KULTUR   RECENSION

Österbottnisk drivkraft
– och rasbiolog



Makarna Backman; Woldemar och Elisabeth – läkare även hon – har besök på Juthbacka av bokhandlaren och skådespelaren Josef Herler.
Foto: Bild ur boken


Henry Nygård tecknar nyanserat porträtt av Woldemar Backman.

 

BIOGRAFI

  • Hygien, arv och svenskhet. Provinsialläkaren Herman Woldemar Backman 1870 – 1946. Henry Nygård. Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfunden nr 78. 2020. 400 s.


Han var sannerligen en märklig man med många järn i elden som avsatt djupa spår i den österbottniska verkligheten, inte minst för att ha haft en avgörande betydelse för tillkomsten av Malmska sjukhuset i Jakobstad och medverkan till Östanlid sanatorium.

Han var också en förkämpe för folkhygien, svensk språkkämpe och en av initiativtagarna till Svensk-Österbottniska Samfundet.

Men det finns också en skuggsida i hans cv – i alla fall då man betraktar hans karriär ur dagens perspektiv. Woldemar Backman visade stort intresse för rasbiologin och hyste beundran för Hitlers Tyskland.


"Woldemar Backman visade stort intresse för rasbiologin och hyste beundran för Hitlers Tyskland."


Henry Nygård, docent i nordisk historia vid Åbo Akademi, har gjort ett grundligt arbete då han fångat Bäckmans liv i en biografi han kallat “Hygien, arv och svenskhet. Provinsialläkaren Herman Woldemar Backman 1870 – 1946”.

Med en meritförteckning som Backmans hade en biografi lätt kunnat bli ett minnesmärke och hyllningsskrift, eller hagiografi, som Nygård skriver i det inledande kapitlet. “/ .../ det vill säga en hyllning till den historiska personen Woldemar Backman. Det går inte att undvika det som i eftervärldens ögon kunde klandras, som till exempel Backmans intresse för ‘den rena rasen’ eller hans påstådda intresse för den nationalsocialistiska ideologin.”
   


Henry Nygård har skrivit en biografi över Woldemar Backman.


Nygård blundar alltså inte för fläckarna på Woldemar Backmans vapensköld, men är samtidigt noga med att problematisera en läsning där man med dagens kunskap och värderingar fördömer ställningstaganden i det förgångna utan att sätta in dem i en samtida kontext.

Under Woldemar Backmans aktiva år var det rashygieniska betraktelsesättet en del av den samhälleliga huvudfåran och gick igen såväl i det svenska folkhemmet som i de tankar som ledde till att man grundade Folkhälsan här hemma.


Woldemar Backman föddes i Nykarleby 1870 och avled i Jakobstad 1946.

Han utbildade sig till läkare och erhöll sin doktorsgrad 1899.

Som nybliven läkare i Jakobstad arbetade han aktivt – men inte utan motstånd – för att staden skulle få ett eget sjukhus, något som möjliggjordes av donationen från kommerserådet Malm.

Woldemar Backman kom också att bli Malmska sjukhusets första överläkare 1908 – 1918. Två decennier senare återfanns han bland dem som drev på etableringen av ett sanatorium.

Östanlid sjukhus tog emot sina första patienter 1941.

"Han utbildade sig till läkare och erhöll sin doktorsgrad 1899."


Backman var känd som en förkämpe för folkhygien och hygienens betydelse i kampen mot sjukdomar, enkannerligen tuberkulosen som då var en sjukdom utan egentlig bot och som man hos oss ännu inte hade vaccin mot.
    
 Han var inte bara läkare, han var också ordförande för hälsovårdsnämnden i Jakobstad och drev i den rollen ett aktivt arbete för förbättrad hygien och kamp mot tuberkulosen.
    
1904 presenterade han för nämnden en tryckt skrift kallad “Hvad kunde Hälsovårdsnämnden göra för motarbetande af lungsotens utbredning?”. I den noterade han bland annat att 22 procent av dödsfallen i Jakobstad 1896 – 1903 kunde relateras till tuberkulosen, och att fallen dessutom ökade.
    
Eftersom man fortfarande saknade botemedel var, noterade Backman, den enda möjligheten att satsa på förebyggande åtgärder snarare än vård av de drabbade.
    
Bland annat lät nämnden på hans förslag trycka upp 300 anslag som på svenska och finska uppmanade allmänheten att inte spotta på golvet.
    
    
    I det tidiga 1900-talets Jakobstad var avfallshanteringen på en mycket primitiv nivå och avloppssystemet på sin höjd rudimentärt.
    
Dessutom var djurhållningen fortfarande omfattande, och ur Backmans utredning framgår att det i staden fanns 290 kor, 88 hästar, 34 svin och 44 får.
    
Dessutom producerade stadens mänskliga befolkning årligen "153 000 kg mänskliga uttömningar och 1 900 000 flytande avfallsämnen". Mängden sopor och köksavfall uppgick till 1 800 000 kg.
    
Allt primitivt hanterat med latringropar och läckande avfallstunnor.
    
Ändå blev det en svår kamp att driva genom investeringar i ett avloppsnät.
    
Som en roande detalj kan man notera Backmans förslag på inte bara ett kommunalt renhållningsverk utan också en kommunal svingård som skulle ta hand om köksavfallet och därefter finansiera renhållningen. Med 110 – 150 svin skulle verksamheten enligt Backmans kalkyler gå med vinst.
    
Renhållningen och avloppssystemet byggdes ut vartefter, men svingården blev aldrig av.
    
Det här är ändå en parentes i levnadsbeskrivningen av den otroligt aktiva och produktiva Woldemar Backman.
 
     
Henry Nygård, docent i nordisk historia vid Åbo Akademi, har skrivit biografin 'Hygien, arv och svenskhet' om läkaren Woldemar Backman, bland annat uppvuxen på Juthbacka
Henry Nygård har studerat Woldemar Backman i tio år, men det är först under de senaste åren som han målmedvetet arbetat med den biografi som nu är klar.
Jonas Brunnström / Arkiv


Henry Nygård tecknar bilden av en man som helhjärtat går in för vad han är engagerad i och brinner för det han gör.

Woldemar Backmans läkarkarriär går från Malmska sjukhuset till tjänsten som stadsläkare i Vasa och vidare till befattningen som provinsialläkare i Nykarleby.

Vid sidan av tjänsten var han produktiv forskare också utanför den medicinska huvudfåran och intresserade sig för emigration, befolkningsstatistik, lokalhistoria och geneologi.

Som medicinare var han specialist på sjukdomar i matsmältningsorganen.

Han var en frontfigur också på riksplan i sina utredningar om lungsotens spridning.


Men det som gör
honom kontroversiell var hans intresse för ärftlighetsläran och de slutsatser han landade i ur sin läsning av Mendels rön om ärftligheten.

Rasbiologi eller rashygien var som sagt något mer eller mindre rumsrent på 1920- och 1930-talet. Woldemar Backman var lierad med Nordens ledande rasbiolog Herman Lundborg som var föreståndare för det rasbiologiska institut som Sveriges riksdag inrättat.

"Rasbiologi eller rashygien var som sagt något mer eller mindre rumsrent på 1920- och 1930-talet."

 
Backmans teser ter sig så här i backspegeln märkliga och fördomsfulla då han talar om “den svenska stammens rasrenhet” och, i Nygårds läsning, då avser att de svenskspråkiga till skillnad från landets majoritetsbefolkning hörde till den germanska rasen.

“Det var väsentligt att hålla denna ras ren – liksom alla raser – eftersom rasblandningar försämrade befolkningskvaliteten, dvs. ökade sjukligheten och mängden svaga individer.”

Backman kan knappast lastas för att bland annat de rön vi har från DNA-forskningen i dag avför indelningen i mänskliga “raser” med väsensskilda egenskaper från dagordningen.

Nygård visar också på Backmans beundran för Tyskland och till och med Adolf Hitler, bland annat ingår ett dokument som visar att Backman antogs som medlem nummer 20 i föreningen Svenska Tysklandsvänner i mars 1941. Nygård drar sig ändå för att stämpla honom som nazist.

Nygårds skildring kring de här aspekterna blundar inte för Backmans i dagens perspektiv förkastliga människosyn, men framstår som nyanserad med respekt för att en människas agerande och ställningstaganden måste bedömas som en del av ett samtida kontext.

Han visar också att Woldemar Backman ingalunda stod oemotsagd som rasbiolog, bland annat kritiserades han skarpt av sin vän och läkarkollega, kommunalläkaren i Pojo Tord Dreijer.


Henrik Othman, Österbottens Tidning, webbupplagan den 5 juni 2020.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Woldemar Backman i Uppslagsverket Finland.
Presentation av boken.
Fler artiklar ur ÖT.
(Inf. 2020-06-06, rev. 2020-06-06 .)