3. Österbottnisk
aktion för Juthbacka
Juthbacka gård hade
förvärvats, en organisation stod bakom det nya semesterhemmet, personal
var anställd och ytligt sett såg allting lovande ut vid ingången
av år 1951, då de nya ägarna till Juthbacka gård trädde
till. I själva verket var det nu som de verkliga svårigheterna började.
Juthbacka var en gammal gård i trängande behov av förnyelse och
genomgripande renoveringar. Det nya andelslaget var skuldsatt över öronen.
Det gällde att gripa verket an.
”Den sista mars 1950 i rykande
snöyra skedde ankomsten till Nykarleby. Vägsträckan från
stora landsvägen mot Juthbacka låg igensnöad och oplogad och flyttbilarna
måste tömma sitt innehåll invid landsvägen och godset transporteras
till sitt mål med häst och långsläde.
Reparationerna på Juthbacka var redan i full gång. Det var så
mycket som genast i början måste ägnas tillsyn fört att hemmet
skulle försättas i någorlunda användbart och representativt
skick. I naturen var det vår, snön smälte, forsen spelade och
mellan grenarna på de gamla björkarna vid porten lyste en
stor stjärna. Här möttes vi av björken och stjärnan.
[Topelius har skrivit berättelsen Björken
och stjärnan.] Intensivt kände vi, att vi hade kommit h e m.
Och
inte till hemmet enbart för oss, som fått oss ombetrodda ansvaret för
detsamma. Stjärnan blev liksom symbolen för tron på Juthbacka-hemmet
och dess uppgift till förmån för alla dem, som skulle träda
innanför dess dörrar.” (Lisa Gröndahl)
Tro,
entusiasm, samarbetsvilja
Hos alla som stod i spetsen för det nya
företaget fanns något av samma tro, och snart skulle hela Österbotten
smittas av entusiasmen. Visserligen fanns det också tvivlare, men ingenting
kunde hindra att den aktion som igångsattes till förmån för
Juthbacka blev oväntat framgångsrik, ett sällsynt bevis för
att samarbetsviljan är stark i svenska Österbotten, trots den splittring
och individualism som mången gång kommer till synes.
 |
|
| Lärarinnan Anna Bergman, ordförande i direktionen
1950—56, och agrolog Joh. Weegar, ordförande sedan 1957. |
Alla ville vara med. Marthorna, handelslagsfolket, mejeriorganisationerna, lantbrukssällskapet,
producentförbundet, nykterhetsfolket och talrika enskilda privatföretagare
var aktiva vid starten. Men Juthbacka grep även med sig de enskilda. Från
början stod det även klart, att de enskilda hemmens medverkan var en
oundgänglig förutsättning för att andelsteckningen skulle
lyckas.
Redan vid sitt sammanträde den 15 oktober 1950 tog förvaltningsrådet
del av den plan till insamlingsaktion som enskilda medlemmar av direktionen —
närmast Joh. Weegar — gjort upp. Aktionen innebar en frivillig insamling
av lantbruksprodukter och kontanta bidrag i hela svenska Österbotten.
Inom
kort var aktionen i full gång. Direktionen tog i samråd med marthaorganisationerna
initiativ till sammankallandet av särskilda möten i varje kommun. Vid
dessa möten drogs riktlinjerna upp för kampanjens genomförande
på orten. Till mötena kallades representanter för marthaföreningarna,
lantamannagillen, ÖSP-avdelningar, ungdomsföreningar, nykterhetsföreningar,
handelslag, mejerier, privata affärer, banker och andra intresserade. Insamlingskommittéer
organiserades och insamlare utsågs.
Svenska Österbotten
rycks med, Amerika-emigranter tar del
Aktionen gick ut på att varje
gård i svenska Österbotten skulle uppsökas. Givarna antecknade
sina namn samt bidragets art och storlek på en insamlingslista. Varje hem
fick även ett erbjudande att bli medlem i andelslaget. Norm för insamlingen
var minst två kg spannmål per åkerhektar. I generalplanen för
insamlingen hade kvoter uppräknats för varje ort. I kvoterna hade även
inräknats bidrag från ortens andelsmejeri, handelslag, privata affärer,
organisationer o. a. sammanslutningar.
Tidpunkten var väl vald.
På de flesta håll ville man vara med. Insamlingslistorna hade en strykande
åtgång och efter två veckor fick direktionen besluta om tryckning
av ett antal nya listor för tecknande av bidrag till semesterhemmet. Vid
direktionens möte den 29 december 1950 anmälde, att insamlingsarbetet
organiserats och kommit igång på ett 20-tal orter. Från några
orter hade även kommit kontantbidrag.
Vid denna tid hade även
svenskösterbottningarna i Amerika engagerats för Juthbacka. Från
Amerika kom den ena kaffesändningen efter den andra. Kaffet avyttrades till
fördelaktigt pris i detta kaffebristens tidevarv, och vackra summor införlivades
med Juthbackas magra kassa. Mrs. Ida Johansson var en av de ivrigaste kontaktpersonerna
bland de amerikanska vännerna. Det blev med tiden rätt naturligt, att
ett av gästrummen skulle benämnas Amerika-rummet. I tidningen Norden,
finlandssvenskarnas tidning i Amerika, drev redaktören Th. Anderson propaganda
för Juthbacka därtill biträdd av sin hustru.
Amerika-rummet på Juthbacka. |
Många idéer
prövades, när pengarna skulle samlas i hop till Juthbacka. En utväg
som gav en vacker slant var Juthbacka-märket, som ritades av lärarinnan
Barbro Ahlskog i Vasa. Genom särskilt nitiska vänners förmedling
trycktes en upplaga på tyg utan kostnad på Mattssons prägeltryckeri
i Vasa. Den första upplagan av märket omfattade 100.000 exemplar och
såldes av villiga skolelever för 20 mk per styck. Barnens försäljningsprovision
var 5 mk per försålt märke, vilket lockade många till strålande
försäljningsprestationer. Juthbacka-märket försåldes
två år i rad och gav vardera gången omkr. 200.000 mk i rent
netto till Juthbacka. [Har någon märket? Skulle mycket gärna illustrera
artikeln med ett dylikt och ännu hellre själv bli ägare till ett.]
Tävling mellan kommunerna
Helt infriade blev de olika insamlingsaktionerna
inte. Målsättningen var, att hela köpesumman på kort tid
skulle inflyta till andelslagets kassa. När andelslagets konstituerande stämma
hölls den 8 september 1951 på Juthbacka efter det länsstyrelsen
slutgiltigt fastställt stadgarna kunde man konstatera, att insamlingsresultatet
utgjorde 1,8 milj. mk. Jakobstad ledde med 310.000, därefter kom Vörå
med 229.000, Purmo med 137.000, Nykarleby landskommun 131.000 och Jeppo med 107.000
mk. Men det fanns också flera kommuner som ännu inte hade fullgjort
sitt beting eller ens kommit i gång. Nya kraftiga vädjanden utfärdades.
Nya
aktioner var sålunda av nöden. Vid ett direktionsmöte fick den
nya föreståndarinnan i uppdrag att ge sig ut på en propagandaresa
i olika kommuner. Vid samma möte beslöts ”ålägga konsulent
Langh att vid varje handelslags höststämma sälja Juthbacka-märken
à 20 mk som inträde”. Man beslöt även att inbjuda affärsmän
och industriledare på ett besök för att därigenom kunna intressera
dessa.
Miljonlån tecknas för Juthbacka
Intresset
för Juthbacka var stort på många håll, men det stod snart
klart för ledningen att intäkterna genom insamlingen och andelsteckningen
inte skulle förslå till betalning av köpeskillingen. Det vare
nödvändigt att ty sig till lån. Penningknapphet var rådande,
och de första sonderingarna gav negativt resultat. Den 12 november 1951 kunde
agrolog Weegar meddela, att de svenska sparbankerna i Österbotten gemensamt
gått in för att bevilja lån på tillsammans 4 milj. mk.
Två sparbanker beviljade en halv miljon var — Vasa och Korsholms sparbanker
— medan lånebeloppet i tolv andra sparbanker utgjorde 250.000 mk. (Vörå,
Närpes, Gamlakarleby, Korsnäs, Lappfjärd, Jakobstad, Kronoby, Malax,
Petalax, Pörtom Kvevlax och Karleby). Ordföranden i Österbottens
svenska sparbanksförening, bankdirektör Gösta Stenberg,
var den förmedlande länken bakom lånetransaktionen Som säkerhet
beviljades inteckning i fastigheten, varjämte hela styrelsen iklädde
sig borgen för skulden, ett förfaringssätt som senare under årens
lopp då och då upprepades, när penningbristen blev särskilt
kännbar och mer eller mindre tillfälliga lån behövdes.
Vid
utgången av år 1951 hade andelar tecknats för 2.297.000 mk. Lånevägen
hade 4 miljoner tillförts företaget, men utgifterna i starten var otaliga.
Inventarier, renoveringar, omläggningar av värme-, elektricitets, avlopps-
och andra system krävde medel. Då alla dessa reparationer i bokföringen
upptogs som årsreparationer gav år 1951 som resultat en förlust
om 1.459.456 mk.
Riktigt helt lyckades Juthbacka-aktionen sålunda
inte, men den gav i varje fall många strålande belägg för
österbottnisk offervilja. |
