Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


FRIIDROTT


Mångkampen populär

”Att deltaga, fastän man inte är säker om att vinna, det är mycket bättre än att alldeles utebliva”.

Denna sunda inställning till en friidrottstävling deklarerades i maj 1921 då NIK ordnade en tävling i 5-kamp och deltagarna var så få. Mångkamp — och då kunde det gälla allt mellan 3-kamp och 9-kamp — var synnerligen populär inom nejdfriidrotten. Också inom NIK var man pigg på just denna mångsidiga tävlingsform och bl.a. var man måna om att ordna interna mästerskap.

1919 arrangerade NIK i samarbete med seminaristerna en tävling i bl.a. sjukamp. Den tävlingen vanns av Gunnar Byskata, som längre fram skulle bli en känd idrottsman i Munsala och en flitig skribent i ÖP. Det smått märkliga i den tävlingen var att deltagarna var indelade i två klasser: 1. seniorer och 2. ”sådana som icke förut deltagit i tävlingar”.

Samarbetet med seminaristernas idrottsklubb var gott i början på 1920-talet. För att understryka gemensamma syften så kallade man tävlingarna ”öppna” för att visa att man ville ha med även deltagare ”från andra sidan ån”.

Tävlingen 1921 hade två styrelseledamöter som etta och tvåa — Rudolf Holmström och Aarne Jernström. Denne Holmström kan med fog kallas NIK:s första riktigt duktiga friidrottare och hans resultat inger ännu i dag vederbörlig respekt.

1922 var kanske Holmströms bästa säsong, då han antecknades för goda 625 i längd, 12.35 i tresteg och 165 i höjd. Holmström var som synes en bra hoppare, men hans mångsidighet i övrigt avgjorde många mångkamper till hans fördel.

Tredje ungdomsringens vandringspris i sjukamp var en eftertraktad trofé vid denna tid. NIK kunde mönstra ett bra lag och vann nejdtävlingen såväl 1921 som 1922 före Munsala.

Nejdkampen höll i sig hela 20-talet och fick en ytterligare spänning då både Soklot och Ytterjeppo kom med. Redan 1923 kom Soklot etta och upprepade segern också följande år. Men så gick det troll i ringsamarbetet och både NIK och Ytterjeppo ”avbröt”. När man så 1928 gjorde en slutsummering så hade Soklot vunnit fyra segrar medan NIK och Ytterjeppo hade två segrar var.


Starka byar

Friidrottens uppsving i såväl Ytterjeppo som Soklot var imponerande och det var inte utan att NIK hamnade i lä när det drog ihop sig till kraftmätning. Soklot hade ett jämnstarkt lag med Gunnar Segerstam som den framgångsrikaste. Han var en av de första från nejden som tog del i ett DM, och han gjorde det också med besked. 1923 hemförde han inalles sex DM-medaljer, därav i guld med 11.58 i tresteg och 38.27 i spjut.

Ett intressant tidsdokument gäller Ytterjeppo och årtalet även här 1923. Det ordnades en stortävling i Vasa med deltagande av bl. a. Hannes Kolehmainen på 10.000 m.

Per cykel (!) och med start kl. 4.30 begav sig två ynglingar från Ytterjeppo med Vasa som mål. Den ena av dem, Anders Brunell, skulle ta del i milloppet. Efter en cykeltur på nästan tio mil skall han så ställa upp i sitt livs första (!) 10.000 m lopp. Hans personbästa på 5 000 m var ändå fina 16.22, men det skulle knappast förslå långt mot den omöjlige Hannes.

I Vasabladets skildring av loppet heter det att Brunell fick ”stygn” under loppet och ”måste sakta farten”. I mål löpte han dock med goda krafter, kom trea och klockades för 35.37,6. Den insatsen var i och för sig berömvärd, men tidstypiskt kommer så detta tillägg till referatet: ”Men vi få inte någonting av honom mera, då han nämligen reser till det stora landet i väster efter en vecka. Den vanliga historien med allt gott material i denna landsdel”.

Emigrationsvågen drog kraftigt fram över nejden, ja, svenska Österbotten och betecknande var att när SFIM avgjordes i Vasa 1924 var inte ens en så stor förening som Drott representerad. Ett ytterligare belägg gavs 1925 och 1926 då ringtävlingarna samlade deltagare endast från Soklot och Ytterjeppo.

Inom NIK fanns det några enskilda duktiga idrottsmän som gav klubben en chans i nejdkonkurrensen. Rudolf Holmström är nämnd, men där fanns ytterligare Karl Backlund som stötte kulan 10.80 och Einar Harjulin som hoppade höjd 155.

En osedvanlig mångsidighet uppvisade Hugo Gleisner — i en serietävling tog han del i nio grenar! Han var också den som bäst kunde bjuda motstånd åt den eljest så överlägsna Eliel Brunell från Ytterjeppo.

1928 kunde NIK presentera ett mycket intressant namn — Gunnar Oljemark, seminarielektorns son som skulle bli en sprinter av klass. Oljemark debuterade föga uppseendeväckande med 549 i längd och 12,6 på 100 m. Men bättre upp skulle det bli, i synnerhet sedan nejdens friidrott gått samman till en enda förening.



På ett gårdstun i Soklot poserar tre duktiga kastare med sina redskap: fr. v. Richard Backlund (kula), Hugo Gleisner (spjut) och Gunnar Segerstam (diskus).
 ͸ På ett gårdstun i Soklot poserar tre duktiga kastare med sina redskap: fr. v. Richard Backlund (kula), Hugo Gleisner (spjut) och Gunnar Segerstam (diskus).


NNIF:s goda år

Nykarlebynejdens Idrottsförening kom till 1930 och visade omgående intresse för att ordna tävlingar. Den allra första arrangerades på NIK:s sportplan Kampen, som dock inte var speciellt väl skickad att hysa större tävlingar.

Publikmässigt blev NNIF:s första tävling en framgång då 300 personer sökte sig till idrottsplanen. En häftig regnskur dämpade dock stämningen och bidrog säkert till att sänka resultatnivån.

Soklotpojkarna hade stora framgångar. Anselm Nyman vann hela fyra grenar, Rickhard Backlund vann spjuttävlingen på hyfsade 46.87 och Alarik Wiik 1500 m på förhållandevis goda 4.28.

Tävlingsarrangemangen duggade tätt. ”Årets största tävling” kallade man en tvådagarstävling i Soklot, där hela 80 deltagare tävlade om en pokal i 9-kamp.

Hemmalaget vann överlägset, tog hem alla grensegrar och Anselm Nyman kom etta i fem grenar. Nykarleby gladde med en andra plats före Munsala och Vexala. Poängberäkningen måtte ha varit snärjig: 1) Soklot 3126,71 p och 2) Nykarleby 3068,34! Nykarlebys bästa poängplockare var Alvar Siegfrids, Hugo Gleisner och Torsten Jacobsson.


Första d-rekordet

NIK arangerade också egna tävlingar och i juli 1930 såg en ÖP-annons ut så här:

Idrottsfest
på Sportplanen

anordnar NIK söndagen den 13 juli kl. 12 p.d.

Program:
Sportävling
Pyramider
Akrobatik av f.d. cirkusartister
Småpojkstävling, säcklöpning
Biljetter: 5.- och 2:-                        


Tyvärr återkom inte tidningen med något referat, men man vill tro och hoppas att idrottsfesten blev av på Kampen.

En positiv följd av att nejden nu tävlade ”i lag” var att de duktigaste bland de aktiva fick möjligheter att tävla utanför hemmaplan. Gunnar Oljemark tog som junior del i några tävlingar i Jakobstad och löpte 100 m på 11,6 och hoppade längd 620. Båda resultaten antecknades som nya juniorrekord för ND. Kanske var detta rent av de första distriktsrekord som en NIK:are presterade?

De forna föreningarna, som stundom kallades avdelningar, ville ordna ”slutna tävlingar — endast för medlemmar”. En sådan tävling ordnade NIK så sent som den 21 september, beroende på att man höll paus under den brådaste tiden, speciellt höbärgningen.

”Soklot hade det jämnaste laget, medan Nykarleby-pojkarna drogo poäng i hoppen, även som kasten, främst i kula”. Så sammanfattades utgången av lagtävlingen i 9-kamp 1931, då NIK kom etta, tio poäng före Soklot.

NNIF höll även egna klubbmästerskap och 1931 vann Anselm Nyman tre segrar. Men ”NIK:s R. Holmström var den som tilldrog sig mest intresse visande att det man lärt sig för 10 år sedan mycket bra går att tillämpa vid en mästerskapstävling 1931”. Holmström vann kultävlingen, 10.93.

Men det rådde ingalunda medvind för NNIF hela vägen. Det myckna tävlandet väckte reaktion — att idrotta var ju ändå inget arbete! Inför de egna mästerskapen skrevs i ÖP:

”Många tror kanske, att idrotten är till endast för latkrokar, men så är i själva verket inte fallet. Ungdom, som använder sin lediga tid till idrott, kommer bort från många lockelser och skadliga nöjen”.


Stora framgångar

Från 1932 och tre säsonger framåt var NNIF-friidrotten mycket framgångsrik. Det började med att man utmanade Oravais IF till en ”à la finsk-svenska landskampen”. Halvvägs i den klubbkampen var det ytterst jämnt, 33—33, men så lyckades laget norrifrån dra upp en ledning och slutligen vinna 60—47.

Gunnar Oljemark hade återvänt efter en kort visit i Larsmo IF och var nu i prima form. Han vann längd på goda 634 och löpte 100 m på 11,2.

En kuriositet i prislistan: tresteg 1. Anselm Nyman Nykarleby 12.61,5 och 2. Eliel Brunell Oravais 12.61,5. Så exakta mätningar görs inte ens idag! I övrigt var man smått berusad av framgången inom NNIF och en kommentar löd så här:

”Den granna resultat förteckningen visar, att det inte är någon skam att förlora mot Oljemark & C:o”.

1933 blev segersiffrorna i mötet med OIF klara 70—37 och tredje kampen slöt precis som den första eller 60—47.

Nu var NNIF-laget förstärkt med Eliel Brunell som hade flyttat till Jeppo och snart skulle låta tal om sig som en mångsidig friidrottare.



Ett gäng NIK-friidrottare uppställda framför paviljongen på Jeppo sportplan. Årtalet är 1937. Stående fr. v. Paul Backlund, Teodor Lund, Edit och Arne Nystedt och Gunnar Nylund. Sittande Armas Pihiainen, Henrik Löving, Erik Lund, Gösta Granlund och Väinö Lipasti. I förgrunden Runar Anttila.
 ͸ Ett gäng NIK-friidrottare uppställda framför paviljongen på Jeppo sportplan. Årtalet är 1937. Stående fr. v. Paul Backlund, Teodor Lund, Edit och Arne Nystedt och Gunnar Nylund. Sittande Armas Pihiainen, Henrik Löving, Erik Lund, Gösta Granlund och Väinö Lipasti. I förgrunden Runar Anttila.


Fem mästerskap

Det var i distriktsmästerskapen som de fina individuella framgångarna kom. 1932 hela fem mästerskap! Av dessa stod Gunnar Oljemark för två plus en andel i två stafettvinster medan Alarik Wiik vann 800 m loppet. Wiik var också startman i den då så omhuldade stafetten med distanserna 800 — 400 — 200 — 100 m.

Med laget Alarik Wiik, Gunnar Oljemark, Eliel Brunell och kantorsonen Immanuel (Manne) Sikström vann kvartetten distriktsmästerskapet på tiden 3.39. Det var nytt distriktsrekord, men här kan nämnas att laget redan följande år sprang på tiden 3.36,7 för att 1934 vara nere på 3.35,3. (Jfr Ari Suhonens personbästa på samma sträcka, 1500 m ...).

Duon Oljemark-Sikström utkämpade några år mycket jämna och täta dueller på sprinterdistans och båda räknades dessutom som distriktsbästa i längd.

1933 sprang Oljemark vid två tillfällen 100 m på 11,0, en tid som innebar nytt ND-rekord. På 200 m hade han 23,3 som personbästa och i ett lopp i Soklot sprang han 400 m på fina 51,9.

På distanserna 800 och 1500 m hade NNIF (och Soklot) en suverän löpare i Alarik Wiik.

— Det gällde bara för oss andra att tävla om vem som skulle komma tvåa om Alarik var med.

Så berättar Olof Mårtens, som var med på den tiden och ännu dryga halvseklet senare är lika imponerad av Wiik och hans löpning.

Också inom distriktet var Wiik mycket framgångsrik. 1933 löpte han 800 m på smått imponerande 1.59,4, som skulle bli hans personbästa tid. Noteringen kom i distriktskampen mot KP, där Wiik besegrade Jokivirta, som året innan löpte i de finländska OS-uttagningarna. Wiik hade ytterligare en tid under 2 min, en gräns som tämligen få underskred i nationella sammanhang. I DM-stafetten 1934 löpte Wiik den inledande sträckan på 1.58,5!

— Vi sprang på travbanan som mätte en kilometer och det gav nog en bra träning. Och så sprang jag förstås på landsvägarna, fast de var nog för skarpa och hårda.

Så berättar Alarik Wiik, som i sin karriär kom på silverplats i SFIM två gånger.


DM i Soklot

21—22 juli 1934 skrevs idrottshistoria i Soklot. Då arrangerades distriktsmästerskapet i byn, en tävling som samlade 87 deltagare och blev mycket framgångsrik för NNIF. Nejdföreningen kom etta i poängsammandraget, nådde 25 p och slog klart tvåan Kronan som fick ihop 14 poäng. Fyra mästerskap blev facit och det kan nämnas att NNIF tog tredubbel! i längd genom Oljemark, Brunell och Sikström.

9-kampspokalen var alltfort populär i nejden. 1934 skedde ett tronskifte i det att Munsala vann. Med kastare som Ernst Bäck i spetsen bröts nu Soklots dominans och även Ytterjeppo visade sig vara ett strå vassare.

1935 blev ett bra år för NIK-friidrotten, som eljest hade svårt att göra sig riktigt gällande inom NNIF-ramen. Nu kom fina juniorer fram och på DM satte Gunnar Grahn nytt distriktsrekord (för juniorer) i kula med 13.72 och Bror Eng vann spjuttävlingen på 48.89. Denna kastarduo återkom senare som ett pålitligt par då NIK skulle nominera ett klubblag.

Nykarleby-friidrotten fick under tidigt trettiotal en påtaglig förstärkning från Markby. En yngling på 16 år väckte 1933 uppseende genom att vinna höjdhoppet i 9-kampspokalen. Hopparen var Vilmer Bäck och resultatet 165.

Två år senare hoppade han 169, ett resultat som på den tiden var av toppklass inom distriktet.

I medlet på 1930-talet börjar ett mindre gnissel i nejdsamarbetet ge sig tillkänna. Den sista föreningslänken blir 9-kampen av årgång 1935, som blir den sista ”hela” sommaren. Munsala vinner före Nykarleby, som hade fått en förstärkning i Gunnar Rosenholm, som vann både 100 m och längd.

Samma år arrangerar NIK egna mästerskap och här kan vinnarna återges: Gunnar Rosenholm 100 m 11,9, längd 596 och tresteg 12.26. Gunnar Grahn kula 11.96 och spjut 45.28, Armas Pihiainen 400 m 55,8, L. Hägglund höjd 160, Arne Nystedt diskus 33.71 och Armas Mäenpää 1500 m 4.44.

 



Klara, färdiga ... Starten skall strax gå för ett sprinterlopp i triangelmötet NIK-Jutas IF-Jeppo IF. Året är 1937.
 ͸ Klara, färdiga ... Starten skall strax gå för ett sprinterlopp i triangelmötet NIK-Jutas IF-Jeppo IF. Året är 1937.



Triangelmatchen

I och med att nejdföreningen (NNIF) upphörde bildades nya enheter av de mindre ”beståndsdelarna”. Jutas fick Gunnar Grahn tillbaka och därmed var den lilla föreningen beredd att utmana NIK. 1936 vann dock NIK med klara 61—38, men nya möten väntade.

Trots NIK:s seger över Jutas så hade man vissa svårigheter att få sprätt på friidrotten inom klubben. Men man visste å andra sidan att klubbkamper är det kanske bästa sättet att höja intresset. Och så antog man utmaningen att möta Jeppo IF och Jutas — den s.k. triangelmatchen fick sin början.

Premiäråret (1937) vann JIF med 85,5 före Jutas 64 och NIK 58,5 poäng. I fortsättningen var Jeppo IF den duktigaste i trion och när de tre åren sammanfattades kom man fram till att JIF samlat 241 p. Jutas 197 och NIK 186. Vill man plocka ut något enskilt resultat i den mycket populära kampen så framstod Bror Engs 56.24 i spjut som det kanske bästa.

”Löpningarna avgjordes i esplanaden medan hoppen och kasten gick vid gamla stationen”.

Den lägesbeskrivningen åtföljde en klubbtävling från 1938 och det är kanske inte överraskande höra att resultaten blev medelmåttiga. På hemmaplan var NIK:arna i en sämre situation, men genom att tävla ”utbys” kunde man uppnå fullt nöjaktiga resultat. I Munsala löpte Armas Pihlainen 100 m på 11,5, Stig Sundkvist hoppade förhållandevis utmärkta 170 i höjd och Lars Viklund hade 576 i längd.

1939 hann NIK ännu stå värd för terräng-DM. Det var i flera stycken en premiärupplevelse, som blev mera framgångsrik vad gällde arrangemangen än de tävlingsmässiga insatserna. Ingen NIK:are bland de tio främsta i någon klass.

Innan krigsåren i det närmaste lamslog all idrottsverksamhet hann SFI:s idrottsdag debutera. NIK tog del, kom tionde inom SFI, men hade ett tunt seniorgarde så ”juniorerna fick hjälpa till och fylla luckorna”.

Och junioridrott skulle det bli ännu en bra bit in på 40-talet. Aktiviteten bland seniorerna vad gällde friidrotten låg i det närmaste helt nere. Också Nykarleby hade sina soldatgossar och i deras s.k. idrottsprogram ingick bl.a. friidrott, simning, orientering och fotboll.


Nykarleby-runt

Nykarleby fick tidigt sitt kvarterslopp, Nykarleby-runt. 1934 löptes nämligen ett lopp som kallades propagandalopp med 14 deltagande lag.

Man kan med fog anta att seminaristerna hade sin stora andel i att loppet kom till. Och även ifråga om medverkan: premiärloppet gav seminariet en fyrfaldig seger. Året därpå fick man nöja sig med dubbelseger och nu avancerade NIK från femte till tredje plats.

Stafettloppet löptes första gången enligt denna rutt: Brostugan—apoteket—samskolans elevhem—Viks hörn—Granbergs bageri—Topeliipark—Esplanaden—Rummelbacken—Brostugan. Löprutten har i stort varit densamma genom åren, alltid med anrika Brostugan som start- och målplats.

Premiärloppet fick sin lilla dramatik redan vid starten, då borgmästarens (!) startpistol klickade två gånger. Men redan följande år då musiklektor Maria ”Majson” Castrén var starter kom de 15 lagen iväg utan mankemang.

1954 gjordes dock den ändringen i loppets dragning att man löpte första sträckan in på Sollefteågatan och ”kom hem” längs Kyrkogatan. Loppet uppgavs då ha en längd om 3200 m.

Seminaristernas idrottsklubb Gnistan hade under många år permanentat sig som vinnare i gatuloppet. Dock kom undantaget efter kriget då Munsala vann 1945, men sedan blev det Gnistan i fortsättningen därhän att laget vann vandringspriset för alltid 1949.

Till de mer ”ovanliga” vinnarna sällade sig så småningom IK Kronan, Larsmo IF och Pedersöre-Pojkarna. Under 60-talet var dock Purmo-klubben Standard den klart starkaste och vann åtminstone en pokal för gott.

Än NIK-laget, då? Ja, riktigt till topps löpte man aldrig, men att komma tvåa är förstås fint i ett stort sällskap. 1958 och 1963 kom NIK på silverplåts och trea kom laget halvdussinet gånger. Men det hände sig också att klubben inte alls fick något lag på fötter. Så var fallet bl.a. 1955, 1959 och 1967.

För de medverkande lagen var Nykarleby-runt ett säsongens premiärlopp, tävlingen avgjordes i början av juni. I betydande mån var detta stafettlopp en arrangörsuppgift för Gnistan, så när seminariet flyttade bort 1970 sattes också p för kvartersloppet.


Många byakamper

Den första tävlingen som berättade att en normalisering efter krigsåren var på gång gällde en klubbtävling i terränglöpning. Där var Sven Vikberg bäst bland seniorena, Kalle Jaskari vann bland juniorerna och Gösta Fagerholm var bäst bland småpojkarna. Och i en junitävling på torget kastade Bror Eng lovade 56.47. Återuppbyggnadsarbetet inom friidrotten hade satt i gång.

Det kanske tydligaste beviset på att idrottsarbetet sökte sig tillbaka till normala fåror var byakamperna. Det vimlar av byakamper i NIK:s senare hävder! Och då ju kärt barn har många namn så har det inte varit så lätt att skilja kraftmätningarna åt.

Början gjordes sannolikt i Markby, där man enligt egen formulering ”i skogsbygden ordnade ett triangelmöte”. Markby vann före Kasakbacka— Kauhajärvi och Åvist och poängen skrevs 60—45—26. Här gjordes början till det markbylag som så framgångsrikt skulle återkomma.

1946 inledde NIK en svit av byakamper, till en början som tvådagarstävling. Det var ett ”fullständigt massuppbåd” med åttiotalet deltagare och då envar fick ställa upp i hur många grenar som helst blev det digra resultatförteckningar. 24 deltagare sprang 100 m, 26 kastade diskus och hela 30 tog del i spjutkastningen!

Det hette i referatet att ”man gick man ur huse i Soklot”. Och si det hjälpte: soklotborna vann fem av tio grenar och nådde även högsta poängsumman, 55. Tvåa Forsby 41, Kyrkoby 35, Markby 34, Ytterjeppo 30 och Nykarleby 22 poäng.

I fortsättningen blir det ett varierande uppbåd samtidigt som det bör medges att den ”by” som oftast inte fick sitt lag komplett var — Nykarleby. Markby däremot fortsätter att övertyga och tar 1948 hem segern och då byn vinner ännu de två följande åren är den första vandringspokalen slutligt placerad.

Men det tas fram en ny pokal och Markby gör en helt fantastisk svit: seger fram till 1957! Alltså: Markby vinner byakampen 10 år i följd.

I Markby-laget var det Blomqvistarna — Rolf, Harry och Sigvald — som tog hem massor av poäng. Speciellt i sprinterlöpning (Harry med 11,3 som personbästa) var trion mycket framgångsrik. Fin assistens hade de av Algot Kronqvist och Vilmer Bäck.

Det lag som slutligen gick i land med att knäcka Markby var något överraskande Kovjoki, som vann 1957, sedan man året innan kommit fyra. Och att friidrottens framgångar kan skifta bevisas av att Markby två år senare kom nästsist! Det var det året då Kyrkoby tog sin enda vinst och staden kom upp till tredje plats, den bästa placeringen genom tiderna.


En spjutkastare i långskaftade stövlar, ja det kunde ses också i tävlingssammanhang. Bilden är från 1937 och han med spjutet är NIK:s etta i grenen, Bror Eng.
 ͸ En spjutkastare i långskaftade stövlar, ja det kunde ses också i tävlingssammanhang. Bilden är från 1937 och han med spjutet är NIK:s etta i grenen, Bror Eng.


JOH-pokalen

1945 invecklades NIK i en klubbkamp med föreningarna Oravais IF, Munsala IFK och Jeppo IF. Det gällde ett vandringspris donerat av Jeppo-Oravais Handelslag och premiären gick i Oravais. Hemmalaget vann det första mötet medan MIFK tog segern året därpå.

1947 vann OIF före MIFK och NIK. I den tävlingen svarade Bror Eng för det bästa resultatet — 60.87 i spjut. Om honom skrev Torolf Byskata: ”Bror Eng är alltfort att räkna med. Han misslyckas aldrig i någon tävling fast han har armen i oskick”.

För Bror Eng gick det bra också i fortsättningen, medan NIK hade uppenbara svårigheter att undvika jumboplatsen när slutredovisningen gavs 1952. Det året vann MIFK och säkrade därmed pokalsegern.

Den stora tävlingsiver som kännetecknade NIK-verksamheten under efterkrigsåren mattades av betänkligt mot slutet av 40-talet. ”Mycket lamt intresse” antecknas i referatet från en terränglöpning 1948 och följande år får staden inget lag alls till byakampen.

I en intern juniortävling vinner Karl Kronqvist hela fem grenar. Och på tal om fem: Bror Eng vinner för femte året i följd distriktsmästerskapet i spjut och uttas för distriktskampen mot såväl Västerbotten som Keski-Pohjanmaa.

Väl inne på 50-talet hörs en del oroande röster från Markby, den duktiga friidrottsbyn. En del aktiva söker sig över till grannföreningen Standard. Samtidigt väcks tanken på att bilda en egen idrottsklubb, dock som underavdelning till NIK. Klubben skulle få namnet Svalan, men det är ovisst huruvida planerna alls förverkligades och om dessa skulle ställas i något samband med aktuella föreningsbyten.



En fin längdhoppstrio på prispallen, fr. v. Arvo Salonen (personbästa 640), Sigvald Blomqvist (720) och Ben-Olof Nyström (656).
 ͸ En fin längdhoppstrio på prispallen, fr. v. Arvo Salonen (personbästa 640), Sigvald Blomqvist (720) och Ben-Olof Nyström (656).

 


Debut för Sigvald

Landskommunens skoltävling år 1950 kan såhär efteråt betraktas som en smula historisk för klubben. Sigvald Blomqvist tävlade i klassen under 14 år, gjorde fyra starter och tog fyra segrar. 60 m 8,9, längd 433, höjd 145 och kula 10 m. Tvåa efter Sigvald var Bengt Nylund, Kovjoki, i dag en välkänd idrottsledare i VIS. I samma skoltävling var Stig Härmälä det stora namnet i klassen under 16 år.

För unge Sigvalds del blev det sedan raka spåret mot nya, fina juniorframgångar. Två år efter skoltävlingen vann han fyra grenar i en nejdtävling, klassen under 17 år. Markby är nu åter en prima tillgång för NIK-friidrotten och Sigvald det stora löftet.

1953 fick NIK en välkommen revansch på Jeppo IF. Den kom i SFL:s B-serie där hemmalaget vann 34—31, men den efterföljdes av en förlust mot Larsmo IF 31—37. Hur som helst, NIK var nu på väg upp ur formsvackan och detta skedde främst tack vare duktiga juniorer. I junior-DM kom klubben på en fin andra plats i poängsammandraget bland 13 deltagande föreningar.


Clas Häger var under en följd av år på 1950-talet en av distriktets bästa löpare på distanser från 3.000 till 10.000 m. 1955 vann han SFI-mästerskapet på halvmilen.
 ͸ Clas Häger var under en följd av år på 1950-talet en av distriktets bästa löpare på distanser från 3.000 till 10.000 m. 1955 vann han SFI-mästerskapet på halvmilen.


En annan löftesrik debut sker också denna tid och den gäller långdistanslöparen Clas Häger. Han tar sig till en början friskt an distanser upp till 5 000 m och i terräng-DM 1953 kom han femma på seniorernas korta bana.

Hägers verkliga genombrott kom 1954 då han i SFIM kom fyra på halvmilen med tiden 15.43,4 och blev distriksmästare på samma distans. Hans årsbästa 15.39,6 gav honom en fjärde plats i SFI-statistiken.

Ett tävlingsutbyte med Esse IK tog sin början 1954. Det kan kanske påminnas om att NIK alltfort har torget/Esplanaden som tävlingsarena när det drar ihop sig till klubbkamp på hemmaplan. Det första mötet vann NIK 86—75 och via ytterligare två jämna segrar vinner klubben pokalen för gott.

Tre segrar i svit var kanske inte så ordinärt för NIK-friidrotten, men så hade man fina poängplockare i Sigvald Blomqvist, tre grensegrar 1955, och Clas Häger. Året fick sin fina prick över i:et då Häger kom femma i de finländska B-mästerskapen, 5 000 m på 15.41,0.


Arvo Salonen rankades under slutet av 50-talet som av de bättre juniorerna i längd i distriktet. I klubblaget var han ofta andra man vid sidan av Sigvald Blomqvist.
 ͸ Arvo Salonen rankades under slutet av 50-talet som av de bättre juniorerna i längd i distriktet. I klubblaget var han ofta andra man vid sidan av Sigvald Blomqvist.


Serieseger 1957

SFI:s idrottsvecka avlöstes 1956 av den Skärströmska serien. Nu blev det tre klubbkamper för NIK och facit 2—1 efter segrar över Brahe och Esse, men knapp förlust till Larsmo. Det är alltfort de yngre årgångarna som plockar poäng och en duktig trio fanns i Bäck-Asplund-Smeds.

1957 blev så ett framgångens år, då NIK vann B-serien före Larsmo och Esse. Vilka mannar ingick då i ett NIK-lag? Ja, bland dessa kunde en representationsgrupp utses:

100 m: Sigvald Blomqvist, Harry Blomqvist, Anders Nyman, Bo Sjöholm och Olavi Vironen. 1500 m: Clas Häger, Curt Litens, Jarl Ek och Rolf Bäck. Kula: Boris Nygård, Jörgen Vik, Bror Heselius och Ingmar Finne. Diskus: Boris Nygård, Jörgen Vik och Bror Segervall. Höjd: Sigvald Blomqvist, Mauritz Häger, Lasse Lindfors samt Gösta och Bror Heselius. Längd: Sigvald Blomqvist, Gösta Heselius, Arvo Salonen och Stig Fagerholm.


Mauritz Häger har ett brett register när det gäller insatsen inom klubbens friidrott. Aktiv, framför allt i höjd, sektionsordförande och under många år en pålitlig funktionär.
 ͸ Mauritz Häger har ett brett register när det gäller insatsen inom klubbens friidrott. Aktiv, framför allt i höjd, sektionsordförande och under många år en pålitlig funktionär.


I och med 50-talets utgång slutar Clas Häger sin mer synliga idrottskarriär. Under fem år i följd var han god för en placering bland tio i topp i SFI på 5.000 m.

Hägers årsbästa 1954 var 15.39,6 och sedan följer årsvis: 15.39,2 —15.29,8 — 15.46,4 och 15.49,2. En imponerande jämnhet! Hans bästa tid gav honom också ett SFI-mästerskap, fastän man det året talade om Festspel.

Bland Hägers övriga personliga rekord märks ännu 10.000 m på 32. 47,0 och 3.000 m hinder 10.07. Häger stod för en verkig sisulöpning, men också löpglädjen fanns där för det vanliga var att han i ett DM löpte både 5.000 och 10.000 m.


165 deltagare

1958 gjordes en intressant inventering gällande NIK-friidrottens ”tillgångar”. Klubben hade 26 domare av I klass, en siffra som på den tiden bör ha imponerat. Fem medlemmar var domare av II klass och 20 räknades in som domare av III klass. Också här kom ett fint utbyte med seminariet i dagen.

Med en sådan funktionärsstab kunde man säkert ordna tävlingar inom klubben. Och förvisso gjorde man det: fem klubbtävlingar med sammanlagt 165 deltagare!

Också de aktiva idrottsmännen höll man reda på och två av de bästa rankades 1958 som A-klassare. Den ena var, inte oväntat, Sigvald Blomqvist, som gjorde en prydlig debut som senior: etta i SFIM med 698 och med det statistikbäst i förbundet. Den andra var Bengt Ahlström, kvickfotad junior med 7,2 på 60 m. På 100 m hade han goda 11,4 och assisterades fint det året av Åke Blomqvist och hans 11,5.

Utmärkande för NIK-friidrotten genom nästan alla år har varit ett brett och lovande uppbåd av juniorer, men ett tämligen tunt skikt av seniorer. Här ännu några namn på NIK:are som hade större framgångar som juniorer: Bror Heselius, Rickhard Ahlskog, Allan Brunell, Arvo Salonen, Sten och Stig Haglund samt Tage Engstrand. Bröderna Haglund höll ut länge, men då var klubbtröjan Drotts.

Inte oväntat så hade NIK fina framgångar i juniorernas olika mästerskap. Bland pojkarna vann Jan-Erik Blomqvist 1961 300 m på 39,5 och Hans Henriksson kom tvåa på 100 m, 11,7. I ungdoms-DM debuterade Stig Haglund med en andraplacering på 1500 m hinder och en tredjeplats på 800 m. I Gustav Segerstam hade klubben fått fram en lovande kastare, seger i DM i diskus med 35.36.


NIK har egentligen haft brist på kastare i sina led, men ett lovande undantag var Gustav Segerstam i diskus. Han har klubbrekordet överraskande nog i stav.
 ͸ NIK har egentligen haft brist på kastare i sina led, men ett lovande undantag var Gustav Segerstam i diskus. Han har klubbrekordet överraskande nog i stav.


I senior-DM löpte Karl-Erik Ahlskog in som tvåa på milen och han fortsatte i betydande mån Clas Hägers fina tradition. I höjd klarade Tage Granqvist 175 och blev DM-trea. Tage blev därmed familjebäst och klådde storebror Håkan.

Byakamperna och intresset för dem håller i sig. I viss mån är det dock den imponerande uppslutningen som överträffar de rent resultatmässiga insatserna. 1961 var sju byar med och prislistan gav följande ordningsföljd: Kyrkoby, Ytterjeppo, Soklot, Markby, Staden, Kovjoki och Forsby.

Nu återuppstår intresset för stafettlöpning och tidigt om våren mönstrar NIK lag för löpning i egen stad (med två lag!), kommer fyra i stadsloppet i Jakobstad och trea i en P-P-stafett.


Tvillingbröderna Sten och Stig Haglund inledde sin löparkarriär i NIK. Stig (t. v.?) blev löpningen trogen och erövrade som veteran en rad fina mästerskap.
 ͸ Tvillingbröderna Sten och Stig Haglund inledde sin löparkarriär i NIK. Stig (t. v.?) blev löpningen trogen och erövrade som veteran en rad fina mästerskap.


Första elitidrottsman

Nykarleby IK:s första elitidrottsman (ÖID) blev inte oväntat Sigvald Blomqvist. Han kan enbart med den motiveringen utnämnas till klubbens bästa genom tiderna och visst är hans meritlista imponerande.

Sigvalds mångsidighet gjorde honom som ”klippt och skuren” för 10-kamp och det är också här som han nationellt sett når längst. I FM blev det en femte- och en sjundeplacering i mångkampen och i längd kom han 1964 på fjärde plats med resultatet 704.

I SFIM hemförde Sigvald totalt sex mästerskap, därav hälften som ungdom. Hans personbästa i längd — 720 — stod sig som distriktsrekord till in på 70-talet. Samma var fallet med hans tiokampspoäng 6572.

”Landskommunens hoppande sekreterare” skrev ÖP efter den fina längdtävlingen 1964. SFI-rekordet förbättrades med 3 cm och hans personliga rekord med hela 21 cm. Tala om en fullträff!

Det kan nämnas att det år Blomqvist kom femma i FM i tiokamp låg han efter första dagen på en sensationell andra plats. Men, som så ofta i en mångkamp, skulle det kärva till sig i någon gren och för Sigvalds del kom malören på korta häcken, som inledde andra dagen. 110 m häck som eljest var Sigvalds favoritgren vad gällde löpning. Här innehade han ett tredje distriktsrekord, visserligen delat, på 15,5.

Till sist kan det vara motiverat att räkna upp Blomqvists personliga rekord: 100 m 11,1, 400 m 52,4, 110 m häck 15,5, längd 720, höjd 184, stav 320, kula 13.00, diskus 41.56 och spjut 56.34.

Inte så förvånande att många av resultaten står kvar som klubbrekord för NIK!


Markbypojken Sigvald Blomqvist debuterade tidigt och innan karriären var slut framstod han som klubbens klart främsta friidrottsman. Hela sju klubbrekord står i hans namn!
 ͸ Markbypojken Sigvald Blomqvist debuterade tidigt och innan karriären var slut framstod han som klubbens klart främsta friidrottsman. Hela sju klubbrekord står i hans namn!

 


Snabba pojkar

Använder man SFI-statistiken och 10-i-topp som måttstock så är Leif Backlund den följande NIK:aren som når en ”upphöjd position”. Leif debuterade med en tredjeplats i terräng-DM, ungdomsklassen, och det hände 1962.

Sedan går utvecklingen snabbt och redan följande år är han distriktsmästare på 5.000 m och tvåa i SFIM på 1.500 m hinder.

Hinderlöpningen blev sedan favoritdistansen för Backlund, som under hela åtta säsonger kom upp på SFI-rankningen. Hans personbästa är från 1966 då han blev förbundsmästare i Karis och löpte på 9.36,6. Den säsongen toppades ytterligare med ett bra bevis: 3.000 m på 8.47,4. Så sent som 1971 finns Leif Backlund med i klubbens lag i DM, men nu kryper tiden över 10 min.


Leif Backlund var under många år självskriven i klubblaget på medeldistans. Hinderlöpningen var egentligen hans specialitet och bl.a. ett SFIM har han att uppvisa.
 ͸ Leif Backlund var under många år självskriven i klubblaget på medeldistans. Hinderlöpningen var egentligen hans specialitet och bl.a. ett SFIM har han att uppvisa.


Några år in på 1960-talet dokumenterade sig NIK som en prima stafettförening, speciellt på 4 x 100 m. Sigvald Blomqvist fanns ”från förr” och med de nya förmågorna Lage Sundqvist, Roger Nybäck och Åke Blomqvist får man fram ett komplett sprinterlag. Roger Nybäck och Lage Sundqvist klockades 1963 för 11,1 och två år senare fick Lage en medvindstid på fina 10,9. Åke Blomqvist kunde visa upp 11,0 på 100 m och 23,1 på 200 m som personbästa. Inte så överraskande att NIK slog Drott i DM-stafetten!

Roger Nybäck går upp i distanserna och 400 m blir hans bästa sträcka: 50,9 år 1968. Året därpå springer han 200 m på fina 22,7.

När NIK:s klubbrekord 4 x 100 m blir till 1966 — 44,2 —består laget av Roger Nybäck, Christer Sandvik, Åke Blomqvist och Lage Sundqvist.

Måns Wiik är en annan yngling som kommer fram i rampljuset vid denna tid. Hans sträckor närmar sig medeldistans och 1964 kan gärna stå som året då han slog igenom. Han blev dubbelmästare genom att vinna terräng-DM för pojkar och även på bana, 1.000 m.

1965 vinner Måns ungdoms-DM på 800 m och hans dueller med Standards Sune Backman är värda att minnas. Måns personbästa på 800 m blev 1.58,8 — där han alltså ytterst knappt slår pappa Alarik! —och på 1.500 m 4.06,8.

De många duktiga och speciellt snabba juniorerna, ja. Men i alltför få fall blev det dito seniorer av dem.


En snabb trio NIK-löpare som under andra halvan av 60-talet räknades in bland distriktsbästa löpare. Fr.v. Lage Sundqvist, Roger Nybäck och Måns Wik.
 ͸ En snabb trio NIK-löpare som under andra halvan av 60-talet räknades in bland distriktsbästa löpare. Fr.v. Lage Sundqvist, Roger Nybäck och Måns Wik.


25 klubbrekord

De framgångsrika åren på 60-talet rymde förstås inte enbart snabbfotade ungdomar. Med i klubblaget fanns också goda hoppare och då var Lars-Erik Zittra den mest framträdande. Också här hade vi en ytterst lovande junior, som inte hann kröna sin idrottskarriär med några goda seniorår.

Lars-Erik nådde redan som pojke (under 16 år) goda 623 i längd och blev också duktig i tresteg, 13.76. 1967, hans första år i ungdomsklassen blir också hans bästa resultatår: 699 i längd och 14.34 i tresteg. Båda resultaten gav en fjärde statistikplats inom SFI.

Året var överlag fint med brons i ungdoms-FM som topp, 14.12 i tresteg. I seniorernas ÖIDM kom Lars-Erik tvåa efter klubbkamraten Sigvald Blomqvist, men båda på samma resultat, 671.

Lars-Eriks idrottsår blev få, främst beroende på en envis otur med skador av skilda slag. Så sent som 1971 gjorde han ett försök till come back och klarade 14 m i tresteg. — En prima lagkamrat hade L-E i Åke Blomqvist som var god för 650 i längd. Inte så förvånande med tanke på markby-pojkens snabbhet.

Ett fullt gångbart bevis på att klubben vid denna tid hade en prima besättning i friidrott får man via antalet nya klubbrekord. 1963 var man uppe i 13 för att följande år sätta rekord med 25!

Christer Sandvik var en mångfrestare som kunde fylla ut laget litet varstans. Han var också under denna intensiva tid föreningstränare, en uppgift som han tog med största allvar. Från en tämligen blygsam juniorverksamhet i början på 60-talet lotsade han träningen och även tävlandet därhän att NIK 1966 stod som en I klass förening.

Vilka var det då som gjorde det? Ja, låt oss ta som exempel klubblaget mot MIFK årgång 1967.

100 m: Lage Sundqvist och Roger Nybäck, 400 m: Roger Nybäck och Måns Wiik, 1.500 m: Leif Backlund och Måns Wiik, svensk stafett: Christer Sandvik, Lage Sundqvist, Måns Wiik och Roger Nybäck, längd: Christer Sandvik och Lars-Erik Zittra, höjd: Stig-Olof Forsbacka och Lars- Erik Zittra, kula: Lars-Erik Zittra och Sigvald Blomqvist, spjut: Lars-Erik Zittra och Håkan Kivinen, diskus: Sigvald Blomqvist och Christer Sandvik.

Visst fick en och annan dubblera flera gånger om, men sådan var ju praxis i en klubbkamp då varje poäng var dyrbar.


Lars-Erik Zittra gav under några år prov på en ovanlig kapacitet och mångsidighet som hoppare. I längd 699 och i tresteg 14.34 vilket allfort är klubbrekord.
 ͸ Lars-Erik Zittra gav under några år prov på en ovanlig kapacitet och mångsidighet som hoppare. I längd 699 och i tresteg 14.34 vilket allfort är klubbrekord.

 


Många i mångkamp

Inspirerande av Sigvald Blomqvist ville flere NIK:are pröva på detta med 10-kamp. En som gjorde det bra var Ben-Olof Nyström, som egentligen hade längd och höjd som starkaste grenar, 175 resp. 656. Nyström samlade ihop 5563 poäng. Men mera än så klarade Lars-Erik Zittra som nådde 5638 p och även Roger Nybäck frestades att pröva — 5409 p.

Att NIK under ett kort skede hade distriktets bästa mångkampskvartett stod utom varje tvivel. Synd bara att man inte ordnade lagtävling i 10-kamp!

Också damerna ville pröva detta med mångkamp. 1970 gjorde trion Kirsti Jääskeläinen, Maj-Len Nybäck och Regina Wikblad alla tre resultat kring 2.200 p i 5-kamp. Det var resultat som stod sig väl i den dåtida distriktskonkurrensen.

I en annan friidrottsform som bygger på lagsamverkan, stafettlöpningen, hade NIK fortsättningsvis goda löpare. I vissa skeden var tillgången så stor att man i ett DM kunde ställa upp två lag.

1970 var ett sådant ypperligt stafettår. I svensk stafett (100 + 200 + 300 + 400) sprang första laget på tiden 2,10,9. Till laget hörde: Måns Wiik, Peter Backa, Yngve Wikblom och Hans Högbjörk, den sistnämnda kom från Jeppo IF.

Men andra laget var inte många steg efter — 2.11,7. Här löpte Jan Björkholm, Ulf Sourander, Bror-Enk Kronqvist och Bjarne Östman. Gällde det 4 x 100 m hade man ännu Lage Sundqvist och Fride Henriksson att plocka in och för 4 x 800 m Carl-Johan Palm och Leif Backlund.


Fride Henriksson var i sin ungdom en duktig sprinter och även i hans fall blev det ett fortsatt engagemang i NIK som tränare och idrottsledare.
 ͸ Fride Henriksson var i sin ungdom en duktig sprinter och även i hans fall blev det ett fortsatt engagemang i NIK som tränare och idrottsledare.


Christer Sandvik var i medlet på 60-talet en ytterst energisk träningsledare, speciellt för de yngsta årgångarna. Christer kunde också ta en plats i klubbens lag på snart sagt vilken "post" som helst.


 ͸ Christer Sandvik var i medlet på 60-talet en ytterst energisk träningsledare, speciellt för de yngsta årgångarna. Christer kunde också ta en plats i klubbens lag på snart sagt vilken ”post” som helst.

(Inf. 2006-03-11.)



Fin juniorsatsning

I mitten på 60-talet koncentrerade sig en betydande del av NIK-friidrotten på de yngsta årgångarna. Begreppet knattar hade ännu inte präglats, men det var den kategorin man nu tog sig an.

För att sporra intresset arrangerades s.k. märkestävlingar. Till en början var åldersgränsen dragen vid 9 år, men i mera ambitiösa sammanhang ville man ha en nedre gräns vid 11 år. 1965 klarade 67 flickor och pojkar märkesfordringarna och när man ville pröva sina krafter över sockenrån så gick också det bra.

En juniorkamp mot Oravais IF slutade med NIK-seger 99—79 och i mötet med Skärgårdens IF blev det storvinst 112—47.

Det var Christer Sandvik som signerade den målmedvetna verksamheten. Och visst var hans program imponerande: den längsta paus man tog i träning och tävling alla kategorier var (1966) endast tre dagar. Och det var över Johanne!

Klubbmästerskap och klubbkamper avlöste varandra i en intensitet som man knappast trodde var möjlig. I en fyrsockenkamp för juniorer kom NIK etta och bevisade sin klass i nejden.

Tävlingsarrangemangen var också livlig vid denna tid. 1965 arrangerades flick-DM och följande år ungdomarnas DM. Det året ordnades också en nationell tävling, benämnd Augustispelen. Men tyvärr hade man otur med vädret och då hemmaframgångarna uteblev så dalade också intresset för tävlingsarrangemang i större stil.

1967 ordnades stafett-DM och 1968 fick man ett uppdrag av mera ovanligt slag: Österbotten—Västerbotten. Det ovanliga i den tävlingen var att hela kampen avgjordes på en enda dag, ja, den klarades av rent av på 2,5 timme.

Vidare i uppräkningen av mera krävande arrangemang. 1970 var ett historiskt år, i dubbel bemärkelse. NIK anförtroddes för första gången arrangemanget av ett SFIM. Och så fyllde staden 350 år.

”Tävlingarna kunde genomföras i ypperligt väder och resultatnivån var tillfredställande”. Så skrev Vår idrott när säsongen var slut.

En hemmaseger kunde man också glädja sig över: Leif Backlund vann klart 3.000 m hinder, tid 9.49,0. Hans Högbjörk kom trea på 400 m med tiden 51,7. Samma sommar vann Högbjörk 400 m loppet i Ö-V distriktskampen i Närpes.

 


FUNKTIONÄRS- OCH DOMARLISTA
FÖR NIK:s AUGUSTISPEL
SÖNDAGEN DEN 20 AUGUSTI 1967

Tävlingsledare: Eliel Eng
Teknisk ledare: Runar Anttila
Ordningschef: Manne Bergman
Speaker: Christer Sandvik
Pressekreterare: Christer Sandvik
Läkare: Dejourerande läkare
Förbindelsemän: Stig Andersson, Sven Andersson
Överdomare: Väinö Kavander
Tävlingssekreterare: Sigvald Blomqvist
Ledare för löpning: John Strang
Starter: Rafael Söderberg
Starterns biträde: Ilmari Saarela
Sekreterare för löpning: Carl-Johan Palm
Tidtagare: Lennart Blomström, Anders Nyman, Roger Nystedt, Nils Sundqvist, Ben-Olof Nyström, Nils Kronqvist
Måldomare: Karl-Erik Ahlskog, Krister Backlund, Martin Gleisner, Bengt Ahlström, Klas Häger, Åke Blomqvist
Ledare för hopp: Mauritz Häger
Domare för hopp: Rafael Riissanen, Ulf Knutar, Yngve Wikblom, Fjalar Zittra, John Blomqvist, Gunnar Grahn
Ledare för kast: Stig Sundkvist
Domare för kast: Paul Björklund, Markus Riissanen, Boris Nyman, Gustav Segerstam


Vi uppmanar ovan uppräknade att redan ½ timme före tävlingens början finnas på sin plats. Kl 12 informeras domarna om sina uppgifter och då bör alla helst vara närvarande. Eventuella återbud måste meddelas till Christer Sandvik, tel. 200 39; detta är viktigt för att vi skall få ersättare i tid.

Ex officio
Christer Sandvik

 


Etta i 11 grenar!

När det stundade bokslut över den intensiva knattesommaren 1966 kunde man konstatera, att ett namn återfanns hela elva gånger. Och på första plats dessutom.

Namnet var — Bjarne Östman!

Här kunde man med lätthet räkna ut att klubben hade fått fram ännu ett löfte av format. Och att det skulle ske främst på löparbanan framgick tidigt, trots att mångsidighet gav så fin utdelning ännu i klassen under 15 år.

Debuten i större sammanhang kom när Bjarne som B-pojke kom trea på 1.000 m i DM i Kronoby. Tiden var 2.53,4 och det skilde tiondedelen till en silverplats. Innan sommaren var till ända hade han löpt 800 på 2.05,6 och det var förbundsbästa tiden för en B-pojke.

Sedan var det mer eller mindre raka spåret för Bjarne. 1968 hade han 2.04,6 som personbästa och en imponerande förbättring präglade hans fortsättning: 1969 — 1.59,2, 1970 — 1.57,1, 1971 — 1.55,7 och 1972 — 1.57,2.

Den bästa noteringen, den från 1971, var bästa ungdomstiden inom SFI och bland seniorerna kom han sexa i statistiken. Östmans personbästa på 1.500 m 3.59,4 härstammar från 1972 och då hette hans förening IF Nykarlebynejden. På ”äldre” dar har det mest blivit maratonlöpning för Bjarne. I egenskap av läkare har han hållit en fin kontakt med aktiva inom både förening och distrikt.


Bjarne Östman kom mycket tidigt med i NIK:s verksamhet. Under många juniorår var han klubbens etta, så kom en period då han tog del i knatteträningen och efter läkarutbildningen blev han ÖID-friidrottarens egen läkare.
 ͸ Bjarne Östman kom mycket tidigt med i NIK:s verksamhet. Under många juniorår var han klubbens etta, så kom en period då han tog del i knatteträningen och efter läkarutbildningen blev han ÖID-friidrottarens egen läkare.


Karriären för NIK:s bästa 800 m löpare blev inte lång, ja, den fick egentligen ingen fortsättning inne i seniorklassen. Här kommer vi in på en verklighet, som på ett så avgörande sätt påverkat NIK-friidrotten genom tiderna: unga löften har inte sällan ställt skolning och utbildning framom en fortsatt och allt mer krävande idrottssatsning. Bjarne Östman var ett typiskt exempel, Lars-Erik Zittra ett annat, Roger Nybäck, Måns Wiik, ja, uppräkningen kunde bli lång.


Roger Nybäck var synnerligen snabbfotad under 1960-talets senare del. 11,1, 22,7 och 50,9 var hans personbästa på 100, 200 och 400 m.
 ͸ Roger Nybäck var synnerligen snabbfotad under 1960-talets senare del. 11,1, 22,7 och 50,9 var hans personbästa på 100, 200 och 400 m.

 

För en relativt liten förening i ett mindre samhälle är det svårt, för att inte säga omöjligt, att påverka vare sig utkomst- eller studie- och utbildningsvillkoren. De unga är i de flesta fall tvingade att söka sig en vidare skolning och kanske även arbetsplats utanför hemknutarna.

Samma fenomen har i kanske ännu högre grad gett sig tillkänna inom fotbollen, som ju är ett lagspel och som kräver en samfälld medverkan.


Dags för damerna

1956 antecknas resultatet 435 i längd för Eila Sipponen, NIK. Några år senare bättrar Inger Viklund på och når 444. Det är alltså främst via längdhopp som damerna på ett mera synligt sätt kommer in i klubbens friidrott. Men vill man tala om ett genombrott på s.k. bred front så skedde nog detta först in på 1960-talet.

 
Margareta Nybäck, kusin till Roger, var 1969 högt rankad på både 800 och 1 500 m bland flickor inom SFI. Karriären blev tyvärr kortvarig också för hennes del. Margareta Nybäck, kusin till Roger, var 1969 högt rankad på både 800 och 1 500 m bland flickor inom SFI. Karriären blev tyvärr kortvarig också för hennes del.
 ͸ Margareta Nybäck, kusin till Roger, var 1969 högt rankad på både 800 och 1 500 m bland flickor inom SFI. Karriären blev tyvärr kortvarig också för hennes del.

1965 premierade föreningen på sitt årsmöte de duktigaste flickorna i olika åldersklasser. Under 15 år gick priset till Inger Eriksson, under 13 år till Gullan Kortesniemi och under 11 till Katarine Wistbacka. Men riktigt iögonenfallande är inte NIK-namnen på damernas eller flickornas prislistor från ett DM.

Men så 1969 tycks det mesta gå vägen också för NIK:s friidrottande damer. Det var främst Margaretha Nybäck, som gjorde en nästan sensationellt bra säsong.

I SFIM för flickor kom Margaretha trea på 400 m och fyra på 800 m. Hennes årsbästa på distanserna — 63,2 resp. 2.26,3 — gav en åttonde och en femte plats i förbundets statistik. Då toppades förresten SFI-statistiken av så kända namn som Mona-Lisa Strandvall (400 m) och Nina Wärn (800 m). — I stafett-FM i Gamlakarleby kom NIK 15:e på 3 x 800 m.

1970 blev det verkliga explosionsåret för NIK-flickorna: fyra segrar i A-flickornas DM! Margaretha Nybäck vann 800 m och fick Gunilla Gleisner med sig på prispallen, Gunilla blev tvåa. De tre övriga titlarna togs av Kirsti Jääskeläinen som vann diskustävlingen och Ulla-Maija Rajakangas som tog segern i såväl kula som spjut.

NIK-flickor tar DM-guld i alla tre kastgrenarna — det var säkert i sig ett klubbrekord!

Ulla-Maija återkom följande år med fina 10.14 i kula och var med det statistiktvåa i SFI. Samma placering fick Margaretha Nybäck tack vare 5.07,4 på 1.500 m. Och i A-flickornas FM kom Margaretha på sjunde plats på 800 m och på åttonde plats på 1.500 m.

Innan IFN tar över hinner ännu Ann-Christin Nyman löpa 100 m på 13,2 och bli tvåa i DM. Året därpå förbättrade hon sin tid med en tiondel och var tabelltrea i förbundet.

Sammantaget: NIK-damerna stod för en fin blomning som dock inte varade så länge. Självfallet kunde föreningen glädja sig framöver när Ann-Marie Zittra löpte bra på medeldistans, då Gerd Kummel visade mångsidighet, liksom Veronica Finnila. Men det inträffade ju under en ny era, IFN:s.


Kastarbrist

En mera noggrann återblick på NIK-friidrotten under dryga halvseklet gör att man svårligen kan undgå denna reflexion: klubben har genomgående haft brist på kastare!

Tar vi bort det lysande undantaget, Bror Eng i spjut, och i någon mån Hugo Gleisner och Gunnar Grahn (under deras NIK-år) så blir det inte så mycket kvar. Inte av vare sig kvantitet eller kvalitet.

Detta är en företeelse som nästan liknar ett fenomen, som förstärks av det faktum att grannföreningarna var så duktiga i just kast. Grannar brukar ju påverka varandra, men någon motsvarighet till Munsalas Åke Envik och Per Caldén eller Jeppos Harry Bro och Ingmar Dahlström finns inte att peka på inom NIK. Några förklaringar till just denna ”olikhet” är knappast nödvändig, den finns bara där som ett svårförklarligt faktum.

När sedan IFN:s Göran Eklund stöter kulan 15.44 och nosar på 50 m i diskus kan man låta ett komplex fara — visst finns det starka gossar också inom NIK:s domäner!


Till NIK styrelsen
ordf. Ralf Ström

 

Vi NIK knatteidrottare anhåller om att få träna i idrottsgården fr.o.m. oktober 1981 t.o.m. april 1982 tisdagar och torsdagar kl 15—16.30 under Henry Grönlunds ledning.

Här återges ett intressant dokument, som bevisar att de unga NIK:arna hade både intresse för sin träning och därtill initiativförmåga.
͸ Här återges ett intressant dokument, som bevisar att de unga NIK:arna hade både intresse för sin träning och därtill initiativförmåga.

[Nina Hansén
Monica Ingo
Aniina Helsing
Camilla Emaus
Anna Kylén
Paul Lindholm
Annika Hansén [?]
Håkan Forsgård
Kenneth Perämäki
Jonny Blomkvist
Per Johan Ingo
Mats Häger
Michael Nylund
Ann-Marie Blomqvist


Gunder Levlin
Staffan Rudnäs
Ingela Westerholm
Henrik Grön
Veronica Finnila
Helena Willman
Glenn Koski
Birgitta Blomqvist
Kay Tuomala]


IFN tar över

När IF Nykarlebynejden kom till 1972 ville man på sina håll starkt betona detta med representation. Den nya föreningen skulle vara nejdens ansikte utåt, men de ursprungliga föreningarna skulle självfallet finnas kvar.

I samma andetag betonades också hur viktigt det var att primärföreningarna skulle fungera som plantskolor. Men förvandlingen krävde sin tid, sin anpassning och detta gällde i Nykarleby lika väl som i Jeppo och Munsala. Att med ens nöja sig med en reducerad om ock viktig uppgift kändes kanske inte så meningsfullt för många av de idrottsledare, som varit med långt innan IFN kom till.

Det är mot bakgrunden av detta förståeligt ifall man i NIK:s årsberättelser gärna tog med insatser som de f.d. NIK:arna stod för. Detta innebar ju på sitt sätt en dubbel bokföring, låt vara att det nu i mera strikt bemärkelse var IFN som skulle inkassera. — NIK:s klubbrekord tog slut i och med 1971.


Bland de fina nykarlebylöpare som IFN kunde ta över var Mats Åström en av de bästa. 1.51.27 på 800 m av år 1988 är hans bästa notering.
 ͸ Bland de fina nykarlebylöpare som IFN kunde ta över var Mats Åström en av de bästa. 1.51.27 på 800 m av år 1988 är hans bästa notering.


Friidrottssektionens uppgifter har under åren formulerats en smula olika. 1975 hette det: ”Handha träningsverksamheten och arrangemangen av klubbtävlingar på det lokala planet”. Tio år senare talas det om ”en mer och mer övergång till renodlad knatteverksamhet”.

NIK-friidrotten startade ambitiöst sin reviderade verksamhet och betecknande är att sektionen under det första året höll hela åtta sammanträden. Bjarne Östman fungerade under sommarmånaderna som kunnig tränare. Och väl värt att notera är att femton år senare sköttes knattetränarens syssla av Sören Kronqvist.


Trogna i sektionen

När NIK införde mer specialiserade sektioner för de olika verksamhetsformerna har inte stått att få fram i de bristfälliga urkunderna. Det sannolika är att detta med särskilda sektioner har vuxit fram efterhand som verksamheten utökats och arbetsbördan för föreningsstyrelsen blivit för stor.

Vid omstarten efter kriget tillsattes olika sektioner och deras antal har varierat allt eftersom verksamheten haft sina toppar och dalar. En sektion som funnits genom alla årtiondena är friidrottssektionen. Men också här har vågrörelsen gett sig till känna och sålunda har det funnits perioder då sektionen suttit utan ordförande.

1946 utsågs Villiam Hellund till sektionsbas, men han avlöstes snart av Birger Sjöholm och Hugo Gleisner som ledde sektionen varsitt verksamhetsår.

Redan 1949 uppenbarade sig ett namn som sedan skulle återkomma troget under decennier framöver. Då handlar det förstås om Stig Sundkvist, den mest uthålliga och trogna av alla de sektionsledare som friidrotten haft.

När Sundkvist debuterade var sektionen sannerligen inte stor — tre medlemmar ansågs räcka till. Till en början stannade Sundkvist endast två år på ordförandeposten, men han skulle återkomma. Nu avlöstes han 1951 av Lennart Blomström, en hängiven NIK:are också han.

Namnet Häger var aktuellt i aktivt sammanhang, nu kom representanter för släktet också in i sektionsarbetet. 1952 ledde Torsten sektionen för att avlösas av Mauritz. Han satt fyra år på posten och ännu långt senare hade klubben i honom en verklig trotjänare. Var gång det drog ihop till tävling var Mauritz med bland funktionärerna, ofta vid hans egen specialitet, höjdhoppningen.

En mera kort visit på ordförandeposten gjorde Rolf Bäck tills det så var dags för Stig Sundkvist och hans come back. Under 10 år i svit — 1958—1967 — var Stig ansvarig för NIK-friidrotten. Han kom sålunda upp till dussinet år som sektionsordförande och detta plus en lång följd av år som ”vanlig” ledamot gör honom till en av de allra mesta friidrottarna inom klubben. Han var ju också i sina unga år en duktig höjdhoppare, men det är som en trogen medarbetare han skapat sig ett namn i föreningen.


Anders Nyman var i sin ungdom aktiv idrottsman i hembyn Sundby. I NIK har han fungerat som sektionsordförande under två år och i årtionden räknats in bland funktionärerna.
 ͸ Anders Nyman var i sin ungdom aktiv idrottsman i hembyn Sundby. I NIK har han fungerat som sektionsordförande under två år och i årtionden räknats in bland funktionärerna.


Carl-Johan, Anders, Ilmari ...

Inte sällan är det en f.d. aktiv som tar över ledningen av en sektion. Så hände för friidrottens del 1968 så Sundkvist avlöstes av Carl-Johan Palm. Palm var aktiv löpare och sprang med i det lag som 1966 satte nytt klubbrekord på 4x400 m.

Palm satt tre år som ordförande i sektionen, men fungerade också som en duktig tränare, speciellt för löparna. Efter dessa sektionsår har Palm funnits med i föreningsarbetet, bl.a. som tävlingsledare och speaker.

1971—72 var det så Anders Nymans tur att leda sektionen. Också här har klubben haft en pålitlig kraft som gett friidrotten mången handräckning.

Ett tvåårspass viks även för llmari Saarela, en verklig entusiast som med inlevelse och kunskap tog sig an även tränarens uppgift. Han fick bevittna hur hans två söner utvecklades till duktiga löpare — Tom med 1.54.44 och 3.55.3 på 800 resp. 1500 m och Jan med bl.a. 6.03 på 2000 m hinder.

Saarela var något av en idrottsfilosof och i en årsberättelse skrev han.

— Jag anser fortfarande att det lönar sig att satsa i rätt ända, dvs. sätta in hjälpen där viljan redan finns.

Det är en vägledning som friidrotten alltjämt borde följa och den passade speciellt bra i den roll av plantskola som NIK nu hade förvandlats till.



Onni Välimäki, stadens idrottsekreterare, har under många år stått NIK-idrotten nära. Här är det Stig Haglund som får en mera handgriplig hjälp.
 ͸ Onni Välimäki, stadens idrottsekreterare, har under många år stått NIK-idrotten nära. Här är det Stig Haglund som får en mera handgriplig hjälp.


... Fride och Magnus

Ett par år var det brydsamt värre och både 1975 och 1976 ville det sig inte, d.v.s. sektionen jobbade utan (vald) ordförande. Att en sektion råkar ut för ett sådant bekymmer behöver inte alls vara någon katastrof, verksamheten dör inte för den skull. Men en viss ledartrötthet gjorde sig påmind i medlet på 70-talet.

1977 kom så Fride Henriksson in på ordförandestolen och satt där i två år. Med en paus för Jan Björkholm återkom Fride ytterligare för två år. Henriksson var under femtontalet år med i klubbens friidrottsarbete, inte sällan i egenskap av tränare för de aktiva.

80-talets duktigaste friidrottsbas har Magnus Finnila varit. Han hade hand om friidrotten under ett halvt decennium och återfanns städse på sportplanen när något arrangemang var på gång. Också han tog sig en paus och då fungerade Rolf Rudnäs under två år som ledare.


Plantskola, ja

Friidrottens sektioner, de må ha haft vilken sammansättning som helst, har under de tiotalet år som IFN funnits till kunnat bevittna en påtaglig förvandling. Det blev allt mera av knatte- och juniorverksamheten på programmet och med ens blev hemmets och föräldrarnas engagemang en ovärderlig tillgång.


Sören debuterar

Verksamheten inom NIK-friidrotten blir vid denna tid alltmer målinriktad, kanske kan man också påstå att den blev resultatinriktad. Där låg i botten på all tränar- och även föräldraambitionen en åstundan att en gång kunna ”överlåta” en fin planta åt representationsföreningen IFN.

Småningom skulle sådana ”överlåtelser” ske i rikt mått, speciellt på löpningens område. Det mest lysande exemplet står Sören Kronqvist för.

1977 tävlade 9-åriga Sören bland NIK:s knattar, han klassades då som E-pojke. Han nådde osedvanligt fina resultat och i fyra grenar var han etta. Hans resultat var: 100 m 15,4, längd 367, höjd 123 och 300 m 51,1.

Fem år senare vann Sören en FM-medalj i — stav! Resultatet var 385. Sedan går utvecklingen snabbt och 1985—86 vinner han som B-pojke två FM-guld per år. 1985: 110 m häck på 14,95 och 300 m häck 38,01. Året därpå vinner han samma sträckor, nu med tiderna 14,52 och 37,48.


Sören Kronqvist debuterade som nioåring (!) med att som E-pojke vinna fyra grenar. Fem år senare vann han sin första finländska mästerskapsmedalj i stav.
 ͸ Sören Kronqvist debuterade som nioåring (!) med att som E-pojke vinna fyra grenar. Fem år senare vann han sin första finländska mästerskapsmedalj i stav.


1987 satte en svår skada ett ovälkommet p i hans karriär, men Sörens come back 1988 var ytterst hoppingivande. 51,33 på långa häcken och en placering som fyra i landets årsstatistik. Att NIK med stort intresse följer sin f.d. knattes utveckling är givet.

1987, då Finnila basade i sektionen, vann IFN stafetten 4 x 800 m i DM. Det som då gladde klubben speciellt var att alla fyra i laget var ”rena” stadsbor: Erkki Jääskeläinen, Robert Nyman, Mats Åström och Kaj Elenius. Och när nejdföreningen året innan vann ÖID:s knattecup så skrevs i årsberättelsen att ”många hörde hemma i NIK”. Inte så förvånande just den sommaren då hela 81 knattar tog del i klubbens tävlingar.


Medalj åt nitton

När Svenska Finlands Idrottsförbund (SFI) 1987 fyllde 75 år förlänades en rad NIK:are förbundets minnesmedalj. Summa 19 personer blev delaktiga, alla med ett förflutet inom NIK-friidrotten, ledare, funktionärer, tränare och aktiva.

Minnesmedaljen tilldelades följande personer: John Strang, Sigvald Blomqvist, Carl-Johan Palm, Bjarne Östman, Clas Häger, Ann-Christine Wik, Bengt Kummel, Leif Backlund, Anders Nyman, Kurt Betlehem, Oskar Kronqvist, Maj-Britt Kronqvist, Jan Saarela, Bror Åström, Gustav Hofman, Fride Henriksson, Magnus Finnila och Inger Backlund.

Här kan lämpligen som avslutning uppräknas de ledamöter som NIK:s friidrottssektion hade jubileumsåret 1987: Magnus Finnila, Boris Mattsson, Oskar Kronqvist, Gunilla Södergård, Bjarne Östman, Maily Holmberg, Fride Henriksson, Rolf Rudnäs, Hans Blomqvist, Helge Nygård och Inger Backlund.



NIK:s friidrottssektionen 1988—89. Sittande fr. v. Magnus Finnila, Ros-May Sundberg och Boris Mattsson, ordförande. Stående Bjarne Östman och Hans Blomqvist. På bilden saknas ledamöterna Fride Henriksson, Oskar Kronqvist, Rolf Rudnäs, Nils-Erik Broman, Maily Holmberg och Gunilla Södergård.
 ͸ NIK:s friidrottssektionen 1988—89. Sittande fr. v. Magnus Finnila, Ros-May Sundberg och Boris Mattsson, ordförande. Stående Bjarne Östman och Hans Blomqvist. På bilden saknas ledamöterna Fride Henriksson, Oskar Kronqvist, Rolf Rudnäs, Nils-Erik Broman, Maily Holmberg och Gunilla Södergård.


NIK-friidrottens klubbrekord —1971

100 m Sigvald Blomqvist  11,1  1964
   ” Lage Sundkvist 11,1 1965
   ” Roger Nybäck 11,1 1865
200 m Roger Nybäck 22,7 1969
400 m Roger Nybäck 50,9 1968
800 m Bjarne Östman 1.55,7 1971
1500 m Bjarne Östman 4.03,00 1971
3000 m Leif Backlund 8.47,4 1966
5000 m Clas Häger 15.29,8 1956
10.000 m Clas Häger 32.47,0  1957
110 m häck Sigvald Blomqvist 15,5 1964
400 m häck Måns Wiik 60,4 1966
3000 m hinder Leif Backlund 9.36,6 1966
Längd Sigvald Blomqvist 720 1964
Höjd  Sigvald Blomqvist 195 1965
Tresteg Lars-Erik Zittra 14.34 1967
Stav Gustav Segerstam 330 1966
Kula Sigvald Blomqvist 13.00 1965
Diskus Sigvald Blomqvist 41.56 1963
Spjut Bror Eng 60.87 1964
Slägga Lars-Erik Zittra 30.96 1970
10-kamp Sigvald Blomqvist 6572 1964
4x100 m (Christer Sandvik, Sigvald Blomqvist, Roger Nybäck, Lage Sundkvist) 44,2 1966
4x400 m (Roger Nybäck, Måns Wiik, Carl-Johan Palm, Sigvald Blomqvist) 3.30,6 1966
4x1500 m (Leif Backlund, Yngve Wikblom, B-E Kronqvist, Bjarne Östman) 17.43,5 1971

 


Noga räknat så innehar Sigvald Blomqvist hela nio klubbrekord. Ett rekord i sitt slag! Bilden är i sig ett tidsdokument som visar hur hopplatsen såg utför drygt 20 år sedan.
 ͸ Noga räknat så innehar Sigvald Blomqvist hela nio klubbrekord. Ett rekord i sitt slag! Bilden är i sig ett tidsdokument som visar hur hopplatsen såg utför drygt 20 år sedan.


Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 82—125.


Nästa kapitel: Skidlöpning.
(Inf. 2006-03-16, rev. 2013-11-07.)