1. Juthbacka gård under tre århundraden

Först på 1600-talet börjar historien på allvar i Österbotten. Visserligen ger jordeböckerna från Gustav Vasas tid på 1500-talet vissa upplysningar, men övriga källors anteckningar om människor och orter är ännu sporadiska. Med 1600-talet ser vi början till en stadskultur växa fram, det historiska, källmaterialet blir mera meddelsamt. Vid mitten av århundradet dras Österbotten in i drottning Kristinas lättsinniga förläningsväsen. Då och då finner furstliga och adliga personer sin väg hit över. I en lantlig idyll strax söder om Nykarleby stad kunde ortsborna se Ebba Brahe ägna sig åt uppfödandet av rudor och karpar på den tiden, då dessa trakter innehades i förläning lav greve Jacob de la Gardie. Det var redan förrän grevskapet Carleborg inrättades och bortskänktes till en av drottningens gunstlingar. Nykarleby stad, som fått sina privilegier 1620, förlänades år 1652 jämte, 20 byar i Nykarleby och Lappo socknar ”för evärdelig tid” till greve Claes Tott.

Vid sidan av allt diet nya som stadslivet förde med sig gick livet dock vidare under tämligen lantliga former. Stadens borgare, rådmän och hantverkare var mestadels tillika bönder. Naturahushållningen kunde därför fortgå som förut, så länge köpenskapen och seglationen ännu inte hunnit bringa några avsevärda rikedomar i guld och kontanter åt den nya stadens invånare.


1660 — betydelsefull tidsgräns
En av dem som vid sidan av sitt viktiga värv i staden höll sig med hemman i Nykarleby socken var stadens första borgmästare Gabriel Ljungson. När han år 1631 flyttade till Gamlakarleby, som borgmästare och lagläsare skiftades hemmanet på svågern, rådmannen och i sinom tid även borgmästaren Josef Jakobsson

Munselius. Denne avled 1660 då arvingarna delade hemmanet i tvenne deltar som såldes, den ena delen om ett mantal till kyrkoherden Nils Ringius, den andra till handlanden Markus  Jakobsson. Denna del om 2/3 mantal bibehåller hemmansnamnet Juthbacka, vilket namn första gången påträffades i mantalslängden för år 1654.

Hemmansklyvningen av år 1660 är en betydelsefull händelse såtillvida att Juthbacka hemman fr. o. m. nu intimt förknippas med det namn som senare skulle göra stället känt, i vår egen tid som en samlingsplats för hela Österbotten, dessförinnan som en av landskapets fåtaliga herrgårdar. Från 1660-talets ingång kan Juthbackas trehundraåriga hävder skärskådas i detaljerade skildringar tillkomna genom professor Woldemar Backmans och andras trägna forskarmödor. Juthbackas 300 år har många intressanta episoder att uppvisa. Väsentligare är dock, att Juthbacka under långa tidsperioder vart hemgård för österbottniska kultursläkter, vilka kommit att påverka den allmänna utvecklingen i Österbotten och även i hela vårt land. I det avseendet blev Juthbacka en ”herrgård” redan långt förrän någon herrgård i ordets gängse betydelse uppfördes på Juthbacka.

Namnet Juthbacka härledes av T. E. Karsten från  gjuta  som (ett gammalt svenskt uttryck för ”sank däld”. Andra forskare ser i namnet ett tydligare samband med släktnamnet Jute. Redan år 1548 nämns Erik Jute som en bland 36 bofasta bönder i Lepo by. Köpmannasläkten Juthe i Nykarleby ansågs ha flyttat in till staden från Jut hemman. Skrivformer är både Juut och senare Juth, Juthe. Juths fors och Jutas är andra namn i trakten, vilka sannolikt kan härledas på samma sätt.


Tre generationer Forsman

Att 1660-talets ingång kan anses som en betydelsefull tidsgräns i Juthbackas historia sammanhänger även därmed, att den första av de tre släkter som burit utvecklingen på gården under de gångna trehundra åren, nu träder fram. Juthbacka hemman förvärvades av hauptmannen, ”hopmannen”, Johan Persson  Forsman, stamfar i Finland för släkterna Forsman, Koskimies och Yrjö-Koskinen. Hans vagga hade stått i Sverige 1626, år 1644 blev han student i Uppsala och under Carl X Gustaf gjorde han en militär karriär, vilket belönades med hövdingskap över Claes Totts grevskap. År 1664 tillhandlade han sig Juthbacka.

Tre generationer Forsman har ägt Juthbacka. När Johan Forsman år 1675 blev militärbefälhavare i Uleåborg övertogs gården av sonen, sedermera kaplanen, och kyrkoherden Johan Johansson Forsman. Han dog 1707, och som arvtagare stod dottern Margareta, som var gift med magistern Benedictus  Granroth. Då denna emellertid år 1710 blev kaplan i Uleåborg, var det nödvändigt att sälja Juthbacka. Att stället var kärt, anser Woldemar Backman vara ådagalagt därigenom att i köpekontraktet ”salig kyrkoherde Forsmans arvingar” förbehålles rätt att återköpa hemmanet, om den nya ägaren i sin tur skulle önska göra sig av med gården.

De följande ägarna till Juthbacka blev inte långvariga. Vasaköpmannen Reinhold Bullich och kaptenen Eric Blom synes huvudsakligen ha haft Juthbacka som investeringsobjekt. Hemmanet låg i lägervall [var förfallet], och gården hade blivit nedbränd till grunden av ryssarna under stora ofreden. Reinhold Bullich kom sedermera att som befallningsman styra över säterigården Tottesund i Maxmo 1722—34.


Efter ofärdstiden
År 1725 inköpte handlanden och rådmannen i Nykarleby Daniel  Kempe  Juthbacka. Hemmanet var ”alldeles öde och under fäfot” och beviljades skattefrihet för nio år. Daniel Kempe var en ekonomiskt driftig man, och år 1737 sammanslogs Juthbacka med Forsbacka hemman till en enda rök. När han avled 1739, 50 år gammal, övertog änkan Helena Calamnius rusthållet. Hon var dotter till kapellanen i Kalajoki Joseph Calamnius. Hon överlevde även sin andra man, handlanden Eric Rydman, i 21 år.

Från år 1761 anges Daniel Kempes son Samuel Kempe som ägare till Juthbacka. I likhet med sin far var även han handlande och blev senare rådman. Han dog 1788 efterlämnande nio barn. Dessa skiftade egendomen sinsemellan flera gånger, men fortfor att hålla hemmanet i släktens ägo ända till år 1813, då de fyra återstående arvtagarna sålde Juthbacka till löjtnanten Carl Backman.


En driftig löjtnant
.    Löjtnant Carl Backman, framträdande gestalt i Juthbackas hävder.
Löjtnant Carl Backman, framträdande gestalt i Juthbackas hävder
Carl Backman är den första representanten för den tredje släkt som gjorde Juthbacka till en verklig släktgård. Han var född 1770 i Sverige, överflyttade på 1790-talet till Brahestad, där han förvärvade handelsrättigheter. År 1800 anhöll han om enahanda rättigheter i Nykarleby, vilket beviljades honom efter ett visst motstånd från det äldre borgerskapets sida. Vid sin överflyttning till Finland var han fänrik, år 1808 erhöll han löjtnantsgrad som belöning för sina tjänster vid utrustandet av de svenska trupperna med proviant.

Carl Backman hade sålunda tidigare gjort sig känd som handlande i tjära och i någon mån som militär. Som jordbrukare skulle han emellertid visa lejonklon. Juthbacka hemman isattes i skick. Hemmanet utvidgades, och en ny karaktärsbyggnad med egen kvarn och såg uppfördes. Den nya karaktärsbyggnaden stod färdig år 1821. Allén och parken är troligen från samma tid.


Ett gustavianskt byggnadsverk
Originalritningarna till den nya karaktärsbyggnaden av år 1821 är helt osignerade, varför det inte är möjligt att ange vem som har ritat gården. Hade Carl Backman i sin militära utbildning i Sverige fått bekanta sig med fortifikationskonsten, är det inte otänkbart att han själv gjort ritningarna, men därom vet man tillsvidare intet. Däremot kan man med bestämdhet påstå, att Juthbacka gård till sin stil är trogen gentemot det bästa tiden kunde bjuda på. Senare hälften av sjuttonhundratalet hade inneburit ett väldigt nybyggnadsskede inom herrgårdsbyggandet efter stora ofredens och lilla ofredens förhärjande skövlingar. Byggherrar var nu borgerliga köpmän och industriidkare. Juthbacka företer vissa likheter med flera märkliga skapelser på arkitekturens område från denna tid, speciellt med byggnadsverk i Österbotten. Den gustavianska stilens raka linjer framträder i den pilastrerade fasaden det halvrunda fönstret som kröner det ur det valmade mansardtaket framspringande fönsterpartiet är en annan tidstrogen detalj, så ock den genom fristående flygelbyggnader omgärdade gårdsplanen. Trots att Juthbacka gård i jämförelse med de flesta andra herrgärdar från denna tid är liten, är exteriörens proportioner väl avvägda, vilket ger denna gård en värdig och klassisk hållning.

Juthbacka gård har senare ombyggts och påbyggts, men huvudlinjerna i fasaden är från Carl Backmans tid.


Juthbacka gård av år 1821.
Juthbacka gård av år 1821.


Carl Backman dog 1824 på en resa till Vasa. Hans änka Regina Backman övertog skötseln av gården till dess deras enda barn Carolina 1839 gifte sig med häradsskrivaren Gustav Adolf  Kjellman. Änkefru Backman dog 1844, dottern redan 1867, median Kjellman levde som husbonde på Juthbacka till sin död 1884.


Det glada årtiondet på Juthbacka

Under Regina Backmans tid upplevde Juthbacka ”sin glada tid”. 1830-talet och början av 40-talet var en glansperiod i Nykarleby stads historia, då handeln blomstrade. Musiklivet i staden var jämte dansen allmänt omfattade nöjen bland stadens förnäma damer och herremän. Juthbacka gård var ett centrum för musiklivet, där tullförvaltare Lundmark var den samlande gestalten. Tullförvaltaren hade bl. a. förutom piano även en flygel med klockspel. Fru Downer var pianolärarinna, och hennes elever Tilda Mellberg, Sofie Topelius, Sofie Sjöberg, Tilda och Emilie Lindqvist hade hunnit långt förbi nybörjarstadiet. Det var sålunda ett anslående program som kunde uppföras vid tullförvaltarens musikaliska soaréer på Juthbacka. Fru Downer spelade violin, och tullförvaltaren altfiol. Tolv soaréer var planerade för vintern 1840—41, sex med dans, de övriga med musik, teater, tablåer, kostymeringar m. m. Till omväxling arrangerades utfärder eller slädpartier. Ett centrum för all denna livsglädje vid sidan av den spirande pietismen var Juthbacka gård.

Zachris Topelius skrev i sin dagbok för den 19 september 1837 då han just anträtt resan till huvudstaden:

”Men till Juthbacka rymde några ögonkast. — Nu är Hilda Winge där, nu är Emmy Lindqvist där nu spela de sin Hertziska Rondo. — Resa vi inte in, sade Calle. — Passe! du är rolig. — — Två kära plantor vårdades ömt i vår famn.”

I Topelius dagböcker omtalas ofta ”flickorna på Juthbacka”, Carolina Backman och den fyra år äldre Vilhelmina Ottelin, som var född i Vasa och i femton år bodde på Juthbacka ”som barn i huset”.


En olycksdömd stad

Redan 1843 började olyckorna med konkurser som skakade stad och omnejd. Den 12 januari 1858 kom en ny katastrof, då hela staden brann. Endast kyrkan, Kuddnäs och Juthbacka räddades. Över 180 familjer blev utan tak över huvudet. Många fick en tillfällig fristad på Juthbacka. [Alla byggnader på älvens västra sida samt ett antal i staden skonades.]

Följande årtionde bjöd även på en skakande upplevelse: nödårets fattigskaror som drog fram längs vägarna. De burgna familjerna ordnade nödhjälp så att de turvis kokade soppa åt de hungrande. Ivar August Heikel skriver i sina Minnen om hungeråret 1867—68 ”Jag ser ännu för mina ögon, huru vår mor står och öser sjudande varm mjölvälling (vattuvälling) i alla de gummors och barns stop och kannor som omringa henne ...”

Om husbonden på Juthbacka vid denna tid, häradsskrivare Kjellman berättar professor Heikel ”Han var ingalunda någon skrämmande herre, men vi barn var rädda för honom för hans trägna åkallan av hin onde. Däri hade han en like i sin kollega, kronofogden Högdahl ...”


Den östra uthuslängan, förr bagarstuga och spannmålsbod, nu vandrarhem och campingstuga.
Den östra uthuslängan, förr bagarstuga och spannmålsbod, nu vandrarhem och campingstuga.


När Kjellman dog 1884 tog två söner och sex döttrar vid. Selma och Olga Kjellman bar ansvaret det första året. Sjökapten Herman Backman som var gift med den andra i ordningen av döttrarna, Matilda Kjellman, inköpte Juthbacka 1885. År 1887 övergav han sjön, men dog efter en veckas hemmavaro. Änkan skötte förvaltningen till sin död 1924. Huvuddelen av hemmanet såldes dock redan år 1898 till svågern bankdirektör E. O. Söderström, medan bostadstomten utbröts till en parcell om 4,5 hektar under namn av Juthbacka gård. Efter Matilda Backmans död kvarstod Juthbacka gård oskiftad i barnens ägo till 1927, då dr Woldemar Backman och hans hustru Elisabet förvärvade Juthbacka gård.


Woldemar och Elisabet Backman

I Juthbackas historia förtjänar läkarparet Woldemar och Elisabet Backman ett särskilt kapitel.

Herman Woldemar Backman var född den 9 mars 1870. Sin barndomstid tillbringade han på Juthbacka. Han blev student 1888, med. kand. 1892, med. lic. 18916, med. och kir. dr 1899. Han var först kommunalläkare i Pedersöre distrikt, blev 1907 stadsläkare i Jakobstad, där han särskilt ivrade för tillkomsten av Malmska sjukhuset. År 1917 blev han första stadsläkare i Vasa, och 1923 provinsialläkare i Nykarleby distrikt. År 1918 fick han professors titel. Professor Backman var en banbrytare för en moderniserad sjukvård i hela landsdelen, men även hans verksamhet i övrigt syftade till hela det svenska Österbottens förkovran. År 1920 tog han jämte konsul Harry Schauman och ett trettiotal andra personer initiativet till bildandet av Svensk-Österbottniska Samfundet, vars första preses han var 1920—23. Hans litterära produktion är omfattande och kom med tiden att så gott som helt inriktas på genealogiens forskningsområde. Hans släktutredningar som publicerades i olika tidningar är otaliga. En liten skrift, ”Jutbacka”, av år 1927 vittnar om hans kärlek till hemgården som han förvärvade samma år.

Hans hustru Augusta Elisabet Nylund var född i Nykarleby 12 december 1870. Efter studentexamen 1891 blev hon med. kand. 1897, gifte sig följande år med Woldemar Backman och slutförde sina studier 1903. Hon var läkare vid Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad i två repriser och blev 1923 stadsläkare i Nykarleby. Hon grundade ett eget barnbördshus i Jakobstad och förestod detta 1906—17, även det en banbrytande insats i modern hälsovård.

Professor Woldemar Backman och fru doktor Elisabet Backman.
Professor Woldemar Backman och fru doktor Elisabet Backman.


Makarna Backman utövade frikostig gästfrihet på Juthbacka, och talrika möten och överläggningar hölls på Juthbacka under deras tid. Professor Backman avled den 18 mars 1946, hans hustru Elisabet den 7 september 1950.


Juthbacka skola för lytta

Juthbacka har under tidernas lopp tjänat många ändamål. Ett märkligt initiativ som fullföljdes här under åren 1904—19 var den av fröken Netta Heikel i Jakobstad grundade uppfostringsanstalten för lytta barn. Skolan, vars ursprungliga namn var ”Hem för medellösa vanföra barns undervisning m. m. i Jakobstad” hade grundats 1901 med tillstånd och understöd av senaten. Sommaren 1904 flyttades läroanstalten till Juthbacka. I skolan fick många duktiga hantverkare sin utbildning för livet. En märklig omständighet var att Nykarleby marthaförenings styrelse av fattigvårdsinspektören i Finland Gust. Ad. Helsingius anmodades att utgöra direktion för skolan, och marthaföreningen kom sålunda att utgöra formell upprätthållare av ”Juthbacka arbetsskola för lytta” fr. o. m 1907.

En frände till Woldemar Backman, fröken Elise  Söderström, inköpte Juthbacka gård 1945. Fröken Söderström hade klart för sig, att Juthbacka gård som pensionat eller vilohem bäst skulle kunna fylla en uppgift i framtiden men i efterkrigsåren kunde ett sådant projekt inte förverkligas av en enskild. Det krävdes en samfälld aktion för att genomföra tanken.


Husbönderna på Juthbacka
Husböndernas rad på Juthbacka under 300 år är lång. En förteckning över dem ger några bristfälliga namn och data, men om all deras glädje och sorg, framgångar och besvikelser kan vi endast göra oss en uppfattning. Gemensamt för dem alla är dock arbete och idog strävan, varigenom den egna bärgningen tryggats och nya bidrag getts till bygdens och landets förkovran. Männen och kvinnorna på Juthbacka har gjort betydelsefulla insatser både på den materiella och den andliga odlingens fält.

 




Borgmästare GABRIEL LJUNGSON         —1631
Borgmästare JOSEF JAKOBSSON MUNSELIUS 1631—1660
Handlanden MARKUS JAKOBSSON 1660—1664
Hauptman JOHAN FORSMAN 1664—1675
Kyrkoherde JOHAN JOHANSSON FORSMAN 1675—1707
Kaplanshustrun
magister
MARGARETA FORSMAN och
BENEDICTUS GRANROTH
1707—1713
Befallningsman REINHOLD BULLICH 1713—1721
Kapten ERIC BLOM 1721—1725
Rådman DANIEL KEMPE 1725—1739
Rådmansänkan HELENA KEMPE f. CALAMNIUS 1739—1761
Handlanden SAMUEL KEMPE 1761—1788
  SAMUEL KEMPES 9 barn (flera överlåtelser sinsemellan) 1788—1813
Löjtnant CARL BACKMAN 1813—1824
Löjtnantsänkan BRITA REGINA BACKMAN f. FERNGREN 1824—1844
Häradsskrivarhustrun

CAROLINA KJELLMAN f. BACKMAN (d. 1867) och
1844—1884
Häradsskrivaren GUSTAF ADOLF KJELLMAN  
Häradsskrivardöttrarna OLGA och SELMA KJELLMAN 1884—1855
Sjökapten HERMAN BACKMAN 1885—1887
Sjökaptensänkan MATILDA BACKMAN f. KJELLMAN 1887—1924
  MATILDA BACKMANS barn 1924—1927
Professor
WOLDEMAR BACKMAN och 1927—1945
med. lic. ELISABET BACKMAN f. NYLUND  
  Fröken ELISE SÖDERSTRÖM 1945—1950


Ragnar Mannil (1961) Juthbacka Jubileumsskrift.


Nästa kapitel: En dröm tar gestalt.
(Inf. 2003-10-08.)