Nykarleby lilleputtstad med anor

NYKARLEBY, staden vid älven, Finlands minsta stad och den enda staden i Finland vars gatuskyltar är enbart svenskspråkiga fyller i år 350 år. En ganska ansenlig ålder som staden inte är ensam om - Gamlakarleby är precis lika gammal. Under kommande veckohelg blir det jubileumsfestligheter i staden. Hur upplever nykarlebybon sin stad? Är det lätt att vara ung respektive gammal i Nykarleby? Det är ju i praktiken stadsborna som får se hur staden fungerar, vilka möjligheter den ger.

JT har låtit några nykarlebybor komma till tals. Gamla menniskor [Sic!] med ett otal minnen och upplevelser från staden och unga menniskor med framtiden framför sig.


Gamla flyttar in, unga ut.

Här är frid, ingen show.

 
NYKARLEBY är en pensionärsvänlig stad. Många pensionärer och forna stadsbor flyttar till Nykarleby på sin ålderdom. Staden kan ännu ge gamla människor en relativt lugn och fridfull atmosfär, men staden växer år från år, nya höghus byggs och nya människor växer upp. Hur ser de gamla på Nykarleby och vilka minnen har de att berätta? Vi gick till de gamlas hem på Lybecksgatan. Där träffade vi några gamla damer som bott i staden i många år och hade mycket intressant att berätta.



Så minns vi Nykarleby . . .


Mia Olin, 78

Som tioåring flyttade jag tillsammans med min familj från Soklot till Nykarleby. Vi var tio syskon, men alla utom jag har emigrerat till Amerika.

Skolan för de flesta barn på den tiden var sexårig. I Nykarleby gick jag i normalskolan, som var inrymd i seminariets byggnader. I staden fanns också en fruntimmersskola, motsvarande femklassig mellanskola där de rika familjernas döttrar gick. Skolan indrogs senare.

När jag var 14 år fick jag börja som hembiträde i en familj i staden. Lönen var omkring 12 mark i månaden, vill jag minnas, men så fick jag ju både äta och sova hos familjen.

I 12 år arbetade jag på det här ålderdomshemmet som föreståndarinna. Från dessa år har jag många trevliga minnen. Huset som ålderdomshemmet är inrymt i är över hundra år gammalt och har en gång tillhört Lybeckska familjen.

Tycker ni att staden har förändrats mycket under dessa år?

Javisst har den förändrats. Den verkar så främmande, bara främmande människor möter en på gatan. Och alla dessa höghus som byggs. Nej, inte är staden den samma som förr, men jag hoppas ändå att den ytterligare skall gå framåt. Människor har det så bra nu för tiden. Egna sommarvillor, bil och båt. Något sådant var inte tänkbart förut.


Seija Gajewski, 76 år

Jag flyttade till Nykarleby 1917 från Karelen. Bland de första minnena från den tiden är naturligtvis kriget 1918—1919. Det året vill jag helst glömma, men jag kommer i alla fall ihåg hur vi ungdomar brukade samlas och ha knytkalas. Det var ju svårt att fä mat och dylikt så vi brukade samlas och ha med oss det vi nu bara fick tag på.

Ungdomsföreningen var mycket verksam förr. Vi hade naturligtvis ingen ungdomsgård att gå till, utan vi fick vara där det fanns rum för oss ungdomar.

Teaterintresset var också stort. Josef Herler var en aktiv skådespelare och han spelade med i otaliga pjäser på den tiden. Stadens ungdom och seminaristerna spelade ofta tillsammans. Det fanns naturligtvis inte någon särskild teater, så vi spelade ofta i rådhuset och där nuvarande biografen finns, ibland också i seminariet.

Vi som var unga då kunde verkligen roa oss. Vi dansade på åbron och på bryggan vid Andra sjön. Då var också de äldre med, inte bara ungdomarna som det är nu. Det hände också att vi anordnade maskerad på torget.

Mycket ofta hade vi sångfester. Fröken Castrén ledde sångkören på den tiden. Dessutom hade vi alltid fester när skottdagen inföll. Det var Josef Herler som stod för arrangemangen.

Det är synd att det gamla Nykarleby försvinner. Alla dessa höghus som växer upp förstör idyllen.



[Topeliusesplanaden 23 från 1965. Ett av de vid tiden ganska nya höghusen.
Förstoring.
Foto: F.L. den 13 juli 2007. (Inf. 2024-03-02.)]

Hanna Skog, 87 år

Jag minns Topelius ganska bra trots att jag var en liten flicka då han var i Nykarleby. En gång tvättade jag hans vita handsydda studentrock. Ett annat minne av Topelius har jag också. Han brukade promenera i staden och en gång stannade han på åbron för att prata med mig och några andra flickor. Han ville nämligen se på en docka som vi hade. Topelius var mycket barnkär och pratade alltid med oss barn.

En sak som jag också kommer ihåg är att när järnvägen ner till Andra sjön byggdes. Stadsborna var ganska upprörda över bygget för de ansåg att det var att förstöra pengar på de några villabor som då fanns i staden.

Brunnsholmen var ett populärt ställe för stadens societet. Man hade servering på holmen och folk brukade samlas där för att äta och dricka. Jag kommer så bra ihåg hur jag brukade stå och lyssna till sången som strömmade ut från huset.

 


Nykarlebyunga less på stan

ÄR NYKARLEBY också en ungdomsvänlig stad? Meningarna är delade på ungdomligt håll, men alla tror att staden kommer att avfolkas på ungt folk. Flera av dem vi frågade tänkte sig att flytta från staden förr eller senare — för att få bättre möjligheter till förtjänst eller studier eller helt enkelt för att få uppleva lite mera håll-i-gång.


[Mina kommentarer om de intervjuades vidare öden behöver kanske kompletteras och korrigeras.]


Kerstin Sund, 18.

Staden är nog ganska slö för oss ungdomar. Visst blev det bättre genom att vi fick idrotts- och ungdomsgården, men det är mest de idrottsintresserade som har nytta av gården. På vintern anordnas dans, men på sommaren finns här inget att göra. Jag flyttar nog bort härifrån så småningom för att få bättre möjligheter till utbildning. Som pensionär kan jag tänka mig att bosätta mig här för gott men människan kan inte leva enbart på idyll. Man måste tänka på framtiden också.

[Kerstins barndomshem.]


Uffe Sourander, 21.

Nykarleby, javisst är det en snygg stad. Idyllisk och så, men ingen framtidsstad för ungdomar. Jag tror att de unga flyttar bort mer och mer, det är inte så lätt att få jobb. Staden lämpar sig bäst för pensionärer. Jag tycker att höghusen förstör helhetsintrycket, staden borde hållas som den är.

[Flyttade från staden men återvände och är lektor i historia och samhällslära i Topeliusgymnasiet. Far Torsten Sourander. Efetr pensioneringen flyttade han från staden.]


Bosse Kronqvist, 22.

Jag tycker inte att Nykarleby är någon trist stad. Här finns bibliotek och här anordnas dans. Många unga flyttar till storstäderna, för att de vill finna nöjen och liv och rörelse, men sist och slutligen tror jag att de trivs bäst i Nykarleby. Staden är en levande idyll som kan bevaras så länge planeringen av nya hus överensstämmer med den gamla bebyggelsen och så länge folkmängden inte ökar alltför kraftigt.

Hur ser du på Nykarleby som turistchef?

Turisterna har ökat väldigt kraftigt de senaste åren. Här finns många sevärdheter att förevisa och för dem som söker lugn och ro och frisk luft är staden idealisk. Turisterna har i stort sett varit nöjda även om det naturligtvis finns missnöjda turister från större städer som kommer hit enbart för att söka håll-i-gång.

[Lämnade aldrig staden, om man borser från studier.]


Jan-Olof Fors, 19.

På vintern är nog Nykarleby en slö stad. På sommaren är det bättre och riktigt vackert här. Visst har man försökt göra en hel del för oss ungdomar, men det har inte lyckats alla gånger. Vi är för få. Jag flyttar nog bort härifrån när jag bara kan.

[Jan-Olav var VD för Nyko-Frys i många år, men nu är han Jakobstadsbo. Far John Fors.]


Rita och Åsa, Jakobstads Tidning den 18 augusti 1970.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll ur Torsten Souranders klippbok.


Läs mer:
350-årsfirandet.
Fler artiklar ur JT.
(Inf. 2014-10-23, rev. 2024-03-02 .)