Författardebut som 79-åring

Doris Liljeström har dokumenterat minnen om livet på landsbygden under två decennier.

NYKARLEBY

För ungefär tio år sedan uppmanade Fredrik Liljeström sin mor Doris att skriva något om lantbrukets gamla redskap och arbetsmetoder. Idén föddes i samband med ett besök på ett av traktens hembygdsmuseer [Rosenlund]. De redskap och maskiner som fanns där var sådana som användes under Doris barn- och ungdomstid.

- Besöket framkallade en nostalgisk känsla. Jag tyckte det var viktigt att de gamla arbetsmetoderna inte faller i glömska. Därför följde jag min sons råd och började skriva, säger Doris.

- Jag tänkte mig en kort berättelse som jag skulle ge mina barn, men när jag väl kom i gång vällde många minnen fram som jag inte kunde låta bli att berätta.

Resultatet blev en bok om livet på den gård i Sundby där Doris växte upp. Boken ”Livet på Pysbacka”, som utkom på Labyrinth Books i oktober, består av episoder och händelser från mitten av trettiotalet till mitten avfemtiotalet.

Även om det som Doris skrivit är personliga minnen finns det en allmängiltighet i boken som intresserar många. De två decennier som tidsresan omfattar var en tid då stora omvälvningar skedde, inte minst på landsbygden. Livsvillkoren förändrades för många, både på grund av att Finland upplevde två krig och tack vare den tekniska och sociala utvecklingen.

Vi sitter i köket i Doris Liljeströms trivsamma lägenhet på Borgaregatan [12] och pratar. Doris, som fyller 80 år i slutet av december, är pigg och glad. Hon är humoristisk och ungdomlig till sinnet.

- Jag har lätt för att uttrycka mig både i tal och skrift. Men jag har inte alltid så lätt för att fatta mig kort, säger hon och skrattar.

Doris har skrivit sin bok i perioder sedan hon i början av 2000-talet skaffade dator.

- Det har inte gått så snabbt eftersom jag använt mig av det som jag kallar ”pekfingersymfonin”, men jag är nöjd med det jag åstadkommit. Jag har fått positiv respons på boken och tycker att jag fyllt en uppgift genom mina berättelser, säger hon.

- Det har känts viktigt att dokumentera minnen från en svunnen tid som framför allt mina barn och yngre personer inte känner till.

”Livet på Pysbacka”, med undertiteln ”Pärlor och törnen ur minnenas korg”, kan också ses som en form av släktkrönika. Tack vare det är boken en värdefull dokumentation för kommande generationer.

Även om Doris är nöjd med slutresultatet medger hon att skrivandet ibland var förknippat med en viss ångest.

- Språket, det vill säga att skriva på högsvenska, kändes lite obekant. Men i ärlighetens namn förorsakade nog, åtminstone i början, mina bristande datorkunskaper större problem än språket.

Hon påpekar hur viktigt det är att uppmuntra ungdomar att skriva.

- På äldre dagar har jag skrivit en del, bland annat för föreningar, men när jag var ung fanns det ingen som uppmuntrade mig att fatta pennan. Å andra sidan är det tydligen aldrig för sent att skriva sin första bok konstaterar hon glatt. [Gösta Karlsson debuterade som hundraåring.]

Doris bläddrar i boken som pryds av en omslagsbild av henne själv som åttaåring. Pärmen, som gjorts av Ove Lillas i Nykarleby, visar en idyllisk, lantlig miljö.

- Mina minnen från barn- och ungdomstiden har kanske ett något romantiskt skimmer över sig. Jag är positivt lagd, men jag är naturligtvis medveten om naturens hårda villkor som ibland drabbar de flesta lantbrukare och odlare. Det har jag också försökt återge i boken.

Hur kändes det att hålla i sin första bok, att se det tryckta resultatet av ungefär tio års arbete?

- Det är en otrolig känsla ... Även om jag umgåtts med texterna i många år kändes det både stort och spännande, svarar Doris.

- Samtidigt drog jag en suck av lättnad. Jag betvivlar att jag kommer att skriva fler böcker, tillägger hon och ler.