KAP. XIV

[Konsuln]

     Sedan Waarmanen fattat tyglarna på kontoret kände Erik sig allt mera onyttig och överflödig. Han gick nu bara och väntade på vad som skulle komma, på resultatet av prokuristens arbete. Känslan av beroende klämde in honom dag för dag allt starkare och den energi som blossat upp för några veckor sedan, den fördunstade så småningom. Men samtidigt började han känna en ovilja, nära nog ett hat mot att vara bunden av andra. För endast ett par månader sedan hade han haft parterrbiljett till livets teater, nu kunde han icke ens sitta kritiserande på sämsta plats, han var en av de uppträdande. Och att han spelade sin roll illa, det dolde han icke för sig själv. Han var statist i ett skådespel. Vad skulle han vara då pjesen icke längre gick?
     Under tiden arbetade Waarmanen i skog och mark. Han försvann tidigt varje morgon iklädd ett slags sportkostym och återvände sent på kvällarna trött men ändå glad och frisk till sinnes, visslande någon amerikansk negermelodi. Erik lade märke till att nästan varje musikalisk fras slutade synkoperad. Det verkade okultiverat och han började hata Waarmanens melodier.
     Några direkta upplysningar fick han aldrig av den nya prokuristen. Endast siffror om kubikmeter pappersved eller antalet stammar, men aldrig en värdesättning.
     — Allt beror ju på konjunkturerna och hur man lyckas sälja, sade prokuristen och ryckte på axlarna.
     Ibland gingo Eriks tankar till kamraterna. Han fick även brev av dem, och de skrevo vackert om litteratur och konst. Framtiden bekymrade dem föga; det hade väl aldrig hänt att bättre mans barn i Finland, som vårdade sin kredit, hade fått svårigheter. Någon framtid fanns egentligen icke, det gällde blott att förstå situationen och rädda sig i den oundvikliga förödelsen, som nu skulle krossa landet, skaffa sig en position, så vitt möjligt utanför striderna, och sedan lugnt se på.
     Men Erik svarade ej på kamraternas brev. Och vad skulle han svara? Han slöt sig inom sitt skal och blev mera ensam dag från dag. Endast med Signes armar om sig kunde han glömma allt för en stund.
     Men då han kom hem stod livets verklighet åter brutal där.
     Trädgården började allt mera intressera honom och till sin förvåning fann han att den gav ett arbete som aldrig tycktes taga slut. Gångarna skulle hållas fria från ogräs, rabatterna likaså. Och så skulle landen vattnas. Rosenkvarteret gav sitt särskilda kära besvär, ty mot såväl vildskott som ohyra måste ett dagligt krig föras. Och kållandet. Det var otroligt hur snabbt de vackra vita fjärilarna som fladdrade i solskenet kunde lägga kolonier av ägg under kålbladen. Och ändå utgjorde de icke det största bekymret; det gav rotmasken.
     I början trevade han sig oskickligt fram genom svårigheterna på detta nya område, men småningom fann han att det var ett område, väl värt att studera. Och han skaffade sig litteratur i ämnet.
     Stadens trädgårdsmästare blev nu en person, vars bekantskap visade sig vara värdefull.
     Men mest gladde det honom att med farbror Johan göra en tur mellan rabatter och buskar då denne någon gång från villan kom in till staden.
     Farbror Johan hade även där ute en trädgård och nu hade de två funnit en anknytningspunkt. Farbror Johan hade erfarenhet i allt vad som hörde till trädgårdsmästarens yrke och han gav råd och gjorde jämförelse mellan resultaten i staden och på villan.
     — Åh min gosse, kunde han säga, du vet ännu inte vilken glädje man kan ha av sin trädgård. Du började för sent på året. Men man skall vara med från den tidigaste våren. Ja egentligen börjar man redan strax efter julen med att göra upp planer för sommaren och studera frökatalogerna. Det är en litteratur fylld av stor och lugn njutning och som ger en aning om blommors färgprakt och doft och varma solljusa dagar, medan brasan ännu sprakar i kakelugnen och kölden knäpper i knutarna. Det är, tro mig, en raffinerad njutning av ädelt slag. Och så glädjen av att se de första snöklockorna sticka upp genom isen! Sedan kommer det ena på det andra, slag i slag hela sommaren med färg och doft. Tänk inte att det är bara rosorna som dofta, även den friska gödseln har sin fina parfym för en trädgårdsmästare. Ja, min gosse, det arbetet är en outtröttlig källa till njutning, och jag har upptäckt en sak: det skänker ett stort lugn, ty man inser snart hur onyttigt det är att vara otålig och nervös; bären mogna inte snabbare för det man är otålig.
     Man skall hålla sig till jorden. Av jord är du kommen, på jorden skall du leva och till jord skall du varda igen. Vilka källor till glädje för en filosof. Vad behöver en man för att leva lycklig? Ett stycke jord och en madonna. Där får du en livsåskådning. Det är synd att det räckt ett helt liv för mig att finna den sanningen. Nu återstår för mig endast jorden, — nå, ja. Det är i sin ordning.
     Och med armen under Eriks gick han vidare genom trädgården.
     En vecka höll Waarmanen på med sitt arbete i skog och mark och så var han färdig.
     — Nu tror jag vi kunna slå firman igenom.
     — Ni menar?
     — Jag menar det är klokast att chefen, magistern och jag håller ett sammanträde med konsul Salin, som är den största fordringsägaren. Och så vitt jag kan förstå kommer firman med heder ur spelet. Koski visste vad han gjorde då han ville åt Thorsön. Där finnes mera skog än ni anat.
     — Kan ni uppge vad Thorsön är värd? Prokuristen svarade åter undvikande: Det beror helt och hållet på konjunkturerna. — Och så fick han rock och krage av, slog sig ned på sin plats och avgav en lång rapport för konsuln.
     Då konsul Salin — argentinsk konsul — i grannstaden fick rapporten satt han på sitt kontor och funderade och rökte. Det var hans sätt att arbeta och det hade gjort honom till miljonär. Han var en liten, mager man, med så ljust hår att det knappast märktes hur gråsprängd han blivit. Ögonen voro blacka och kalla och då man såg hans i alla riktningar fårade anlete, kunde man förstå att han hade många bekymmer. Det hade han verkligen, ty då han samlade den andra miljonen voro bekymren just icke mindre än de varit medan han hopbringat den första. Och det fanns så många miljoner som ännu väntade. Intet var honom för ringa; att få en seg höna till billigt pris var för konsuln en lika stor källa till njutning som att komma över ett stort skogsköp, som gav vinst. Och märkvärdigt nog kunde han styra hela maskineriet från sin plats framför skrivbordet. Det fanns ej en detalj i hushållet som han ej kände till, ej en enda av sina många kontorister, vars liv han icke följde, icke en siffra i den vidlyftiga bokföringen som hade undgått hans uppmärksamhet. Egentligen hade han tre slags bokföring: ett för taxeringsnämnden, ett för kontorspersonalen och ett för sig själv. Och det påstods av till och med rätt religiösa människor att det tredje bokföringssystemet kunde icke ens Gud Fader genomskåda; och ändå var det det ärligaste av alla tre systemen.
     Då Waarmanens rapport anlände hade konsuln just suttit och funderat ut något sattyg, som måtte ha kommit till en lycklig lösning, ty han gjorde en gest, som utvisade att han skulle lyckas; pekfingret sträcktes ut, kröktes och drogs sedan långsamt tillbaka mot tummen. Och när han fått fingrarna i den ställningen klämde han till ett tag.
      När rapporten var genomläst upprepade han gesten och skrev sedan ett brev till sin gamla vän Johan Falander. Han ville själv om ett par dagar komma för att göra upp firmornas mellanhavande.
     Så låste han upp sin skrivbordslåda, tog sig en extra fin cigarr och började fundera ut något nytt sattyg.
     Hans sattyg voro alltid hederliga. De föllo aldrig inom strafflagens paragrafer om de även ibland obetydligt snuddade vid dess råmärken.
     Men ute på villan gick grand-seigneuren oroligt fram och åter utmed de välsandade gångarna. Genom Erik visste han att det hela måhända kunde reda sig bättre än Granö trott. Det var visserligen en tröst, men en klen sådan. Tanken att brorsonens arv var förspillt plågade honom icke mindre än tanken på den inbrytande ålderdomen och fattigdomen. Icke för att han fordrade mycket för egen del numera minnena från ett rikt liv skulle nog lysa upp hans sista år — men man måste ha något att leva av.
     Fröken Juth såg att grand-seigneuren märkbart åldrades dessa dagar. Men då konsul Salin anlände till staden och de gamla sutto på kontoret vid ett glas sherry var han åter lika obesvärad och älskvärd som någonsin. Och ingen kunde märka att han hade några större bekymmer som tyngde. Han satt där på chefens plats och hörde tyst och uppmärksamt på konsulns utläggning.
     — Då jag nu med din tillåtelse tagit en överblick av husets ställning kan jag göra ett direkt förslag, som, så vitt jag förstår, torde tillfredsställa alla parter.
     — Jag litar helt och hållet på brors överlägsna skicklighet, sade grand-seigneuren förbindligt, medan han fick en känsla av ångest.
     Konsuln fortsatte: — Och förr än vi gå till siffrorna kan jag kort och gott säga — —
     — Nå? frågade grand-seigneuren och bjöd på en ny cigarr.
     — Säga att jag på grund av Waarmanens noggranna kalkyler tror mig våga köpa Thorsön till ett pris, som inte blott ger din firma möjlighet att likvidera alla fordringar, utan också lämnar ett överskott på ett par tiotal tusen. Det är inte utan en viss risk för mig, men en affärsman får ju alltid vara beredd på vinst eller förlust.
     Grand-seigneuren drog ett djupt andetag av outsäglig lättnad, men han dolde sin rörelse genom att fylla på glasen. Det var mera än han kunnat vänta.
     — Ja, det förstås, vidtog konsuln, att firman måste avhända sig alla fastigheter om avvecklingen skall kunna förlöpa så gynnsamt.
     — Det förstår jag, sade grand-seigneuren dröjande och såg ut över trädgården. Brors erfarenhet och gamla vänskap är tillräcklig borgen för mig.
     — Ännu en sak. Jag vill inte dölja för dig att jag just nu har möjlighet att avsluta en stockaffär och jag måste få Thorsön på hand inom några dagar för att någorlunda säkert gå helskinnad ur spelet. Där har du de allmänna dragen.
     — Då äro vi i princip ense. Och det är mig en glädje att våra gamla relationer avslutas till båda parternas favör.
     — Gott, då kan vi gå till detaljerna.
     — Månne vi inte låta prokuristen och Erik sköta detaljerna.
     — Som du önskar. — Konsuln krökte pekfingret mot tummen.