Här berättar stenarna om forna Nykarlebybor.

Att vandra längs med gångarna på en gravgård, med lyhört sinne, för vad stenarna på denna människas sista viloplats har att förtälja för oss levande – kan bli till en stilla vandring, med en meningsfylld meditation över livets förgänglighet.

Vi kommer osökt att tänka på dem som vilar här under stenarna, som levat sitt liv, som kämpat och arbetat, för att när livets timglas runnit ut bäddas ned i jordens sköte, med tre skovlar mull på kistan och prästens ord: ”Av jord är du kommen, till jord skall du varda igen”, – dessa för oss så sanna ord.

Varje vecka är det någon avliden, som av anhöriga förs hit ut för att gravsättas. Sen är det bara minnesstenen som förtäljer om att en människa med det namnet, i tiden vandrat här på jorden. Men stenen kan även förtälja om deras familj, yrke och ställning här i livet.

Hugo Liljeström, som är gammal Nykarlebybo, är min sagesman, när vi vandra runt här på denna dödens boning. Han har tagit som sin uppgift att se till vissa gamla gravar och sätta granris framför stenarna. Men han är även begåvad med en viss pietetskänsla för vissa stenar, som gömmer kvarlevorna av för länge sedan avlidna Nykarlebybor och även historiska personer. På gamla stenar petar han bort mossan, så att inskriften skall bli läsbar.

Vi börjar vår vandring från den gamla begravningsplanen, som daterar sig från 1831. På framdelen av muren kan man läsa följande inskrift, inhuggen i stenarna: ”Nycarleby socken och Socklot by år 1831”. Denna del är nu sanerad såtillvida att det bara finns några järnkors kvar, samt en större minnessten på mitten av planen, som bär inskriften: ”Till hänsovnas fäders minne.”

På den följande delen av gravgården kan vi läsa på muren: ”Nykarleby stads andel år 1832”.

Kända Nykarlebybor.

På den här delen finns rikligt med minnesstenar, som förtäljer om kända och mindre kända personer, som i tiden levat och verkat här i Nykarleby.

Strax innanför muren ligger Consul Carl Grundfeldts familjegrav, ingärdad med järnstaket.

[Grundfeldts familjegrav.]

En bit ifrån finner vi: ”Medicine Doktor och Riddaren Zakris Topelius”, med en del av sina närmaste anhöriga, ingärdad av fyra stycken storväxta granar.

[Sommaren 2011 påbörjades en välbehövlig renovering av familjegraven.]

Hugo pekar på stenarna och ger sina kommentarer, medan vi vandrar framåt längs gångarna. Stenar och familjegravar med en viss status över sig. Särskilt viktigt är att yrket eller titeln framgår av inskriften. Författare, doktorer, lärare och lektorer, ned till tullmän, lantbrukare, sjömän, jordbrukare, skomakare och parcellägare. Handelsmän har det även varit många i Nykarleby.

På en av stenarna kan vi läsa: ”Handlanden Matias Lithén, samt dess maka A. C. Calamnius född 1790, död 1826 och C. W. Topelius, född 1804, död 1846, jämte nio minderåriga barn. Vilken sorg har då icke denna familj fått uppleva.

[Lithéns gravsten.]

”Jämte 13 barn”

Men vi finner även ett järnkors, där Jakob Nikunen från Soklot är begraven år 1903, jämte 13 av hans barn. Man kan bara ana sig till den känsla av maktlöshet, som dessa föräldrar måste ha upplevt.

På vår vandring passerar vi en del familjegravar av gamla Nykarlebysläkter. Endel med stenar som bär konstnärlig prägel över sig. Stenar som förtäljer vem som vilar under dem. På en tavla fastsatt i muren läser vi: ”Människans dagar är som gräs. När vinden går däröver är det icke mer. Men Herrens nåd varar i evighet”.

[Herman Backman är en av representanterna för gamla Nykarlebysläkter.]

Demokratisering.

Vi går över till den nya sidan. Vad man genast lägger märke till, är ätt här är i stort sätt alla stenar lika stora. En demokratisering, som talar om att inför döden är vi alla lika. Rik eller fattig har ingen betydelse. Här möter vi många bekanta namn på stenarna. En del av dessa människor kan jag minnas, så som de var här i livet. I helg och söcken. Hur de flesta fick kämpa för sin existens. Nu finns deras kvarleva här i jorden, för att med tiden förvandlas till mull. Men enligt skriften lever anden kvar. Var och hur? Den sanningen skall väl engång bli uppenbarad för oss alla.

Under vår vandring har vi kommit fram till den grind där vi skall lämna denna välvårdade gravgård, med sina stilrena grindar, sina välansade gångar och välskötta gravar. En plats där man förnimmer en känsla av frid och ro. En plats där jordelivet har nått sitt slut och där vi finner våra kära.

Vi vänder oss om ännu en gång och tittar ut över denna dödens boning, medan vi diskuterar livets förgänglighet. Vi konstaterar bägge att det är nyttigt att nu och då göra en dylik vandring i denna dödens boning. – Osökt kommer för mig titeln på en av Wilhelm Mobergs böcker: ”Din stund på jorden” och visst är det sant. Vårt liv här på jorden är så kort.

– Vi vandrar ut på landsvägen. Ut i det vackra vårvädret, med en känsla av tacksamhet. Tacksam över den tid man ännu har kvar att vandra här på vår jord.

Hugo Liljeström var en ”frivilligarbetare”, inte bara på begravningsplan, eller gravplan, som han brukad säga. Han ställde upp för ensamma och hjälpbehövande med olika småsysslor, högg ved, förde och hämtade saker och ting åt hjälpbehövande i omgivningen. Arrenderade lindan norrom Roosas lindan, den som idag kallas Hugos linda. Där hade han sin odling av potatis bl.a. I samklang med sitt smeknamn ”Äppelhugo” bistod han vid äppelträdsplantering, beskärning och skötsel om han blev tillfrågad.

Gravgården blev hans speciella skötebarn, här putsade han upp gravstenar, riktade upp dem om de börjat luta, försåg dem med de kännspaka, resliga ormbunkarna, om han tyckte att graven inte längre pryddes eller såg torftig ut. I en tom Lejona-pastillask av plåt hade han färdigblandad guldförgyllning för gravstenar och kors. Med en avskuren korkbit duttade han förgyllningen på korsens reliefbokstäver eller med en pinne med blår, fyllde han stenarnas bokstäver om det fanns behov.

När det var dags att tända ljus på gravarna juletid, kom han på att då det var så besvärligt att med sina grova händer få ljusen tända ute på begravningsplanen, tände han ljusen därhemma i köket, placerade dem i en stor pärtkorg och sen vandrade han iväg med de fladdrande ljusen i korgen, – ”precis som en lucia” för att använda hans egna ord om tillvägagångssättet, ut till begravningsplan och placerade ut ljusen på ett drygt dussin gravar, som var det sista vilorummet för människor han ville att skulle ha ljus på sin mörka grav. Under många, långa år, ända tills hans rörlighet började lida, tog han till julen en länk via skogen bakom Gräftbacken och hämtade små granar till vissa gravars utsmyckning.

Hemma i köket hos Hugo samlades vissa kvällar en del äldre män för en pratstund om dagshändelser men ofta om vad förr i världen tilldragit sig i nejden. Ja, det var sån nivå på det som dryftades i Hugos kök att man började tala om ”Hugos akademi”.

Nu står inte den bildning längre att få som där kunde erhållas och inte längre planteras ormbunkarna på gravarna, fastän man här och var kan se dem ännu pryda någon grav. Och en och annan sköter om gravstenar vars inskrifter håller på att förblekna, knappast utan att ägna föregångaren Hugo Liljeström en tanke.

Hugo Liljeströms gravsten.