Smeden

I Sundby fanns en man som jag vill beteckna som ett verkligt geni på sitt område. Hans riktiga namn var Johannes Sundsten, men för det mesta sade man skräddas Hannes, smeden eller mekanikern. Han visste det mesta om dåtidens maskinteknik och en hel del om framtidens. Vad jag vet, så var han helt självlärd. Han var full av idéer som han sedan förverkligade i praktiken. Det fanns väl inget av de projekt som han åtog sig som han inte rodde i land, om viljan just då infann sig,. för ibland tog det tid och det var långt ifrån alltid som en sak blev färdig den dag som han lovat.

Johannes Sundsten.

Pappa hade ofta ärende till honom då någon detalj på en jordbruksmaskin hade gått sönder, och Hannes var inte sämre karl än att han konstruerade och tillverkade nya delar till redan befintliga maskiner. Pappa kom med sina önskemål och Hannes uppfyllde dem. En gång tillverkade han nya valsar och tinnar till vår hästdrivna gödselspridare, så att den blev traktoranpassad.

Förutom smedjan hade han också verkstaden som han givetvis själv hade konstruerat och som i sig själv var bevis på hans uppfinningsrikedom, med alla stora och små sinnrika maskiner, kugghjul, remskivor och dragremmar av varierande längd och bredd, som snurrade kors och tvärs i taket och genom hål i ytterväggen ut till en dragmotor. Hela inredning verkade oljig och smutsig, liksom han själv där han stod mitt bland alla sina mojänger och myste, för där var han i sitt rätta element.

Jordbruket som han bedrev tillsammans med brodern, pockade också på hans insats, speciellt under brådare perioder, men det var han måttligt intresserad av, så det hände ibland att han och pappa gjorde arbetsbyte. Pappa hjälpte till hos Sundstens med den syssla som skulle göras just den dagen, och Hannes fick arbeta i verkstaden med någon teknisk detalj som det enligt pappa var bråttom med, en lösning som fungerade och båda var nöjda.

Vad annat kunde man vänta sig av ”smeden”, än att han var ägare till bl.a. en av nejdens allra första traktorer med tillhörande plog och harv och ett stort tröskverk som han for runt med till gårdarna i Sundby och Karby och tröskade åt bönderna Detta tröskverk var så stort att det fodrade dubbel bemanning jämfört med ett "normalt" sådant, men så var också dess kapacitet därefter. När han rörde sig på vägarna med sitt anslående ekipage, drog han allas blickar till sig och i synnerhet vi barn var nyfikna på detta och om vi råkade ha rast i skolan, så sprang alla ner till vägen och klängande på staketet följde vi det med blicken så länge vi såg skymten av det, eller tills skolklockan ringde in till lektion. Om något barn av i dag finner detta något förvånande, tänk då på att ingen av oss tidigare hade sett t.ex. en långtradare, få hade ens sett ett tåg, så för oss var detta en sensation.

Jag skall ur minnet försöka beskriva det imponerande följet och jag hoppas att jag minns rätt, trots de många åren som förflutit sedan dess. I täten körde Hannes den stora bandtraktorn som drog det hela, efter kom själva tröskverket och lokomobilen, vi kallade den ångpannan, med nedfälld skorsten och sist ännu därtill ett lass med nödvändig rekvisita.

Jag var också flera gånger med som arbetshjon både på Vannäs och hos ”Sammuls” (Holländers). Då var jag väldigt ung och hade läst om de stora rancherna i Amerika, så när ångvisslan ljöd vid starten eller förkunnade att det var mat- eller kafferast, eller då arbetet var slut för dagen, så var jag i fantasin en farmarflicka "over there", men de tankarna höll jag givetvis för mig själv.

Det skulle finnas mycket att berätta om denne aktade och på ett positivt sätt säregna karl, som hade så bestämda åsikter om saker och ting. Han påstod att de allra viktigaste uppfinningarna tillkom på adertonhundratalet, ångmaskinen, elektriciteten, explosionsmotorn o.s.v. och att slåttermaskinen och symaskinen var de enda fullkomliga uppfinningar som gjorts och kanske han hade rätt. Han upprepade gärna de gamla visdomsorden "En åsnas hår grånar, men en vis mans hår faller av" och till saken hör att han var absolut flintig och att han vid ett tillfälle dristade sig att rikta de orden till pensionerade ärevördiga folkskolläraren J. V. Vesterlund, som hade mycket och grått, nästan vitt hår — hoppas han hade humor.

Här kan omnämnas att det var han, J. V. Vesterlund, som i tiden tog initiativ och arbetade för att Rosenlunds museum invid Pedersöre prästgård kom till. Han färdades själv omkring i kommunen och samlade in föremål och jag kommer ihåg att vi bidrog med en vagga med målade blommotiv, samt en del snickarverktyg. Han hade förresten en gång i tiden varit lärare i Sundby skola och han var lärare när Hannes gick i skolan.

Må så vara att Hannes i vardagslag, då han donade i sin verkstad, var sotig och oljig från topp till tå, men då han klädde upp sig till fest, så var han den prydligaste och mest välklädda karln i byn. Lång och kraftig som han var, bar han upp sin mörka kostym med pondus. Skjortan var bländande vit och dessutom använde han alltid fluga och flinten blänkte som en nyputsad kopparpanna. Han bar runda mörkbågade glasögon och han var en god sångare. Kort sagt, han skiljde sig på många sätt från mängden och det är kanske därför jag har så tydliga minnen av honom.

Jag var alltid lika förvånad över att han överhuvudtaget kunde bli ren, efter att jag sett honom i vardagslag, så väldigt ren dessutom.

Ännu en sak, han var faktist i nästan 50 år ringförlovad med sin ungdomskärlek Amanda och vad som var orsaken till att det aldrig blev giftermål, var det väl bara de själva som visste. Kanske två starka viljor? Hannes dog 1962 i cancer, 69 år gammal.