Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


FRÅN KAMPEN TILL SKOGSVALLEN

Ett ständigt återkommande tema och även problem i Nykarleby IK:s verksamhet har rört tävlingsplatsen — sport- eller idrottsplanen. Det är få föreningar som, i likhet med NIK, under en lång tid varit så svagt rustad att kunna föra en framgångsrik idrottsverksamhet. Det centrala i en förenings verksamhet, ett ”arbetsrum”, har NIK saknat under en lång följd av år.

Redan i de allra första protokollen efterlyses en sportplan. Optimismen var stor och man räknade med en idrottsarena öster om Rummelbacken. I väntan på den skulle Kampen få duga. Den väntan blev mycket lång och rymmer i sig ett stort stycke NIK-historia.

Kampen-området, ja, det låg på den plats där den s.k. stadskvarnen nu finns, en bit utanför staden invid vägen till Jakobstad. Det skulle dock dröja länge innan området fick likheter med en idrottsanläggning. Och helt enig om just den platsen var man inte heller inom NIK:s styrelse.

1922 sände man till stadsfullmäktige en anhållan om ”att Lybecks linda söderom staden på västra sidan om älven skulle upplåtas till idrottsplan.” Fullmäktige tog upp ärendet och visade god vilja genom att tillsätta en kommitté. Men därmed fanns ingen garanti för att ärendet skulle avancera och innan året var till ända skrevs i ÖP: ”Vore det inte småningom tid för staden att anskaffa en tidsenlig sportplan”.

I medlet på 1920-talet var verksamheten tämligen lam inom NIK. Detta bidrog till att planerna på en idrottsanläggning inte avancerade, men omvänt kunde man också hävda att eftersom man inte hade någon egentlig idrottsplan så kunde inte heller föreningen arbeta effektivt.

Nejdsamarbetet inom friidrotten bidrog till att Kampen fick en större betydelse. Men efter den första tävlingen i NNIF-regi hette det dock att ”tävlingen kunde inte få den festliga prägel, som en idrottstävling på en ordentlig plan i allmänhet företer”.

Förbättringar lät vänta på sig och efter en tävling 1932 skrevs i referatet bl. a. ”... rätt goda resultat uppnåddes på den urusla sportplan, som finnes och därtill de grusiga gatorna som löpbana”. Gator som löpbana — därmed är vi inne på kapitlet torget som friidrottsarena.

Stadens torg var i första hand vikt åt fotbollen, men visst kunde friidrotten här få sin chans. Och gjorde man blott en god planering så kunde ett tävlingsprogram genomföras ungefär enligt följande modell: löpningarna längs esplanaden, kasten på torget och hoppen på Normens gårdsplan.

Eftersom ”löpbanan” i Espen inte kunde tillåta fulla finalfält så kunde ett 100 m lopp springas diagonalt över torget. Visst var det ett stenhårt underlag och med avvägningen var det si och så — men det gick! Denna lösning praktiserades ännu i slutet på 1940-talet. Då löptes också 1500 m så att man sprang längs Espen och vände helt enkelt om efter löpta 750 m.

 


Ännu så sent som 1951 var Esplanaden den enda löpbanan som NIK-friidrotten kunde nyttja. Här ses Clas Häger vinna 1 500 m loppet i en byakamp. Bilden är tagen utanför Casèns butik (nuv. Ceder [Nuv. Sport och Makin Johan]). NIK:s #stiftelseurkund"
 ͸ Ännu så sent som 1951 var Esplanaden den enda löpbanan som NIK-friidrotten kunde nyttja. Här ses Clas Häger vinna 1 500 m loppet i en byakamp. Bilden är tagen utanför Casèns butik (nuv. Ceder [Nuv. Sport och Makin Johan]).


Fin Soklot-plan

Nejdsamarbetet satte fart på soklotborna, som byggde åt sig en sportplan som skulle låta tala om sig.

”Idrottsmän som besett den, hava låtit undfalla sig, att här kommer gamla rekord att ramla”. Det var det omedelbara intrycket och planen i Soklot klassades omgående som en av de allra bästa i Norra distriktet. Inte så förvånande att man snart nog arrangerade både distriktsmästerskap och nationella tävlingar!

Planen i Soklot invigdes midsommaren 1933. I ÖP:s referat hette det: Planen har ett härligt läge på ett strandlöt ... Här har Soklot-ungdomarna med förenade krafter åstadkommit en idrottsplan, som möjliggör anordnandet av tävlingar”.

Emellertid — en sportplan uppfattades av många vid denna tid som ett syndigt ställe, en plats där tid förspilldes. Den åsikten kom tydligt i dagen och i ett slags försvar skrev man:

”Det är dock inte de uppnådda resultaten som är det viktigaste. Huvudsaken är att ungdomen kommer ut i naturen och övar hurtig idrott. Det ger sinnet spänstighet och hindrar många tillfällen till synd. Det fostrar kamratandan och utjämnar klasskillnaderna”.

Soklot var utan tvekan i en gynnad ställning när det gällde byns idrottsverksamhet. I de övriga byarna i landskommunen var situationen på långt när inte lika positiv.


”Löte” och ”räton”

I Ytterjeppo utövades de s.k. fältgrenarna på olika gårdsplaner och löpningen förlades till ”Lippaneräton”, som hade åtminstone den fördelen att man hade en god sikt framåt. Här kunde distanser från 100 till 1500 m löpas och byn gav under åren fina löpare till förening och distrikt.

I Markby, där friidrotten tidvis var ytterst populär och även framgångsrik, hade man ungefär likadana villkor som i Ytterjeppo. Här sprang man på ”Hedet”, som mest liknade en bana för terränglöpning, eller också sprang man ”vid Björklunds”.

I vägkorsningen låg så ”Lötet” där hopp och åtminstone kulstötning kunde utövas. Men här var det trångt om utrymmet och med en längdhoppsgrop mitt i korsningen kunde det, enligt Sigvald Blomqvist, hända att en passerande bil plötsligt körde ner i hoppgropen.

I samband med nyskiftet på 1950-talet avskiljdes ett område vid Rudbacka för sportplan. Nu ändrade verksamheten karaktär och det blev mest ett fotbollssparkande i stället.

I Kovjoki saknade man nästan helt en samlingsplats för friidrottarna. Vid samlingshuset kunde man hoppa höjd på gårdsplanen och även här fanns ett ”Löte”, men enligt Åke Ek, var här för trångt för friidrott.

— Fotboll sparkade man där man blott fann en lagom stor plätt.

En utmärkt illustration till tävlingsvillkoren på 30-talet får vi i Runar Nyholms förtjänstfulla bok Idrotten i Munsala (1980). 1932 höll nejdföreningen NNIF sin tävling i Ytterjeppo vid ungdomslokalen. Landsvägen intill hyste löpningarna och kulstötningen. Deltagarantalet var högt — 40 i varje gren!

Tävlingen drog emellertid ut på tiden, det blev skymning och vädret var kyligt” varför endast funktionärerna och några idrottsmän åt gången var ute”.

Nyholm fortsätter:

— Resten värmde sig runt kaminen i festsalen. En stafett kom och ropade upp de som var i tur att hoppa eller kasta ... Varje hopp mättes nog genast, men däremot inte kasten, förrän alla kastat sina kast. Varje kastare hade sitt numrerade märke vid nedslagsplatsen. Ibland kom en diskus eller ett spjut åkande längs marken och sopade bort tiotals märken. Att inte alla dessa kom tillbaka på sin rätta plats är ganska säkert”.



Redan 1939 efterlyste Johannes Åbonde insatser som skulle ge Nykarleby en idrottsplan. Hans artiklar i ÖP hade säkert sin betydelse om också väntan på en ny anläggning blev lång.
 ͸ Redan 1939 efterlyste Johannes Åbonde insatser som skulle ge Nykarleby en idrottsplan. Hans artiklar i ÖP hade säkert sin betydelse om också väntan på en ny anläggning blev lång.



Sportplan efterlyses

Hur var då plansituationen för stadens och därmed i högsta grad NIK:s del?

Den 18 maj 1939 var Nykarleby IK värd för tre helt separata idrottshändelser. Föreningen stod som arrangör för terräng-DM, en domarkurs för föreningsfunktionärer ordnades och slutligen höll Norra ID sitt årsmöte i staden. Dagen var helspäckad med idrottsliga evenemang och föreningen stod med ens i blickpunkten som aldrig tidigare.

Påpassligt skrev Johannes Åbonde ett långt inlägg i ortsavisan med rubriken ”Staden saknar tidsenlig idrottsplan”. Artikeln gav en tydlig bild av hur situationen var i staden för ett halvsekel sedan:

”Då man betänker, att Nykarleby stad totalt saknar idrottsplan — lindan norrom staden är sämre än ingenting alls, och är det alldeles onödigt att nedlägga arbete på den planen — så måste man verkligen förvåna sig över att idrottsintresset bland stadens manliga ungdom kan hållas vid en sådan hög nivå. När man nu p. g. a. det vakna intresset för idrott på orten och då man inom ledande idrottskretsar väntar sig mycket av detta intresse och framdeles ämnar anförtro orten att arrangera större tävlingar, som fordra en god idrottsplan, så borde stadens styrande organ taga frågan om en tidsenlig idrottsplan under allvarlig prövning”.

Artikeln avrundas med en rad tips:
— sportplanen byggs i etapper,
— 100.000 mk ger en ”förstklassig
     och reglementsenlig plan”,
— 15—20.000 mk i statsbidrag,
— skolorna behöver en idrottsplan,
— staten borde bygga en modern idrottsplan
    för seminariets räkning och slutligen
— en idealisk plats är Skogsparken.

Slutorden i den långa artikeln står i kursiv stil och lyder:

Vi måste få en idrottsplan på ett eller annat sätt!

Emellertid fick artikelförfattaren och med honom många av sportplanens varma tillskyndare vänta länge än. Krigen kom emellan och behovet av en idrottsplan togs inte längre upp till debatt. En lång och påtvingad paus i verksamheten var ett faktum.

När kriget väl var över tog man fram planerna på en sportplan åt staden och sålunda kunde stadsdirektör Mouritzen år 1945 för årsmötet framlägga ”ett förberedelsearbete för den planerade idrottsplanen”.


”Nu skall det bli av!”

Hösten 1945 spred sig den stora optimismen som en löpeld genom NIK-leden: Nu skall Nykarleby få en modern idrottsplan!

Staden hade tillsatt en kommitté för planeringsarbetet med seminarierektorn Hans F. von Schantz som ordförande och för NIK satt Armas Pihiainen med i utredningen. Planeringen tycktes löpa friktionsfritt och redan i augusti var det mesta överraskande klart, både vad gällde plats och ritningar.

Den nya idrottsplanen skulle komma i korsningen Munsalavägen—Andrasjövägen. Men det gällde att före det ”utse en ny plats för stadsbornas potatisodling”.

Ritningarna hade uppgjorts av byggmästare O. J. Ahlbäck från Vasa och enligt kalkylen skulle arbetet gå löst på 1 miljon mark. Man skulle bygga med frivillig arbetskraft varför även donationer efterlystes och ”ingen fick sky mödor eller uppoffringar”.



[En sportplanritning, dock inte uppgjord av O. J. Ahlbäck utan av dipl.ins. H. Valjakka. På något sätt hänger den ändå ihop med Nykarleby, för den har funnits i Fjalar Zittras ägo, numera i Hasse Blomqvists. Ur hans samlingar tillställde Peter Gullback den Stig Haglund för skanning och han i sin tur vidarebefordrade till mig för ihopmontering. Förstoring.
(Inf. 2015-10-07.)]


Entusiasmen var inte att ta miste på: första fotbollsmatchen skulle spelas 1946! Riktigt så snabbt gick det nu inte. I juni 1946 förkunnade en annons i ÖP att ”utstakning av sportplaneområdet skulle ske, så ta yxor med!”. Och i november samma år klagade man över den tystnad som lagt sig över planbygget och en viss otålighet kunde skönjas bland föreningsfolket.

Ett förberedelsearbete pågick förvisso, men det avancerade långsamt. Insamlingslistor ute i byarna gav närmare 50.000 mk, lotterier och basarer planerades och på planområdet skulle man ta itu med stensprängning.

1947 gick emellertid och ingenting riktigt påtagligt hände. Man fann en viss tröst i att ”dela ödet med Munsala”.

Vad som bidrog till att planbygget gick så pass trögt var det faktum att NIK var tämligen splittrad i sin verksamhet. Eller skonsammare uttryckt: man hade så många järn i elden.

Nere vid Andra sjön byggdes en siminrättning och i augusti 1946 hölls högtidlig invigning. I programmet som leddes av Ragnar Mannil ingick en hälsning från staden genom redaktör Finnström och ”10-åriga Mauno Huhtikangas gjorde invigningshoppet från den nya trampolinen”.

Till detta kom så ytterligare att klubben hade ett annat projekt vid Andra sjön att måna om — dansbanan.

Utan större lyhördhet kan man nu avläsa en mindre kris i verksamheten. Tämlingen starka krafter drog åt skilda håll och det som råkade i kläm var det storstilade sportplansprojektet.



”Lever NIK ännu?”

Denna ödestyngda fråga uttalades i en ÖP-insändare senhösten 1947.

”Hand på hjärtat, NIK:are: bryr du dig om din förening? I så fall: visa det i handling! Och gör det genast. Föreningen behöver dig nu på sportplanen!”.

Det går ett upprop, ja, nödrop ut till alla medlemmar i stad såväl som bygd: kom med och hjälp till att få sportplanen färdig! Nu ställer man jämförelser med Kållby, där man på talkoväg byggt sig en egen sportplan. Elis Eng anmäler sig att ta emot ”villiga händer”.

Men det ville sig inte riktigt. I maj 1948:

”Låtom oss använda försommarens ljusa kvällar till ett energiskt arbete på sportplanen”.

Nu behöver man också hästar för att transportera jord och för den skull uppdelades arbetet så att stadsborna ryckte ut tisdag och torsdag medan landsborna kom in på måndag och fredag.

Hösten 1949 — fyra år efter starten — hade arbetet på sportplanen framskridit så långt att Nykarleby IK kunde ikläda sig delansvaret för ett stort arrangemang: distriktsgymnastikfesten 1950! Den stora utmaningen förväntades ge klubben en stimulans i verksamheten, något som man i så hög grad behövde just då.

Gymnastikfesten, som skildras längre fram i kapitlet om gymnastiken, genomfördes förtjänstfullt. Men därmed var nog inte sportplanen vid Andrasjövägen riktigt färdig, ännu återstod mycket arbete vad angick löpbanorna samt kast- och hopplatserna.


Så snart idrottsplanen invid Munsala-vägen stod klar åtog sig NIK olika tävlingsarrangemang. I början på 50-talet bl.a. ett flick-DM. Notera de täta åskådarskarorna som kanter löpbanan!
 ͸ Så snart idrottsplanen invid Munsala-vägen stod klar åtog sig NIK olika tävlingsarrangemang. I början på 50-talet bl.a. ett flick-DM. Notera de täta åskådarskarorna som kanter löpbanan!



Resultatet: rätt gott!

Vid denna tid var tipspengar en begärlig vara för alla idrottsföreningar som höll på med sportplansbyggen. NIK var ingalunda sen att hålla sig framme och hade förhållandevis stor framgång. 1951 fick man 400.000 mk och två år senare lika mycket. Men alltfort var man i behov av frivillig handräckning från medlemmarnas sida. 1954 gällde uppropet: förbättra banorna, dränera planen och plantera en häck omkring det hela!

April 1955: ”Sportplanen bör under nu rådande menföre inte beträdas, åverkan kan äventyra det utmärkta banläggningsarbetet som gjordes senaste höst”. I juli kunde man så äntligen ”löpinviga” banorna.

Men ännu kunde man inte färdigförklara sportplanen. Där saknades omklädningsrum, kansliutrymmen och lagerrum. 1957 skulle detta kosta 1,6 miljoner och ge en byggnad på 4,3 x 16 m.

Trots denna avsaknad kom ”Hr Heinä från Statens idrottsnämnd” tillsammans med Anders Stenman för att inspektera sportplanen. Slutomdömet skrevs: ”Rätt gott”. Något som i hög grad tillfredsställde också byggarna.

Slutkapitlet höll på att skrivas i en lång följetong, som egentligen tog sin början redan på 1930-talet. Intet mänskligt är fullkomligt, så ock denna idrottsanläggning. Men den skulle omsider som duglighetsbevis komma att hysa både DM och SFIM och även distriktskampen Österbotten—Västerbotten.



Skogsvallen — en dröm

I och med tillkomsten av IF Nykarlebynejden 1972 och kommunsamgången tre år senare började man nu tänka i vidare banor. Mer och mer blev det en kommunens angelägenhet att ta över ansvaret för idrottens anläggningar och även svara för att nödvändiga nya togs fram.

För första gången dyker ordet ”idrottsplaneprojekt” upp i NIK:s protokoll året 1981. Men då är ärendet förstås inte en föreningens ensak på samma sätt som fallet var två, tre årtionden tidigare. Nu är man i samverkan med nejdens övriga föreningar och framför allt är det nya en mer eller mindre renodlad kommunal angelägenhet.

I juli 1983 godkände stadsstyrelsen enhälligt förslag till ritningar jämte kostnadsberäkningar att sändas vidare till länsidrottsnämnden. Ett knappt år senare kom ett meddelande om att tipsmedel hade beviljats.

— En idrottsseger var vunnen, skrev John Strang.

Sommaren 1984 utsågs så en byggnadskommitté och man beslöt att förverkliga planbygget i två skeden. Skede 1 skulle gå lös på 1,7 miljoner och förverkligas under 1985.

Våren 1986 tog etapp 2 vid med ytbeläggningen på löpbanorna samt hopp- och kastplatserna som det viktigaste inslaget. Bland tre olika beläggningsmaterial valde man Spurtan eller identiskt med det som Karlsplanen i Vasa hade fått.

1987 blev premiärsäsongen ”på riktigt” med stafett-DM redan i juni och så den officiella invigningen i samband med SFIM 1—2 augusti. Men den nya arenan skulle också bli NIK-fotbollens hemvist och som en absolut enastående öppning spelade laget mot Manchester City. [Samma år byggdes läktaren.]

Nykarleby hade fått sin ståtliga Skogsvallen och idrottens vänner i stad och bygd kunde äntligen säga att en dröm gått i uppfyllelse.


Skogsvallen får 1987 sin högtidliga invigning och bandet klipps av SFI:s dåvarande ordförande Pelle Björkman (i mitten) under överinseende av Börje Nygård och John Strang.
 ͸ Skogsvallen får 1987 sin högtidliga invigning och bandet klipps av SFI:s dåvarande ordförande Pelle Björkman (i mitten) under överinseende av [stadsdirektör] Börje Nygård och John Strang.




Idrotts- och ungdomsgården

När det gällt NIK:s ”inre” verksamhet har föreningen städse ställts inför problemet: var skall vi arrangera det hela? Det må ha gällt ett större festarrangemang, årsmöte, styrelse- eller sektionssammanträde så har en viss husvillhet gjort sig påmind. Det finns många samlingsplatser som kunde uppräknas: Karleborg, sockenstugan, samskolan, stadens caféer, men här gäller ju att mångfalden enbart understryker ”hemlösheten”.

Redan i slutet på 1950-talet rotade sig tanken på en större samlingsgård för nejdens olika förengar allt starkare. Nykarleby IK var vägröjare och den förening som starkast betonade behovet, samtidigt som man klart lät förstå att hela frågan var en gemensam angelägenhet.

Man kunde med lätthet påvisa att det fanns många föreningar i kommunen, också ungdomsföreningar, som var mer eller mindre utan en egen samlingslokal eller hade begränsade möjlihgeter att utföra en mera mångsidig verksamhet.

Det gällde för NIK att gå taktiskt tillväga, så att projektet om en samlingsgård inte skulle uppfattas som uteslutande ett idrottens önskemål. Här skulle så många föreningar som möjligt få sin chans till arbetsutrymmen och därför måste man gå ut med en mycket bred kallelse.

Början gjordes med staden, där fullmäktige i december 1965 gav grönt ljus. Man lovade gratis tomt, 70.000 mk i pengar och 300 stockar. En önskan uttalades i fullmäktige om att nejdkommunerna också skulle komma med, men flera än landskommunen ville inte haka på.

Församlingen kom med och gav stockar, Rotary och Lions club ställde upp och för att göra det hela till en bred satsning utsåg NIK inom sitt verksamhetsområde en rad ombudsmän som skulle gå omkring med håven.

Reda pengar, stockar eller dagsverke, var det lösen som gällde när medlemmarna gjorde sitt i byarna. Omsider kunde man redovisa ett insamlingsresultat på 100.000 mk!


Varsågod, stig på! Idrotts- och ungdomsgården är klar att tas i bruk och välkomstgesten utdelas av fr. v. Sigvald Blomqvist, Eliel Eng, Carl Kronqvist, Teodor Lund och Bror Åström. Den sistnämnda var i det skedet NIK:s man i byggnadskommittén.
 ͸ — Varsågod, stig på! Idrotts- och ungdomsgården är klar att tas i bruk och välkomstgesten utdelas av fr. v. Sigvald Blomqvist, Eliel Eng, Carl Kronqvist, Teodor Lund och Bror Åström. Den sistnämnda var i det skedet NIK:s man i byggnadskommittén.




Stiftelse bildas

Vad var det då man egentligen ville åstadkomma?

Jo, enkelt uttryckt en byggnad på 843 kvadratmeter, där den s.k. salen skulle bli 380 kvadratmeter stor och där serveringsrummet skulle kunna förvandlas till fyra hobbyrum. Platsen för huset var mittemot sportplanen invid Andrasjövägen och det hela skulle kosta 290.000 mk. Ritningar och beräkningar hade uppgjorts av byggmästare Mauritz Nylund.

Ärendet avancerade snabbt, en stiftelse tillkom och i dess urkund överlämnade tre ”tunga” intressenter sammanlagt 199.500 mk. Nykarleby stad tecknade sig för 72.700 mk, Nykarleby lkm stod för 16.800 och slutligen Nykarleby IK för hela 110.000 mk.

Projektet var med nejdens mått mätt mycket stort och det krävdes en närmast total uppslutning. I avsikt att garantera ett lyckligt slut på detta ”NIK-äventyr” bildades så ett förvaltningsråd kring idrotts- och ungdomsgården.

Förvaltningsrådet fick 20 medlemmar och hade stadsdirektör Ernest Eklund som ordförande, vice var Eric Lundqvist och som sekreterare fungerade Fjalar Zittra. NIK:s representant var Lennart Blomström.

Så här långt i berättelsen om ungdomsgårdens tillblivelse är det allt skäl att ett namn blir nämnt — Bjarne Lundqvist! Han var den som väckte hela idén och gjorde verkligen en jätteinsats.

Självfallet möjliggjordes allt så mycket lättare tack vare goda medarbetare, men Bjarnes insatser kan knappast överskattas. Han hade dessutom vid den tiden en idealposition: förutom att han var ordförande i NIK så satt han också ordförande i stadsfullmäktige.

Den 26 maj 1966 sattes spaden i jorden och ett mycket väl förberett arbete tog sin början. Byggnadskommitténs ordförande Eliel Eng kunde tidigt rapportera att planerna framskred till belåtenhet. I september kunde man hissa flaggan och fira taklagsöl.

Byggnadskommittén, ja. Den hade alltså Eng som ordförande och som vice fungerade Bjarne Lundqvist. Med i kommittén var ytterligare: Runar Anttila, Ole Fagernäs, Mauritz Häger, Carl-Johan Palm, Rafael Riissanen, Erik Sund, Stig Sundkvist, Per-Erik Österlund (inköpschef), och Carl Kronqvist (sekreterare).



Idrotts- och ungdomsgården sådan den ter sig i slutet på 80-talet. Numera är gården en självklar tillgång för all idrottsverksamhet i staden.
 ͸ Idrotts- och ungdomsgården sådan den ter sig i slutet på 80-talet. Numera är gården en självklar tillgång för all idrottsverksamhet i staden.



NUFS blir till

När Idrotts- och ungdomsgården väl var klar för användning skulle här finnas också ett styrande organ. I den första styrelsen invaldes Bjarne Lundqvist som ordförande och samtidigt stadens representant, Eliel Eng satt med för landskommunens del medan Sigvald Blomqvist och Elof Broman var NIK:s talesmän. Ytterligare hade ungdomsföreningarna sin man i Raymond Segervall och även här återfanns Carl Kronqvist som sekreterare medan Peter Snellman fungerade som kassör.

För NIK:s del betydde tillkomsten av idrottsgården att flera aktiviteter nu fick ett hemvist, där man kunde samlas och i betydande mån planlägga och hålla träningen. För ungdomsföreningarna i Ytterjeppo, Soklot, Markby, Kovjoki och Jutas kom ungdomsgården som en utmaning då verksamheten ställvis hade hållits på sparlåga.

För att intensifiera uf-arbetet — och skaffa pengar till gården — bildades på hösten 1967 Nykarlebynejdens ungdomsförneingars samarbetsorgan, NUFS. Här gällde det i första hand att samordna dansarrangemangen.

Under ett par år i slutet på 60-talet verkade nejdens kommunala mellanskola i ungdomsgårdens utrymmen. Detta krävde i sin tur tilläggsutrymmen åt gården, något som sedermera bidrog till att bl. a. NIK fick ett eget klubbrum.

I och med den ökade verksamheten, speciellt vad gällde dansarrangemangen, ökade också risken för åsiktsbrytningar mellan intressenterna. En mindre fnurra på relationstråden uppstod mellan NIK och NUFS och man hävdade i stort sett från båda hållen att ”ingen skall ha monopol på verksamheten”. — 1984 fick styrelsen erfara ”tidens gång”: NIK skall betala hyra för Idrottsgården!

Hur som helst — Ungdoms- och idrottsgården hör utan tvekan till de mest bestående insatser som NIK (i första hand) signerat. Här gjorde föreningen en storartad insats och även om alla förväntningar inte blev uppfyllda, så fick staden nu en föreningsgård vars betydelse svårligen kan överskattas.

Det fanns många som gav sitt stora eller lilla bidrag för att projektet skulle kunna förverkligas. Må följande fyra s.k. donationsbrev illustrera detta:

”Syr gardiner. Aila Finholm”
”50 mark. Maria Castrén”
”5 lastbilstimmar. Karl Ahlström”
”10 dagsverken. Marthaföreningen”


edan väl Idrotts- och ungdomsgården såg ut att kunna förverkligas väcktes tanken på byggandet av en simhall. Situationsplanen ger en uppfattning om var man (1966) hade tänkt sig simhallens placering.
 ͸ Sedan väl Idrotts- och ungdomsgården såg ut att kunna förverkligas väcktes tanken på byggandet av en simhall. Situationsplanen ger en uppfattning om var man (1966) hade tänkt sig simhallens placering.


Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 14—30.
Stig Haglund digitaliserade.


Nästa kapitel: Bred verksamhet.


Läs mer:
Idrottsgårdens tillkomst i Österbottniska Posten.
(Inf. 2006-02-09.)