* * *
Mångsidig retrospektivDet är en mångsidig retrospektiv utställning med verk av Reguel Lindén som öppnas i Rådhusgalleriet i Nykarleby i morgon. Porträtt och landskap blandas med några abstrakta verk. Men genomgående för målningarna är ljuset, skimret och hoppet. – Ljuset måste komma inifrån. Jag vill bjuda på positiva bilder, säger konstnären själv.
Han bejakar mångsidighetenRetrospektiv Reguel Lindén-utställning i Nykarleby Egentligen skulle han ha utställningen kring temat ”Den lyckliga staden”, därtill inspirerad av saligt leende Ann-Sofie Östman på ett färskt porträtt. Planerna var långt gångna, men många tavlor var omålade när en blodpropp under påskhelgen ändrade på allting. En kort tid var Reguel Lindén förlamad i vänstra kroppshalvan, men proppen hade varit lindrig och förlamningen släppte. Någon ny stor utställning var inte att tänka på, och Lindén övervägde att inhibera alltihop, men kom i alla fall till att han kunde orka med en retrospektiv utställning. – Min läkare tyckte också det var en god idé, och att jag skulle må ännu sämre om jag inte fick jobba med utställningen. Och med hjälp av Johan Wikar och Ulrika Pirilä, museiamanuens respektive museiassistent i Nykarleby samlade han ihop ett fyrtiotal tavlor, många av dem i privat ägo och därmed sådana som den stora allmänheten knappast sett, trots att Reguel Lindén ägnades en stor utställning i samband med sin 70-årsdag för några år sedan. Den äldsta tavlan som nu ställs ut i Rådhusgalleriet i Nykarleby är från 1968[?], de nyaste är målade i år. Att Reguel Lindén är en mångsidig konstnär som inte låser sig fast i en genre eller stil kommer väl fram i utställningen. Här finns såväl porträtt, landskap som abstrakt måleri och också inom genrerna är uttrycksformerna många. Mest känd är ha kanske som porträttmålare, och kanske är det just porträtten som lättast öppnar sig för betraktaren.
För Reguel Lindén räcker inte den ytliga likheten. – Visst är det ytan man målar, men för att måla ett bra porträtt måste jag känna den jag målar. Jag har långa samtal med den jag skall måla för att lära känna honom eller henne, försöka hitta det inre, säger Lindén. Reguel Lindén brukar också göra videoinspelningar av den han skall måla och försöka fånga personligheten genom möjligheten att frysa enskilda bilder på videobandet. – Film är mycket bättre än enskilda fotografier. En enskild bild kan råka fånga en hastigt förbi-ilande min, en muskelryckning som gör att personen inte alls är sig lik. I Rådhusgalleriet hänger en vacker tavla som föreställer en vacker kvinna – Åsa Lövdahl. – Åsa var van vid kameror och avslappnad också inför staffliet. Men jag kom aldrig igenom utan, hon var ”omedvetet medveten” och hade en skådespelares livfulla ansikte som återgav henens känslor. Men uttrycket var olika för varje sittning, och mitt porträtt är snarare en bild av Miss Finland än av Åsa Lövdahl, säger Lindén. Ett porträtt som han är riktigt nöjd med och som också fick mig att stanna föreställer Ghita Enges, född Kronqvist. Porträttets kvinna utstrålar samtidigt kraft och sensualitet. Gestalten är mycket realistisk, kanske mer naturtrogen än Lindéns övriga porträtt. Men det som gör den här målningen extra intressant är kanske den ovanliga iscensättningen. – Jag målade porträttet med Ghita i min soffa, men lade in henne i en landskapsbakgrund där hon lutar mot en sten. Samtidigt finns det i förgrunden drag av abstrakt måleri. Och där personen på bilden är fångad i naturtrogen skärpa är landskapet mer stiliserat och antytt. – Det handlar om fokusering, ett allt för detaljerat landskap hade varit förvirrande för en betraktare och tagit uppmärksamheten från huvudsaken, säger Lindén. När jag 1984 första gången skrev om en Reguel Lindén-utställning var min favoritmålning ett ljuvligt porträtt av en liten flicka med ett knappt skönjbart leende spelande över det ljusa ansiktet. Den tavlan finns med också nu, och Aja – flickan på bilden – är syster till Ghita. – I och med porträttet av Ghita har jag konterfejat alla fyra systrar, myser Lindén. Aja själv heter numer Lund och genomgår konstskolan i Nykarleby, som i sin tur uppstod på bland annat just Reguel Lindéns initiativ, men det är som man säger en annan historia. Konstskolan är kanske värd en kommentar i alla fall. – Vi kan med konstskolan visa att vi inte är något att förakta fast vi bor i en liten stad som Nykarleby. Nykarleby kan i konsten vara lika viktig som konstens metropoler, säger Lindén om sin vision av vad konstskolan kan åstadkomma. Bland landskapen på utställningen finner man både verk i mörka mättade kulörer och sådan som skimrar av ljus. ”Från Kuddnäs-sidan” heter en färsk olja som – om man frånser bekanta landmärken som kyrkan och vattentornet – kunde vara målad i södra Frankrike vid sekelskiftet. – En konstnär suger alltid upp influenser, och visst har Monet och impressionismen påverkat mig, säger Lindén om den tavlan. Samma stil och färgskala går igen i ”Staden vid älven”, målad i mitten av 1980-talet.
Hans viktigaste abstrakta period inföll på 60-talet, men nu är han kanske på väg tillbaka till det abstrakta måleriet. Reguel Lindén hör till de målare som vill vara öppen för alla stilriktningar, inte ta avstånd från någon genre. – Konsten är en vid cirkel med många sektorer. Jag vill röra mig inom hela fältet från realism till abstrakt måleri, också om det finns purister på båda sidorna som tycker att dessa motsatta läger bara sysslar med strunt. Kanske är det just denna mångsidighet och öppenhet som vi i framtiden kommer att kalla regeuelismen? Utställningen i Rådhusgalleriet är öppen till den 8 augusti. |
Henrik Othman, Jakobstads Tidning den 23 juni 1999.
|
Uppgifter av dottern Elisabet Lindén i april 2021, som också berättade att hon ordnade den retrospektiva utställningen Allt har sin tid med 72 tavlor, på Tobaksmagasinet i Jakobstad 20?? och en liten på seniorboendet Pettersborg med 28 tavlor.
(Inf. 2021-04-05.)
Målningar: |
| Flora 1979. |
| Kraftverket 1983. |
Läs mer:
Reguels gård.