Helg och söcken hos familjen Lybeck
Hemmets levnadsordning var denna. Barnen väcktes klockan sju, drucko sin mjölk och fingo sedan, om de så ville, dra sig i sängen till fram emot nio, då frukosten serverades. Vid ett- eller tvåtiden spisades middag. Eftermiddagskaffet ställdes in i matsalen, där det fick vänta på husfadern, som efter undanstökad middagslur med några slag av skeden gav tecken åt de andra familjemedlemmarna att infinna sig. Klockan åtta på kvällen åt man sin stadiga aftonvard med varmrätt. För rådman Lybecks räkning, som framför alla delikatesser och finbröd föredrog grov sur hålkaka, men på äldre dagar hade svårt att förtära den, stod där alltid på bordet en skål med finkrossad hålkaka som åts med sked, antingen torr eller i ett fat med mjölk. För köksfolket var det ett rätt besvärligt bestyr att se till att förrådet av detta hålkaksmjöl aldrig sinade: det stöttes i en meterhög mortel av ek med en föga kortare mortelstöt av järn.

En av de största högtiderna i hemmet var den 19 maj: faderns födelsedag, föräldrarnas bröllopsdag och syster Mimmis namnsdag. Men över alla bemärkelsedagar av olika slag stod naturligtvis julen. Den firades på hävdvunnet sätt med julstök flere dagar i förväg, julbak och ljusstöpning ute i köket, besök av stjärngossar tidigare på julaftonseftermiddagen, en åktur för barnen runt staden och på själva julkvällen tedrickning klockan sju och sedan klappar i klädkorgar förutom dem julbocken fört med sig.

En vacker sed, som länge bevarades i Nykarleby, var julstjärnan och lyktorna som hissades på en hög stång vid inkörsporten och med sitt brokiga sken skänkte småstaden en rikare eklärering än vad den enda gatlyktan vid handlanden Häggbloms butik i vardagslag kunde bestå. Juldagen och annandagen satt man vanligen hemma i familjekretsen. På någon av mellandagarna eller under nyårshelgen hade rådman Lybeck årligen sin stora middag. Barnen fingo också ha sina små bjudningar under helgen, men vid dem måste man roa sig utan dans — tiderna hade förändrats och Janne Lybeck med dem, »rådmanskalasets» glada dagar voro förbi och det Lybeckska hemmet åtnjöt sedan länge ett stadgat anseende för sin allvarliga och värdiga umgängeston.

Något verkligt societets- och nöjesliv av samma omfattning som under trettio- och fyrtiotalet tyckes man för övrigt ej ha vetat av i den tidens Nykarleby. Tillfällen till förströelser voro tunnsådda. Det hörde till traditionen att stadens ungherrar under juhelgen arrangerade en bal i rådhuset. Men det var också ungefär allt som bestods i nöjesväg, om man undantar de privata och mer improviserade danstillställningar, som naturligtvis kunde förekomma i mindre allvarliga hus än rådman Lybecks. Teaterföreställningar och konserter voro sällsynta. I de Lybeckska familjebreven från sextio- och sjuttiotalet omtalas det en enda gång — och då som ett rent kuriosum att ett litet sång- och teatersällskap besökt orten; men då voro prestationerna delvis även så sorglustig art, att till och med den ej alltför bortskämda nykarlebypubliken satt och tyckte synd om de uppträdande och av ren människovänlighet försökte dämpa sin skrattlystnad. Det var en stor förändring mot de år på trettiotalet, då Nykarleby att döma av Topelius' dagbok tyckes ha haft ett slags teatersäsong med vissa möjligheter till verklig konstnjutning. Om den »förädlande doft av bildningens blomma», varom Topelius talar, ännu svävade kvar i Nykarleby-luften, så gjorde den sig i varje fall märkbar nästan endast i hemmens nedärvda atmosfär av god ton och förståelse för andliga och kulturella värden.



Erik Kihlman (1932) Mikael Lybeck, liv och diktning, sid. 49 ff.