Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


STYRELSE OCH SEKTIONER

.

Fem i styrelsen

I Aarne Jernströms brev från 1970 får vi veta hur Nykarleby IK:s första styrelse var bemannad. Föreningens första ordförande var Valter Gyllenberg, sekreterare Aarne Jernström, kassör Georg Högbom samt ledamöter bröderna Verner och Emmanuel Nygård. Större än så — fem personer — var inte NIK:s allra första styrelse.

Den politiska utvecklingen och oron i landet gjorde att den unga klubben kunde arbeta ostört endast en kort tid. Enligt Jernström låg verksamheten nere både 1918 och 1919. 1920 valdes så Jernström till ordförande och han återvaldes även följande år.

1922 övertas ordförandeskapet av en medlem som skulle bli mest känd som en synnerligen duktig friidrottsman — Rudolf Holmström. Tyvärr ger inte det omtalade brevet någon ytterligare vägledning om vilka som satt i NIK-styrelsen. Ett namn nämns, nämligen Sven Rosendahl, men helt säkert är att det fanns ytterligare medlemmar som innehade poster inom styrelsen i början på 1920-talet.

Det vedertagna under föreningens första år var att aktiva idrottsmän också tilldelades styrelseuppdrag. Men det låter sig förstås inte göras att man från en resultatlista skulle plocka ut personer som också tillhörde styrelsen. Det finns helt enkelt inte tillgängliga dokument som skulle ge en komplett förteckning över vilka personer som satt på ledande poster.

Rapporterna via tidningen (ÖP) om föreningens verksamhet var ytterst sparsamma under så gott som hela 1920-talet. När det nångång stod att läsa något om NIK så gällde det främst tävlingsresultat. Om föreningens interna verksamhet gavs egentligen inga besked.

Det långa tidsavståndet — det rör sig om drygt sex årtionden — gör att äldre NIK:are av i dag inte kan erinra sig enskilda namn och personer som skulle ha hört till styrelsen.

En äldre medlem erinrar sig en ”Bergman från Borgå” som vistades en kortare tid i Nykarleby och som skulle ha varit föreningsordförande. Detta var omkring 1927.

Betecknande är att den första annons som talar om ett förestående årsmöte ingick i ÖP 1929. Men något referat från årsmötet står inte att läsa under veckorna efteråt. Den allra första rapporteringen från ett NIK-årsmöte står att läsa i ortsavisan 1934!

 



Runar Anttila kom mycket tidigt med i NIK:s verksamhet och hans insats på det praktiska planet saknar motstycke. Här står Anttila vid den servicebyggnad som tog sin början på 1950-talet.
 ͸ Runar Anttila kom mycket tidigt med i NIK:s verksamhet och hans insats på det praktiska planet saknar motstycke. Här står Anttila vid den servicebyggnad som tog sin början på 1950-talet.

 


Godkända stadgar

1934 gjordes en anmälan om ändring av stadgarna till föreningsregistret. Här kan nämnas att den egentliga (och sannolikt första) anmälan om att NIK skulle upptas i föreningsregistret gjordes 1927. Det är också av den anledningen som man i ett skede trodde att klubben grundades just det året.

Så pass sent som 1947 talar årsberättelsen om föreningens 20:e verksamhetsår! Det kan så här efteråt betecknas som lyckligt att styrelsen då beslöt att inte fira sina två första decennier.

I skrivelsen till föreningsregistret (1934) anges noga vilken uppsättning styrelsen hade: ordförande Georg Gleisner, vice Carl Backlund, sekreterare Ragnar Backman, kassör Torsten Hägglund och medlemmar Erik Forstén, Gunnar Oljemark och Alvar Siegfrids.

Fortsättningen av 30-talet erbjuder emellertid vissa svårigheter när det gäller att hitta personer villiga att sitta i styrelsen. 1935 var E. Grahn ordförande, 1936 ”lånade” man Gunnar Rosenholm från seminariet och 1937 basade T. Hägglöv. I och med Runar Anttila kom en viss stabilisering in i styrelsearbetet eftersom Anttila ändå satt två år i följd.

Under dessa år återfanns en rad trogna medlemmar på styrelseposter: Joel Fagerholm, Torsten Jacobsson, Erik Lund, Birger Olson, Armas Pihlainen, Atti Hellund, Tor Willman, William Hellund, Karl Forsman, Nils Sundkvist och Paul Backman.

Speciellt sittglada var inte styrelseledamöterna heller under åren före krigen. Täta byten gjorde att ungefär tredjedelan av styrelsemedlemmarna kom att nöja sig med ettåriga mandat. Ett år som ordförande (1940) blev det för B. Andersson liksom (1941) för Gunnar Backlund.



För drygt fyrtio år sedan kom Eliel Eng med i NIK:s styrelse och i varierande mån har han sedan hjälpt sin förening. I arbetet för en idrotts- och ungdomsgård intog han en mycket central ställning, ordf. i byggnadskommittén.
 ͸ För drygt fyrtio år sedan kom Eliel Eng med i NIK:s styrelse och i varierande mån har han sedan hjälpt sin förening. I arbetet för en idrotts- och ungdomsgård intog han en mycket central ställning, ordf. i byggnadskommittén.

 


Knepigt med omstart

Efter krigsåren sökte sig verksamheten åter nya former, men det vore överdrift påstå att det gick enkelt och problemfritt. Det dröjde innan den administrativa biten i verksamheten började fungera.

När Stig M. Ingo avlöste Armas Pihlainen som ordförande 1946 så följde endast två medlemmar med från den förra styrelsen. Det var William Hellund och Gunnar Vikman och för 1947 antecknades hela fem nya ledamöter. Eliel Eng framstod som det föredömliga undantaget med ett åttaårigt kontrakt.

1945 kan gärna betecknas som inledning till en helt ovanlig karriär i NIK:s historia, den som Bjarne Lundqvist inledde. Debuterande Bjarne sattes småningom på en ansvarsfull post, sekreterarens. Vi skall återkomma till Bjarnes insatser, men redan här nämna att han satt i NIK-styrelsen under 30 år! För att så återkomma på 80-talet.

1950-talet fick också det en orolig upptakt med täta skiften på styrelseposterna. 1950 invaldes hela nio (!) nya medlemmar, året därpå var debutanternas antal sex för att 1952 vara uppe i sju. Under tre verksamhetsår plockade man alltså in hela 22 ”nykomlingar”! Inte att undra över att verksamheten blev lidande av en så häftig cirkulation. Men kvar fanns en stabil stomme med framför allt Bjarne Lundqvist och Eliel Eng för att nu utökas med ett tredje namn — Runar Romar.

Runar Romar var kovjokibornas representant. Han inledde med ett ordinärt medlemskap i styrelsen, årtalet var 1951. Redan följande år valdes han till ordförande och då han skötte sig på ett förtjänstfullt sätt blev det omval de två följande åren.

Det var under Romars fortsatta NIK-engagemang, två år som sekreterare (1956—57), som klubbens arkiv rymmer prydliga spår. Bland annat utgavs ett föreningsblad — ”NIK meddelar” — med uppgift att ”komma i bättre kontakt med sina medlemmar”. Första upplagan omfattade hela 300 exemplar.


 ͸ NIK MEDDELAR var namnet på den medlemspublikation som utkom med några nummer under 1956. Som synes får man plats för mycken information på en enda sida.

[Bilden ersatt av nedanstående renskrivning.]

 

 

Utgivare Nykarleby Idrottsklubb, r.f. NYKARLEBY, te1 218.

N:o 1 - 1956

Söndagen den

13 maj




I dag utkommer vårt meddelande för första gången. Idrotts-
klubben hoppas på detta sätt komma i bättre kontakt med sina
medlemmar och även andra idrottsintresserade ute i stad och
bygd. Meddelandet utkommer tills vidare en gång i månaden, men även oftare om så behövs.

-

Den sista april utgick tiden för avläggande av riksskidningsproven i Finland och i våra Nordiska grannländer. För NIK blev det denna gång 403 poäng, vilket torde betyda nytt rekord.
- Klubbens fotbollsspelare har sedan februari tränat med flit och alvar. Träningarna fortgår nu varje TISDAG och FREDAG på Sportplanen. D- och C-juniorerna kl 17.3o, övriga kl 19.
- Klas Häger har beretts tillfälle, att på förbundets bekostnad visas i Kuortane för träning under tiden 6 - 13 maj, bl. a. Norra distriktets pojkar. Som tränare har fungerat ”Gusti” Laurell.
- Esse IK inbjuder till DM i terränglöpning söndagen den 20 maj kl 13 i Lappfors. Klasser: Seniorer korta och långa banan, ungdomsklass och pojkklass. Anmälan senast tisdag 15.5. per tel. Nykarleby 218 Romar.
- NIK sätter nu i gång med en storinventering i staden och i alla byar. Denna inventering gäller alla slag av idrottsredskap så som kulor, spjut, diskus, hoppstavar och -ställningar, tidtagarur, startpistoler och ”ammunition”, kompasser, kontrolldukar för orientering mm. mm. mm. Vi hoppas att Du godhetsfullt bistår byaombuden och ev. andra personer i deras arbete ifall Du innehar ifrågavarande saker. Fotbollsspelarna har redan haft sin inventering, så att detta berör icke bollsektionen.
- Våren gör sitt intåg även på Sportplanen här i Nykarleby. Gräsmattan på innerplan skiftar redan en aning i grönt och löpbanan tycks vara rätt så torr och fast. Premiär blir det på plan i dag kl 17,oo då NIK och PP spelar en vänskapsmatch i fotboll. -
  Tävlingskalender 
för maj
13.5.  DM i budkavleorientering i Esse NIK - PP vänskapsmatch fotboll
  15.5. NIK - JBK B-jun. fotboll
    20.5. DM i terränglöpning i Esse
       21.5. NIK - Lepplax FK fotboll
    27.5. SFM i terränglöpning
Oulaisten Huima - NIK fotboll
  Fördelning i Nykarleby. Markby, Kovjoki, Socklot, Forsby och Ytterjeppo. Upplagan 300 exx.
Ps. Dagens fotbollsmatch NIK - PP resulterade 4 - 4.



16 sammanträden

Det finns flera bevis på att kombinationen Lundqvist som ordförande och Romar som sekreterare var en lycklig lösning för klubben. Åtminstone arbetade man med osedvanlig intensitet: både 1956 och 1957 höll styrelsen hela 16 sammanträden! Samtliga prydligt förberedda och protokollförda.

Men så 1958 flyttade Romar från orten och ett åttaårigt engagemang var avslutat. Ungefär vid samma tid miste också föreningen ett idogt brödrapar i Bjarne och Stig Fagerholm, som båda flyttade bort.

Varje verksamhetsår hade sin betydelse i föreningens liv. 1957 kom att bli ett verkligt toppår då styrelsen och med den hela föreningen besjälades av en stark arbetslust och en tro på sin egen kapacitet. Det var ett beslutsamt nu-jäklar, som tog tag i föreningens arbete.

Eller vad sägs om att 53 personer valdes in i nio sektioner! De nio var: gymnastik, skidning, friidrott, orientering, simning och så sektioner för juniorverksamheten, fotboll, festverksamhet och sist men inte minst en damsektion. Till detta kom så ännu sex ombud i de olika byarna.

Betecknande för verksamheten var att man höll sig med en första och andra sekreterare och att det för första gången gavs en duplicerad årsberättelse omfattande hela 12 sidor. Täta rapporter lämnades via ÖP, där klubben nu samlade sitt material under en egen rubrik, ”NIK-nytt”.


”1 alum.kastrull, 10 l”

Mitt i den högaktiva perioden på 50-talet gjorde man också en inventering av klubbens tillgångar. Ja, vad ägde egentligen NIK av idrottsredskap för trettiotalet år sedan?

Runar Anttila — vem annars? — gjorde upp en prydlig förteckning så lydande:

”1 spjut (800 g), 1 diskus (1 kg), 1 stav, 1 par stavhoppsställningar, 4 st stafettpinnar, 3 st kulor (à 5,5 kg), 2 st (7 kg), 1 vajermåttband (35,5 m), 1 st tidtagarur, 1 st alum.kastull, 10 l”.

En jämförelse med dagens tillgångar ute på Skogsvallen kan på sitt sätt bidra till att vi får en riktigare uppfattning om de villkor, som gällde för idrottsföreningen för 3—4 årtionden sedan.

Skillnaden är markant.


Stig Sundkvist var i unga år en duktig höjdhoppare och fortsatte sedan med ett idogt arbete som funktionär och även ledamot av friidrottssektionen och dess ordförande under 10 år
 ͸ Stig Sundkvist var i unga år en duktig höjdhoppare och fortsatte sedan med ett idogt arbete som funktionär och även ledamot av friidrottssektionen och dess ordförande under 10 år


Det framgångsrika 50-talet blev sådant det blev tack vare duktigt folk på viktiga poster. Utöver trion Eng, Lundqvist och Romar så kom det till andra medlemmar som troget skulle bistå sin förening.

Stig Sundkvist var en av de allra pålitligaste som nu kom med. Han debuterade i styrelsen 1950, blev borta några år för att sedan från 1958 sitta dussinet år i följd. Sundkvist hörde till den kategori som städse ställde upp, jobbade utan att vilja synas. Förteckningen kan göras längre. Mauritz Häger kom 1952 in i styrelsen, satt dryga halvdussinet år och var städse att räkna med vid olika arrangemang. 1953 inträdde Erik Sund och han var sin klubb och styrelse trogen i elva år.

Ytterligare femtiotalister som bör nämnas: Jarl Ek, Jarl-Erik (Puck) Gleisner, Gertrud Sund, Berndt Westerlund och Bjarne Fagerholm. Deras ”tjänstetid” inskränkte sig till 2—3 år, men deras medverkan bidrog till att verksamheten fick en så fruktbar stabilitet.

NIK upptäckte tidigt att det kan vara gagneligt att få kommunalt engagerat folk med i styrelsen. Bjarne Lundqvist var det kanske tydligaste exemplet. 1955 valdes landskommunens sekreterare, Sven Bäckström till ordförande och längre fram kom ju Sigvald Blomqvist att spela en central roll i klubbens verksamhet. Och tidigare och även senare har stadsdirektörerna kopplats in i klubbarbetet.


26 medlemmar

Nykarleby IK hade ju som nämnts 26 medlemmar vid starten. Medlemsantalet har självfallet växlat genom åren, inte sällan beroende på med vilken iver man drivit in årsavgiften. Det vedertagna är väl att man räknas som medlem först i och med att medlemsavgiften är erlagd.

Väl inne på 1920-talet passerade medlemsantalet 100, men så dröjde till åren efter krigen innan nästa hundratal uppnåddes. 1955 uppges medlemsantalet vara 218 för att tio år senare ha stigit till 353. 1975 passeras 400 och när klubben ger sin rapport det året så fördelar sig medlemmarna såhär: SFI 121, FSS 114, FSO 50 och KF 120.

Ännu ett hundratal passeras: 1985 uppges medlemsantalet vara 529. Så visst har NIK vuxit till sig!

Medlemsavgiftens storlek har varierat något, men inte sällan har årsmötet fattat beslut om en ”oförändrad avgift”. Något bekymmer att fastställa just årsavgiftens storlek har inte förelegat, fast mer har det ofta kärvat till sig när det gällt inkasseringen.

Ur årsberättelsen 1961, sedan man väl konstaterat att klubben har över 300 medlemmar:

— Detta skulle man dock icke våga tro, då man jämtör med influtna medlemsavgifter.

På 80-talet kalkylerade man med en inkomst på 2000 mk i form av medlemsavgifter, men det har ofta nog visat sig vara svårt att nå den summan.

I en betydande del av den verksamhet som tidigare redovisats har målsättningen varit att få in till klubben. Lotterier har hört till de traditionella inslagen, progblad med annonsintäkter och så 1975 som en nyhet: fotbollens supporterklubb.


Stabilt 60-tal

En betydande del av hela 1960-talet var verksamheten inom NIK:s styrelse präglad av idrotts- och ungdomsgårdens tillblivelse. Men så kan man med fog också hävda att detta projekt var det största som någonsin planerats och till betydande del genomförts av NIK.

Ansvaret var stort, bekymren många men det imponerande är att styrelsen under dessa år kunde arbeta förskonad från täta platsbyten. Någon ansvarsflykt kunde man absolut inte spåra och än en gång bekräftades: det är de stora lyften som svetsar samman en medlemskår!

Utöver de tidigare nämnda trotjänarna återkommer nu namnen Elof Broman och Rafael Riissanen allt oftare. Envar med sitt specialområde, fotbollen resp. skidningen.

1962 flyttade Sten-Erik Stenbacka till Solvalla och ungefär samtidigt avslutade Torsten Sourander och Rolf Backman sina fyra år i klubbens styrelse.

Den mest kännbara förlusten kom dock 1967: Bjarne Lundqvist lämnade staden! Påpassligt kallades Bjarne till föreningens hedersordförande — NIK:s allra första dessutom. Bror Åström tog över det engegemang som NIK hade att klara av i ungdomsgården.


Carl-Johan Palm har speciellt som funktionär och tränare medverkat på skilda håll inom NIK-verksamheten. I yngre dar var Palm en duktig medeldistanslöpare.
 ͸ Carl-Johan Palm har speciellt som funktionär och tränare medverkat på skilda håll inom NIK-verksamheten. I yngre dar var Palm en duktig medeldistanslöpare.


En duktig duo träder dock in i verksamheten vid denna tid — en ”ren förstärkning till laget” — John Strang och Carl-Johan Palm. Båda hade tidigare sysslat med idrott och föreningsarbete så rutinen kom NIK väl till pass.

Men för att återgå till ordförandeposten, så kändes förlusten av Bjarne Lundqvist mycket tung. Redan 1966, då Bjarne aviserade sin avgång, skrev sekreteraren:

Efter att i det närmaste i 21 år varit med om att ledsaga NIK på dess färd över ömsom stormigt, ömsom spegelblankt hav hade Bjarne Lundqvist för avsikt att fälla ut landgången och stiga i land, men föreningsmedlemmarna ville annorlunda. Bjarne fick lov att stanna kvar på kommandobryggan, men rodret sattes i händerna på Sigvald Blomqvist”.

Lundqvist stannade kvar ett år i styrelsen som ”hjälpreda”, som han själv uttryckte det. Men omsider tog Sigvald Blomqvist över, idrottsmannen blev klubbordförande.


IFN tar form

Varje årtionde har sina paradnummer och för 1970-talet skulle det bli tillkomsten av en nejdidrottsförening, i första skedet en representationsförening för friidrotten.

Ja, egentligen hade man gjort försiktiga trevare redan så tidigt som 1963. Då var det inom Jeppo IF som tanken på en samgång väcktes, men då gensvaret blev för svagt fick idén förfalla. Tre år senare gör Munsala IFK och NIK gemensam sak, men denna gång var intresset obefintiligt inom Jeppo IF. Planerna lades på hyllan, fusionstanken fick ta igen sig.

1971 är det så dags igen och nu förefaller det som om NIK vore den mest aktiva parten i målet. Ett tydligt gehör kan skönjas och så kommer de tre — MIFK, NIK och JIF — samman till ett första möte i januari 1972. Också om enigheten inte var total så var den tillräckligt stark för att en rekommendation om samgång skulle gå ut till respektive förening.

Från NIK:s sida framfördes den åsikten att all verksamhet skulle lotsas över till den nya föreningen. Men när årsmötet tog upp ärendet deklarerade man från fotbollssektionens sida att man vill stå utanför. ”Från bollsektions håll framfördes avvikande åsikter och ansågs fotbollsarbetet (inom NIK) inte vara betjänst av ett samarbete”.

NIK-årsmötet (1971) utsåg en trio bestående av Sigvald Blomqvist, John Strang och Bengt Kummel att ”diskutera vidare”. Att frågan om en nejdförening väckte stort intresse bevisas kanske bäst av att 58 personer sökte sig till årsmötet.

Samgången blev ett faktum, IF Nykarlebynejden blev till med start från april 1972. Föreningen blev en av de få specialföreningar för friidrotten som finns inom ÖID.

Bengt Kummel valdes enhälligt till den nya föreningens första ordförande. När det sedan gällde ett officiellt namn åt föreningen måste man tillgripa omröstning. Året därpå antogs Ralf Skåtars förslag till klubbmärke: tre ringar som skulle symbolisera den samgång som nu skett mellan tre idrottsföreningar.

Än en gång gick sålunda nykarlebynejdens friidrott in under ett gemensamt organisationstak. På 30-talet blev föreningen kortvarig — nu har tiotalet år av framgångsrik verksamhet bevisat att man handlade rätt denna gång.


Nykarleby pojkar av senare datum, nu löpande för IFN. I medlet på 80-talet var denna kvartett framgångsrik i ÖIDM. Fr. v. Robert Nyman, Jan Kronqvist, Kaj Elenius och Erkki Jääskeläinen.
 ͸ Nykarleby pojkar av senare datum, nu löpande för IFN. I medlet på 80-talet var denna kvartett framgångsrik i ÖIDM. Fr. v. Robert Nyman, Jan Kronqvist, Kaj Elenius och Erkki Jääskeläinen.

 


Fotbollen vinner terräng

I och med tillkomsten av IFN ”miste” NIK en viktig bit i sin verksamhet, friidrotten på seniornivå och därtill en betydande del av juniorverksamheten. Detta var man förvisso medveten om, men för en del gamla trotjänare kom reformen ändå som någonting ovälkommet. Det tog sin tid innan man fick grepp på den nya rollen: plantskola, främst i form av knattefriidrott.

När sedan IF Minken (1975) kom till och gjorde en nejdsamgång kring såväl skidningen som orienteringen till verklighet var det en nödvändighet för NIK att finna en ny tyngdpunkt i sin verksamhet. Och inte så överraskande blev det — fotbollen!

Med ett viktigt facit i hand kan man säga att bollsektionen resonerade riktigt i början på 70-talet: fotbollen kan stå utanför fusionen! Det var vid den tiden som Elof Broman förde fotbollens talan och man kan väl förstå hans inställning. Som den stora entusiast han var med tre årtionden för klubbens fotboll och därav 15 år i styrelsen, så ville han inte att NIK skulle mista också denna ingrediens.

Hade nu blott alla bitar i seriespelets puzzel fallit på plats så skulle fotbollen ha haft ett gyllene utgångsläge vid denna tid. Men det ville sig inte på den kanten: samma år som IFN bildades trillade NIK ner till femman!

Men befinner man sig på den nivån i seriespelet så finns det egentligen endast en väg vidare — uppåt! — Fotbollens kapitel längre fram i boken ger ett svar på hur det gick, men redan här kan det avslöjas att sedan 70-talets många mödor väl klarats av fann NIK på 80-talet sin egen nisch.

All verksamhet kostar och det finns förvisso ett samband mellan framgångens storlek och den satsning, också den ekonomiska, som man är beredd att göra. I början av detta årtionde tycktes det på sina håll att fotbollen blir ”dyrare och dyrare”. Man hänvisade till hur anslaget för fotbollsverksamheten hade ökat succesivt. Och visst hade bidragets storlek växt till sig: 1974 gick 42 procent av budgetkostnaderna till fotbollen — 1984 var procenten 72!

Ändå konstaterade en enig NIK-styrelse 1985:

— Tiden är inne för en storsatsning inom fotbollen!


Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 56—69.


Nästa kapitel: Trogen på sin post.
(Inf. 2006-02-23.)