Det som jag tänker på var fiske med mjärdar, som var gjorda av fina, smala videkvistar. Nejonögon, även kallad nättingar, var en mycket läcker, ålliknande fisk, men liten, högst så där 25–30 cm lång, knappt grov som ett lillfinger. Fisken, som sökte sig uppför den något strömförande lilla forsen, ca 1 km norrut från kraftverket, fångades i dessa mjärdar, eller ”sprotakassar”, som de även kallades. Det var, om jag mins rätt, så att dessa fiskar gick till på hösten i stora stim och var då lätta att fånga i de täta mjärdarna, som lades mellan stenarna. Stenar lades på mjärdarna, så de hölls under vattenytan. Det fanns en fiskare, som var skicklig att tillreda nejonögon, så att de blev mycket smakliga. En del stekte han i en ganska stor ugn, som var gjord för detta ändamål. Fisken blev ljusbrun och smakade bra, och kostade 50 penni, om jag minns rätt. Färska nättingar lades även i glasburk, eller i små träkärl, tillsammans med salt, ättika och andra kryddor som hörde till, samt lagom mängd vatten. Även gjorda på detta vis, var fiskarna mycket goda, när de var färdiga att ätas. Sådana nejonögon på burk finns troligtvis att fås även i nutid.

Det fiskades även med en annan mjärdmodell, som var betydligt större, där stommen var gjord, om jag minns rätt, av uppkluvna grankvistar eller en, som var lätt att böja, så som man önskade utforma mjärden. När stommen var gjord fästes nätet av stabilt fiskargarn runt mjärden, så ock vid ingången. Höga, rätt grova skalmar var fästade vid bägge sidorna om ingången. När den sänktes ner i sjön, så att vattnet gick över den, lades stenar på och bands även med rep, som var fästad vid skalmarna. Plankor eller grova slanor var utsatta på stenarna, där fiskaren kunde gå och i vilka mjärdarnas skalmar bands fast. På slanorna lades tunga stenar, som höll dem på plats. I dessa mjärdar, som hölls i älvens nedre lopp, kunde fås gädda, abborre och någon sik. I bland till och med någon ädlare fisk hittade in. Längre ut mot havet fiskades förstås med ryssjor och nät, men detta var nog mera yrkesbetonat.

[Läs mer: Innehållsförteckning till kapitet Nejonögon.]

[Inf. 2008-06-27.]

 

Bror Johansson (1986) Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937.

Fortsättning: Älven ger och älven tar.
(Rev. 2011-02-06 .)