Andelsmejeriet mitt i Markby

Mjölkhanteringen och mejerirörelsen
har gamla anor i vår landsända.

Landets kanske första andelsmejeri — Broända Andelsmejeri som senare blev Kronoby Andelsmejeri — startade redan 1891. Lagen om andelsverksamhet tillkom 1901, men också i Jeppo och Vörå torde andelsmejerier ha verkat redan före lagens tillkomst.

I slutet av 1890-talet uppstod gårdsmejerier lite varstans i byarna. Gårdsmejeriema övergick till att vara bolagsmejerier för att senare utvecklas till andelsmejerier. Därom påminns vi ännu i dag när vi tar oss ut på landsbygden och ser de gamla mejeribyggnadema i tegel eller sten, oftast centralt placerade mitt i byn.

I de gamla landskommunerna kunde det finnas flera mejerier, ty när dessa byggdes transporterades mjölken med häst och kärra, varför avstånden inte fick bli för långa. I Purmo fanns det till exempel ännu på 1940-talet tre verksamma mejerier, det fjärde, som fanns i Åvist, upphörde så sent som 1938.

I slutet av 1951 torde det ha funnits 34 verksamma andelsmejerier i svenska Österbotten, och då avser vi området mellan Karleby i norr och Sideby i söder. Samtliga var medlemmar i Mejeriförbundet Enigheten.

Förbundets minsta mejeri var nämnda år Markby Andelsmejeri i Nvkarleby landskommun. År 1951 invägde mejeriet 383  436 kilogram mjölk från 49 leverantörer (bönder) Av mjölken tillverkades 18 856 kilogram smör, som gick till Central Enigheten i Helsingfors.

Som jämförelse kan vi nämna år 1947, då invägdes bara 170 405 kilogram mjölk fördelat på 36 leverantörer. Uträknat per driftsdag innebar det i medeltal cirka 700 kilogram.

Innan detta mejeri tillkom torde det ha idkats mejerirörelse i någon form på två olika ställen i byn. Mejeriet står fortfarande kvar på den plats där det restes 1922. Markby Andelsmejeri finns omnämnt redan 1905 även om stadgarna härrör först från 1915. Mejeriet finns mitt i byn, mellan den dåvarande folkskolan och butiken, alldeles intill vägen på en lågt belägen plats.

Att det byggdes just där kan hänga samman med att ett stort utfallsdike rann förbi alldeles intill på sin väg mot ån. Avloppsfrågan löstes sålunda på ett enkelt sätt. Mejeribyggnaden var byggd i trä med pannrum i sten.

Undertecknad och mejeriet i Markby har en gemensam historia som går tillbaka till 1950-talet. Jag gick ut mejeriskolan i Vasa 1951. Som nybliven mejerist erhöll jag ordinarie tjänst på Milka, där jag hade gjort ett av mina praktikår (1948—49).

I augusti samma år blev tjänsten som disponent-maskinist ledig i Markby. Den tidigare disponenten Gunnar Träisk hade flyttat till motsvarande tjänst i Jeppo. Då min fästmö Magnhild, som tillhörde samma årskull på mejeriskolan, hade fått tjänst på Purmo Andelsmejeri, beslöt jag under ett helgbesök hos henne åka till Markby och höra mig för om den lediganslagna tjänsten.

Så en tidig söndagsmorgon reste jag med Purmomejeriets bil till Övrangåln i Markby. Då bilen fortsatte mot Åvist hoppade jag på den medhavda cykeln och trampade via mejeriet — där förekom ingen mjölkmottagning på söndagar — mot Yttrangåln där jag träffade en morgonpigg person. Det visade sig vara Elis Broo, en gladlynt och trevlig bekantskap, som dessutom var styrelseledamot i mejeriet.

Vi förde en längre diskussion om den aktuella tjänsten. Eftersom jag tyckte att jag hade fått den information jag behövde återvände jag sedan till Lillby. Jag hade fått en positiv uppfattning om stället, trots att jag var medveten om att det inte garanterade mig någon långvarig framtidstjänst. Men Markby kunde det oaktat ge mig mer kunskap om hur ett mejeri fungerade rent organisatoriskt.

Ett framtidsjobb fanns i Vasa, men jag trivdes illa med stadslivet. Så jag lämnade följaktligen in mina papper och antogs — som enda sökande — till tjänsten som disponent i Markby. Detta för en lön på 28 000 mark i månaden plus naturaförmåner.

Min uppsägning från Milka i Vasa skedde ej utan förvecklingar. Jag blev uppkallad till Johan Grannas på mejeriskolan, han blev senare rektor för densamma, men då var han ordförande i Milkas direktion. Jag minns än i dag hans ord: ”... inte kan du fara till Markby, ett litet utslitet, gammalmodigt mejeri som inte kan existera länge till. Där kommer du att förslöas och mista all kontakt med den moderna mejerihanteringen.”

Någon längre diskussion blev det ändå inte. Jag visste, och det gjorde säkert också Grannas, att det inte var så lätt för en ung mejerist utan kunskaper i bokföring och utan ledarerfarenhet, att få en disponenttjänst på ett större mejeri.

Jeppo tog ju sin mejerist från Markby, varför kunde det inte hända igen, resonerade jag. Jag gjorde i alla fall rätt, var och en formar sin egen framtid. Hade jag sökt disponenttjänsten i Purmo som mejerist från Milka hade det aldrig lyckats. (När jag efter åren i Markby sökte den fick jag den i konkurrens med ett tiotal andra.)

Alltnog inledde jag min anställning i Markby i september 1951 och året därpå anställdes min fästmö så mejeriet fick karaktären av ett familjeföretag. Vi fortsatte i invanda spår. Vi satte fyr under pannan vid 6-tiden och så gällde det att tappa upp grädden tidigt om morgnarna i kärnan. Smöret skulle ju vara färdigt innan mjölkkuskama anlände vid 8-tiden.

Mejeriet i Markby sett från landsvägen. (Bilden finns i ”Markby — som vi minns”.)

Vintertid kärnades smör varannan dag. Smöret förpackades, eller stampades, i 25 kilograms kartonglådor. Dessa var invändigt beklädda med smörpapper (drittelpapper). Smörpapperet skulle särbehandlas, kokas och ligga i saltlake innan man beklädde lådorna invändigt. Smöret lagrades sedan i ett litet rum, vägg i vägg med gräddrummet.

Smöret hämtades varje vecka av den turgående bussen, som gick via Markby till Jakobstad. Smöret lämnades sedan på Kovjoki station för vidaretransport till Enighetens lager i Helsingfors.

Själva mejerisalen, som vätte mot landsvägen, innehöll invägningsvåg, grytpastör, vars innermantel med jämna mellanrum måste förtennas, separator och en liten träkärna. Från maskinrummet gick en transmissionsaxel in i mejerisalen. Den var utrustad med en massa remskivor som drog de olika pumparna och maskinerna. Vi använde elektricitet, en tio hästkrafters elmotor skötte den detaljen.

I pannrummet fanns dessutom en ångmaskin kallad ”Fulton”, som kunde användas vid enstaka tillfällen. Den kunde behövas om höstarna när tröskandet vidtog, då räckte inte den ström som Esseborna kunde uppbåda.

Grädden förvarades i en så kallad ”vanna”. Den var halvcirkelformad och bestod av en ytter- mantel i järnplåt och en rostfri mantel, som omslöts av vatten. ”Vannan” var öppen i ena ändan. Där placerades is sommartid så att grädden kunde kylas till lämplig temperatur.

Kylmöjligheterna var spartanska på den tiden och isanskaffningen var verkligen ett kapitel för sig. Isen, eller isblocken, togs varje vår ur Nåpisjön. Stora isstycken transporterades sedan med häst till mejeriet, det var arbete som utfördes på talko. Isen lagrades därefter under sågspån bakom garaget. Den måste isoleras på det sättet för att klara värmen under sommarhalvåret. Från det spåntäckta lagret hämtade vi sedan, varje dag, den is som krävdes för att vi skulle kunna kyla grädden. [Istagning på Nykarleby älv.]

En episod från arbetet i islagret minns jag alldeles speciellt. En lördag på sensommaren när jag skulle ta in is fick jag inte loss isbitarna med järnspettet. Då tog jag istället en dynamitpatron, placerade den mellan isblocken och tände på. Dynamiten arbetade bra, nästan för bra. Bitar av isen flög iväg, men tyvärr åt fel håll. En av isbitarna flög rakt genom brädväggen in i bilgaraget och brädstumpar i sin tur rakt genom framrutan på min bil — en Ifa. Till all tur var vindrutan tudelad så ena halvan var alltjämt hel. Nu var goda råd dyra, på kvällen skulle vi på kalas till Jakobstad.

Men om man bodde i Markby gällde det att inte vara rådlös. Bort med glasskivan ur bokhyllan, fram med glasskäraren och innan kvällen var kommen var den nya rutan på plats.

Vid ett mejeri kretsade mycket kring livet på plattformen, från vänster: Sigurd Nylund, Magnhild Sundqvist, Eivor Bränn, Johannes Björk, Alf Nygård, Ingvall Nylund, Sven Nygård samt Nils Westerlund med sonen Rolf. (Bilden, som finns i ”Markby — som vi minns”, är eventuellt tagen 1957).

Min Ifa (F9) hade jag köpt för 352  000 mark 1953, det var för övrigt bilanskaffningens stora år i Markby. Koreakriget, högaktuellt just då, hade medfört att virkespriserna skjutit i höjden som aldrig förr. Unga pojkar tog körkort och bilar inhandlades. Och bilar diskuterades förstås när byns karlfolk möttes och möttes det gjorde man i butiken och på mejeriets plattform.

Men skogslikviderna till trots skulle inte mjölkhanteringen vid mejeriet i Markby överleva 1950- talet. Under mejeriets sista hela verksamhetsår, 1956, invägdes 504 718 kilogram mjölk från 48 leverantörer. Mjölken förädlades till 25 656 kilogram smör. Driftskostnaderna uppgick till 7,8 procent av inkomsterna, vilket var lika med medeltalet för förbundets mejerier.

1957 var ett förändringens år, för undertecknad och för mejerihanteringen i Markby. Disponentens hastiga frånfälle vid Purmo Andelsmejeri i augusti nämnda år gjorde att jag sökte den vakanta tjänsten där — och fick den också. Så helt plötsligt stod Markby mejeriet utan personal.

Styrelsen kallade till extra stämma för att, jag citerar ordagrant ur kungörelsen: ”anställning av ny personal, eller nedläggning av driften”. Stämman beslöt, efter en kortare diskussion, att lägga ner verksamheten.

Andelsmejeriet i Markby lade ner driften den 1 oktober 1957 och därefter transporterades mjölken till Purmo Andelsmejeri så jag fick även i fortsättningen hantera bybornas mjölk. Låt sedan vara att ungefär en tredjedel av leverantörerna valde att söka sig mot Nykarlebyhållet.

Under min tid i mejerihanteringens tjänst hann jag arbeta på Milka i Vasa, i Kovjoki, i Markby, i Purmo och till sist vid JMC i Sandsund. Det blev sammanlagt sex år i Markby, visserligen i ett gammalt och utslitet mejeri, men i en omgivning där byagemenskapen var enastående och där alla bönder enigt slöt upp kring det egna företaget, hyllande andelsdevisen ”en för alla och alla för en.”

De åren var de bästa i mitt yrkesverksamma liv. Må de orden vara ett erkännande åt Markbyborna.