KAP. XVIII
[Barbros beslut]
Barbro satt halvklädd vid det öppna
fönstret bakom blommande pelargonior. Majkvällens lätta
skymning låg under esplanadens björkar och luften var ljum.
Tornsvalorna visslade över staden och forsen sjöng åter
fri.
Barbro grubblade. Hon hade i dag erhållit
ett anbud från det nya bolaget att bli kassörska. Det var ett
gott anbud och hon var i behov av inkomster. Men hon skulle bli arbetskamrat
med Erik och det var detta, som gjorde henne tveksam.
Hon var en ärlig natur och modig.
Och allt sedan aftonen på
Alphyddan hade det stått klart för henne att hon aldrig
upphört älska honom. Vad båtade det att han förlovat
sig. Kärleken i hennes ensamma unga och längtande sinne dog
inte ut därmed.
Och det förstod hon: Erik och Signe
passade icke för varandra, de voro omaka och säkert var att
Signe icke kunde giva honom något. Vad som dragit dem till varandra
visste hon inte, men att det ej var kärlek, så som hon själv
fattade kärleken, det förstod hon. Varför kom Erik till
henne med sina bekymmer och höll Signe utanför?
Hennes sinne blev tungt medan hon satt
där och lät kvällsluften spela över de fylliga skuldrorna
och över den halvt blottade barmen. Hon kände sig så ensam
i världen och den enda människa som hon velat anförtro
sig åt var just Erik, honom för vilken hon fick blotta varken
känslor eller tankar.
Hon slöt ögonen och lutade sig
tillbaka i den gamla länstolen med antimakasser. Åh, att nu
få lägga sitt huvud mot hans axel och vila, vila i en stor
lycklig känsla av innerlig samhörighet.
Men där var Signes plats.
Barbro steg upp med skälvande läppar
och de stora ögonen fyllda av tårar. Hon började gå
av och an i rummet utmed den långa vita mattan, som löpte från
dörren till fönstret, från fönstret till kakelugnen
och så åter till dörren.
Skulle hon ha kraft att dag efter dag arbeta
på samma kontor som Erik, kanske i samma rum, utan att med en min,
en blick eller ett tonfall förråda sig. Och dock låg
det en frestelse just häri; att ständigt få se honom.
Det är mig han tillhör, han är min, min, ropade det inom
henne.
Hon lutade sig mot den gamla gula kakelugnen
och stirrade ut genom fönstret. Vårens ljus och luft flödade
in. Och hon kände att hon åtrådde honom nu. Hon varken
blev rädd eller sökte dölja det för sig själv.
Det var hennes rätt, hennes och ingen annan kvinnas. Du är min,
min ropade det inom henne.
Var hon svartsjuk på Signe? Nej,
ty Signe ägde honom icke, icke hans förtroende, hans själ,
hans hjärta. Aldrig skulle Signe kunna ge honom ett rikt liv, aldrig
fylla ut tiden då arbetet vilade, fylla hans tillvaro med kärlek
och lugn lycka. Signe kände honom icke och skulle aldrig lära
känna honom, hans styrka och hans svaghet. Hon skulle måhända
egga hans ärelystnad men aldrig göra hans liv lyckligt.
Barbro gick fram till fönstret. Mellan
de röda kaktusblommorna och pelargoniorna såg hon konduktören
och glansstrykerskan vandra förbi, starka och unga och obekymrade
av allt prat. Men hon tvang blicken bort från dem till tantens blommande
kaktus.
Barbro jämkade linnet till rätta
över skuldran och gick från fönstret. - Nej, jag vill
leva, jag vill inte bli en kaktus. Jag vill kämpa om livet och lyckan,
jag har rätt till honom.
Så satte hon sig åter i den
gamla länstolen och började tänka över sig själv
och över förhållandet mellan kvinna och man.
Hon sökte i minnet återkalla
allt vad hon läst om förhållanden könen emellan,
men det var så handgripligt och grovt, det var allt resonemang och
torr filosofi och det var intet för livet.
Hon fortsatte att kläda av sig och
medan hon drog de långa strumporna över sina runda knän
tänkte hon: Mor, du lämnade mig för tidigt. Och medan hon
i sin ensamhet bytte om linne för natten tänkte hon: Hjälp
mig, gode Gud.
Så sjönk hennes, unga och starka
kropp ned i de gammaldags mjuka och heta dunbolstren medan hon innerligt
och varmt bad sitt Fader vår.
Och först då morgonen grydde
somnade hon trött av vårnatten, av sin egen heta och kyska
vår och alla tankar, hennes röda läppar mumlade, allt
tröttare och tröttare: Förlåt mig, gode Gud, men
jag måste vara nära honom. Honom nära - honom -.
Så somnade hon. Forsen brusade och
rödhakesångaren sjöng i parken.
|