Halwar
Jag låter blicken glida från rektangeln på dataskärmen till rektangeln ovanför skrivbordet. I motsats till den elektroniska skärmen, vars enda livstecken är det blinkande lilla tunna strecket, så kryllar anslagstavlan av liv. Biljetter, utklippta rubriker, annonser, pins, foton, vykort, alla är de lättväckta minnen.
Någonstans har jag läst att genomsnittstiden för att betrakta ett fotografi är 12 sekunder. Det gäller dock inte fotot som min blick den senaste tiden allt oftare fastnat på. Fotot är taget en lördag i juli 1986 i Nykarleby och föreställer mig och fem av mina äldsta vänner.
[Fotot på pärmen.
Förstoring.
Foto: Karin Sandström.]
När bilden togs var vi alla kring de tjugo, idag är vi alla en bra bit över 60. Trots att ingen av oss längre bor kvar i hemstaden träffas vi fortfarande regelbundet varje sommar.
Vi träffas under en helg i juli, så nära Halwars namnsdag som möjligt. Platsen och klockslaget är alltid den samma, det samma gäller det minutiösa programmet: fotboll, bastu, middag, champagne i parken, korvgrillning och däremellan förstås några öl kryddade med skratt, massor av skratt.
Vårt umgänge innehåller alla de ingredienser som brukar känneteckna den vänskap som kallas manlig, dvs stora doser av traditioner och rutiner, av jargong och minnen, av skratt och musik. Manlig eller inte, vår vänskap har med åren blivit en del av mitt liv. Så när jag nu betraktar fotot på anslagstavlan kan jag än gång se mig själv, klockan 13.55 gå upp till vedabackan. Jag ser PP lekfullt boxa Feka på axeln, jag hör Shoa och Offi skratta åt något Freddi säger, och jag ser redan fram emot 11 juli, 2026.
Fotot placerar oss i en tid när
vi var tjugo och några år.
Körkorten var av papper.
Snusdosan oval med rött plastlock.
Fotot placerar oss i en tid när vi
fortfarande kunde bli vad vi ville
när vi ännu inte börjat leta år i
varandras ansiktsdrag
Bakom oss en timrad, rödmålad vägg.
Vrid runt den tunga nyckeln i den
gulmålade dörren, ta de branta, nötta
trätrapporna upp.
Slå upp den gulmålade luckan, se det
virvlande dammet fångas av ljusstrålen.
Korsa ljusstrålen och sätta sig på en av
de säckvävstoppade björkstubbarna.
Sträcka sig efter flasköppnaren i sin kedja.
Lyssna på rasslet från kedjan, tänka att den
är ett tidtagarur, att den mäter tiden i två riktningar,
bakåt i år och framåt i sekunder.
Se på klottret på den runda bordsskivan.
Dra in den bekanta lukten.
Lyssna på tystnaden.
Prova i tankarna några repliker tills man
hittar en som passar:
förti år pojkar, så de snabbt kan di ga.
|
