Anita Wikman

ger röster åt de små människorna

• Hon växte upp på Källbacken
i Nykarleby, i ett arbetarhem.
Anita Wikmans senaste bok handlar om
hemstaden och människorna där.

Människor och deras berättelser har alltid intresserat Anita Wikman. Oftast är det de små människorna hon skildrar.

När hon började samla material för ”Nykarleby i backspegeln” märkte hon att det finns ganska många intressanta personer som aldrig fått sin historia berättad. Tyvärr är spåren efter en del av dem alldeles för otydliga för att räcka till ett kapitel i boken. 

– Det fanns några som jag väldigt gärna skulle ha velat ha med, men när man inte hittar fakta någonstans är det svårt. Det enda jag hade att gå på var mina egna hågkomster och sparsamma anteckningar i kyrkböckerna.

”Nykarleby i backspegeln” är olik alla andra böcker hon skrivit.

Här bygger hon upp texten enligt fakta som hon sökt efter i arkiv, skrifter och hörsägner [och på Nykarlebyvyer]. Inledningsvis hade hon tänkt sig porträtten som prosadikter men insåg att det blev för ytligt, hon fick inte med det hon ville ha sagt.

– Det är väldigt arbetsdrygt att leta i arkiven, och man måste vara uppmärksam för det finns en hel del felaktigheter nerskrivna.

Förstoring. Foto: Jonas Brunström.

I BOKEN skriver hon om Pihlainens, tant Anna, Äppel-Hugo, Majson, Herler och Lisa. Många Nykarlebybor minns säkert de här personerna. Men också för dem som inte personligen träffat dem är de intressanta figurer som ger en bild av Nykarleby i en nära men ändå svunnen tid.

ATT SÄTTA ord på tankarna har alltid varit viktigt för Anita Wikman. I början gömde hon sina alster i byrålådan.

– I mitt hem lästes det nog en hel del, men att en arbetarunge skulle ägna sig åt skrivande var inte att tänka på. Man skulle fostras till en duglig arbetare. Jag hade inte möjlighet att gå i läroverket, och jag upplevde nog mig själv som lite udda när jag höll på med mina skriverier.

Läsandet var däremot accepterat och Anita säger att hon kände hur hela världen öppnades för henne då hon knäckte läskoden.

 – Det var en fantastisk insikt när jag förstod hur bokstäverna bildade ord som blev till berättelser.

När hon efter avslutad folkskola och jobb som barnflicka började i folkhögskolan hittade hon fler böcker och nya författare att inspireras av, till exempel Gabriela Mistral. Anita berättar hur hon fyllde många häften med dikter som hon skrev av ur böcker. Småningom började hon också skriva egna dikter.

Efter folkhögskolan utbildade hon sig till hjälpskötare. Hon hade både jobb och familj när hon såg en annons om en skrivarkurs i Jakobstad.

– Det var 1971 tror jag. Några år efter det bildades Författarnas Andelslag.

Inspirerad av de övriga i Andelslaget vågade Anita Wikman sig på att ge ut sina tankar i bokform. 1974 kom hennes första diktsamling ”De blå bergen”. Sedan rullade det på, hon skrev flitigt, fick stipendier som gjorde att hon kunde ägna sig åt författandet på heltid.

– Det var svårt att få tjänstledigt, antagligen tyckte man inte att en hjälpskötare skulle skriva dikter. Så jag var tacksam när jag småningom fick ett längre statsstipendium för konstnärer.

DEN POLITISKA medvetenheten är ständigt närvarande i hennes författarskap. Anita Wikman säger att krigstider alltid intresserat henne och därför har de båda världskrigen fått ett ganska stort utrymme i den nya boken.

– I viss mån har jag använt fiktion för att ge texterna liv, men allt bygger på fakta.

Anita Wikman tycker att det varit speciellt givande att kunna lyfta fram den kvinnoomsorg som präglade krigsåren. 

– Marthorna, lottorna och kvinnorna på hemmafronten gjorde ett enormt arbete, i stort och smått. Det var de som höll i gång vardagen både på landsbygden och i städerna då männen var vid fronten. Jag är glad att kunna berätta om det här.

HON FUNDERAR också på det politiska spelet i dag och säger att det finns mycket som påminner om åren före andra världskriget. 

– När min förra diktsamling utkom tänkte jag att det skulle bli min sista. Men nu känner jag att tiden maler på inom mig. Det finns saker som vill ut. Så det kan nog bli en samling samhällsinriktade dikter ännu. 

– Snart har det gått 40 år sedan Kvinnoskribentgruppen i Österbotten bildades. Vi var ganska många som fann varandra i gemensam kamp för jämställdhet och viljan att förbättra villkoren för kvinnliga författare. Vi hade väldigt roligt samtidigt som vi arbetade för viktiga saker. Vi träffas fortfarande även om vi inte är så aktiva längre.

När hon inte skriver är det läsning som gäller för Anita Wikman. Hon njuter av all slags litteratur och vill gärna hålla sig ajour med det som ges ut i Österbotten.

– Det är intressant att följa med de yngre författarna, det finns så många duktiga. Den som tycker om att läsa får aldrig lång tid, böcker finns det i överflöd.