Mormor Lina



Mormor (1877–1971) kallades Lina, men egentligen var hon döpt till Karolina, ett namn som hon hatade, och ingen fick tilltala henne med detta namn. Vid sitt giftermål fick hon efternamnet Gustafsson, men i början av förra seklet då var det många som ändrade sina sonnamn till ett annat, så följde man detta exempel och antog namnet Ringvall. Mormor hävdade att det var hennes son Johannes som drev igenom namnbytet, så det är honom som släkten har att tacka för det vackert klingande efternamnet.

Hon kom några gånger om året och hälsade på och stannade då alltid i några dar. De gånger som hon var hos oss var för mig riktiga högtidsdagar. Jag sprang alltid till vägskälet för att möta henne och redan då bussen saktade in, kände jag en ilning av glädje.

Hon var alltid så prydlig i sin mörkblå kappa och välstrukna ljusa huvudduk och så bar hon högskaftade knäppkängor. Hon satt aldrig sysslolös, utan hjälpte mamma med det som behövdes. Då hon stoppade och lagade satt jag formligen vid hennes fötter och av henne lärde jag många ramsor och andliga barnsånger som ännu sitter kvar i minnet.

Behövdes ett nytt ”stoppatäck” så passade det bra att sätta igång att tillverka det just då, för det kom inte på fråga att köpa ett och förresten så fanns det väl inte heller i affärerna. Arbetet med täcket räckte i flera dar och ”stickbåga” som stod på korsfötter, upptog en stor del av rummet. För att få raka streck att sy rutor och ränder efter mättes först avstånden, så spändes en lång tråd som först drogs över med krita på täcket, nöps om på mitten, lyftes upp från underlaget och då man släppte taget fanns där en tydlig markerad rand. Jag följde noggrant med, för att inte försumma min ”viktiga” del av arbetet, att hålla ”sprättrådens” ena ända på plats.


Om det var roligt då mommo kom till oss, så var det minst lika roligt att besöka henne och moster Ingrid. De gånger som pappa följde med, for vi alltid med häst och den färden räckte omkring en och en halv timme om det var vinter. Vid jultiden var det ofta kallt och då borde jag egentligen vara väl inpackad och hållas under fällen, vilket inte alltid gick att genomföra, för så fort vi mötte någon och jag hörde att föräldrarna hälsade och pratade, så försökte jag kravla mig opp och komma ur fällen, för att ta reda på vem det var. Jag minns så väl den stämningsfulla bjällerklangen och stjärnorna på den mörka kvällshimlen.

Då vi kom till ”Frillan” såg vi den första Nykarlebystjärnan och stadens julgran stod den tiden invid kyrkan och det hörde till, att om vi inte dessförinnan varit och tittat på den, så på hemresan gjorde vi en avstickare dit. Den var den enda utegran som fanns i trakten, för den tiden stod minsann inte, som numera, en utegran på var och varannan gårdsplan.



[Rekonstruktion av Håkan Ahlnäs av hur granen vid kyrkan kan ha sett ut. Ett par år senare dök det upp ett foto av granen.
(Inf. 2009-12-07.)]



Att ordna marknad i Nykarleby höst och vår är en gammal tradition och på 30-talet besökte vi de flesta, för mamma som hade vuxit upp i staden, var det nästan ett måste att besöka dessa marknader, där man också idkade livlig hästhandel och då pappa var så väldigt hästintresserad, hade han också utbyte av dem. Så därför hände det inte sällan att hela familjen for iväg. Men egentligen var det roligare att resa med buss och jag kommer ihåg att jag alltid undrade vad mamma menade med ordet ”tur-retur”, som hon alltid sa åt konduktören (en sådan fanns förut på alla bussar) – betydde, men efter att hon förklarat att det betydde att man kunde resa hem igen på samma biljett, så var jag igen en kunskap rikare.

En mycket viktig del i marknadsfirandet var ju att få vara hos mormor, ibland två dagar i streck, då vi hann med många intressanta saker. Moster Ingrid var kokerska på dåvarande seminariet och en gång gick vi dit och jag fick följa med då hon förberedde maten. Jag kommer ihåg att jag förvånades över att hon gjorde så otroligt stora satser av allting. Till exempel den skalade potatisen fanns i stora träsåar och pannkakssmet i långa rader av långpannor, som gräddades i en stor bakugn av tegel. Det var ju inte så konstigt att det gick åt mycket mat, för det var många seminarister, ”pojkar” (mosters benämning), matfriska, blivande lärare i sina bästa år, som bänkade sig vid borden då det var matdags.

Ofta var vi flera kusiner som träffades ”vid mommos” där det fanns en vacker trädgård som nog mest var mosters verk, hon hade alltid varit trädgårdsintresserad. En omtyckt lekplats var den stora, låga och flata stenhällen som fanns mitt på gårdsplanen, alldeles invid en hög och vacker hängbjörk och där fanns också en liten bänk. Allt detta tillsammans var på något sätt medelpunkten, där vi samlades. Då jag tänker tillbaka på dessa lyckliga sommardagar hos mormor, blir jag alldeles varm inombords.

Anita, Mariann, Gertrud och jag var alla nästan jämnåriga, även om jag var yngst och det föll sig naturligt att vi fyra lekte tillsammans, men åtminstone på en punkt var vi oeniga. Gertrud kallade mormor för farmor, vilket för hennes del naturligtvis var helt rätt och vi kom närapå i handgemäng med varandra, då vi alla hävdade att vi hade rätt och inte hade förmågan att själva klura ut sammanhanget, inte just då i alla fall.

Vi fick alltid god mat hos mormor och knappast har plättar med jordgubbssylt någonsin smakat så härligt som just hos henne och moster.

En dag medan kriget pågick fick jag följa med Abbo (farbror Einar Nylund) då han for på kvarnresa till Nykarleby och då jag var inne hos mormor kom plötsligt ett flyglarm. Jag kan inte påminna mig att jag blev särskilt skrämd av detta, men det otäcka, genomträngande ljudet har ändå fastnat i minnet. Det som jag däremot minns, är att hon gick och hämtade en plansch där motivet var ”Jesus välsignar barnen”, som hon gav till mig och säkert ville hon därmed inge mig trygghet i en annars otrygg tid. Efter en liten stund kom den signal som betydde ”faran över” och det hela var nästan glöm för min del, men planschen hade jag länge kvar.

Som sagt så beundrade jag mormor oerhört och efter att jag redan tidigt fick ta del av hennes livsöde, steg min beundran ännu mer. Då hon och hennes man Joel (1876–1907) hade varit gifta en tid reste han, som så många andra nygifta män, till Amerika för att söka arbete och förbereda ett hem för hustrun och sonen Hannes. De bosatte sig i stadsdelen Brooklyn och i rask takt utökades familjen med två flickor, Anni och Ingrid.

Morfar var timmerman och arbetade som byggnadsarbetare och efter att den unga familjen levt där i några år drabbades den av en ohygglig katastrof. Joel omkom i en byggplatsolycka och mormor såg då ingen annan möjlighet än att med sina tre barn återvända hem till Finland och Nykarleby.

Gården som hon hade sålt inför avresan fick de bo i, mot att hon åtog sig att vårda sin moster till ”döddagar”. Mostern var svårt sjuk i reumatism och sängliggande.

Hur jag än försöker, så har jag svårt att föreställa mig den oerhörda känsla av sorg och ansvar hon måtte ha känt, men hon hade en stark gudstro som tycktes bära henne genom alla prövningar som livet hade i beredskap och inte minst därför har hon blivit mitt stora föredöme.

Det fanns inte många olika arbeten att välja på, men hon var ändå tvungen att på något sätt försörja sig och sin familj, så hon gick och tvättade hos stadens fruar och på barnhemmet (nuvarande Sparvboet), där hon för övrigt också hjälpte till med andra förekommande sysslor och vid seminariet var hon anställd som tvätterska i mer än trettio år. Det är inte så svårt att föreställa sig hennes situation, då hon var tvungen att gå hemifrån tidigt på morgonen och lämna barnen att sköta sig själva och hur mycket ansvar som då lades på de äldsta syskonen som bland annat skulle se till att de alla fick mat och kom iväg till skolan.

Då var det inte heller tal om någon åttatimmars arbetsdag och moster Ingrid har berättat att de ofta, då mor dröjde, satt vid fönstret och väntade och oroades över att något hade hänt henne. [Betydligt senare fick de se något annat från fönstret.]

På den tiden var klädtvätt ett mycket tungt arbete, då allt vatten bars från brunnarna (som inte alltid fanns så nära) i träsåar och om de var två som kunde hjälpas åt, så stack de en stång genom handtagen och tog tag i varsin ända. Vattnet värmdes i stora grytor och alla plagg, stora som små, gnuggades mot tvättbrädan som var ställd i en träbunke, ofta på höga ben. Sedan kokades vittvätten i lutlösning och ofta sköljdes den nere vid ån, vilket väl gick an under den varma årstiden, men det var inte heller ovanligt att tvätterskorna vintertid sköljde tvätten i det iskalla vattnet. Detta tunga slit var mormors lott i många år tills barnen blev så stora att de kunde bidra med försörjningen.



Lina Ringvall bykar, antingen vid Sparvboet eller seminariet.



  Edit, gift Nylund, till höger tjänade hos familjen Jernström på Bankgatan 4, men här är hon på besök på hos Holmströms på Bankgatan 2. [Mer om uthuset av Folke Holmström.]


    
  Ingrid Ringvall, andra från höger i övre raden, arbetade på köket vid Fäboda kuranstalt i slutet på 1920-talet. [K. J. Hagfors firade en midsommar på Fäboda.]


En vacker outplånlig bild som jag har av mormor på äldre dar, är från de gånger hon klädde upp sig, till exempel för att gå på något av barnbarnens bröllop. Hon var annars också en reslig kvinna och i sin långa svarta sedesamt höghalsade ylleklänning, verkade hon om möjligt ännu längre och en vacker oval brosch med infattad bild av sin man Joel, förstärkte intrycket av värdighet. O, vad jag beundrade henne.


Doris Liljeström (2003). Lina var min mormorsmor.


Läs mer:
Avsnittet blev ett kapitel i Livet på Pysbacka.
Tröskverk och lokomobil vid Smedsbacka.
(Inf. 2005-10-20, rev. 2022-11-20 .)